Resor

Jag står egentligen inte alls bakom rubriken ovan. Ändå måste den skrivas. Den måste skrivas för det är ändå det inlägget ska handla om. Men att det skulle finnas en universallösning för alla, en medicin eller ett enda sätt att komma över flygrädsla tror jag inte alls på. Och det är därför jag egentligen inte står bakom Så gör du för att bli av med din flygrädsla. En bättre rubrik skulle kanske vara Såhär gjorde jag för att bli av med min flygrädsla. Och kanske kan du hitta en eller flera saker i mitt sätt som kan hjälpa även dig.

Det fanns ett liv innan flygrädslan

Men vi kan väl börja från början. Jag har nämligen inte alltid varit flygrädd. Jag minns så väl min allra första flygresa. Året borde ha varit 1998 eller möjligen tidigt 1999 och jag var alltså 21 år fyllda. Resan gick mellan Ronneby i Blekinge och Arlanda och jag skulle helt på egen hand resa till huvudkontoret för lite möten. Mamma, som själv aldrig ens hade satt sin fot i närheten av en flygplats, än mindre ett flygplan hade skrämt upp mig lite för svårigheterna att hitta rätt på Arlanda men i övrigt visste jag egentligen ingenting.

Med på flygbussen från Karlskrona till Ronneby var en kvinna som jobbade på grannkontoret i det kontorshotell vi satt på. Hon blev min guide under denna min första flygning och jag tror bestämt att vi satt bredvid varandra. Jag borde ha varit en ganska underhållande medpassagerare med min totala naivitet och jag minns att jag sa till Monica att jag inte tyckte det var så farligt. Jag hade fått berättat för mig att det kunde vara lite hissnande när planet drog igång motorerna och satte full gas mot lyftet.

Att vi för tillfället bara i sakta mak taxade ut mot startbanan blev jag varse efter en stund.

Min andra eller eventuellt tredje flygresa, här sviker minnet något, gick sedan till andra sidan jorden, bokstavligt talat, när vi åkte på semesterresa till Sri Lanka.

Åren som följde. De första fem-sex åren på 2000-talet åkte jag både inrikes och till flertalet europeiska charterdestinationer och flygningarna var inget som bekom mig över huvud taget.

Såhär började det – tror jag

Jag vet inte om jag vet exakt vad det var som gjorde att jag blev flygrädd eller om jag i efterhand har fabricerat en historia. På den tiden var det inte direkt vanligt med skärmar i stolsryggen framför. Istället var det skärmar som fälldes ner i taket. Inför start åkte dessa ner och visade säkerhetsfilmen och när den var klar syntes bilden från en kamera som var placerad under flygplanet. Normalt brukade sedan skärmarna fällas upp innan det var dags för start. Men denna gången åkte de aldrig upp. Istället såg jag bilden och hur planet lyfte. Och om det är som jag minns det så var det då som att jag insåg att det jag såg utanför fönstret var på riktigt och inte på film och jag blev hysteriskt rädd. Ganska galet om det är så, men det är så jag minns det.

Rädslan för mig bestod i en rädsla för att störta. Helt enkelt rädslan för att planet skulle gå sönder och störta. Rakt ner. Jag har aldrig tyckt det var jobbigt med trångt utrymme. Det har bara varit rädslan för att planet skulle störta. Rädslan har heller inte varit grundad i någon fakta. Jag tyckte till exempel inte på den tiden att lyftet var jobbigt, det kom långt senare. Inte heller landningen var något problem för mig. Ju närmare land desto bättre var min devis.

Jag var rädd för att planet mitt uppe i luften skulle gå sönder och störta. Och sönder tänkte jag att det skulle gå av exempelvis turbulens. Att en plåtklump på otaliga hundra ton kunde lyfta var ofattbart i sig. Att en vinge skulle åka av borde inte vara helt orimligt tyckte jag.

