Personligt

176 posts

Här hittar du allt det där andra.
Allt som inte är en hotellrecension, en reseguide eller en resedagbok. Men ändå en story värd att berätta. Oftast från det djupaste av mitt hjärta.

I behov av en rensning

Kanske vore det på sin plats med ett härligt inlägg från mina dagar här i New York. Men det få vänta. Jag har fönstret på glänt här på 29:e våningen och hör kvällstrafiken utanför. Fötterna har vandrat många steg på några dagar. Huvudet är fullt av intryck. Trots att jag har massor att skriva om är det stopp. Jag har fått tid för tankar. Låta dem bli klara. Inte förbli halvtänkta. Och det är en tanke som funnit där länge nu som äntligen landat. Jag är i behov av rensning.

Hitta din nisch. Vilket är ditt budskap? Planera ditt flöde på Instagram. I samma andetag som vi förfasas över hur vi bara visar det mest fördelaktiga i sociala medier planerar vi flödet för att passa in.

Det ena eventet efter det andra som man borde gå på flimrar förbi. Det ena tipset efter det andra hur man sticker ut sparas för att gås igenom senare. Saker bokas in i agendan för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle snarare än för att jag verkligen vill.

Strategier och planering har på senare tid snarare hämmat än främjat mitt skrivande och flöde. Samma flöde som innehåller så mycket mer än vad som egentligen inspirerar mig.

Flödet stressar. Talar om det andra gör som inte jag hinner. Talar om vad jag ”borde” göra. Var jag borde finnas och synas. Det får mig att känna mig otillräcklig när jag faktiskt räcker till på alla sätt.

Missförstå mig rätt. Jag skyller inte på någon annan. Det är min egen inställning som sätter käpparna i hjulet. Men nu är det dags för en rensning. Jag talar på alla plan.

Rensa i kraven på mig själv. Rensa i köksskåpet där innehållet har en tendens att trilla ut så snart jag öppnar dörren. Rensa i planerna och idéerna. Rensa bort högen av böcker jag på riktigt tror att jag kommer att läsa men som i själva verket bara ligger och samlar damm. Fokusera på det som gör mig lycklig. På det som ger mig glädje.

Jag måste lägga undan det dåliga samvetet för det jag inte hinner. Inget blir bättre av det. Dygnet har inte mer än 24 timmar. Och jag vill göra det bästa av dem.

Det var egentligen bara det jag ville säga.

Share

När jag fick en överraskningsresa till New York på egen hand

New York

Igår morse körde min älskade sambo upp mig till Arlanda. Väl där gav han mig en biljett för två och en halv dag i New York på egen hand! Det var hans födelsedagspresent till mig. Jag har det senaste dygnet gråtit mer än vad jag gjort det senaste året. Och då är jag en person som gillar att gråta. Jag har gråtit av tacksamhet och lycka men också för en stark känsla av en inre styrka som växt inom mig och som jag först nu verkligen känner och uppskattar. Detta är berättelsen om min födelsedagsöverraskning. Lite som en förlossningsberättelse utan förlossning eller som inspiration till dig som vill överraska någon.

Jag har skrivit om det tidigare men för den oinvigde kan det vara bra att börja från början. I slutet av september fick jag frågan om jag kunde ta ledigt den 25-28 november. Det såg okej ut i kalendern så jag la in om semester. Det skulle bli min födelsedagspresent berättade Andreas och jag förstod att det handlade om någon typ av resa. Men mer än så sa han inte. Och DET mina vänner är den största bedriften. Vi talar om mannen som gav mig en väska i present en vecka innan Alla hjärtans dag för att han inte kunde hålla sig till rätt dag.

Hitta lättare i inlägget

Att leva i nuet

En sak jag lärt känna hos mig själv som växt fram på senare år är förmågan att leva i nuet. Det fungerar också vid resor och tydligen även vid överraskningar och medförde att jag inte tänkt särskilt mycket på vad som skulle hända. Några gånger under de månader som gått har vi berört ämnet. Som exempelvis när Andreas konstaterade hur många semesterdagar han skulle ha kvar när året var slut och jag menade på att det var innan semesterdagarna vid överraskningen. Eller du kanske inte ska med, skojade jag. Men i övrigt har vi inte berört ämnet.

Jag fick veta att jag inte skulle få veta mer på min födelsedag utan att mer info skulle komma inför händelsen. Inte mig emot. Ju senare desto bättre tyckte jag som ju redan rest på en överraskningsresa i år och älskade just överraskningsmomentet.

En ledtråd på födelsedagen

På min födelsedag den 16 november fick jag veta att det ingick att bo på hotell i överraskningen. Och i veckan som gått efter min födelsedag har vi också berört ämnet vid ett tillfälle. Andreas undrade om jag var nervös. Jag svarade att det enda jag funderade på var om han hade en plan för själva avslöjandet. Det hade han. Och det var då jag bad om att verkligen så sent som möjligt få veta. I samband med den dialogen berättade han att överraskningen inte innebar att vi skulle vare sig flyga eller åka tåg. Och där kollrade han faktiskt bort mig lite. För med tanke på antalet dagar det handlade om så tyckte jag det kändes som att någon typ av sådan resa borde ingå.

I veckan passade jag sedan på att bli förkyld för första gången på evigheter och jag fick en vänlig men ganska bestämd tillsägelse att se till att vila så mycket jag kunde. Annars var lördagen fri för valfri aktivitet men inte för ansträngande. Det skulle bli en lång dag på söndagen.

Avresa 01:30

Att händelsen skulle påbörjas söndagen den 24 november visste jag sedan tidigare och dagen innan, i lördags, kom nästa ledtråd. Eller kanske snarare hålltid. Avresa hemifrån skulle ske 01:30 natten mellan lördagen och söndagen.

Det var alltså i runda slängar tolv timmar kvar till avresa när jag fick veta att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Och med tanke på informationen om att vi inte skulle flyga eller åka tåg började jag här ana de berömda ugglorna i mossen. Varför skulle vi åka 01:30 om vi inte hade en tid (läs flyg) att passa?

