En natt helt ensamma på Husby säteri

Husby säteri

Det är en öronbedövande tystnad som slår emot mig när jag öppnar bildörren och kliver ut på gårdsplanen framför det gamla slottet. Det är nästan lite overkligt tyst. Som om vi tagit steget in fast vi tagit steget ut. Den stora slottsporten vittnar inte om att receptionen ligger innanför men skylten nere vid vägen pekade hitåt och det finns ingen annan dörr. Vi hänger väskorna över axeln, trycker ned det gamla handtaget och stiger in. In på Husby säteri.

Redan innanför dörren slår historien emot oss. En pampig entré med pelare, skulpturer och maffiga målningar på väggarna. Den stora slottstrappen skymtar in till vänster och så den lilla receptionsdisken till höger. Ett äldre par kommer in bakom oss och tar trappen upp. Receptionsdisken är obemannad med en skylt som uppmanar oss att ringa ett nummer för incheckning.

Mannen som svarar på andra sidan låter förvånad.
– Ska ni bo här frågar han?
Men han lovar att någon ska komma och hjälpa oss. Så vi väntar.

Det började såhär

Hela idén om en övernattning började i november när vi besökte Söderköpings brunn bara en bit bort. När det sista vinglaset var uppdrucket och vi passerade receptionen började vi prata med nattreceptionisten. Vi pratade om historien kring brunnen och undrade nyfiket om det spökade. Men så mycket av den varianten fanns det inte på Söderköpings brunn. För att få den upplevelsen skulle vi åka till Husby säteri och bo i svit nummer tre berättade hon. Och nu var vi här. Slottsweekend var bokad. En natt inklusive, afternoon tea och trerätters middag på ankomstdagen, inträde till relaxen och frukost. Och ett speciellt önskemål att få bo i svit nummer tre.

– Välkomna hörs från trappan.
En brunbränd kvinna med förkläde och vit skjorta tar de sista trappstegen ner och stegar in bakom receptionsdisken. Jag och Linda pratar i mun på varandra. Rasande uppspelta inför vår vistelse.

– Afternoon tea serveras på våning två, berättar Anette om vi ska tro namnskylten på bröstet. Och jag tänker att vi tar betalningen där. Vi gör såhär. Vi går upp och öppnar upp rummet som ligger på våning tre så ni får göra er hemmastadda och så kommer ni ner när ni känner er klara.
– En sak till bara, när vill ni ha frukost imorgon bitti?

Jag och Linda tittar på varandra och sedan på Anette.
– Vi äter när de andra äter eller måste man bestämma, säger jag.

– Ni kommer att vara själva här på slottet i natt säger Anette. Hon tar upp den stora nyckeln som legat framför oss på disken och räcker fram den emot oss.

– Och ni har ju önskat svit nummer tre så det blir säkert speciellt säger hon och ler.

Svit nummer tre på Husby säteri

Vi hänger återigen våra väskor över axeln och så traskar vi efter Anette uppför trapporna. På en avsats står ett gammalt skåp med glasdörrar. Innanför är dockor uppradade på hyllorna. De blickar ner på oss och vi blickar tillbaka. Det kan hända att vi väljer att inte gå tillbaka just dit när mörkret har fallit.

Vi passerar de stora glasdörrarna till matsalen och tar trapporna upp till våning tre. Där finns sviterna i slottet. Sex sviter. Den mest hemsökta är nummer tre. Wilhelminas svit. Direkt innanför dörren till trapphuset finns den och jag är inte säker på att jag är redo när Anette sätter nyckeln i låset och öppnar upp. Allt jag har sett och läst om just detta rum och plötsligt står jag där. Tittar på sängarna som sägs både bädda sig själva och visa upp spår av att någon tagit en vilopaus utan att någon varit i rummet. Tittar på garderoben vars dörr sägs öppna sig utan förklaring.

Anette visar oss det viktigaste. Hälsar oss välkomna ännu en gång och så lämnar hon oss åt vårt öde i svit nummer tre.

Jag går fram till den där garderobsdörren jag velat känna på så länge och undersöker om det är möjligt att den skulle kunna öppna sig av sig själv. Inte en chans. Jag trycker till dörren lite extra för att säkert veta att den är stängd. Sedan ringer vi hem till nära och kära och berättar om vår kommande natt – ensamma på Husby säteri.