Såhär visade sig min flygrädsla

Jag har aldrig låtit flygrädslan stoppa mig. Jag har åkt ändå. Eller ja, det är kanske en liten sanning med modifikation, men jag har alltid velat åka. Jag har alltid velat se världen och jag har inte tvekat att boka en ny resa. Att jag när resan närmade sig greps av värre och värre panik var en annan historia.

För det var så det visade sig. Ju närmare resan jag kom desto mer greps jag av panik. På vägen till flygplatsen var jag inte pratbar. Att sova natten innan en flygning var inte att tänka på. Bodde vi på hotell innan en flygning var frukostbuffén som att kasta pärlor för svin. Inte det minsta lilla fick jag i mig. På sin höjd kaffe.

Varje moment var som ett oöverstigligt hinder. Och i säkerhetskontrollen var det ett under att jag inte totalt freakade ut. Jag analyserade hur noga man kontrollerade både mitt och mina medpassagerares bagage. Jag spanade efter misstänkta både personer och föremål. Personer som verkade nervösa och så vidare.

Rutiner

På flygplatsen behövde jag följa rutiner. Och nervositeten visade sig genom ett onormalt stort antal toalettbesök. På väg ner mot flygplanet fotograferade jag varje steg jag tog och innan avgång skickade jag alltid SMS till min bästa vän Fia med information om vilka tider som gällde.

Vid det värsta tillfället fick jag en total minneslucka från det att jag sätter foten på planet och jag vet faktiskt inte hur lång tid som sedan gick. Men när jag återfick medvetandet satt jag vid min plats. Framför mig på huk satt en flygvärdinna som pratade lugnande med mig. Dörren till planet var stängd. Eller ja. Jag vet inte om jag ska kalla det den värsta gången. Den värsta gången kanske ändå måste vara den gången jag faktiskt gick av planet.

Vi skulle åka till Malaga. Vi boardade och satte oss till rätta. När siste man hade gått på planet bestämde jag mig. Jag skulle inte åka med. Jag reste mig tog ner mitt bagage och gick helt sonika av planet.

Såhär gjorde jag för att bli av med min flygrädsla

En viktig del i att bli av med min flygrädsla anser jag själv har varit att jag verkligen har velat bli av med den. Och nu kanske det kan låta lite märkligt för det klart att ingen vill vara flygrädd. Sant. Men jag har verkligen aktivt och medvetet jobbat för att bli av med min flygrädsla, det är så jag menar. Hur har jag då gjort? Jo såhär.

Pratat med flygvärdinnorna

Jag har tagit alla chanser att prata med flygvärdinnorna. När rädslan var som värst gick det inte att undvika att jag var rädd. Då trillade tårarna nerför mina kinder när jag klev på planet och då var det oftast flygvärdinnorna som pratade med mig och inte tvärtom. Men en bit upp i luften när jag alltid lugnade mig något passade jag på att prata med dem.

De ville ofta lugna mig med det vanliga. Det brukade handla om hur länge de hade jobbat som detta och att inget har hänt under alla dessa år. Eller att både piloterna och resten av besättningen har familj hemma som de också vill hem till och skulle det vara farligt att flyga så skulle de inte göra det varje dag. Och så det där klassiska. Att turbulens är som när man åker båt på vatten eller bil på en guppig grusväg. Det var samtal som just då inte hjälpte mig nämnvärt.

Det som hjälpte mig var istället att höra att detta var deras vardag precis som min vardag var en helt annan. Ett par samtal minns jag extra väl.

Ellinor på väg till Skiahtos

Det ena var när jag pratade med Ellinor på väg till Skiathos. Jag undrade var hon hade varit igår, allt för att höra hur vardagen såg ut för henne. Och hon mindes inte ens vilken destination hon varit på dagen innan. Jag insåg att det jag såg som det mest onaturliga i världen var för henne det mest naturliga. Så naturligt att hon till och med glömt var hon var dagen innan.

