Vardagsfunderingar

Slappna av. Blocka stunder i kalendern för egentid. Lev i nuet. Andas. Meditera. När gjorde du senast något för dig själv?
Vi matas dagligen av alla dessa kloka råd och för några dagar sedan dök bilden ovan upp i mitt flöde på Instagram. Den kommer från ett av mina favoritkonton som ger mig ständig inspiration. Me_time.se.  Följer du dem inte redan så bums in och följ.

Under bilden stod det:
När köpte du dig sist en hög med magasin och slängde dig i soffan en hel kväll? Perfekt höstnöje en mörk och kall torsdagskväll tycker vi! Men det måste vara minst tre magasin för att räknas som en hög ? Och en kopp te med lite (eller mycket) mörk choklad till är inte helt fel. Happy reading! 

Och visst är det sant. Jag målar direkt upp bilden av att jag kommer hem med den där gigantiska högen av tjocka och glossiga magasin som jag lägger på soffans armstöd medan jag i mina myskläder och tofflor lufsar ut i köket och gör i ordning det där teet och tar fram chokladen. Innan jag sedan slår mig ner i soffan dämpar jag ner belysningen och tänder ett par ljus.

Min vän Bird skulle sedan, om det varit hon, graciöst ha hoppat upp i det perfekt dimensionerade soffhörnet med koppen i ena handen och ett av magasinen i den andra samtidigt som hon balanserade chokladen på höften. Och så hade fotoblixten kunnat smällt av och slutarljudet från kameran smattrat på. Hon hade platsat i vilket måbra-magasin som helst. Bird är också den enda jag känner som kan tappa upp ett bad, ta med sig en bok ner och lyckas med att inte blöta ner den till oigenkännlighet. Hon har någon form av magisk talang för det där.

För det är bara att erkänna att situationen ovan hade sett annorlunda ut om det varit jag som kommit lufsande in i mina tofflor till soffan för att lyxa till det med liten egentid och magasin-läsning. Jag hade troligen både känt mig och sett ut som ett kylskåp när jag hade försökt mig på att krypa upp i det ganska missformade soffhörnet. Och hade jag lyckats hamna i en vettig och ens lite bekväm position så hade det troligen varat i endast de enstaka sekunderna innan jag kom på att magasinen fortfarande låg kvar på armstödet och att koppen inte rört sig ur fläcken jag ställde den på på bordet.

I ett försök att inte förlora den någorlunda bekväma positionen hade jag sträckt mig efter tidningar och te medan jag balanserat chokladbiten på tekoppens kant och lyckats smälta halva kakan.

Efter att jag sedan satt mig till rätta uppkommer det faktum att jag inte ens med bästa vilja i världen kan hålla tidningen med en hand, bläddra med den andra och hålla koppen i den tredje (?!). Något måste få stryka på foten och troligen hade jag försökt mig på att bläddra lite halvhjärtat medan jag höll tidningen endast i den ena handen. Någonstans här kommer jag också ihåg varför jag inte brukar köpa dessa glossiga magasin. Jag tycker nämligen att det är alldeles för mycket reklam i dem. Så för att underhålla mig medan jag förstrött passerar dessa sidor försöker jag mig på att öppna den numera helt smälta chokladen och så slutar det med att tidningen sett sina bästa dagar av mörk choklad.

Men var vill hon komma nu tänker ni? Ska hon rasera dessa enastående peppande råd vi får till oss i både tid och otid? Absolut inte säger jag!

Men när vi ska slappna av måste vi liksom inte ta i så vi vänder ut och in på oss. För det räcker med en favorittidning, oavsett om det är Kalle Anka eller Damernas värld. Och du behöver inte svinga upp benen i soffan och smutta på teet. Det går bra att halvligga i det mest nersuttna hörnet.

För när vi skall slappna av då gör vi det så vi storknar. Vi åker på spa, vi åker på träningsresor eller yogaretreat när det skulle räcka med en promenad i skogen eller morgonyogan på Friskis.

Att göra det lite lagom är liksom inte längre tillräckligt.

Så istället för att vänta till du har den där kvällen hemma helt för dig själv så att du verkligen kan sjunka ner i dina magasin, sno åt dig en liten stund för dig själv när du som bäst behöver det. Gå in i sovrummet och stäng dörren om dig när kaoset viner där utanför. För det är då det gör som mest skillnad.

När ditt huvud håller på att explodera och du plockat, städat, diskat och dammat en hel dag. Fundera då inte på när du skall få tid att åka iväg på den där tjejhelgen till spa:et vid kusten. Säg bara, nu får det vara bra, nu tar jag mig en liten promenad. Stäng dörren till kaoset och traska ut i naturen och lyssna på tystnaden.

Det är där och då du behöver det som bäst. Inte när du kämpat för att klämma in en ledig helg för total avkoppling i kalendern.

Jag är i ett uppstartsskede, inlägg av olika karaktär skall få följa med från min tidigare blogg och hit. Jag funderar på vad jag skriver om. Vad jag tycker om att skriva om. Varför jag skriver. Och för vem. Och då slog det mig att jag faktiskt har berört ämnet tidigare. För nästan exakt två år sedan. Och då, då gick tankarna såhär. Men de stämmer alldeles ypperligt fortfarande. Om att skriva och för vem.