Afternoon tea på Husby

Afternoon tea-buffén väntar och vi lämnar rummet. Men innan vi går en våning ner måste vi undersöka alla andra skrymslen och vrår på vår våning. Bekanta oss med vårt hem de kommande tjugofyra timmarna.

Biblioteket känns lugnt. Vi spanar in i konferensrummen och känner ett sting av obehag inför en tavla och så traskar vi vidare mot de delarna som bär på de flesta historierna. Salongen i slutet av korridoren där det sägs att man sett ett par sitta i en soffa.

Och så biljardrummet. Längst bort i slottet. Rummet man inte bara passerar utan verkligen måste styra stegen mot. Där man ska kunna se en dam som står och blickar ut genom fönstret. Och där lever biljardkloten sitt eget liv. Det sägs till om med att hela bordet flyttar sig ibland.

Kloten ligger i sina hål. Vi måste såklart plocka upp dem och lägga dem i ordning. Den vita kulan en bit ner och de övriga kulorna som en triangel. Själva formen lägger vi tillbaka på stolen där vi hittade den. Och så lämnar vi rummet.

En våning ner är det hög ljudvolym. Afternoon tea på Husby är en populärt evenemang och matsalen är full. Ett bord vid fönstret står tomt, det är reserverat för oss. Vi hittar Anette och gör henne uppmärksam på att vi är där. Hon presenterar oss för Sussi som ansvarar för serveringen.

Kändisar på Husby

– Jaha, är det ni, säger hon och ler ett finurligt leende. Ni får säkert trevlig. Det är jag som serverar er ikväll.

Så visar hon oss till bordet efter att vi har beställt in varsitt glas vin. Detta kommer att kräva starkare saker än te, det är en sak som är säker.

Buffén dignar av godsaker. Mängder av olika matpajer, ceasarsallad, röror och snittar. På andra sidan är godsaksbordet om möjligt ännu större. Minisemlor slåss om utrymmet med pajer, småkakor och tårtor. Vi kommer inte att behöva gå hungriga härifrån. Men vi har av någon anledning ingen större matlust. Det sjunker sakta in. När Sussi går hem och stänger dörren efter sig ikväll är det bara vi kvar. Och spökena då.

Ett glas vin i de vackra salongerna

När afternoon-tea gästerna börjar droppa av tar vi ett glas vin till i baren som Sussi visar oss. Det skulle inte var helt omöjligt att gå vilse i de olika rummen och salarna.

Planen på att besöka relaxen med bubbelbad och bastu skjuter vi på framtiden. Vi trivs så bra i slottet och går ogärna därifrån de få meterna ner till relaxen. Det är ju faktiskt för upplevelsen på slottet vi är här. Relaxa kan vi göra en annan dag och timmarna går fort.

Klockan närmar sig middag och vi ska bege oss upp till rummet för lite piff. Medan Linda pratar i telefon tar jag mig en tur bort till biljarden.

En del av mig vill verkligen uppleva något när jag är här. En del av mig tror på allt det där. En annan del är skeptisk. Jag tror på kontakt. Men att det är ganska märkligt att kontakten skulle ske genom biljardklot som flyttar på sig. Jag har haft förnimmelser. Men å andra sidan, vem kan säga att det är på riktigt. Men jag är nyfiken. Jag har aldrig sett något med blotta ögat. Inga siluetter. Inget som rört sig.

Mot biljardrummet

Det är med försiktigt kaxiga steg jag går mot biljardrummet. Ensam. Jag ser den nedre delen av bordet och som i slowmotion men i en millisekund inser jag att den delen av bordet jag ser borde ha innehållit den vita kulan. Jag hinner inte stoppa mig själv utan svänger runt och ser hela bordet i mitt synfält. Där ligger den vita kulan. Precis intill triangeln av de andra kulorna. Det tar en stund innan jag sedan ser att plastformen som hjälper till att forma kulorna till en triangel inte längre ligger kvar på stolen där Linda la den. Den ligger runt kulorna.

Jag backar ut ur rummet och går med raska steg mot vårt rum för att berätta.

Vi går båda tillbaka och det är lite svårt att tro det vi ser. Det har funnits folk på slottet och vi kan inte utesluta att någon av de som befunnit sig en våning ner tagit en avstickare en trappa upp. Kulorna i triangeln är helt omflyttade. Det kan faktiskt ha en helt naturlig förklaring. Så vi flyttar tillbaka den vita kulan och tar bort triangelformen och så lämnar vi åter igen biljardbordet.

