Detta inlägget skulle också kunnat heta ”När det första pirret kom”. Men låt mig förtydliga det om en liten stund. För här kommer alla tankarna på en och samma gång. Det är inte säkert att de kommer i någon strukturerad ordning. Jag låter dem komma. Så som de har öst över mig under veckan som gått.
När jag stängde ner datorn en stund efter fem förra fredagen avslutade jag en dag av idel kreativa lösningar på snabbt uppkomna behov. Föga visste jag att fredagens arbete skulle fördubblas i kvadrat den kommande veckan. I min roll som tjänsteägare för telekommunikation och akutlarm på Region Östergötland jobbar jag på mitt människojobb med en bransch som verkligen inte går på lågvarv just nu. Man kan säga att jag i mina olika roller påverkas extremt mycket men på två skilda sätt.
Resebloggaren vs regionanställde
Som resebloggare ser jag med sorg hur gränser stänger, flygbolag minskar sina linjer, hotell blöder och inte minst mina kollegor som går på knäna. De som inte har det där människojobbet som jag har. De som har vågat de jag också vill våga en gång.
Som regionanställd på Sveriges fjärde största region ser jag hur min egen organisation ställer om. Utökar. Prioriterar. På bara en vecka har vi öppnat flera nya avdelningar för att kunna ta hand om drabbade. För det har det krävts personal, platser och lokaler. Mina kollegor har genomfört leverans av allt i från kablar i väggen till datorer på borden. För egen del har jag bidragit med telefoner och larmmöjligheter.
De där leverantörerna vi vanligtvis kanske svär lite över har alla ställt upp. Dag som kväll. Vardag som helg. Telefonen är inte längre i tyst läge. Behövs jag så behövs jag.
Allt från sjukvård till arbetsrätt
Det går inte att förstå vidden av vad detta virus kräver av oss och en organisation. Under veckan har tre nya akut-uppsatta linjer kommit till. Syftet med de olika tre: krisstöd, chefsstöd i arbetsrättsfrågor och support för 1177-personal som behöver kunna arbeta hemifrån. Tre vitt skiljda linjer men alla med lika stort behov.
Ena kvällen levereras laddare till en akutmottagning som mer liknar en krigszon. Nästa morgon levereras telefoner till den nya mottagningen för just de som är drabbade. Leverans av en tårta till de hårt arbetande telefonisterna som kämpar med samtal från oroliga medborgare. Frågor ingen har svaret på förväntas de ha.
När datorn loggats ur
När arbetsdatorn loggats ur men inte stängts ner. Ett samtal kan komma när som helst. Då är det svårt att öppna upp nästa dator. Den där jag skriver inspirerande inlägg och resetips. Jag sjunker i stället ner i soffan. Där scrollar jag igenom dagens skörd av inlägg på sociala medier. Gläds åt alla fall där denna kris tar fram det bästa hos så många. Förfasas över hur många som också plockar fram sina sämsta sidor.
Jag är en deltagare i många resegrupper på sociala medier. Det är en fasansfullt stor mängd människor som där har tagit som sin största uppgift att tillrättavisa och trycka ner andra människor. Men de är inte fler än oss som faktiskt tar fram våra bästa sidor.
Tiden vi önskat oss – ta vara på den
Med all respekt för alla mina kollegor och alla andra som drabbas hårt av att samhället stannar så vill jag ta fram en tanke. Vi är många som har önskat oss tid. Nu har vi den. Låt oss ta vara på den. Göra det vi inte har haft tid till innan. Det är inte det enklaste. Men försök se det positivt. Vi har önskat oss tiden – nu har vi den.
Ställ om. Inte in.
Men det är viktigt för oss alla och för samhället – för vår framtid – att vi inte bara ställer in. Vi ska inte ställa in. Vi ska ställa om.
Evenemang som kan hålla på distans. Håll dem. Resor som inte behöver bokas av. Boka om dem.
Världen var på fel väg
Vi är många som har sett på samhället och undrat vart vi är på väg. Hur länge ska vi kunna hålla på. Öka farten. Vara mer produktiv.
Vi har nu möjligheten att stanna upp. Reflektera. Låt oss ta vara på den möjligheten. Låt oss reflektera över hur vi vill leva våra liv. Innan det blev som det blev tog jag fram ett fokusord, eller ett par faktiskt, för mars månad. Sedan vändes världen upp och ner och jag hann inte ens skriva ett inlägg för mars som jag gjort för januari och februari.
Januari månads ord var kontinuitet och rensning. Ord som syftade lite till det jag berör ovan. Att reflektera. Och prioritera. Göra mer av det som jag tror är bra för mig.
Februari månads ord var en mening. Att välja sina tankar. Och det gick ganska bra. En aktiv handling att i alla lägen välja hur jag vill tänka.
Månadens fokusord för mars
Någon gång under februari noterade jag i en känsla ner tre ord som skulle bli mina fokusord för mars.
Uppåt. Framåt. Gasa.
Några tankar hade jag kring dessa ord. Under resan till Thailand lyssnade jag på Petter Stordalens bok och lärde mig värdet av att kunna köra utan att vara helt perfekt eller helt klar. Uppåt skulle representera det.
I samma bok hörde jag om vikten av att inte jämföra sig med andra. Något jag också själv funderat mycket på den senaste tiden. Framåt fick symbolisera det. Framåt utan att blicka åt sidan. Gör din grej.
Gasa fick aldrig någon vidare utveckling. Det fick inte heller mars månads fokusord. Innan jag hann skriva mer om dem stängdes världen.
När världen öppnas och stängs
Jag tänker utveckla detta vad det lider med ett eget inlägg. Men världen har verkligen bokstavligen både öppnats och stängts för mig de senaste åren. Det är en märklig känsla.
Vårt uppdrag att fortsätta tipsa
Nu är vårt uppdrag som rese- och upplevelsebloggare att fortsätta tipsa. Ställa om inte ställa in. Kanske anpassa våra texter något. Men vet ni. De upplevelser vi har kan ingen ta ifrån oss. Och dem ska vi berätta om. I nöd och lust tills döden skiljer oss åt.
När det första pirret kom
Det har varit några dagar av fullt fokus på nyheter. Aktuellt läge i den egna regionen. Medkänsla för mina älskade kollegor i resebloggarbranschen och en allmänt låg känsla.
Men i skenet av en av de där solstrålarna genom fönstret kom plötsligt känslan fram. Känslan när det första pirret kom.
Jag har rest mycket de senaste åren och tanken har slagit mig att även resandet har blivit slentrian.
Men där och då kom känslan av den första resan jag kommer att få göra när allt detta är över. När jag checkar in och passerar säkerhetskontrollen. När jag köper in ett glas bubbel. En stund senare går ner genom jetbryggan och in i planet. Och inte minst, känslan av att motorerna startar, farten ökar och vi lyfter. Mot nya äventyr. Det var det jag tänkte på när det första pirret kom.
Följ gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.
