Resebloggare-arkiv — Sida 19 av 53

Det är en sak jag skulle vilja prata om

8 november, 2020

SAS A330 flygplansvinge på väg mot New York

Tårarna trillar ner för mina kinder. De bara kommer. Jag blir lika förvånad själv som Andreas som hittar mig där vid köksbordet. Det har egentligen inte hänt något särskilt. Och det finns många som har det mycket värre än jag. Men det är en känsla som anfaller med kraft och det är den känslan jag vill formulera i ord. Jag älskar att resa.

Otaliga gånger under månaderna som gått har jag fått frågan hur det känns att inte kunna resa. Ärligt har jag svarat att det känns helt okej. Att vi i januari hade förmånen att åka på en helt fantastisk resa till Thailand. I Business class med flera fantastiska flygbolag. Och vi hade ljuvliga dagar på ett underbart hotell på en mysig och inte så stor och turistexploaterad plats.

Sedan hade vi inga fler långa resor planerade eller bokade. Vi har inte fått ställa in några långresor. Vi har avbokat en och annan kortare resa med hotellvistelse här hemma i Sverige. För att vi känner att vi vill. Inte alla gånger för att råden har varit just de.

Jag vet också att jag inte ska säga att jag inte KAN resa. För visst kan man resa om man så önskar. Flera av mina kära bloggkollegor har rest på ett ansvarsfullt sätt. Så visst går det.

Det är inte alls det jag vill komma fram till…

Jag vill berätta om mina känslor för att resa. Jag vet att många av mina fellow resebloggarkollegor känner igen sig. Så detta är kanske mer till dig som inte delar exakt min passion för resandet. Fast du kanske tror att du gör det.

Jag vill förklara hur det kommer sig att tårarna trillar där vid köksbordet. Jag vill berätta om min kärlek till att resa.

Bilderna i telefonen som dyker upp som ett minne visar inte några palmer eller en sandstrand. Istället har jag förevigat kartan på flyplanets inflight entertainment-skärm och ett regnigt München precis efter att vi landat på väg till Los Angeles för två år sedan.

En flygplansvinge som den insatte ser är från en Airbus 340 och Los Angeles myller av gator vid inflygningen till LAX. Jag har till och med varit så busig att jag verkar ha dragit igång telefonen och fotograferat den Amerikanska flaggan på väg mot imigrations-köerna när vi kommit in i terminalen.

Och det är av just de där bilderna tårarna börjar trilla.

För herregud vad jag längtar

Jag vill berätta att jag älskar att resa.

Och när jag säger att jag älskar att resa så menar jag inte att jag älskar att ligga på en solstol och blir brun och ta en paraplydrink vid poolen eller stranden.

Jag älskar det också. Men jag älskar också allt det andra. Allt som många skulle göra vad de kan för att slippa.

Jag älskar att packa. Älskar att ställa klockan mitt i natten för tidig avfärd mot flygplatsen. Jag älskar att vara trött så jag nästan kräks när jag parkerar bilen på Arlanda och väntar på shuttle-bussen in till terminalen.

Älskar till och med kaffet i automaten i parkeringens lilla väntrum dit man kan ta sin tillflykt om det är bitande kyla utanför. Och jag älskar att se solen gå upp över Arlanda en sommarmorgon.

Jag älskar att komma in på en flygplats och se och höra myllret av människor. Alla på väg, på ett eller annat sätt. Jag älskar att köa till bagageincheckningen och jag älskar att nervöst placera väskan på vågen trots att jag vet att jag är långt ifrån gränsen på maxvikt.

Jag älskar till och med säkerhetskontrollen

Älskar det lite stressiga momentet att lägga alla saker i plastbackar för att sedan komma på att jag glömt solglasögonen på huvudet. Och jag får inte nog av känslan av att ha passerat just den där säkerhetskontrollen. Få alla saker på plats och ha hela världen framför mina fötter.

Känslan som i så många år var präglad av min flygrädsla. Men som jag ändå hade en hatkärlek till och som jag nu när jag kommit över flygrädslan kan njuta av till tusen procent.

Jag älskar känslan av att vara på en flygplats jag känner utan och innan eller en flygplats jag aldrig varit på förr. Älskar att ha loungeaccess och ser tjusningen i att inte ha det.

Jag älskar att närma mig gaten och få se planet för första gången. Och jag älskar att köa till boarding och jag skulle kunna ge vad som helst för att få ta steget in i planet och hälsa på flygvärdinnan.

Och jag älskar att kliva åt höger in i ekonomiklass och landa på de små sätena oavsett om jag ska åka en timme till Aarhus eller 16 timmar mellan San Francisco och Singapore.

Likväl som jag älskar att kliva åt vänster, landa i ett Business class säte och få ett glas Champagne serverat.

Jag älskar att vara lite sen och få sitta och vänta i planet och se andra plan lyfta och landa. Och jag älskar att få höra:

”Glöm inte att dra ner för fönstret så du inte väcks av soluppgången över Island”

från flygvärdinnan när jag bäddat ut och ska sova på vår väg mellan Los Angeles och Stockholm. Lika mycket älskar jag att känna marken under mig gunga av begynnande jetlag.

Kort sagt älskar jag varje fiber i resandet.

Minsta beståndsdel har en given plats i mitt hjärta. Och då har jag inte ens kommit till känslan av att få upptäcka allt jag får lov att uppleva på platsen dit resan tar mig.

Oavsett om det är ovan nämnda Aarhus en midsommarhelg, Gent i Belgien på en total överraskningsresa eller kanske Los Angeles. Det spelar ingen roll hur många mil jag reser eller hur få. Upplevelserna kan vara lika stora.