Tillbaka till biljardrummet

Några snabba drag med mascaran, några lockar i håret och andra skor. Sedan är vi redo för kvällens middag. Det har gått en lite dryg halvtimme sedan vi lämnade biljardbordet och nu är vi ensamma i slottet förutom vår servitris och en kock som förbereder middagen åt oss en våning ner. Vi kan inte låta bli att titta till kloten en gång till.

Mörkret har hunnit lägga sig över slottet och nu måste vi gå hela vägen in i rummet och passera biljardbordet för att tända lampan. Jag lyser upp med min mobil och redan innan Linda trycker på lampknappen ser vi det. En kula, nummer 15, har brutit sig ur från de andra och ligger nu en bit upp på bordet. Men ingen vindpust i världen kan ha flyttat på kulan som i en båge brutit sig loss och liksom rundat en annan kula på väg upp mot änden av bordet. Vi släcker lampan och går med raska steg därifrån.

Trerätters middag med fokus på annat

Trappan ner till salongen tar vi med snabba steg och Sussi får nu höra precis allt om våra upplevelser. Hon har hört det förr. Tar det med ro. Och så bedyrar hon att vare sig hon eller kocken skulle ha haft tid att springa runt på plan tre för att flytta biljardkulor. De har haft annat att stå i.

Vi försöker för allt vi är värda att hitta en logisk förklaring. Och den första händelsen kan jag inte bortskriva som helt naturlig. Men den andra. Jag har svårt att tro att personalen skulle ha tid att gå och flytta på kloten och inte bara det. Vilket antiklimax det hade varit om de hade blivit påkomna. Nej. Vi kan nog utesluta Sussi och kocken och då återstår bara jag och Linda och någon av oss var det inte.

Middagen serveras. En fantastisk trerätters med gott vin till. Förrätten en Toast Skagen med spröda rischips som smälter i munnen. Till huvudrätt älgstek med sötpotatispuré, bakad tomat, broccoli, pepparsås och rotfruktsgratäng. Och till efterrätt en limepannacotta med kaneläpple och limesocker.

Men hur magiskt maten än smakar finns det annat som pockar på min uppmärksamhet. Jag skulle i ärlighetens namn vilja åka tillbaka och låta bli att besöka våningen ovanpå och bara fokusera på maten. Det är den värd.

Efter middagen flyttar vi oss några meter bort till en av de vackra soffmöblemangen. Vi fyller på vinglaset och smuttar på varsin whiskey. Klockan närmar sig tio och vi vet att vi snart blir ensamma. Men vi gör vad vi kan för att hålla Sussi kvar, bara en liten stund till.

Ensamma en natt på Husby säteri

Strax efter tio är det ändå dags att avrunda. Vi tackar för oss och går upp till vår svit. Linda har varit uppe på rummet en stund tidigare och för att utmana ödet lite har hon lagt upp kuddarna på sin säng på rad för att se om de ligger kvar när vi kommer tillbaka. Jag har inte själv sett hur hon lagt dem och hon tog ingen bild. Jag får tro på hennes ord.

Men innan vi går in till oss för natten tar vi ännu en tur genom salarna på våning tre. Hjärtat bultar hårt när vi går igenom de mörka rummen som bara lyses upp av min mobillampa. Men det känns lugnt. Tystnaden som lade sig när vi kom är tillbaka. Energierna och stämningen som tidigare var laddad är borta och när vi som sista rum besöker biljardrummet har inget hänt. Vi traskar tillbaka till vår svit.

Det ser ut som att kuddarna ligger kvar som de ska. I övrig är allt också orört i rummet. Men när vi närmar oss sängen ser vi att den kudde som ligger längst ner mot fotgaveln ligger snett. Det är som att någon har snurrat den. Linda visar hur hon la den. Jag kan bara tro på hennes ord. Hon skakar på huvudet och kan inte begripa vad som händer.

-Nej, jag måste gå på toa säger hon. Kvar står jag och blickar ner på sängen. Tar några foton för att ha som minne. Så tittar jag upp.

-Linda, är det du som har öppnat garderobsdörren?

En meter bakom mig är nu garderobsdörren som ingen av oss rört öppen på vid gavel. Utan minsta ljud.

