Personligt - noteringar från hjärtat— Sida 12 av 20

Att landa i vardagen och vara tacksam

31 maj, 2019

Utanför köksfönstret ger vattenspridaren några droppar till den nyklippta gräsmattan. Den sista tvättmaskinen för dagen är körd. Tacosen är i det närmaste klar och jag sippar på ett glas rött. Att jag för bara lite drygt ett dygn sedan spanade ut över Qatars öken vid landning i Doha känns nästan som en dröm. Hur underbart det än är att vara på resande fot är det också underbart att landa i vardagen tacksam.

Borta jättebra men hemma ännu lite bättre skrev jag i ett Instagraminlägg efter vi landat på Arlanda igår. Kanske är det självbevarelsedrift. Kanske är det för att jag faktiskt gillar båda lika mycket men på olika sätt. För lika underbart som det är att vara på väg iväg lika mycket älskar jag att komma hem.

På väg bort eller hem

Det är få saker som slår känslan av att vara på väg. Och jag tror att det är därför jag är så förälskad i atmosfären på Arlanda. Aldrig är världen så nära som där. Aldrig är det så många människor på väg som på en flygplats. Det är en charm att vara på väg bort. Men att vara på väg hem är fantastiskt.

Att få landa på sin egen flygplats. Att känna igen dofterna och platserna. Kunna kommunicera på sitt eget språk. Känna till regler och rutiner.

Eller att landa på ett flygplats på andra sidan jorden. Känna okända dofter. På engelska blandat med lite teckenspråk försöka komma fram till om det är vänster eller höger tumme jag först ska lägga upp för avläsning och sedan ställa sig duktigt på höger sida i rulltrappan bara för att inse att i detta landet står man till vänster och släpper förbi folket på språng till höger.

Oavsett är du på väg. På väg bort eller på väg hem.

Möjligheter

Och kanske är det vetskapen om att jag snart har möjligheten att resa igen som gör att jag landar hemma lika tacksamt som borta. Jag är tacksam över möjligheterna jag har att se och uppleva. Tacksam över möjligheterna att finna ro i mitt eget hem. Jag är tacksam över att älska min vardag. Och jag är tacksam för att kunna längta både bort och hem. För hade jag inte haft något att kalla mitt hem hade jag inte kunnat längta bort. Hade jag inte haft möjligheten att resa bort hade jag inte kunnat längta hem.

Tacofredag

När tacoingredienserna hackas febrilt och fredagsmyset väntar. Då är jag hemma. Då har jag landat i vardagen. Tacksam för det jag har och det jag kommer att få. Tacksam för livet och glädjen.

Berättelsen om våra sista dagar på vår jorden runt resa kommer. Men idag är jag uppfylld av att vara hemma och att få landa i vardagen tacksam.

Och så till sist, en liten uppmaning att följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Att vara på väg till San Francisco men längta efter Chop chop

21 maj, 2019

I eftermiddags satte vi oss i bilen och påbörjade därmed så smått vår resa jorden runt. Planet går inte förrän imorgon och vi sover en natt i ett airbnb i närheten av Arlanda för att inte behöva gå upp mitt i natten. Efter en stund i bilen kommer jag på vad vi ska äta till middag. Och trots att vi råkar vara på väg till San Francisco så längtar jag där och då mer efter middag på Chop chop.

Jag har blivit så mycket bättre på just det genom åren. Att vara i nuet. Jag ser självklart fram emot saker men jag fokuserar lika mycket på nuet som på det jag ska göra imorgon. Baksidan av det kan vara att jag ibland nästan kan glömma bort att jag dagen efter faktiskt ska påbörja en jorden runt-resa. Men fördelen är solklart att jag uppskattar det som händer för stunden.

Staycation på the Box igår

Igår vaknade jag till exempel upp i den skönaste sängen jag sovit på länge. På the Box hotell hemma i Linköping. Jag och min äldsta nyttjade lite poäng och checkade in för staycation med spa söndag till måndag. Och igår morse när jag vaknade hade jag inte en tanke på att jag skulle ut och resa idag. Jag njöt av frukosten och passade på att spela ett parti shuffleboard i lugn och ro innan vi checkade ut. Men mer om det i ett annat inlägg.

Sedan följde en jobbdag och så sent som vid sextiden igår kväll hade jag inte skänkt packning ens en liten tanke.