Jag är en person som är svår att överraska. Som yngre letade jag verkligen aktivt efter ledtrådar. Det gör jag inte längre. Men med förmågan att vara en spindel i nätet och ha koll på detaljer kan jag allt för ofta lägga ihop ett och ett och lägga pussel helt ofrivilligt.

Vi har levt tillsammans i fyra och ett halvt år snart och under dessa åren gjort otaliga resor jag och Andreas. Och är det något jag vet är det att han är den som är mest uppstressad av oss två inför resor. Det gäller allt ifrån packning till att elkontakter är utdragna och soporna tömda. Men nu var han helt lugn. Visst hade han tagit fram resenecessären men han hade inte ”panikat” över vad som var tvättat och inte i sin garderob.

Under månaderna som gått sedan han bokade hade jag vid ett par tillfällen snuddat vid tanken på att vi kanske skulle till New York. Lite beroende på saker som sagts och hur de sagts. Och eftersom jag ofta i efterhand säger att jag visste det, passade jag på att notera ner mina tankar i ett mail till mig själv för att kunna påvisa att jag faktiskt visste!

Något stämmer inte

Väskan packades och vi försökte få lite sömn fyra timmar innan avresa. Och när jag checkade av innan jag la mig låg passen kvar där de skulle. Vi kanske inte skulle flyga i alla fall?

Att jag kollade passen handlade om lika delar kontrollbehov som lite nyfikenhet. På samma sätt hade jag nästan omedvetet sett till att packa så att jag kunde ta med allt i handbagaget.

Det blev inte mycket sömn den natten. För lika mycket som jag fram till stunden hade kunnat leva i nuet, lika mycket hade jag nu börjat fundera. Insett att jag nog skulle åka någonstans själv, något jag faktiskt inte förväntat mig och jag behövde vänja mig vid tanken.

På väg

Strax innan vi går ut genom dörren gör jag en sista kontroll. Mitt pass ligger inte längre på sin plats. Men det gör Andreas.

Här skulle man kunna tänka sig att jag ”förstör” överraskningen. Men i efterhand tror jag att det var det bästa som kunde ha hänt. De första timmarna i bilen som styr norrut på E4 sitter vi helt tysta. Andreas gör allt för att inte avslöja något och själv landar jag i det faktum att jag ska ut och resa på egen hand.

Jag har ju inget problem med det. Jag har gjort det ett par gånger och jag älskar det verkligen. Men denna gången hade jag inte valt det själv och var inte heller beredd på det. Jag behövde landa i det.

Med avgångstider på flyg i det närmaste i huvudet och med det faktum att jag skall resa själv börjar jag nu fundera. Sömnbristen tillsammans med den nattsvarta E4:an som vi rusar fram på hypnotiserar mig nästan. Kanske ska jag åka till Paris? Eller Rom? Eller Island? Men inget stämmer riktigt med flygtiderna. Och inte heller med de hintar jag fått om att det skall bli en lång resdag.

När vi passerat Stockholm tar han till orda och säger det jag redan vet.

VI ska inte flyga men…

Jo, han harklar sig, VI ska inte flyg idag. Men DU ska flyga, säger han. Och så tar vi igen alla de tysta timmarna som passerat hittills.

Jag får inte veta mer än så. Men nu vet jag att jag ska flyga.

Vi ställer bilen på parkering Beta och tar bussen in till terminal 5. Jag får packa om det lilla jag behöver och han har förberett med en liten påse till vätskorna. Mina förberedelser gör att det inte behövs så mycket korrigeringar.

Han går bort och trycker ut boardingkort och jag ser att han fipplar med en plastficka med papper i. Själv andas jag snabbt och skakar. Är jag verkligen samma person som för två månader sedan helt ensam åkte upp till Arlanda och öppnade ett kuvert med information om var jag skulle åka några timmar senare? Här står jag och skakar som ett asplöv.

Jag får inte veta mer riktigt ännu. Vi har tydligen gott om tid. Min nervositet visar sig som vanligt med att jag springer och kissar konstant.

Vi promenerar bort till Sky City. Och nu är det dags.

När du får boardingkortet vill jag att du ska veta att jag har koll. På allt. Han säger så för att han vet att jag annars direkt börjar med följdfrågor. Sedan ger han mig den lilla lappen.

Trots att jag läst ett boardingpass osunt många gånger tidigare hittar jag först inte var destinationen står. Sen ser jag. Och börjar gråta helt ohämmat.

New York

För trots att destinationen tidigare funnits som möjlig kunde jag inte för mitt liv tänka mig att jag skulle resa dit på egen hand.

Jag ska flyga till New York. Med SAS. För dagen via Köpenhamn och på hemresan direkt till Stockholm. I Business Class. På plats 1A både till och från New York.

Boarding börjar om en dryg halvtimme. Och Andreas passar på att påminna om att jag med biljetten har tillgång till SAS Lounge. Men det är inget som är aktuellt. Jag måste landa innan jag ska upp i luften.

Jag gråter av lycka. Gråter av chock. Jag gråter av en sådan enorm tacksamhet men jag gråter också för att jag vet att Andreas också verkligen skulle vilja uppleva detta och nu ger han det till mig. Sedan gråter jag för att jag förstår att även om det finns ups and downs så inser jag att jag har fått den finaste kärlek man kan tänka sig.

Så vinkar jag en sista gång innan jag går in i säkerhetskontrollen och Andreas försvinner utom synhåll. Jag är på väg.

Är det verkligen kärlek?

Men, kanske någon säger, är det verkligen kärlek att skicka iväg sin sambo helt ensam till andra sidan jorden? Jag är säker på att det inte är så för alla. Men för mig och oss är det så.

Nu får du åka själv till New York och njuta av Business Class utan att kungen förstör, sa Andreas när han avslöjat resmålet.