En god natts sömn och slottsfrukost

Klockan närmar sig midnatt och vi känner oss klara för idag. Jag kan inte svara för Linda men innan jag sluter de blå ber jag en stilla bön om att natten ska bli lugn. Just i den stunden är jag ganska nöjd med det jag har fått uppleva.

Jag vaknar sju timmar senare. Solen har börjat gå upp och skapar en magisk himmel utanför vårt slottsfönster. Garderobsdörren är fortsatt stängd och rummet badar i ljus. Förtrollningen är bruten och vi är utsövda.

En våning ner väntar slottsfrukosten på bara oss. Det är slottsägaren själv som serverar och vi passar på att förhöra oss om hans upplevelser som barn. Själv har han inte upplevt så mycket trots att han faktiskt har växt upp i slottet. Hans pappa köpte Husby på 70-talet. Då var slottet svårt nedgången och det som nu är de vackra salarna vi fått uppleva var renoveringsobjekt som en mäklare hade klassat som något för den händige. Det var så slottet såg ut när Fredriks pappa Christer tog med sig familjen och stolt visade upp vad han hade köpt. Christer och hans fru väckte slottet ur en närmare 100-årig Törnrosasömn och har varsamt renoverat varje vrå av det sedan dess. Kanske är det därför slottsherren och andra andar spökar lite då och då. Kanske vill de inte riktigt vakna ur Törnrosa-sömnen.

Husby säteri idag

Numera driver Fredrik Husby vidare tillsammans med sin hustru Irené. Husby säteri erbjuder mängder av evenemang. Ett av dem är vi på just då. Slottsweekend. Till påsk dukas det upp stort påskbord. En annan helg kan du vara med och lösa en mordgåta på slottet. Utöver det brukar slottet användas för både konferenser, fester och bröllop. De vackra lokalerna och fantastiska omgivningarna bjuder verkligen in till det.

Själva försöker vi förstå vad som just har hänt. Att vi avnjutit nästan ett dygn på Husby säteri. Ätit och druckit gott i de vackra salongerna. Träffat fantastiska människor som bjudit oss på egna och andras berättelser. Och sovit helt ensamma på det stora slottet. Eller ja – frågan är väl om vi egentligen var helt ensamma på Husby säteri.

Historisk fakta:
Husby säteri är känt i historien sedan 1300-talet. Då som en del av Vadstena kloster. Den nuvarande huvudbyggnaden tillkom under Kurt Filip von Schwerins tid åren 1789-1795, och anges ritad av Jean Erik Rehn, som även ritat Sveriges första världsarv Drottningholms slott.

Oavsett om du är på spökjakt eller inte är slottet väl värt ett besök. Spana in deras egen hemsida här för att hitta nästa event som passar dig i kalendern.

Läs mer på Lite mera rosa


Detta är ett inlägg i serien Förträffliga Östergötland. En inläggsserie som är en hyllning till mitt nuvarande hemlandskap och allt fantastiskt som finns att se och göra här. Här kan du bland annat läsa om Hemester i Linköping och besök på några av våra slott som Ljung och Löfstad.


Följ gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

4 svar till “En natt helt ensamma på Husby säteri“

  1. Så mysigt och så vackert.
    Jag tillhör ju dom som tror,så frågan är om jag skulle fått nån blund i ögonen den natten.
    Hur som helst så skriver du fantastiskt bra o det kändes som jag gick med dej..så magiskt å mäktigt o jag tackar för denna resa ??

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla Lotta för dina ord! Blir både rörd och tacksam. Jag tillhör ju också dem som tror. Däremot har jag ingen erfarenhet av denna typen. Jag tänker spökhus. Men det gick ju galant 🙂 Kul att du ville vara med mig på resan.

  2. Åh, jag har just bokat för familjen på fredag och när jag googlade dök din blogg upp! Såklart, du har väl besökt allt här i länet ? Vi måste bo i annexet för vi har med oss hunden, jag hoppas det inte spökar något där… har själv aldrig sett något men är säker på att det finns en andevärld. Dottern däremot är väldigt mottaglig och jag måste prata med henne så hon inte tar med sig några hem (det har hänt… vi fick rensa huset). Kram! (pias_underbara…)

    1. Åh va kul. Husby är helt fantastiskt. När vi åkte dit gjorde vi ju det verkligen för att se om vi kunde uppleva något. Aldrig någonsin hade vi väl trott att vi skulle få slottet för oss själva 🙂 Kram kram, ska bli kul att höra vad ni tyckte.

Lämna ett svar