Och kanske är det därför jag håller modet uppe. För att jag väljer att se det härliga oavsett var jag befinner mig.

Oavsett om jag ser solen gå ner över ett sensommarvarmt Stockholm eller när jag hittar fram till ruinerna av det gamla klostret på Östgötaslätten just som ovädret dragit vidare och skapar den vackraste av kulisser.

Känslan i att uppleva är enastående.

Och när jag för första gången efter att denna pandemin släppt greppet om min värld ställer klockan på 01:15 för tidig avfärd då kan jag garantera att tårarna trillar igen. För jag älskar att resa.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

Stafsäters gårdsglass – i nöd och lust eller sommar och höst

7 november, 2020

Vad är det som säger att glass hör endast sommaren till? Och när man sedan kombinerar glass med en frasig våffla och lite soppa till lunch innan. Då är saken biff. Stafsäters gårdsglass passar lika bra på sommaren som på hösten.

Bara några kilometer hemifrån mig ligger Stafsäters gårdsglass och som den glassälskare jag är har jag besökt dem förr för just glass.

Stafsäters sopplunch

När löven sprakar i höstens kulörer svidar de om precis som naturen utanför. Som komplement till den hemlagade glassen serveras sopplunch och dessutom min favorit våffla med tillbehör. Alltid med lokala råvaror.

Eller vad sägs om Trattkantarellsoppa som serverades i veckan. Naturligtvis med svamp från Stafsätersskogarna. Det gröna hämtas annars allt som oftast från Hermelins grönsaker.

Våffla med glass

Kommer du efter 14 missar du soppan men går för den skull långt ifrån lottlös. Då servereras nämligen min favorit alla kategorier. Nygräddad våffla med glass.

Vid vårt besök hade klockan hunnit slå 15 och vi hade lyxen att få hela stället för oss själva en stund medan vi avnjöt våffla med hallonsylt och glass med smak av brynt smör. Det är ingen överdrift att säga att smakerna gifte sig.

Lagom till vi slurpat i oss kom flera sällskap och vi tog en liten promenad i Stafsäters naturreservat ner till sjön Stora Rängen. Här går rundslingan Rängen runt förbi. En vandring jag är sugen på att göra till våren.

Nästa söndagsutflykt?

Torsdag till söndag är det öppet. Soppa till klockan 14 alltså och efter det våfflor till 16. Och annars går det fint att bara titta in och köpa med sig något av det lokalproducerade i butiken. Och jodå. Glassen finns att köpa med hem till frysen. Soppa finns såklart som take away om så önskas.

Mer info hittar ni på Stafsäters egen Facebook eller Instagram. Jag kan varmt rekommendera en utflykt med tillhörande naturupplevelse i Stafsätersskogen och Eklandskapet.

En fetaostdrink på Stjärtilleriet

3 november, 2020

Eller rubriken jag kanske aldrig trodde att jag skulle skriva.
Vi tar oss tillbaka till augusti och vår helg i Stockholm. Andreas är den som har uppdraget att leta efter var vi ska käka och hittar då Artilleriet. En restaurang belägen i Armémuseum som kallar sig själva Stockholms kanske hemligaste restaurang. Middag intar vi på annan plats men vill gärna testa på en annan del av Artilleriet nämligen Stjärtilleriet.

Stjärtilleriet – Artilleriets bar

Stjärtilleriet är Artilleriets bar. Och det är en alldeles speciell drink jag fastnat för när jag tittar igenom drinklistan på nätet. Jag är ingen drinkfantast annars. Jag gillar en god Espresso Martini men föredrar annars ett glas bubbel. Men på Stjärtilleriet har kreativiteten tagit över drinkmenyn så till den milda grad att det nästan vore oförskämt att beställa in Prosecco.

The secret ingredient is always cheese

Jag drar mig till minnes en restaurang i Oba utanför Alanya i Turkiet. Utanför deras entré stod en skylt med texten i rubriken ovan. Det skulle passa lika bra här.

Jag är svag för ost i alla former. Och fetaost är bland favoriterna. Fetaost har vi alltid i kylen hemma hos oss. Har vi inte det är kylskåpet liksom naket. Och jag är av åsikten att man kan ha fetaost till allt.

Jag hade kanske inte tänkt det som en ingrediens i en drink. Men när man nu hade sett det på det viset på Stjärtilleriet kändes det givet att Sveriges kanske största fetaostfantast var tvungen att testa.

Hey miss feta feta

Ingredienserna är Lillet, vattenmelon, feasost, fikonmarmelad, lime och rosépeppar. Intressant eller hur?

Och naturligtvis är det inte smulad fetaost i glaset. Det är mer sofistikerat än så. Och visst smakar det fetaost. Alldeles lagom mycket fetaost.

Somrigt sval och läskande.

Negroni till sambon

Vi hade dessutom turen att Stjärtilleriet har sin egen variant av sambons favoritdrink Negroni. Här heter den Negroni + Garibaldi och innehåller en hel glasspinne. Han är lite kräsen med sin Negroni min sambo men denna får som jag förstår det med beröm godkänt.

Extra plus för iskuben.

Stjärtilleriet och Artilleriet – ett hett och lite hemligt tips

Jag kan varmt rekommendera ett besök på Artilleriet oavsett om du nu gillar eller ogillar fetaostdrinkar eller drinkar över lag. Atmosfär och meny lockar ändå. Och servicen mina vänner var verkligen på topp. Stort tack för besöket. Vi kommer tillbaka.