På väg till Paris

Det andra samtalet jag minns extra mycket var på väg till Paris. Jag traskade bakåt i kabinen och fick en pratstund med en i besättningen. När hon hörde hur rädd jag var visade hon runt mig lite i ”köket”. Hon frågade vad jag tyckte var värst och när jag sa att det var turbulensen så fick jag inte det vanlig svaret om vindar och att åka på en guppig grusväg. Istället sa hon att inte hon heller tyckte att turbulens var det allra roligaste men att turbulens inte är farligt. Att planet är byggt för att kunna hantera turbulens och att det farliga är att ha det som hon hade det just då i köket. Mycket saker lösa. Det farliga med turbulens är om lösa saker eller gud förbjude man själv skulle åka runt i kabinen. Jag uppskattade verkligen hennes ärlighet.

Pernilla på väg från Rhodos

Den trejde pratstunden jag minns lite extra var med Pernilla på Thomas Coock och på vår resa hem från Rhodos i juni 2016. Pernilla hade varit med på resan ned och utan att ens fråga serverat mig en drink och en tidning när hon såg min panik. Nu stod hon och tog emot på planet hem och jag blev så lugn. Under tiden vi var på Rhodos hade resedjävulen tagit oss i ett fast grepp och innan vi ens hunnit hem hade vi bokat en resa till senare under samma år. Den resan skulle gå till Antalya i Turkiet.

När vi landat i Stockholm klappade Pernilla om mig och sa att hon tyckte det var bra att jag vågade utmana min rädsla och vågade åka. Jag tackade och berättade att vi faktiskt till och med redan bokat nästa resa några månader senare. Jaha, sa Pernilla, va kul. Var ska ni då? Till Antalya sa jag. Kul sa hon. Dit ska jag imorgon.

Just den repliken. Här hade jag redan börjat stirra upp mig för en resa tre månader senare medan det var något hon gjorde över dan dagen därpå. Det satte lite perspektiv på det hela. Och även om det där och då inte gjorde att jag blev av med rädslan har det varit en sak jag tänkt på många gånger efter det.

Tittat på YouTube och lyssnat på poddar

En annan sak jag gjort mycket är att jag har tittat på YouTube. Det är en riktigt guldgruva. Men var försiktig med vad du tittar på i början. Kanske ska någon som inte är lika rädd som du välja ut filmerna. För visst finns det filmer som du inte ska se när du är som mest rädd.

De filmer jag har tittat på är realityserier från flygplatser. Personer som jobbar med att ”recensera” olika flygbolag, flygvärdinnor och vloggar. Men jag har också lyssnat på poddar som hjälpt mig. En podd som tyvärr är nedlagd men där jag tror att det finns avsnitt kvar att lyssna på är Flygvärdinnepdden. Men det finns fler. En podd jag lyssnar på nu är Pilotpodden. Härliga poddar som varvar fakta med nöje och roliga gäster.

Passa också på att följa flygvärdinnor och piloter på sociala medier. Härliga konton att följa är exempelvis Upptäck världen med Louise, BjörnPilot och elincekberg

Följt andra som rest mycket

En annan sak som helt omedvetet hjälpte min flygrädsla var att jag följde Jon Olssons Youtube-kanal. Under dessa åren reste han oerhört mycket. På så sätt blev flygandet normaliserat och det hjälpte mig absolut. Faktum är att utan Jon hade jag inte bestämt mig frö att åka till New York innan min 40-årsdag för snart två år sedan.

På senare tid har vi hittat flera resekanaler med personer som lever på att resa. Vår favoritkanal är definitivt Kara & Nate som faktiskt med en av sina videor inspirerade oss till resan jorden runt vi gjorde i maj.

Flightspottat

En annan sak jag gjort som verkligen har hjälpt mig är att jag har flightspottat och just det har jag berättat mer om i ett helt eget inlägg så det ska jag inte bli så långrandig med här. Från att med skräckblandad förundran ha stått och sett planen lyfta och landa och tacksamt veta att jag denna gången slapp sätta mig på ett plan själv. Till att som nu med beundran i blick se dessa giganter slå hjulen i backen och med besvikelse se dem lyfta mot andra breddgrader utan mig.

