Happy birthday bloggen – två magiska år senare

Den 21 oktober 2018 var en söndag och jag vaknade på en båt någonstans i Stockholms skärgård. Vi var på väg tillbaka till Stockholm efter en helg i Helsingfors och jag kunde inte snabbt nog komma av båten för att ta mig hem. Jag hade nämligen kommit på bästa idén kunde inte vänta på att få komma igång. Några timmar senare slängde jag av mig väskan i hallen, tog fram datorn och registrerade domänen litemerarosa.com. Bloggen var född!

Lite mera rosa. Det som varit en hashtag jag använt mig av på mina Instagrambilder. Det som blivit lite av ett motto för mig. Hur hade jag inte tänkt på att det faktiskt kunde bli mitt bloggnamn? Jag hade bloggat under mitt eget namn i många år men med nya tider i livet kändes den bloggen bra att lämna bakom mig och arkivera endast för mina ögon och intresse. Men att skriva var mitt liv. Att skriva om resor och upplevelser hade blivit mer än en hobby. Och att krydda just det med lite mera rosa hade blivit något som nära och kära och mina följare förknippade med mig. Självklart skulle jag även blogga under det namnet.

Livet innan Lite mera rosa

Jag började lite trevande. Skrev om resorna och upplevelserna i närtid. Flyttade med mig material från min gamla blogg. Valde tema och organiserade etiketter och rubriker. Och så gjorde jag research. Kanske fanns det fler som också resebloggade. OM det fanns. Jag fann en hel hoper likasinnade och fann dem vara både det bästa och det värsta för en nybakad resebloggare.

Hur livet innan Lite mera rosa var minns jag inte ens. Men att livet med Lite mera rosa har blivit mycket rikare det vet jag med säkerhet.

Lite mera rosa och statistiken

Det är ändå lite kul att titta tillbaka på statistiken. Första årets överlägset mest lästa inlägg är egentligen flera inlägg jag skrev om när min vän Linda som en av de första åkte på Apollos nya koncept Destination okänd. Tack Linda. Ett bra tag senare tackade jag henne genom att dra med henne på spökjakt på Husby säteri men det är en annan historia och ett annat inlägg.

Ett annat populärt inlägg år ett var det när jag berättade om att vi blev ett dygn försenade till Thailand, fick nästan alla pengarna tillbaka och till slut betalde 213 kronor för hela resan.

Men även inlägget om mina bästa tips för att resa billigare tar sig upp på en av de högre platserna första året.

När jag nu snart ska summera år två för Lite mera rosa ser jag glädjande nog att besöksantalet stadigt ökar. Och året som gått har en tydlig trend. Inte helt olik trenden flera av mina kollegor upplever. Fokuset på Sverige.

Två inlägg från året som gått har nästan dubbelt så många visningar som inlägget på plats tre.

På en ohotad förstaplats hittar vi det ganska snabbt ihopknåpade inlägget från vårt besök vid Uskavi kalkbrott. På andra plats kanske det inlägg jag lagt ner mest tid på över huvud taget på bloggen. Sveriges bästa glass – landskap för landskap. En idé jag fick den där dagen vi besökte Uskavi när vi också besökte Noraglass. Och på den vägen är det.

Jag ställde en fråga i en större Facebook-grupp och fick mängder med svar. 84 glass-ställen senare var inlägget färdigt och jag så trött på glass att jag trodde att jag aldrig själv skulle få användning av inlägget. Men det fick jag.

På en hedrande bronsplats kommer inlägget från vår vandring på Marmorbruksleden. Vandring har generellt varit mycket populärt på bloggen under sommaren som gått och fortsätter ligga högt även nu under hösten.

Höjdpunkterna och det otroliga

Några saker sticker såklart ut under mina två år med Lite mera rosa. De där lite oväntade händelserna.

Som den där dagen när Petter Stordalen köpte Ving. Mitt brandgula hjärta, jag har ju faktiskt en gång i tiden utbildat mig till reseledare för just Ving, slog några extra slag och jag var tvungen att skriva av mig om det hela. I inlägget där jag sprider mitt jubel över affären berättar jag också som hastigast att även om jag oftast rest med Ving så har jag varit otrogen ibland. Jag tänker såklart på de få gånger jag åkt med Tui.

Där hade historien kunnat sluta. Om inte Petter bara en tid därefter gått ut med att han och Gunhild skulle skiljas. Folk blev såklart nyfikna. Googlade Petter och otrogen. Och kom till mitt inlägg Mitt brandgula hjärta och jag – och lite Petter Stordalen.