Är du sugen på att göra ett besök? Kika in på deras hemsida för senaste info om öppettider och menyer.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

En vandring i Säby Västerskog – ett orört rike

31 oktober, 2020

Har man som mål att besöka Östergötlands alla naturreservat då har man att göra ett tag. Landskapet har många att erbjuda, närmare 200 faktiskt. Vissa är mer kända. Andra mindre. Ett av de lite mindre kända ligger bara en bit hemifrån oss och idén att besöka just det en fin lördag i oktober fick jag när min dotter läste geografi i skolan. Ett av de ämnen de läst om var naturlandskap och urskog. Och jag är av den övertygelsen att kunskapen sätter sig ännu bättre när man får uppleva det på riktigt. Därmed blev det en vandring i Säby Västerskog söder om Linköping.

Säby Västerskog Naturreservat

Det blir bakläxa på en gång från dottern när jag vill påstå att det är en urskog vi går igenom. Den lilla leden genom urskogen är uppmärkt med orange märkning och på vissa platser är små stolpar med färgen nedstucken i marken och där får urskogsepitetet bakläxa eftersom en urskog skall vara helt orörd av människan enligt min pålästa tioåring.

Men närmare urskog än såhär kommer vi ändå inte.

Orört i 150 år

Det är mer än 150 år sedan någon var och högg här i Säby Västerskog och naturen har fått leva utan mänsklig påverkan i ett århundrade. Skogen är full av nedfallna träd och de träd som ännu lever är mellan 200 och 400 år gamla.

Detta är första gången vi på allvar har lite problem att ta oss förbi nedfallna träd. Här behöver man verkligen klättra för att ta sig fram.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

En vandring till Birgittas udde4 april, 2024
Vandringshelg på Åkeshofs slott – mitt i naturen och ändå förvånande centralt9 oktober, 2022
Vandra på Hindens rev i Vänern – en vandring lite utöver det vanliga25 juli, 2022

Östgötaleden och en rundslinga i gammelskogen

Säby Västerskog och urskogsstigen i Östergötland

Östgötaleden går genom naturreservatet. Och från leden går en rundslinga på ca 0,7 kilometer in i gammelskogen eller urskogen. Vid entrén till reservatet finns parkering och grillplats samt informationsskylt.

Vid vårt besök åkte vi först mot koordinaterna i Naturkartans app men de visade tyvärr oss till fel plats. Till rätt plats hittade vi utan problem när vi slog in Säby Västerskog i googlemaps-appen.

Rundslingan i Säby Västerskog

Rundslingan i Säby Västerskog utgår från Östgötaleden och går genom urskogsområdet som varit orört i 150 år
Slingan är ca 0,7 kilometer lång och är väldigt otillgänglig. Perfekt att ta med barnen för klättring över stock och sten.
Koordinaterna som pekar på entrén i Naturkartan tog oss till fel plats. Däremot var vägbeskrivningen i Google-maps mer att lita på.
Vid entrén till Säby Västerskog finns en grillplats och informationtavla samt parkeringsplats.
Från parkeringen går du en del av Östgötaleden för att sedan vika av in på rundlingan Urskogsstigen. Total blir därmed den lilla slingan från parkeringen och tillbaka närmare två kilometer. Men eftersom Östgötaleden går förbi här kan man vandra bra mycket längre om man önskar.

Downtown Camper by Scandic – på staycation där du inte behöver röra dig från hotellet. Om du inte absolut vill.

27 oktober, 2020

Ge mig en fönstersmatt stor nog att sitta i. Stor nog att duka upp bubblet i. Ge mig utsikten över Brunkebergs torg och en fin vän på andra sidan snacksen att prata bort tid och rum med. Det är receptet på en riktigt härlig vänhelg. En sådan jag och min vän Fia fick på Downtown Camper i Stockholm för ett tag sedan.

Staycation på Downtown Camper

Vi brukar boka varannan gång Fia och jag och utöver månaderna som har gått sedan pandemin startat har vi varit duktiga på att ses på allt ifrån The Winery hotel till Story hotel på Riddargatan.

Denna gången var det min tur att boka och ända sedan vår weekend i Stockholm i augusti när vi helt spontant tittade in på Downtown Camper och blev så trevligt bemötta trots att vi inte var boende gäster så har jag velat testa hotellet som hajpats upp ganska ordentligt, i alla fall i resebloggarsammanhang.

Vårt spontanbesök i augusti

Vid vårt spontanbesök i augusti gick vi helt enkelt förbi utanför och bestämde oss för att titta in och se om vi kunde förstå det som alla andra pratade om. När vi passerade receptionsdisken hälsade receptionisten och frågade om hon kunde hjälpa till.

Min första tanke var att det kanske inte, framför allt inte i tiderna vi lever i nu, passade sig för ett oanmält besök. Så när jag förklarade att vi var på besök och inte bodde på hotellet var jag ganska förberedd på att bli ombedd att gå eller i alla fall inte speciellt trevligt bemött.

Istället skedde det motsatta. Receptionisten guidade oss att titta in i aktivitetsutrymmena som egentligen bara är till för hotellgäster och uppmanade oss att åka upp till baren och spana in deras spa. Sagt och gjort. Vi spanade in och gillade det vi såg.

Bokat och klart

Därmed blev det en natt här som bokades när det en månad senare var dags för vänhelg med Fia. Det tenderar dock att inte bli något överflöd av aktiviteter på agendan när vi ses. Lite bubbel och snacks. Sedan stannar vi på rummet till det är dags för middag. Ungefär så. Och är det en sådan helg man är ute efter passar rummen på Downtown Camper alldeles utmärkt.

En fönstersmatt to die for

För kan man annat än älska dessa fönstersmattar stora nog att hoppa upp i båda två och med gott om plats för att duka upp snacks och bubbel. Här satt vi tills magen började kurra.