Vad ligger bakom de orden? Jo. Den 16 september 2017, på dagen två månader innan jag fyllde 40, satt vi hemma i TV-soffan och kollade på en vlogg av Jon Olsson. De var i New York och jag var flygrädd. Som om någon slår mig i huvudet så bestämmer jag mig. Jag ska åka till New York, jag ska göra det innan jag fyller 40, alltså inom två månader. Och jag ska göra det själv.

Jag hann boka både biljett och boende. Men det kändes inte helt hundra. Det kändes mer som att jag gjorde det för grejen än för rätt syfte. Så kom min vän Eva-Lena med frågan om hon fick följa med. Och det var helt rätt. Vi spenderade 57 timmar i New York och utan henne är jag ganska säker på att jag inte ens kommit med planet. Var det något jag vid den tiden var mer rädd för än att flyga så var det att flyga över vatten. Och Atlanten kändes oövervinnerlig.

Jag har aldrig ångrat att jag inte åkte själv. Det var helt rätt. Men jag har tänkt att jag vill göra det igen. Och lika mycket som jag vill åka med Andreas så har jag velat åka själv.

Nu fick inte kungen förstöra

När vi reste i Business Class första gången i februari i år var det en stor händelse för mig. Jag såg fram emot att njuta nästan 10 timmar hem från Los Angeles. Och den historien har ni väl hört till leda nu, men det var då Kungen och Silvia bestämde sig för att åka samma plan hem, och inte bara samma plan utan sitta på samma rad.

Vill ni läsa den historien kan ni klicka er vidare hit. Men kontentan av det hela var att upplevelsen av Business class blev lite decimerad och togs upp av det faktum att vårt kungapar satt ett par meter ifrån mig.

Nu skulle jag få njuta närmare sexton timmar tur och retur i Business Class. På Silvias plats.

Så därmed sagt. Att skicka iväg mig på egen hand till andra sidan jorden, även om det hade varit i ekonomiklass, är helt rätt.

New York på egen hand

Ändå hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli så. När jag insåg att jag skulle åka själv var jag mer inställd på något närmare resmål.

Det var en intressant känsla att ena minuten inte ha en aning om var jag skulle och i nästa minut inse att jag skulle till New York. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev nervös. För även om jag älskar att resa på egen hand är det en speciell känsla att göra det så långt första gången.

Jag är så tacksam för möjligheten. Tacksam till Andreas för att han ger mig den. Tacksam till mig själv för att jag vågar och vill. Jag är tacksam för att jag utan givna förutsättningar har tagit mig till den plats i livet där ingenting är omöjligt.

Nu ska jag ge mig ut och möta dagen i New York. Tack livet! Tack älskade Andreas! Och tack till dig som delar mina äventyr med mig.

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Mer läsning på Lite mera rosa

Share

Veckans lite mera rosa – poddebut, ljuset och den stora överraskningen

Det har varit en tyst vecka på bloggen. Ingenting har fått mig att sätta mig ner och skriva. Vare sig inspiration eller vilja har funnits. Och det kan ha att göra med ljuset, eller kanske snarare avsaknaden av just det. Det är inte många dagar i november det sett ut som på bilden ovan. Och mer om det i veckans lite mera rosa.

Poddebut

Veckan började dock lite ljusare med att jag gjorde poddebut. I slutet av oktober var jag i Stockholm och träffade Fia. Men innan vi checkade in på Stallmästaregården träffade jag härliga Annelie Ståhl som driver Beroendepodden. En timmes samtal resulterade i det avsnitt som släpptes i måndags och som handlar om hälsoångest.

Ni har läst mina skrivna ord. Vill ni höra min klingande småländska tycker jag att ni går in i den podapp ni föredrar och söker upp Beroendepodden. Berätta gärna vad du tyckte.

Ljuset

Det sägs att vår grannstad Norrköping har haft två soltimmar under hela november och att detta är den gråaste november på tjugofem år. Jag brukar normalt inte klaga på min novembermånad. Det är ju trots allt födelsedagsmånaden. Men årets november går till historien. Jag har nog inte ens vetat att det är möjligt med så tjocka gråa moln som visat sig de senaste veckorna.

En morgon i veckan syntes några få solstrålar bakom skogen vid lillemans skola. Skillnaden några dagar senare när molnen låg täta visar ganska tydligt på hur även humöret sett ut i dessa gråa dagar.

Men jag tog med mig soluppgången från den övre bilden till resten av veckan. Man får vara glad för det lilla.

Den stora överraskningen

Det börjar bli dags för den stora överraskningen. Jag har skrivit lite om den för någon vecka sedan. Och nu närmar det sig med stormsteg. I skrivande stund återstår fem timmar till avfärd. Detta har hänt.

I slutet av september blev jag ombedd att ta ledigt från jobbet den 25-28 november. Det skulle bli min födelsedagspresent och jag skulle inte få vet så mycket mer om den.

På min födelsedag fick jag veta att jag skulle bo på hotell. I veckan fick jag veta att jag inte ska flyga och inte åka tåg. Men jag börjar fundera på om det verkligen är sant eller om min kära sambo försöker förvirra mig.

Jag skall packa kläder för ett svenskt klimat och jag har fått veta att avfärd sker klockan 01:30 inatt. Det vill säga om fem timmar. Jag fick också veta att det kommer bli en lång dag imorgon. Och det tror jag att jag kan hålla med om utan att veta mer.

Med det sagt är det dags att fundera på refrängen och så får vi se var jag är när vi hörs nästa gång.

Fler veckospaningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

Share

Veckans lite mera rosa – om Tuvalu, födelsedag och ärlighet

Söderköpings brunn

Det är dags att summera ännu en vecka. Min födelsedagsvecka som spenderats på spa, med hotellfrukost och julmarknad på slott och med en YouTube film om Tuvalu som satte spår. Här kommer veckans lite mera rosa.

Tuvalu

Har ni hört talas om kanalen Yes Theroy på YouTube? Tre grabbar från USA, en av dem (han på bilden nedan) med rötter i Sverige faktiskt, som tror på att ett ja oavsett om det är utanför din comfort zone kan få livet att bli lite mer intressant. Jag gillar såklart tanken.