Flightradar24

Ett verktyg för flightspottingen som också har blivit det som jag vågar utse till det allra viktigaste hjälpmedlet i min kamp mot flygrädslan är appen Flightradar24. Där kan man i realtid se vilka plan som är i luften och vi som bor i Linköping har ganska många plan som passerar över oss dagligen. Titt som tätt tar jag fram appen för att se vart planet som just nu passerar över mitt huvud är på väg.

Men det allra viktigaste den appen har fått mig att förstå är hur många plan som är i luften hela tiden. Och hur sällan det därmed är det händer något. Och hur osannolikt det är att det därmed skall hända något när man flyger. För är du flygrädd så är det kanske det du är som mest trött på att få höra. Det var i alla fall jag. Konstaterandet från de som inte är rädda om att det faktiskt är mycket farligare att åka bil. Åh vad jag hatade det uttrycket. Jag passar mig noga för att säga det till andra som är flygrädda även om det ju faktiskt är precis så det är.

Att ta en titt på exemepelvis det europeiska luftrummet som du ser på bilden ovan och konstatera hur många plan som är där uppe just nu är det yttersta beviset för just det. Och det är ganska skönt att luta sig tillbaka emot när man väl kan ta till sig det.

Tagit reda på fakta

Men om vi skall vara helt krassa då. Det händer ju faktiskt olyckor och även om det inte var det första jag gjorde så är det något jag har börjat göra på senare tid, ta reda på fakta kring olyckor men framför allt fakta kring hur piloter hanterar när ett eller annat inte går som det var tänkt.

För är det i någon bransch som inget lämnas åt slumpen så är det i flygbranschen. Allt är minutiöst kollat, testat och övat. Piloter och besättning övar med jämna mellanrum olika scenarion. Det kan verka som att personerna i besättningen på planet gör det som faller dem in. I själva verket har alla sina väl förberedda uppgifter. Både när allt är som det ska men framför allt har alla beroende vilken position du jobbar på ansvaret för olika delar i förberedelse och genomgång innan vi passagerare får gå på planet men även i händelse av att något går fel.

Får jag lov att dra en parallell med bilkörning ändå? Hur många förare är specialutbildade för att köra just den bil man kör och hur många förare går med jämna mellanrum igenom uppfräschnings-utbildning och gör tester? Inte många. Det är precis det piloter gör.

Och i övrigt är säkerhetstänket så gediget att inget lämnas åt slumpen. Går en motor sönder kan man flyga vidare med den andra om planet har två. Skulle mot förmodan båda gå sönder kan planet glidflyga och jag kan lova dig att det inte vänder nosen neråt och faller. Det är i princip en fysisk omöjlighet.

Respekten försvinner aldrig

Den hysteriska rädslan är över. Men när jag skriver detta sitter jag med lite rödgråtna ögon på 38 000 fot över Portugal på väg hem ifrån Gran Canaria. Det sista lilla som finns kvar av rädslan är i starten och den är mer eller mindre jobbig beroende på så många olika orsaker.

På vår resa till Aarhus i somras reste vi med ett mycket mindre plan än normalt som inte alls lyfte på samma sätt som jag är van. Det var lite oväntat och jag var inte helt oberörd. När vi lyfte från Gran Canaria på resan då detta inlägg skrivs var det första gången på flera år som vi inte satt vid fönstret utan i mitten av kabinen. Det visade sig vara riktigt jobbigt och lyftet var det jobbigaste på länge.

Men om jag jämför är det inte ens värt att nämna och framför allt är det bra att ständigt utmanas och hitta nya saker att jobba med.

Jag är så oerhört tacksam att jag kommit över min rädsla och jag hoppas att du om du är flygrädd kanske kan känna igen dig och förhoppningsvis hitta hjälp och tips om hur du kan bli av med din rädsla. Jag önskar dig från djupet av mitt hjärta lycka till. Och tveka inte att höra av dig om det är något du funderar över.

Fly safe.

Under åren innan jag besegrade flygrädslan har jag skrivit flera inlägg om min rädsla. Vill du läsa mer hittar du dem samlade här

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.