Och förutom prat i kvadrat roade vi oss med att spana in aktiviteten på balkongerna på andra sidan torget. De tillhör At Six och Hobo. Och utsikten från just de balkongerna må vara vacker med Stadshuset och Riddarfjärden. Men utsikten vi hade mot dessa balkonger var stundtals ganska underhållande. Lite som scenen från Sällskapsresan ni vet. Här såg vi allt ifrån kompisgäng till influencerfotografering och tja – de som efter en stund hade den goda smaken att dra för gardinerna, så att säga.

Sergel Plaza i ny kostym

Det är gamla Sergel Plaza som sedan 2017 är renoverat och bytt namn till Downtown Camper. Rummen är modernt och avskalat inredda med snygga och smarta detaljer på temat natur och friluftsliv. Vårt rum hade dessutom en gigantisk säng, två meter bred, som jag hade kunnat tänka mig att ta med hem.

Spa, lobbyjobb och restaurang

Inom hotellet finns också stora ytor för rekreation. Både rum och ytor avsedda för gäster där man kan slå sig ner för lite arbete eller konferens, men också plats för lobbyjobbande resebloggare som jag.

Högst upp hittar du spa och bar. Och här har du pool med utsikt må jag säga. En vacker dag är det jag som sjunker ner där och blickar ut över Stockholm.

Trots ovanstående bekännelse att vi sällan tar oss utanför hotellets fyra väggar när vi ses så gjorde vi ett tappert försök denna gången. När mörkret lagt sig spatserade vi ut och tog sikte på Gamla Stan för en bit mat. Det slutade med en kaffedrink på ett mysigt ställe och därefter en promenad tillbaka till hotellets restaurang där vi intog kvällens käk.

Langos med löjrom och ett rasande gott glas vitt fick bli pricken över i:et denna dag.

Med en frukost i toppklass

Inte så många timmar senare var vi (nästan) först på plats vid frukosten. Och vilken frukost sen. För ett år sedan utnämnde jag Clarion Post till Sveriges bästa hotellfrukost. Men jag undrar om inte Downtown Camper är uppe och nosar på en delad förstaplats. Hade mina barn fått bestämma hade detta bordet fått avgöra. Det är en sak som är säker.

Downtown Camper – ett staycationtips

Downtown Camper är ett av Scandics signaturhotell och bokas via Scandics hemsida här
Hotellet ligger centralt vid Brunkebergs torg, granne med Sergels torg.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

Industrilandskapet i Norrköping – ett stycke nutidshistoria i 2000-talstappning

26 oktober, 2020

Det var i mellanstadiets historieböcker jag tror att jag hörde talas om Norrköping första gången. Då som textilindustrins vagga i Sverige. Borås och Västergötland i all ära men jag minns det som att industrialiseringen av textilbranschen hade sitt säte i Östergötland. Idag kan man vandra runt i kvarteren där allt tog sin början. I Industrilandskapet i Norrköping.

Tjugosju minuter tar pendeln mellan min hemstad Linköping och grannstaden Norrköping. Och en lördag i oktober satte vi oss på just den. Mitt mål var att lära känna Norrköping lite bättre. För trots flera besök under åren har det varit som nedslag och jag har sällan vetat riktigt var jag befunnit mig i förhållande till annat.

Industrilandskapet i Norrköping

Dånet är öronbedövande. Det är inte svårt att förstå att kraften i vattnet kunnat förse Norrköpings industri med det den behövde för att automatisera tidigare manuellt hantverk. Vi vandrar längs Strömmen. Det är så Norrköpingsborna kallar det. Egentligen heter det Motala Ström. För det är där strömmen börjar. I Motala vid Vättern. Under 500 år skall vattnets sträckning genom Norrköpings centrala delar ha kallats Norrköpings ström men i samband med Göta kanals tillkomst tog man namnet Motala Ström för hela sträckningen. Men vad spelar det för roll vad det egentligen heter. Jag tycker vi kallar det Strömmen och konstaterar att det ger Norrköpings centrala delar så mycket karaktär.

1800-talet och storhetstiden

Norrköping fick sina stadsprivilegier redan på 1300-talet och mycket vatten hade runnit under broarna när staden under 1800-talet blir Sveriges ledande område för textilindustri.

Och det är i kvarteren där detta tog sin början och som nu utgör Norrköpings centrala delar som vi vandrar och beundrar denna lördag. Under slutet av 1900-talet när industri efter industri lades ner förföll området. Och så hade det kunnat vara fortfarande. Men Norrköpings kommun såg värdet och har sakta men säkert rustat upp kvarteren och anpassat dem till 2000-talet.

Visualiseringscenter och museum

Idag återfinns Linköpings universitet, flera museum och Visualiseringscenter här. Både på Stadsmuseet och Arbetets museum kan man följa med tillbaka i tiden och återuppleva hur det såg ut i dessa lokaler för hundra år sedan vid ull och bomullsfabrikerna. Flera utställningar är dessutom anpassade för hela familjen.

Industrilandskapet – en stadsdel i Norrköping

Norrköpings kommun har verkligen lyckats i sin satsning i Industrilandskapet. Det som hade kunnat få förfalla utan något vettigt användningsområde är nu istället inte bara en i allra högsta grad levande stadsdel. Det är kanske det vackraste Norrköping har.

Passa på att besök Industrilandskapet när du är här. Strosa över de många broarna och betrakta det strömmande vattnet. Besök ett museum eller ta en fika eller lunch. Jag kan varmt rekommendera MoccaDeli som ligger precis intill nedgången till Arbetets museum.

Vi avslutade vår Norrköpingsvisit med en pizza på Mocca Deli

Min favorit

Vill du veta vad som blev min absoluta favorit? Det blev det lilla Schweizeriet som nu är en del av Stadsmuseet.