För en vecka sedan la de upp en video om Tuvalu. Jag hade aldrig ens hört namnet innan. Videon heter Traveling to the Least Visited Country in the world och filmen lämnar mig med en massa fina känslor i hjärtat och en ny punkt på listan över 100 saker jag vill göra innan jag trillar av pinn och lämnar in handduken. Tvekan inte. Titta på filmen och bli varm i hjärtat

Födelsedag

I går fyllde jag år. 42 närmare bestämt. I ett helt år, nästan, har jag gått och sagt att jag skall fylla 42. Och därmed missat att jag varit 41. Så nu får jag vara 42 i två år. Påminn mig snälla om jag börjar säga att jag ska fylla 43.

Har fått flera kommentarer om Liftarens guide till galaxen och att siffran 42 i den boken inte är så dum alls faktiskt. Så jag får nog ta och läsa boken under mitt andra år som 42.

Dagen spenderades i övrigt med tre av mina favoritsaker. Barnen, hotellfrukost och julmarknad på slott. Ekenäs slott.

  • Julmarknad Ekenäs slott
  • Julmarknad Ekenäs slott
  • Julmarknad Ekenäs slott

Födelsedagsmiddagen intogs sedan med stil på ett av Linköpings nyaste hamburgerhak. Bore. In goda burgare we trust är deras ordspråk. Mitt är mer specifikt – In Tryffeln we trust.

Influencers ärlighet

För inte alls längesedan skrev Lisa på letsgoexplore.se ett fantastiskt bakom kulisserna-inlägg om deras samarbete med Countrysides hotell. Inlägget som jag verkligen tycker att ni skall läsa publicerades i samma veva som Isabella Löwengrips uttalande om att influencer-marknaden är död. Ett uttalande för att, enligt mitt tycke, rädda sitt eget ansikte. Och då vill jag påtala att jag som en av inte så särdeles många verkligen har stått upp för Isabella. Bland annat efter hennes sommarprat här.

Lisas inlägg tillsammans med Isabellas uttalande fick mig att lägga ihop ett och ett och när jag delade Lisas blogginlägg på min egen Facebook-sida skrev jag såhär.

”Jag tror att hela branschen har kommit till en punkt där man började ifrågasätta influencermarketing”
Citatet kommer från Isabella Löwengrip för några dagar sedan, i vad jag anser är ett försök att rädda ansiktet efter att ha ljugit om sina följarsiffror. Hon må ha varit bland de första men hon har ett och annat att lära. Lära av dom som gör samarbeten som värmer in i själ och hjärta. Som ett samarbete ska vara. Isabella och alla ni andra – läs och lär och gläds över att branschen inte är död. Man ska bara göra samarbeten av rätt anledning och med hjärtat. Tack för bakom kulisserna berättelsen Let’s Go Explore ???

Min egen ärlighet

I veckan var jag på just ett av de där Countrysides-hotellen. Söderköpings brunn närmare bestämt. Anledningen till besöket var konferens och vi fick möjlighet att testa på både konferens, övernattning, spa och flera måltider. Och för att jag skall kunna stå för min egen trovärdighet kommer inte min recension av anläggningen bli lika översvallande som de jag läst hittills. Jag vill inte säga att det var dåligt men inte heller att det levde upp till mina förväntningar. Mer om det kommer jag förhoppningsvis att kunna teckna ner i skrift i veckan som kommer.

Därmed är veckans lite mera rosa avhandlade. Hur såg din vecka ut. Vad vill du lyfta som mest tänkvärda eller bästa?

Fler veckosammanfattningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

Share

50 frågor om mig

Ibland försöker jag mig på att smyga mig in lite inlägg från min vardag här i bloggen. Men eftersom min vardag på mitt människojobb är så långt ifrån reseblogg man kan komma så har jag inte riktigt hittat formen för det – ännu. Så då tänkte jag att listan som jag nu sett hos Annika på Resfredag, Towe på Come fly with me och Lisa på Let´s go explore skulle passa toppen för att presentera lite mer av personen bakom Lite mera rosa. Håll till godo – 50 frågor om mig.

Vad åt du till frukost? 

Om det inte är hotellfrukost så erkänner jag mig fantastiskt dålig på frukost. Jag har svårt att hitta någon ro i stunden. Idag blev det hur som helst två rostade Lingongrova med Bregott med havssalt. En ny yoghurt från Valio med smak av citron och ingefära och Garants Granola med kokos och quinoa. Och kaffe. Alltid kaffe.

Vilken film såg du senast? Jag ser mycket sällan på film. Och ser jag på film så är det någon gammal favorit. För ett tag sedan tipsade jag om mina fem favoritfilmer med restema. Dom kan jag se om och om och om igen. Men förra veckan var jag faktiskt på bio. Jag hade biopoäng som gick ut och då valde jag Tills Frank skiljer oss åt. Bra film ändå. Den innehåll både skratt och gråt.

Nämn fem saker man kanske inte vet om mig: 

Ni som följer mig här vet ju redan att jag hoppat av ett plan jag just gått ombord på och följer ni mig på Instagram vet ni också att jag har en viss tendens till höjdrädsla som förvisso blivit bättre med åren. Så jag får väl helt enkelt leta i minnet och dåtiden efter lite annat smått och gott.

1. Jag är döpt tre gånger och barnvälsignad en. Som liten tillhörde min familj en rad olika kristna församlingar och därför är jag döpt i svenska kyrkan till mina namn, barnvälsignad och döpt i Pingstförsamlingen och döpt i Jehovas vittnen. När jag 15 år gammal flyttade hemifrån valde jag dock att lämna den tiden bakom mig. Idag är jag tacksam att jag har fått erfarenheten men lämnar det vid just det. 2. Jag har varit statist i Wallander och fick därmed testa på att ha en autentisk polisuniform. Har dock ingen aning om min scen sedan faktiskt kom med i filmen eftersom jag inte tittar på Wallander.