Chop chop idag

Så i eftermiddags när jag satte mig i bilen var jag förvisso på väg mot Arlanda. Men när jag inser att kvällens middag är planerad att inmundigas på Chop chop är det för stunden precis lika underbart som att vi imorgon lyfter mot San Francisco.

San Francisco imorgon

Jag är glad att jag kan känna den känslan. För dagens höjdpunkt var att jag faktiskt längtat efter Chicken curry. Morgondagens höjdpunkt kommer nog ändå att bli att landa i San Francisco. Det får jag erkänna. Men det är imorgon det.

Om lobbyjobb och människoliv och kontrasterna

11 maj, 2019

Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan förväntas jag infinna mig på mitt kontor för att göra rätt för min lön finansierad av skattemedel. För att försörja mig rent ekonomiskt arbetar jag med telefoni och kommunikation på Sveriges fjärde största region, tidigare kallat landsting.
För att försörja mig själsligt lägger jag också ganska mycket tid här på bloggen och på sociala medier för att skriva och inspirera och då händer det ibland att jag avsätter en hel eller halv dag för just det. Eller som jag kallar det. Jag unnar mig att jobba.
Och det är just de kontrasterna som är det fina.

Kontrasterna

Det händer ibland att jag tycker att tiden inte räcker till. Att jag skulle vilja ha mer tid att skriva. Och framför allt skulle jag gärna se att inspirationen att skriva infann sig när luckan finns i kalendern och inte tvärtom. Men så är det väl för alla och med det mesta antar jag. Det blir ju inte alltid så som man önskar.

Och likväl som jag ibland önskar mig mer tid till skrivande så älskar jag mitt jobb bakom skrivbordet med Outlook som bästa vän och de analoga skrivböckerna på en armlängds avstånd max.

Det är kontrasterna som gör det.

Lobbyjobb och människoliv och kontrasterna

Denna veckan har jag verkligen fått lite av allt och det mesta av det bästa.

Två dagar var avsatta att skriva. Det är mer än vad jag brukar kunna få till. Av de två dagarna blev det till slut två halva. Och dessa spenderade jag båda två där min kreativitet flödar bäst. Med lobbyjobb på Quality hotell the Box här i Linköping.

På kontoret har vi gjort de sista skälvande förberedelserna för en av de största uppgraderingarna på mycket länge. En uppgradering som innebär att vårt största sjukhus är utan personsökare och larmknappar i ett helt dygn. En mycket stor påverkan på vården och ett arbete som planerats minutiöst i ett halvår av mina kollegor. Själv får jag denna gång bara vara med på det roliga. Dagen det händer. Idag.

Kanske vill du också läsa: Att unna sig att jobba – lobbyjobba

Konsekvens på liv och död

Det är då klockan är ställd på fem en lördagsmorgon. Det är då jag tassar upp för att inte väcka resten av familjen och ljudlös smyger ut genom dörren när klockan närmar sig halv sex.

Morgonluften är sval men inte kall. Frisk men inte kylig. Solen har redan gått upp. Och det känns i luften att det ska bli en härlig försommardag.

Det är då jag är tacksam att jag får vara en del av en viktig helhet. Att jag får vara med att bidra till att ett av Sveriges största universitetssjukhus kan bedriva avancerad vård med rätt teknik. Det är då jag inser att det jag jobbar med kan ge konsekvenser på liv och död och att förberedelserna aldrig är förgäves utan bokstavligt talat är livsviktiga.

Det är då jag är tacksam över att jag ena dagen får lov att sammanställa mina bästa restaurangtips på Skiathos i en lobby på ett hotell och dela med er. För att nästa dag blicka ut på solen bakom lasarettsbyggnadens tjocka fasad och veta att om 24 timmar råder åter lugnet på det stora akutsjukhuset.

Tack för att du läser mina tankar.

Sköna maj välkommen

2 maj, 2019

Valborg och april firades ut hemma i soffhörnet helt utan det traditionella firandet och ganska tidigt kröp jag ner för att ta igen några riktigt dåliga nätters sömn. Istället vaknade vi upp till en regnig första dag i maj. En månad med så oerhört mycket innehåll. Sådär mycket att det nästan trängs i kalendern. Sköna maj välkommen!

Rivstart

Vi rivstartade maj med besök på Kolmården. Bor man som vi gör i Östergötland och har det så nära som vi så är det nästan så att det glöms bort. Barnen har redan årskort och själv köpte jag mig ett vid gårdagens besök. Och kanske var det bra att jag inte kollat upp lite mer exakt vad det var för dag igår.