Schweizeriet till höger i bild. Förstår ni vad jag menar med placerat mitt i allt.

1868 valde textilfabrikören Carl Fredrik Asklund att flytta ett lusthus från kvarteret Korpen i Norrköping just hit till Speyermans holme, precis bredvid ett mindre lusthus från 1801. Den lilla träbyggnaden är just ett schweizeri, ett sommarlusthus där gårdens ägare gärna åt kakor och choklad. Det står så fantastiskt härligt placerat mitt i allt. Liksom som att det på vippen har stöd och snart kommer trilla ner i vattnet. Jag kikade in och skulle definitivt kunna tänka mig ett litet kak-kalas där inne.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

Happy birthday bloggen – två magiska år senare

21 oktober, 2020

Den 21 oktober 2018 var en söndag och jag vaknade på en båt någonstans i Stockholms skärgård. Vi var på väg tillbaka till Stockholm efter en helg i Helsingfors och jag kunde inte snabbt nog komma av båten för att ta mig hem. Jag hade nämligen kommit på bästa idén kunde inte vänta på att få komma igång. Några timmar senare slängde jag av mig väskan i hallen, tog fram datorn och registrerade domänen litemerarosa.com. Bloggen var född!

Lite mera rosa. Det som varit en hashtag jag använt mig av på mina Instagrambilder. Det som blivit lite av ett motto för mig. Hur hade jag inte tänkt på att det faktiskt kunde bli mitt bloggnamn? Jag hade bloggat under mitt eget namn i många år men med nya tider i livet kändes den bloggen bra att lämna bakom mig och arkivera endast för mina ögon och intresse. Men att skriva var mitt liv. Att skriva om resor och upplevelser hade blivit mer än en hobby. Och att krydda just det med lite mera rosa hade blivit något som nära och kära och mina följare förknippade med mig. Självklart skulle jag även blogga under det namnet.

Livet innan Lite mera rosa

Jag började lite trevande. Skrev om resorna och upplevelserna i närtid. Flyttade med mig material från min gamla blogg. Valde tema och organiserade etiketter och rubriker. Och så gjorde jag research. Kanske fanns det fler som också resebloggade. OM det fanns. Jag fann en hel hoper likasinnade och fann dem vara både det bästa och det värsta för en nybakad resebloggare.

Hur livet innan Lite mera rosa var minns jag inte ens. Men att livet med Lite mera rosa har blivit mycket rikare det vet jag med säkerhet.

Lite mera rosa och statistiken

Det är ändå lite kul att titta tillbaka på statistiken. Första årets överlägset mest lästa inlägg är egentligen flera inlägg jag skrev om när min vän Linda som en av de första åkte på Apollos nya koncept Destination okänd. Tack Linda. Ett bra tag senare tackade jag henne genom att dra med henne på spökjakt på Husby säteri men det är en annan historia och ett annat inlägg.

Ett annat populärt inlägg år ett var det när jag berättade om att vi blev ett dygn försenade till Thailand, fick nästan alla pengarna tillbaka och till slut betalde 213 kronor för hela resan.

Men även inlägget om mina bästa tips för att resa billigare tar sig upp på en av de högre platserna första året.

När jag nu snart ska summera år två för Lite mera rosa ser jag glädjande nog att besöksantalet stadigt ökar. Och året som gått har en tydlig trend. Inte helt olik trenden flera av mina kollegor upplever. Fokuset på Sverige.

Två inlägg från året som gått har nästan dubbelt så många visningar som inlägget på plats tre.

På en ohotad förstaplats hittar vi det ganska snabbt ihopknåpade inlägget från vårt besök vid Uskavi kalkbrott. På andra plats kanske det inlägg jag lagt ner mest tid på över huvud taget på bloggen. Sveriges bästa glass – landskap för landskap. En idé jag fick den där dagen vi besökte Uskavi när vi också besökte Noraglass. Och på den vägen är det.

Jag ställde en fråga i en större Facebook-grupp och fick mängder med svar. 84 glass-ställen senare var inlägget färdigt och jag så trött på glass att jag trodde att jag aldrig själv skulle få användning av inlägget. Men det fick jag.

På en hedrande bronsplats kommer inlägget från vår vandring på Marmorbruksleden. Vandring har generellt varit mycket populärt på bloggen under sommaren som gått och fortsätter ligga högt även nu under hösten.

Höjdpunkterna och det otroliga

Några saker sticker såklart ut under mina två år med Lite mera rosa. De där lite oväntade händelserna.

Som den där dagen när Petter Stordalen köpte Ving. Mitt brandgula hjärta, jag har ju faktiskt en gång i tiden utbildat mig till reseledare för just Ving, slog några extra slag och jag var tvungen att skriva av mig om det hela. I inlägget där jag sprider mitt jubel över affären berättar jag också som hastigast att även om jag oftast rest med Ving så har jag varit otrogen ibland. Jag tänker såklart på de få gånger jag åkt med Tui.

Där hade historien kunnat sluta. Om inte Petter bara en tid därefter gått ut med att han och Gunhild skulle skiljas. Folk blev såklart nyfikna. Googlade Petter och otrogen. Och kom till mitt inlägg Mitt brandgula hjärta och jag – och lite Petter Stordalen.

Eller som den där gången vi hade gjort den absolut galnaste resa vi någonsin kommer att göra. Åkt till Los Angeles över helgen. Vi hade skrapat ihop poäng till vår första voucher och kunde med poäng och en minimal summa pengar flyga tur och retur Los Angeles i SAS Plus på ditvägen och SAS Business class på hemvägen.