3. Direkt efter gymnasiet jobbade jag på ett TV-produktionsbolag och en av de produktioner jag var inblandad i var barnprogrammet Rummel och Rabalder som många har sett. 4. Många år senare valde jag sedan att läsa till journalist. När jag var klar jobbade jag ett tag på Östgöta Correspondentens lokal-TV och läste under en tid nyheterna. En screenshot från den tiden inleder detta inlägg. 5. När jag var liten hade jag som mest 74 brevvänner. En dag hade brevbäraren satt gummiband runt min brevhög och det var en stor dag. Jag älskade brev och att skriva dem. Fun fact är att jag 13-14 år senare gick Vingskolan på Mallis med en Nina. Vi har hållit kontakten och det var inte många år sedan hon hittat gamla brev på vinden. Det visade sig att vi varit brevvänner på den tiden.

Vilken film kan du alla replikerna till? 

Det finns nog ingen film jag kan alla replikerna till men den jag kommer närmast är nog ändå Eat, pray, love.

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men sedan inte gör det? Absolut inte. Jag erkänner, det är troligen jag som är den som inte ringer upp. Jag är helt enkelt inte bra på det.

Vill du just nu göra några tatueringar? Nej, jag hade en period som yngre när jag gärna ville tatuera mig men är ganska glad för att det inte blev så.

Sover du med, eller utan kläder på dig? Det beror på men oftast utan.

Vilken parfym använder du? Ingen. Jag är verkligen så dålig på parfymer.

Hur många landskap har du bott i? 5. Småland, Skåne, Blekinge, Östergötland och Halland. Räknar jag städer blir det istället 9. Och adresser totalt 21.

Sover du på någon särskild sida? Helst vänster. Vill också allra helst ligga på höger sida av sängen.

Är du en beroendemänniska? 

Nej, jag tror inte det. Visst kan jag bli ”hooked” på saker men det kan släppa lika lätt.

Vem är den roligaste människan du känner? Oj, vad svårt. Har svårt att säga det. Men jag skrattar aldrig så mycket som jag gör med min vän Fia. Å andra sidan har min vän Anna ett skratt som inte går att beskriva som är det mest smittsamma jag vet.

Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nope. Och planerar inte att få det heller.

Dagens låt? Glasklart 22 indeni med Rasmus Seebach från hans nya album som släpptes i fredags.

Har du varit med i tidningen? Jepp. Under många år viktbloggade jag och dök då upp i reportage i lite blandade tidningar. Må bra till exempel men även Expressen. Det märkligaste var när jag hamnade på löpet när de återanvände en artikel och jag inte hade en aning. Kom till affären och höll på att tappa hakan.

På senare år har jag varit i flera tidningar på temat hälsoångest som ligger mig varmt om hjärtat.

Hur imponerar man på dig? Genom att våga säga vad man tycker på ett bra sätt. Inte nedvärderade men ärligt.

Vilken är din favorit Disney film? Frost, utan tvekan!

Vem ringde du senast? Min f.d. eftersom jag hade ett missat samtal.

Vad skrämde dig om natten som barn? Inget vad jag kan minnas.

Vilken är din favoritjulsång? På samma tema som den första punkten i saker du kanske inte visste om mig så har jag med anledning av tillhörigheten till vissa församlingen inte alltid firat jul. Jag är därmed inte den galnaste julfiraren men julmusiken är något jag verkligen älskar. Min bästa jullåt sedan något år tillbaka är dock inte en av de vanligaste men jag ler lite i mjugg när jag inser att den faktiskt har restema. Julkort från New York med Mauro Scocco.

Vilken är din bästa egenskap?

Att jag ser det positiva i allt eller försöker se det bästa i situationen. Min kollega brukar fråga om det finns piller för det där.

Är du social? Jag tror att jag skulle beskrivas som väldigt social men det finns en sida hos mig som är en ensamvarg av rang.

Favoritland utanför Sverige? Nej, där går jag bet. Det är omöjligt att säga. Jag ber att få återkomma om tio år.

Vad läser du just nu? Jag skulle ljuga om jag sa att jag läser något alls just nu men bredvid sängen ligger tre böcker. Good morning av Kristin Kaspersen, Bli hälsoklok av Lovisa ”Lofsan” Sandström och Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paolo Coelho. De senaste jag läste var några kapitel i den senare av dessa.

Hur mycket kontanter har du på dig just nu? 220 kr. Av en enda anledning. Jag har sålt grejer och de som köpte dem hade inte swish.

Favoritskådespelare Julia Roberts

Isglass eller mjukglass? Älskar glass. Och då självklart mjukglass.

Vad är det första du gör på ett hotellrum? Numera är det att fota. Och det har både min sambo och min bästa vän Fia som är de som jag oftast bor på hotell med vant sig vid. Men tidigare var det titta på utsikten eller om det fanns balkong öppna och gå ut på den.

Från vem är ditt senast mottagna SMS? Från Östgötatrafiken. En kod för att börja använda deras nya app.

Vad stod det? Kod 1511. Tack för din registrering!

Vad skulle du vilja lära dig? 

Ett nytt språk. Men jag kan inte välja mellan spanska eller italienska.

Vad var ditt senaste inköp? Kaplastavar till minstingen.

Till vem sa du ”Jag Älskar Dig” senast? Till min sambo. Idag av en alldeles speciell anledning. Vi vaknade till årets första snö och innan jag hade hunnit komma ner och börja dagen drog han igång julmusik i högtalarna. Det gjorde mig så lycklig.

Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln i morse? Att det var längesedan jag använde ansiktsmask och att det var dags snart.

Vad väljer du, godis eller chips? Godis, utan tvekan

Din absolut sämsta egenskap? Mitt temperament. Jag har ärvt det från pappa och kan tända till på två röda. Det går även över lika fort men det är ändå inte så kul. Har jobbat hårt de senaste åren på att dämpa det och förlänga stubinen.

Vad är ditt favoritdjur? I husdjursformat är det katt. Får jag välja på alla djur är det elefant.