Eller som den där gången vi hade gjort den absolut galnaste resa vi någonsin kommer att göra. Åkt till Los Angeles över helgen. Vi hade skrapat ihop poäng till vår första voucher och kunde med poäng och en minimal summa pengar flyga tur och retur Los Angeles i SAS Plus på ditvägen och SAS Business class på hemvägen.

Jag kände mig uppsluppen, malplacerad och ordentligt jetlaggad där på första raden med ett glas champagne i handen. Men det var inget emot vad jag skulle känna mig sekunden senare när vårt sällskap där på de två lediga platserna längst fram anlände. Välkommen Carl-Gustaf och Silvia.

Aldrig i mitt liv hade jag väl trott att jag nästa gång jag skulle skriva om en resa i business class med SAS skulle bli när jag blev avlämnad på Arlanda och överraskad med en resa till min absoluta favoritstad New York på egen hand. Men så blev det.

Men det bästa av allt ändå – vad vore jag utan er?

Men bäst av allt är ändå inte resan jorden runt, att se solen gå ner över Dubais öken eller att hänga med kungen och drottningen och dricka champagne på 10 000 meters höjd. Nej, det är något helt annat som verkligen har berikat mitt liv sedan den där morgonen på Östersjön när idén föddes.

Det är människorna jag har lärt känna genom det nätverk jag har fått äran att bli en del av i denna värld av resebloggare. Nej, förlåt, jag måste rätta mig direkt. Det är inte bara ett nätverk, det är en familj.

På dessa två år har jag lärt känna så många underbara personligheter. Jennifer, Annika och Lisa. Ann-Louise, Daniel aka Dryden, Anna och Rosita. Lina, Diana, Sandra, Pernilla och Charlotte. Isabelle, Inger, Towe, Lindha, Knutte, Helena och Lina. Och jag är ganska säker på att jag glömt några. Det är så rasande många härliga personer som jag nu får lov att slänga mig med förnamn på och räkna som min resebloggarfamilj.

Är ni sugen på lite mera resor – då klickarna på valfritt namn här ovan eller allihop.

Familj och nätverk i med- och motgång

Men under åren har familjen också drabbats av det där som händer i varje familj. Sjukdom och sorg.

Jag glömmer aldrig morgonen jag vaknade och läste rubriken till inlägget på Gunilla och Christoffers 4000 mil.se. Christoffer hade fått en stroke. Och det är just i de där lägena som det visar sig exakt hur mycket man bryr sig. När kylan sprider sig i kroppen. Inte som när det gäller någon man inte känner utan en vän.

Ganska snart efter att jag hade börjat skriva nåddes vi av beskedet att fina Angelica på Vandringsbloggen.se inte längre fanns med oss. Jag hann aldrig skapa någon relation med Angelica men mina medbloggares reaktioner gör att jag förstår att vi miste en fin människa.

Någon jag däremot hann skapa en egen relation med och som trots att vi aldrig träffats är en av de där jag verkligen tycker att jag känner, eller kände, är Johanna.

Flera av mina kollegor, däribland Anna, har skrivit så fint om Johanna. Om hennes personlighet och hennes närvaro. Nej vår resevärld är inte förskonad från det sorgliga och Johanna lämnade oss i augusti. Jag saknar hennes engagemang och små meddelanden oerhört mycket.

När ett liv slocknar tänds ett annat

Men likväl som själar lämnat oss har det också kommit bloggbebisar. Både Emelie och Linda, som även kan platsa i listan här ovan, har under åren knoppat av sig. Och lyckan för deras skull är lika stor.

Att jag för två år sedan inte hade en aning om vem någon av dessa underbara kollegor var känns ganska märkligt.

Jag fick inte bara en blogg och en hobby. Jag fick en ny familj med samma galna reslust som jag. Samma upptäckarbehov och samma kärlek till att berätta om sina egna och lyssna på andras upplevelser.

Ni är underbara!

Nu ser vi fram emot två och många år till – tillsammans med det viktigaste av allt – Er!

Jag går in i år tre med tillförsikt. Jag följer hjärtat. Skriver om det jag själv älskar och brinner för och tror att det blir bäst så för alla.

En vacker dag sitter jag på ett flyg på väg ut i världen igen, men fram till dess ska jag njuta av vårt vackra Sverige. Av vandring och spa och allting däremellan.

Men jag vill avsluta med det absolut viktigaste. Och det är DU! Du som läser mina rader. Mina tanker som flyter ut i tangenterna och skapar ett innehåll.

Oavsett om du är min syster eller en för mig helt obekant. DU är det viktigaste för mig. För utan dig hade det varit så mycket tråkigare att skriva.

Tack för att du hänger här med mig.