Jag kände mig uppsluppen, malplacerad och ordentligt jetlaggad där på första raden med ett glas champagne i handen. Men det var inget emot vad jag skulle känna mig sekunden senare när vårt sällskap där på de två lediga platserna längst fram anlände. Välkommen Carl-Gustaf och Silvia.

Aldrig i mitt liv hade jag väl trott att jag nästa gång jag skulle skriva om en resa i business class med SAS skulle bli när jag blev avlämnad på Arlanda och överraskad med en resa till min absoluta favoritstad New York på egen hand. Men så blev det.

Men det bästa av allt ändå – vad vore jag utan er?

Men bäst av allt är ändå inte resan jorden runt, att se solen gå ner över Dubais öken eller att hänga med kungen och drottningen och dricka champagne på 10 000 meters höjd. Nej, det är något helt annat som verkligen har berikat mitt liv sedan den där morgonen på Östersjön när idén föddes.

Det är människorna jag har lärt känna genom det nätverk jag har fått äran att bli en del av i denna värld av resebloggare. Nej, förlåt, jag måste rätta mig direkt. Det är inte bara ett nätverk, det är en familj.

På dessa två år har jag lärt känna så många underbara personligheter. Jennifer, Annika och Lisa. Ann-Louise, Daniel aka Dryden, Anna och Rosita. Lina, Diana, Sandra, Pernilla och Charlotte. Isabelle, Inger, Towe, Lindha, Knutte, Helena och Lina. Och jag är ganska säker på att jag glömt några. Det är så rasande många härliga personer som jag nu får lov att slänga mig med förnamn på och räkna som min resebloggarfamilj.

Är ni sugen på lite mera resor – då klickarna på valfritt namn här ovan eller allihop.

Familj och nätverk i med- och motgång

Men under åren har familjen också drabbats av det där som händer i varje familj. Sjukdom och sorg.

Jag glömmer aldrig morgonen jag vaknade och läste rubriken till inlägget på Gunilla och Christoffers 4000 mil.se. Christoffer hade fått en stroke. Och det är just i de där lägena som det visar sig exakt hur mycket man bryr sig. När kylan sprider sig i kroppen. Inte som när det gäller någon man inte känner utan en vän.

Ganska snart efter att jag hade börjat skriva nåddes vi av beskedet att fina Angelica på Vandringsbloggen.se inte längre fanns med oss. Jag hann aldrig skapa någon relation med Angelica men mina medbloggares reaktioner gör att jag förstår att vi miste en fin människa.

Någon jag däremot hann skapa en egen relation med och som trots att vi aldrig träffats är en av de där jag verkligen tycker att jag känner, eller kände, är Johanna.

Flera av mina kollegor, däribland Anna, har skrivit så fint om Johanna. Om hennes personlighet och hennes närvaro. Nej vår resevärld är inte förskonad från det sorgliga och Johanna lämnade oss i augusti. Jag saknar hennes engagemang och små meddelanden oerhört mycket.

När ett liv slocknar tänds ett annat

Men likväl som själar lämnat oss har det också kommit bloggbebisar. Både Emelie och Linda, som även kan platsa i listan här ovan, har under åren knoppat av sig. Och lyckan för deras skull är lika stor.

Att jag för två år sedan inte hade en aning om vem någon av dessa underbara kollegor var känns ganska märkligt.

Jag fick inte bara en blogg och en hobby. Jag fick en ny familj med samma galna reslust som jag. Samma upptäckarbehov och samma kärlek till att berätta om sina egna och lyssna på andras upplevelser.

Ni är underbara!

Nu ser vi fram emot två och många år till – tillsammans med det viktigaste av allt – Er!

Jag går in i år tre med tillförsikt. Jag följer hjärtat. Skriver om det jag själv älskar och brinner för och tror att det blir bäst så för alla.

En vacker dag sitter jag på ett flyg på väg ut i världen igen, men fram till dess ska jag njuta av vårt vackra Sverige. Av vandring och spa och allting däremellan.

Men jag vill avsluta med det absolut viktigaste. Och det är DU! Du som läser mina rader. Mina tanker som flyter ut i tangenterna och skapar ett innehåll.

Oavsett om du är min syster eller en för mig helt obekant. DU är det viktigaste för mig. För utan dig hade det varit så mycket tråkigare att skriva.

Tack för att du hänger här med mig.

Questropolis Vadstena – en nyckeljakt i historiens hjärta

18 oktober, 2020

Uppdatering 240622: Questropolis har tyvärr lagt ner sin verksamhet vilket är mycket synd men jag väljer att låta inlägget ligga kvar om någon kan få inspiration att skapa något liknande. Minns ni att vi testade appen Questropolis här i Linköping i våras? Lite som en skattjakt där man letar nycklar i de historiska kvarteren och jag var såklart lyrisk. Hittade till och med nya delar av Linköping jag inte sett förr. Gissa om jag då blev än mer lyrisk när jag i slutet av sommaren fick veta att det skulle komma en ny version av appen – för Vadstena! Vadstena som jag vid något tillfälle helt självsvådligt utsett till Östergötlands historiska centrum och då är Östergötland fullt av historia. Questropolis Vadstena var som gjort för att blir riktigt lyckat.

Den första lördagen i oktober åkte vi de dryga fem milen från vår hemstad Linköping till Vadstena och parkerade vid slottet för att gå den lilla biten mot Rådhuset och Rådhustorget där Questropolis Vadstena startar.

På jakt efter nycklar i Questropolis Vadstena

Första ledtråden hittar man inte på just Rådhuset men det är ändå dit man ska bege sig. 1411 får Vadstena sina stadsprivilegier och det är även då det första gången nämns ett rådhus i staden. Det nuvarande rådhusets äldsta delar är något yngre men inte mycket. 1436 är de daterade till.