Häromdagen trillade jag av en händelse in på en ytligt bekants blogg. Eller rättare sagt en ytligt bekants före detta blogg. Den ytligt bekanta skrev i sitt sista inlägg att hon nu var trött på att dela med sig av sitt liv och dess upp och nedgångar med de som ville läsa men aldrig hörde av sig. Hon valde att fortsätta bloggandet på annan plats och ville man ha tillgång dit fick man maila. Jag mailade inte. Jag har aldrig varit inne på hennes blogg förr och kände inte något behov av att läsa vidare. Men det hon skrev fick mig att börja fundera. Fundera på hur jag själv känner för det jag skriver. Och för vem jag skriver det.

Kärleken till att skriva

Jag har alltid älskat att skriva. Från den stund jag började forma bokstäverna till ord har jag älskat det. Älskat att skriva påhittade berättelser. Att skriva brev till när och kära och nyvunna bekanta. Älskat att berätta andras historier och det som är viktigt att förtälja.

Det blev sedemera, om än under en kort tid mitt yrke och det jag faktiskt är utbildad till – journalist. Jag älskar att formulera ner mina tankar om omvärlden i stort och smått och det har under åren hamnat under kategorin ”Betraktelser” på min före detta blogg. Och jag älskar att skriva ner och dokumentera mitt liv i text och gärna någon bild. För mig själv, för Er som vill titta in och läsa och en gång i tiden för barn och kanske till och med barnbarn. Tänk va häftigt om jag hade kunna surfa in på min mormors mors blogg och läsa om vardagen 1886.

När jag läser inlägg från de första åren jag bloggade, den tiden när det mestadels var en blogg som följde min vardag som viktkämpe, är inläggen av det mer personliga slaget inte så vanliga, på den tiden behövdes det inte. På den tiden var det främst en blogg som riktade sig till dem som på samma sätt som jag försökte sig på en sundare livsstil. Vi läste varandras bloggar och peppade också varandra i kommentarerna men även i andra forum såsom låsta grupper på Facebook. Då var det inte många av mina vänner som läste min blogg eller ens visste att den fanns. Men flera av dem jag följde då finns fortfarande i min bekantskapskrets på olika sätt. Som ytliga bekanta på Facebook, som arbetskamrater (faktiskt hela två stycken, världen är liten), som vänner och som några av mina allra närmaste.

Vad det gett mig

Jag har redan tidigare i min förra blogg reflekterat över vad det har gett mig att blogga. Egentligen skulle det inte behöva ge mig något alls tillbaka i form av nya vänner, uppmärksamhet eller glada tillrop, att få utlopp för att göra det bästa jag vet är gott nog och många gånger det som tar mig genom vardagen. Att någon vill läsa är en bonus.

Med åren som gått har bloggen antagit en mer personlig form, ett dokument över mitt liv. Över vardagen och över det allra innersta. I alla fall det av det allra innersta som det lämpar sig att berätta om på detta sätt. Den har blivit ett sätt för mig att berätta om det roliga och det svåra jag gått igenom. Den har gett möjlighet att berätta med mina egna ord om sådant som man annars inte som hastigast spottar ur sig som svaret på den flyktiga frågan om hur man mår i mötet i dörren vid lämning på förskolan, i kassan på ICA eller på släktkalaset vid någon av årets högtidsdagar.

Genom att dela med mig av det jag skriver via Facebook kan de som i vanliga fall inte läser bloggar eller min blogg hitta hit och jag vill att de ska hitta hit. Jag vill att DU ska läsa det jag skriver. För att du ska veta varför mitt sinne är lite lättare eller kanske lite tyngre än i vanliga fall när vi ses. Att du ska förfasas över det jag förfasas över eller glädjas och fnissa över det jag just funnit glädje i. För att roas och oroas. Ibland friserar jag vardagen. Nej, nu ljög jag. Jag friserar aldrig något men jag kanske väljer att inte berätta om det alls. Behöver ett ämne friseras platsar det inte här.

Från botten av mitt hjärta – tack!

Den feedback som i början var en kommentar på ett inlägg från en för mig okänd person blev så småningom en kommentar på en länk jag delat med mig av på min Facebook-profil. Och i takt med att vi inte längre skriver något utan istället visar vårt engagemang med ett hjärta, en gul rund gubbe med ett stort O till mun eller ”ögon” liknande > < så är feedbacken istället en klapp på axeln från en kollega eller chefen i korridoren på jobbet.

Så för mig själv och för dig som nu orkat med att ta dig igenom ännu en av mina offentliga funderingar konstaterar jag att jag gärna vill att just du läser detta. Oavsett om du är en av mina närmaste, min chef eller om du hittat hit för första gången och inte har en aning om vem jag är. Och om du inte ger dig till känna, om du inte skriver vare sig en kommentar eller gillar med en emoji eller en tumme så är jag glad att du läser. Jag tycker inte att du snokar i min vardag. Då hade jag ju valt att inte berätta om den. Istället hoppas jag att du kan finna kraft, glädje eller bara en ”vän” i mina ord. Mina ord till just Dig.

Bilden som inleder detta inlägg är:
Don´t look back av Erik Johansson
Egentligen helt orelaterat till det som skrivs nedan men ännu en av de magiska illustrationer som inte går att sluta titta på och som i alla fall får mina tankar att snurra fritt och inspireras.