Hur lång är du? 170

Vilken är din ögonfärg? Grå/blå/grön. Vid ovan nämnda temperament svart.

Om du skulle ändra någonting hos dig själv, vad ändrar du? Jag får återkomma till temperamentet. Och där är jag på god väg.

Vad värdesätter du hos dina vänner? 

Att vi tar vid där vi slutade oavsett hur lång tid det var sedan vi sågs. Aldrig några dåliga samveten.

Vilket av plaggen i din garderob är din favorit? Har ingen speciell favorit. Kläder är verkligen bara ett nödvändigt ont för mig. Totalt ointresserad.

Vad får dig att gråta? Vad får mig inte att gråta är väl egentligen frågan här. Jag gråter lika mycket som jag skrattar. Gråter av fina saker, av glädje och av sorg. Jag älskar att gråta.

Nämn tre saker som får dig att le? Mina älskade små, att hitta ”viben” och min favoritmusik.

Om du fick tre önskningar, vad skulle det vara? Att få lov att vara frisk länge, att få avsluta mitt arbetsliv med ett arbete jag gör enbart för att jag älskar det och att mina barn går genom livet utan några hinder av större slag.

Vilka är dina favoritserier på tv? Jag kollar inte mycket på TV. Men på den tiden det begav sig så var det Vänner och Sex & the city. Numera kollar jag på Wahlgrens värld och Playa del Sol men gillade Över Atlanten mycket.

Vad har du på dig just nu? Jeans och linne med sambons fleece (som numera är min)

Vilken superkraft skulle du välja – att kunna flyga eller att vara osynlig? Flyga såklart!

Vilket är ditt favoritgodis? Chokladöverdragna skolkritor.

Vad är din största fobi? Vatten. Jag var sen att lära mig simma och det har förföljt mig. Jag är fruktansvärt obekväm i vatten.

Vet inte om detta gav en så bra bild av människan bakom Lite mera rosa. Men det var ett första försök i alla fall. Har du också svarat på listan. Länka gärna i kommentarsfältet nedan. Och har du inte redan gjort den är det inte för sent ännu.

Share

Veckans lite mera rosa – om testbild, katastrofer och resesug

Du läser just nu det första inlägget i vad jag hoppas blir ett återkommande tema här. Tanken är nog att det snarast ska bli lördagens summering av veckan som gått. För i mångt och mycket är lördagen slutet på veckan för mig. Söndagen ägnar jag ofta till att tänka framåt och ibland även planera för kommande vecka. Jag tycker det blir bäst så. Lördagen är därmed en alldeles lysande dag att summera veckan som gått på. Notera ner veckans lite mera rosa. De där sakerna jag vill minnas som ändå inte fick ett eget inlägg.

Resesuget

När vi gick in i 2019 bestämde vi oss för att minska ner på resandet. Jag har skrivit om det flera gånger och jag har också hintat om att det inte har varit en helt enkel match. Vi hade varit vana att alltid ha en resa bokad. Något att se fram emot. När vi gick in i 2019 hade vi förvisso två resor planerade. Men efter det skulle det vara tomt.

Under året som gått har det stundtals varit svårt men jag inser idag när min timehop-app påminner mig om att jag för ett år sedan strosade runt på Hollywood boulevard och Rodeo Drive och för två år sedan landade i New York att jag ändå har kommit över det värsta.

Resesuget kvarstår men jag är okej med att inte ha någon resa bokad. Inte ens någon i planerna. ATT vi kommer att resa det vet jag. Vart eller när, det återstår att se. Jag välkomnar lugnet i denna känsla.

Katastrofer

Jag får ganska ofta frågan om jag inte saknar pulsen i journalistiken. För er som inte vet så är jag utbildad journalist och jobbade något år på Linköpings största nyhetstidning och dess TV-redaktion – Östgöta Correspondenten. Sedan sju, snart åtta, år tillbaka jobbar jag på Region Östergötland med telefoni. Och då kommer frågan om jag inte saknar pulsen från journalistiken i det jobbet. Svaret är alltid nej.

Tack och lov behöver jag inte uppleva pulsen varje dag i mitt nuvarande jobb men det ska gudarna veta att jag när vi har någon form av planerad eller gud förbjude oplanerad störning i vår telefoni eller larmplattform får känna av pulsen.

I fredags hade jag dessutom förmånen att vara med och leda en övning för hela regionen i just detta. Vi övade ett större avbrott i alla våra kommunikationskanaler och scenariot var stort. Ett omfattande nationellt hot mot våra kommunikationskanaler. Förberedelserna har pågått sedan början av året och resultatet blev fantastiskt.

Mina fantastiska kollegor och jag i övningsledningen

Det är så kul att jobba med kompetenta och hängivna kollegor som ger allt. Detta lever jag på länge.

Testbild

Vet inte om testbild är det bästa ordet för det som sedan hände i fredags kväll. Efter övningen åkte jag in till stan och hämtade upp sambon på jobbet. Vi tänkte ta en AW och starta med nya favoriten Espresso Martini på Brasseriet. Men Espressomaskinen var sönder och vi byttes den tänkta drinken mot Negroni och bubbel.

En stund senare bokade vi bord på Pinchos istället för att åka hem och laga mat. Allt hade kunna vara precis som vanligt. Om det inte var för att jag idag insåg att jag inte hade ett enda foto från kvällen.

Fantastiskt! Jag kategoriserar det som en av de bättre kvällarna på länge. Åker inte mobilen fram för att fota då har man annat och tänka på, så enkelt är det.

Fler veckosammanfattningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

Share

Ett överlevnadskit för nya bloggare

Bloggare

Härom veckan fyllde Lite mera rosa som blogg ett år. Tanken var såklart ett storslaget ettårsinlägg med pompa och ståt. Men känslan infann sig inte och det blev inte så. Det är lite så det är med denna bloggen. Jag har bloggat i tolv år lite drygt men när jag startade denna bloggen var det på ett helt annat sätt. Jag bloggade inte bara för skojs skull utan ville ha ett tänk bakom bloggen och det som publicerades. Under året har det varit både en styrka och en bromskloss men på köpet har jag hittat ett överlevnadskit för mig som ny bloggare. Inläggen från de där bloggarna som redan har gjort det ett tag och som delar med sig av sina erfarenheter. I detta inlägget har jag samlat alla guldkornen jag hittat under året och skapat ditt överlevnadskit som ny bloggare.