Det är historietätt runt Rådhustorget och vi rör oss runt för flera ledtrådar här. Och i torgets ena hörn hittar man Udd Jönssons hus. Udd levde på 1500-talet och blev sedemera borgmästare i Vadstena. Men inte bara det, i huset vi ska leta oss fram till drev han Sveriges första varuhus.

Runt Vadstenas vackra gator

Trots kända historiska personer som både Gustav Vasa och Den heliga Birgitta får vi följa i hela andra historiska fotspår genom Vadstenas vackra kvarter.

Vi beskådar vackra fasader och letar detaljer för att få våra nycklar i Questropolis-appen. Och pausar för att njuta av bland det härligaste hösten har att erbjuda.

Klosterkvarteren och Den heliga Birgitta

Vi närmar oss klosterkvarteren och för första gången dyker Vadstenas stolthet Den heliga Birgitta upp i appen och även framför oss. Det är något speciellt med den där damen.

Några kvarter bort passerar vi det Gamla Hospitalet och nu får vi även höra lite lätt om Gustav Vasa, det var han som anlade hospitalet 1532. Dess nuvarande form fick byggnaderna 1860. Men kanske ännu mer anmärkningsvärt för dem som känner mig är att detta är platsen där jag faktiskt varit tyst i två dygn.

I november 2011 var jag med på ett retreat här i Vadstena som Pilgrimscentrum anordnade. Ett tyst retreat. Och detta var lokalerna vi bodde i. Jag lyckades vara tyst i två dygn och jag skulle gärna göra om det.

Mårten Skinnares hus

Alldeles intill det gamla hospitalet hittar man Mårten Skinnares hus och det här byggnadsverket är väl värt att titta till.

Huset kan ha byggts redan 1520 men såg då inte ut som det gör idag. Arkitekturen i Mårten Skinnares hus är ovanlig och det finns inget liknande hus i Sverige. Däremot har man hittat liknande i Europa. Förklaringen till det är troligen att det var europeiska byggherrar som byggde det nya hospitalet i Vadstena i slutet av 1500-talet.

Klosterkyrkan och klostret

Alldeles intill hittar man sedan klosterkyrkan och det gamla klostret som idag är Vadstena Klosterhotell och nu leder appen oss hit. Delar av klostret ligger i ruiner och dessa kan man upptäcka med hjälp av stegar. Här hör man historiens vingslag nästan bokstavligt. Det var ett mäktigt verk hon fick en uppenbarelse att bygga Birgitta.

Via strandpromenaden längs med Vättern tar vi oss sedan tillbaka mot Rådhustorget där skattjakten avslutas på samma ställe som den började. Vid Rådhuset.

Och det visar sig därmed att Vadstenas kanske mest kända historiska monument – slottet – inte fick vara en del av appen. Hur kommer det sig måntro? Men inget Vadstenabesök utan lite slott och vi tar en egen promenad runt herr Vasas verk från kvart i fyra. Kvart i fyra tänker du. Jajamen säger jag. Det var tipset guiden på slottet gav barnen efter att de gått på skattjakt i slottet på påsklovet. Kvart i fyra. 1545. Vilket hack!

Summa summarum Questropolis Vadstena

På samma sätt som i Linköping hittade jag här i Vadstena platser jag troligen inte hade hittat om jag inte gått efter Questropolis-appen. Och det är just det som är det fina med Questropolis. Du hittar platser och får reda på fakta som du aldrig fått annars. Perfekt att gå tillsammans med barn. Men jag ska väl vara helt ärlig och säga att jag lätt hade kunnat göra det även utan dem. Men efter Linköpingsvarianten var de sugna på att testa Vadstenas och jag är ju inte sämre än att jag låter dem följa med.

Appen Questropolis laddar du ner här:
Linköping för iPhone (40 kr)
Linköping för Android (40 kr)
Gamla Stan Stockholm för iPhone (69 kr)
Gamla Stan Stockholm för Android (69 kr)
Vadstena för iPhone (59 kr)
Vadstena för Android (59 kr)

Har du testat Questropolis? Berätta! Har du inte testat Questropolis? Då är det dags!

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

Livrustkammaren – en resa i tiden från Gustav Vasa till Victorias myndighetsdag

13 oktober, 2020

Jag måste erkänna att det smärtar för mig som kungafantast att erkänna att jag fram till för ett par månader sedan inte ens visste vad Livrustkammaren var. Men till mitt försvar måste jag säga att Livrustkammaren inte är så värst självförklarande. Inte för mig i alla fall. Jag har inget bättre namnförslag på det, det ska jag inte säga. Men Livrustkammaren, näe det låter vare sig speciellt sexigt eller spännande i mina öron.

Ett besök i Livrustkammaren på Stockholms slott

Så kom det sig att vi under vårt besök i Stockholm i mitten av augusti strosade förbi Kungliga slottet och jag tror nog att Andreas drog en lättnadens suck över att besöket i de kungliga salarna var gjort, det klarade jag av på egen hand i oktober förra året. Men när jag svarade att jag aldrig varit på Livrustkammaren föreslog han promt att vi skulle gå in. Motvilligt följde jag efter, det var ju ändå gratis. Men slottets källare och vad jag trodde var ett gäng med rustningar lockade inte speciellt mycket. Ingen är gladare än jag att jag följde med. Och ingen är gladare än jag att jag hade tokfel om vad som dolde sig där inne.

Från Gustav Vasa till Prinsessan Estelle

Det ska väl erkännas att jag är mest fascinerad över nutidens kungafamilj. Släktträden bakåt i tiden är jag inte supervass på. Men ämnet historia har alltid fascinerat och jag läste med liv och lust i skolan om både Gustav Vasa, Gustav III, Karl XI och Karl XII, för att inte prata om Gustav II Adolf.

Men det är när vi kommer till kungahusen mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet som jag har läst det mesta. Visste du till exempel att svenska kungahuset är ingift släkt med det spanska kungahuset på långt håll? Jo då. Den svenska kungen är ju kusin med den danska drottningen via kungens faster Ingrid som gifte sig danskt och blev Danmarks drottning. Drottning Margrete av Danmark har en syster som heter Anne-Marie. Eller Anna-Maria som hon heter numera efter att hon gifte sig med den grekiske (numera) ex-kungen Konstantin och Anna-Maria var faktiskt drottning i Grekland mellan 1964 och 1974. Konstantin i sin tur har en syster som heter Sofia. Hon är gift med den abdikerade kungen av – jajamensan – Spanien. Och på det sättet är det svenska och det spanska kungahuset ingift släkt.

Kanske några minuter du aldrig får igen av ditt liv och kunskap du aldrig kommer att ha nytta av men en lite förklaring till mitt rojalistiska intresse när du nu ska få följa med mig ner för trapporna till underjorden under det kungliga slottet i Stockholm.

Vagnhallen på Livrustkammaren

Vi började vårt besök en våning ner i vagnhallen. Det är dunkelt här nere och vagnarna som visas upp är effektfullt ljussatta.

Det är imponerande skapelser och omgivningarna i källarvalven gör det extra effektfullt. För mig som historieintresserad är det riktigt häftigt att se dessa vagnar på riktigt som jag tidigare bara har sett på målningar i historieböckerna från skoltiden. Jag hade faktiskt inte ens en aning om att flera av dessa vagnar fanns kvar på riktigt.

Det är en svindlande tanke att tänka att Gustav III i egen hög person satt foten på det lilla trappsteget och hoppat upp i vagnen som inte ser ut att ha så värst sköna säten.

Monarkins makt under 500 år

Livrustkammaren är Sveriges äldsta museum. Vissa utställningar varierar över tid men vissa består längre. En av dem är Livrustkammarens basutställning som sedan juni 2019 är en utställning om monarkins makt under 500 år. Från Vasatiden 1521 till monarkin i demokratins tidevarv och dagens datum. Och det är här ni hittar mig med stora ögon och öppen mun under stora delar av den dryga timmen vi befinner oss på museet.

Gustav III och Sofia Magdalenas bröllopskläder

I glasmontrar visas kläder som burits av de olika regenterna upp. Och här snackar vi stort för en kunga- och historiefantast. Det är inte utan att Andreas nog tycker att jag är lite knäpp när jag utbrister:

-Åh har du sett, detta är Gustav III:s eller det här är Karl XII:s innan jag ens så mycket som lagt en blick på de beskrivande texterna.

Till vänster Karl XII:S kläder och till höger bland annat masken och kläder från den ödesdigra kvällen då Gustav III på skjuten på maskeradbalen

Som exempel finns masken som Gustav III bar den kvällen han blev skjuten så illa att han dog tretton dagar senare. Och att se en rustning som en gång burits av Gustav Vasa, hallå. Hur coolt?

Det allra viktigaste från 1995

Ändå är det inget av allt det där som påverkar mig lika mycket som den blåa skapelse jag hittar i det innersta rummet. Kronprinsessan Victoria var fyra månader och två dagar gammal när jag själv såg dagens ljus i november 1977. Och därmed har vi alltid delat födelseår. Jag har följt hennes arbete med stor respekt, väl medveten om hur betungande jag själv skulle känt det att vid de olika åldrarna tagit mig an de uppdrag som varit hennes.

Den 14 juli 1995 fyllde kronprinsessan 18 år. Fyra månader och två dagar senare gjorde jag detsamma. Själv firade jag med att klippa av mig mitt långa hår och premiär-besöka en av stadens populäraste nattklubbar.

För Victoria såg det lite annorlunda ut. Och jag minns att jag såg hennes tal inför hela det officiella Sverige samt kungen och drottningen i Rikssalen på Stockholms slott. Iklädd just den där blå skapelsen som finns framför mig i Livrustkammaren.

Några år senare analyserade jag talet sönder och samman vid min kurs i retorik vid Linnéuniversitetet. Det finns alltså en helt naturlig förklaring till att jag mer eller mindre kan hela talet utantill.

Det enda som fortfarande är i bruk

Det är en imponerande samling som visas upp i Livrustkammaren. Flera delar är också interaktiva på olika sätt.

Och den enorma bredden av föremål förklaras kanske på bästa sätt genom dessa två bilder.

Till vänster ser ni den linneduk som änkedrottning Maria Eleonora förvarade Gustav II Adolfs hjärta i efter hans död den 6 november 1632 i Slaget vid Lützen. Det är både lite makabert och galet att kungens hjärta legat i just denna linneduken och att det är Gustav II Adolfs blod vi ser.

Till höger Karl XI:s vagga beställd till den lille prinsen 1655. Tillika det enda föremål i hela Livrustkammaren som fortfarande används. Senast vid prinsessan Estelles dop 2012 då det endast är tronföljare som får använda vaggan.

Sveriges kungliga historia i en liten ask

Jag kan inte lova att du kommer att älska Livrustkammaren lika mycket som jag. Men jag önskar av hela mitt hjärta att du känner bara en bråkdel av den eufori jag kände. Det är nämligen en alldeles särskilt härlig känsla.

Vill du också göra ett besök. Titta in på museets egen hemsida för de senaste detaljerna om utställningar och öppettider.