Inget annat är mer på sin plats än att börja med att tacka alla er bloggare som jag har följt under året och som på ett eller annat sätt har bjudit på både avgörande hacks och strategier för bloggandet men också oändligt med inspiration. Det har jag skrivit om tidigare bland annat här. Vad vore blogglivet utan er.

Hitta lättare i inlägget

Till dig som ny bloggare – följ hjärtat

Till dig som hittat hit för att söka inspiration och kunskap. Som av en eller annan anledning vill börja blogga men inte vet var du ska börja. Till dig säger jag – börja med att följa hjärtat. Vänta med att spana in alla rubriker här nedan. Börja med att skriva för att du vill om det du vill. För om du älskar det du gör då är det svårt att misslyckas. Se till att drivas av en önskan och en passion för att skriva och skriva om det just du skriver om. Det är den bästa början du kan få. Sen kan du börja titta på allt det där andra som contentplanering, SEO och kanske göra det hela till ett företag.

Content & planering

Jag började ganska tidigt ha en planering. I analog form såklart. Jag älskar det analoga. Egentligen planerade jag nog inte så mycket de första månaderna. Jag hade nog i och med det bara möjligheten att planera men fyllde nog snarare i efterhand i vad jag verkligen hade publicerat. Och fortfarande ett år senare så är det lite olika beroende på hur livet ser ut hur mycket jag hinner planera och hur mycket jag bara fyller i i efterhand för att ha koll.

Anledningen till att jag faktiskt ens kom på tanken att skriva detta inlägg var dock ett mycket välskrivet och enkelt inlägg av den alltid så inspirerande Sara Rönne på traningsgladje.se. Jag önskar att hennes inlägg hade varit skrivet när jag började min planering. Och just den tanken fick mig att inse att jag ville sammanställa alla de där inläggen och all den informationen som jag själv haft möjlighet att ta del av under året som gått.

Sara skriver enkelt och opretentiöst (som vanligt) om hur hon planerar sitt innehåll. Läs och inspireras!

SEO

Som jag har kräkts på dessa tre bokstäver. När jag började förstå att detta var något jag behövde hålla koll på så övervägde jag på riktigt att lägga ner alltihop. Det var innan jag hittade Jennifer!

Jennifer Sandström hittar du på jennifersandstrom.se och jag tycker att du skall hitta henne av fler anledningar än SEO. Hon skriver fängslande och rappt om allt ifrån resor och upplevelser till att lära sig finska och företagande. Men hon är min absoluta guru när det gäller SEO. Alltså search engine optimization. Hon förklarar på svenska, inte tekniska, hur man ska använda sig av olika verktyg och hur man skall sökordsoptimera sina inlägg steg för steg. Alla hennes inlägg om SEO hittar du samlade här och det är en riktig överlevnadsguide för en nybörjare. Lite som ett flytta hemifrån-kit från IKEA. Ja du förstår.

Att våga hoppa

Kanske är du inte i läget att du funderar på att säga upp dig och satsa på bloggen på heltid. Det är inte jag heller. Ändå tycker jag att Moa på lyckligochlevande.nu berättar så fängslande om sitt eget beslut att göra just det.

Det behöver inte vara ditt mål just nu eller ens aldrig. Men det är inspirerande att läsa. Och nu alldeles nyligen gjorde hon ett litet bokslut som var lika inspirerande.

Och hur det kan gå om man hoppar

En av de där bloggarna jag läser dagligen som är en av de stora inspirationerna är resfredag.se. Bakom den bloggen står Annika som precis som jag räknar Karlskrona som hemma.

Hon har hoppat. Hon gör detta på heltid. Något jag ännu bara drömmer om. Och för bara några veckor sedan summerade hon två och ett halvt år som egen företagare. Det är så häftigt att läsa.

Återigen. Jag har just nu inte just de där planerna. Men det är inte att förakta att inspireras för en eventuell framtid. Gör det du också.

Ta betalt

Oavsett om du planerar att satsa på att bli influencer eller vill göra samarbeten med företag inom din nisch, eller om du inte planerar något om det men skriver så bra att du blir uppnosad av någon som vill samarbeta med dig så kommer du förr eller senare till det faktum att du ska ta betalt. Och betalt ska du ta. Det är vår skyldighet att inte jobba gratis.

Men hur mycket ska man ta betalt? Googlar du ”Hur tar jag betalt vid samarbete” dyker hon upp – allas vår guru när det kommer till sociala medier och influencing. La Linda – Linda Hörnfeldt. Hon som startade Influencers of Sweden. Hon som är pionjär inom detta. Och naturligtvis har hon skrivit om detta på sin egen blogg.

Utöver alla dessa första-hjälpen-inlägg för dig som ny bloggare så kryllar denna världen, och inte minst resebloggarvärlden, av bjussiga bloggare som skriver om både med och motvind. Och har vi inte skrivit om det så upplever jag att vi alltid är öppna för en fråga i ett DM. Det kan ju till och med mynna ut i inte bara ett svar utan ett helt nytt inlägg med mer bjussigheter.

Det svåra med att skriva denna typ av inlägg är ni vet det där ”ingen nämnd ingen glömd”. Nu nämner jag de facto ett antal bloggare här ovan. Därmed inte sagt att ni inte är så många fler som bidragit till både inspiration och livsnödvändig överlevnadsfakta i bloggvärlden.

Tack till Er Alla! Vilket gäng vi är.

Share

Om hösten och förändring inifrån

Jag ogillar egentligen inte hösten. Som novemberbarn har jag ofta sett fram emot hösten. Men jag skulle ljuga om jag sa att den, i alla fall numera, går mig helt obemärkt förbi. Det minskade antalet timmar i dagsljus påverkar kroppen vare sig man vill det eller inte. Därför lockade temat för en öppen meditation jag var på i veckan som gick lite extra. Autumn is the seasonal portal to change. Glömmer jag någonsin bort det sättet att tänka på hösten så påminn mig är ni snälla.

Autumn is the seasonal portal to change

Jag brukar ha en förmåga att känna in och utifrån självbevarelsedriften se det positiva i det mesta. Det mest naturliga som finns, i alla fall här i norden, är att årstiderna skiftar och naturen förändras. När vi går mot ljusare tider är det lättare att följa med och inte kämpa emot förändringen. När vi går mot de mörkare tiderna blir det svårare. Jobbigare. Mer motstånd.

Se förändringarna i naturen som möjlighet till egen förändring. Se det som portaler in i nya möjligheter. Hösten är en av de portalerna. Och en allé i riktigt höstskrud skulle kunna inte bara symbolisera det utan till och med skapa en fysisk möjlighet att se den.

Låt det som tynger dig falla som löven faller från träden. Ömsa skinn. Öppna för förändring. I år har vi en alldeles unik möjlighet. Vi stänger ett decennium. Jag tycker inte det känns lika lätt att se det nu på 2000-talet. Men vi stänger århundradets andra decennium och går in i 20-talet.

Jag ser fram emot 2020. Till och med visuellt är årtalet jämnt och vackert.

2020

Du behöver inte meditera om du inte känner dig bekväm i det. Det är inte en värld jag heller är så hemma i. Jag är egentligen lite för mycket fröken quick-fix för att ha ro till att meditera.

Själv väljer jag att tänka tillbaka tio år tillbaka i tiden. Jag ser de tio åren som passerat som vägen jag kommer ifrån. Vägen jag ska gå är de kommande tio åren.

Hur såg livet ut för tio år sedan när jag stod på samma plats som idag. När vägen jag kommer ifrån låg framför mig. Vad har jag upplevt på den vägen och hur har det förändrat mig. Vad tar jag med mig från den vägen in i de kommande tio åren på nästa väg. Vägen som nu ligger framför mig.

Autumn is the seasonal portal to change

Låt förändringen du gör komma inifrån. Låt förändringen komma ifrån det du önskar och inte ifrån de som förväntas. Känn in. Vad vill du känna snarare än vad vill du göra eller vara. Vad vill du känna?

Share

Mitt brandgula hjärta och jag – och lite Petter Stordalen

Ving Stordalen

Ni vet när två människor man så länge tänkt passar så bra ihop plötsligt blir ett par. Eller när Daimen kommer i limited edition i just din favoritsmak. Som när jag läste den bästa boken jag någonsin läst, Eat, Pray, Love och det på sista sidan står att boken ska bli film med Julia Roberts, min absoluta favoritskådis, i huvudrollen. När kombinationen som är match made in heaven blir verklighet. Lite så kändes det för mig i onsdags när jag fick veta att Petter Stordalen köper Ving.

Förlåt alla kollegor som arbetar för andra bolag i branschen men mitt hjärta kommer alltid att vara brandgult. Jag är otrogen ibland. Men hjärtat kommer för alltid att vara brandgult.

För exakt tjugo år sedan spenderade jag november och december i Alcudia på Mallorca. Där gick jag reseledarutbildning för Ving. Och där blev mitt hjärta brandgult. Eller orange. Men jag gillar brandgul mer som ord. Så det får bli brandgult.

Ving + Petter = sant

Trots att jag aldrig jobbade för Ving eller ens i resebranschen över huvud taget blödde mitt hjärta när Thomas Cook gick i konkurs i september och framtiden för Ving var oklar. Lika mycket gladdes jag när man lyckades rädda situationen.

Det fanns inte i min värld att det skulle kunna bli den nya ägare det nu blev som presenterades i onsdags. Petter Stordalen. Han som tagit platsen som den person jag ser upp till mest. Han fick ta över förstaplatsen när Ingvar Kamprad lämnade jordelivet för ett par år sedan.

För liksom mitt hjärta klappar extra för Ving klappar det också extra för Nordic Choice-hotellen. Jag kan inte förklara det. Det är bara alltid något alldeles extra på de hotellen.

Ving Stordalen

Nordic Choice-favoriter

Här i Linköping har vi ett av mina absoluta favorithotell i koncernen med Quality hotel The Box. Det var inte många dagar sedan jag stack ut hakan och sa att Sveriges bästa hotellfrukost finns på Clarion Post i Göteborg. Sedan länge är ett av mina favorithotell Malmö Live. Och så har vi ju Arlandas bästa hotell – Clarion Hotel Arlanda Airport.

Men det är inte bara de där stora lite lyxigare hotellen i kedjan jag gillar. Ett av de mindre Quality Hotell Winn i Göteborg fick en alldeles speciell plats i hjärtat när vi spenderade en natt där efter hemkomsten från Thailand. Scrolla längst ner i detta inlägg för att hitta min berättelse om den vistelsen.

Kan jag välja så väljer jag alltid ett Nordic Choice-hotell.

Hjärtat och glädjen och Petter

Det finns ett hjärta i den koncernen och nu är det brandgult. Ving är nordiskt igen. Jag hoppas och tror att vi kan få se lite nyheter när Ving blir en del av Nordic Choice och Nordic Choice blir en del av Ving. Kanske inte bolagsmässigt på pappret. Men i hjärtat. Från hjärtat på Petter Stordalen. För det är så det känns. Att hjärtat finns med i hans rörelser. Hjärtat och glädjen. Och det är som ni vet ett tema som ligger mig varmt om hjärtat.

Grattis Ving till Petter och grattis Petter till Ving. Jag kan inte tänka mig en bättre kombination. Mitt hjärta har ni redan. Nu återstår att se när jag får åka med detta flygbolag första gången i ommålade plan.

Ving Stordalen

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share
- Resor, glädje & upplevelser -