Det är säsongspremiär för parken första maj och även om det har varit öppet några helger innan så är det denna dagen som årligen ses som premiär och då bjuds det in kändisar och läggs ut röda mattor. Och jag som trodde det var för vår skull. Men det fick jag vackert inse att det inte var. Istället var det nog snarare för Hasse Aro, Moneybrother, Lars Frölander, Charlotte Perelli, The Mauler, ena halvan av Brynolf och Ljung, Annika Sjöö eller någon av de andra kändisar som flanerade i parken.

Starstrucked på Kolmården

Jag har inte så lätt att bli star-strucked, men det händer. En gång i min ungdom träffade jag kronprinsessan Victoria på Strand i Borgholm. Det är fortfarande den absoluta höjdpunkten. Efter det på listan kommer nog första gången jag stötte på Zlatan i Malmö, det skulle sedan bli lite av vardagsmat. Har ni hängt med här så vet ni att det var ganska stort för mig när kungen och Silvia dök upp och ”förstörde” flygresan hem från Los Angeles. Igår blev jag lite lätt starstrucked när jag stötte på André Pops på Kolmården. Han är i fint sällskap Popsen. Kronprinsessan, Zlatan, Kungen och André Pops. Det är de som gör mig starstrucked. Men nu kommer det sig som så att jag tycker att André Pops är bland de bästa programledarna svensk TV har och då blir det så.

Hur som helst. Mer om vår dag på Kolmården tänker jag att du får läsa senare. Men det var en riktigt bra start på maj.

En fullspäckad månad

Som jag ser fram emot maj. April var lite av ett lågvattenmärke. Stundtals riktigt lågt energinivå, tuffa möten och långa arbetsdagar. Vädret kom och hjälpte upp det hela i påsk. Tack och lov för det.

Jag hoppas att jag inte jinxar detta nu men maj känns som en riktig toppenmånad i jämförelse.

Efter rivstarten på Kolmården laddar jag för tjejmiddag på lördag och nästa vecka har jag avsatt två hela dagar för att skriva och veckan därpå åker jag till Lund med jobbet.

Jag ser fram emot att komma ner till ytterligare några grader varmt i Skåne och hinner då förhoppningsvis se lite av Lund. Nu var det riktigt längesedan jag gjorde annat än att byta tåg där.

Jobbfest, staycation och en jorden runt resa.

Sedan hinner jag precis landa hemma igen innan vi kör sommarfest med jobbet. Och sedan avslutar jag helgen med en staycation på The Box.

Två dagar senare lyfter planet från Arlanda mot vår resa jorden runt på åtta dagar. Jag hoppas i alla fall det, första delen av resan går med SAS och det ser ganska ljust ut just nu att strejken är över och att bolaget har klarat sig undan konkurs, eller rekonstruktion snarare, när klockan slår 22 maj.

Resten av maj spenderar vi i San Francisco och Singapore och via en mellanlandning i Doha landar vi hemma i Stockholm igen med bara en vårdag kvar.

Sista dagen på maj är en klämdag och den kommer jag att spendera jetlaggad med de små.

Hur ser dina planer ut för sista vårmånaden?

När man får nog

29 april, 2019

Jag lyssnar intresserat och engagerat på utläggningen om de senaste förmånerna som kommer med United Airlines poängsystem samtidigt som jag godkänner förfrågan om en app från femåringen som nyss fått en iPhone att spela lite på. Min blivande nioåring sticker in huvudet genom dörren och meddelar att hon drar med kompisen till den lokala mataffären och köper ingredienser till att göra isglass. Själv sticker jag emellan och funderar på om jag kommer att hinna duscha idag eller om jag får göra det imorgon bitti.

Jag är personen som har koll. Det är möjligt att jag lite då och då blir hånad för min analoga kalender som är min ständiga följeslagare men jag är också den som får besvara frågor från både nuvarande och före detta sambo om vilken dag man var föräldraledig, VAB:ade eller var på affärsresa. Min lilla analoga kalender är bibeln och med de små noteringarna jag gör varje kväll kan jag även om jag inte alltid skriver i klartext många gånger dra mig till minnes vad som hände den där dagen för en månad sedan.

-Ja men kommer du inte ihåg? Det var ju då när vi åkte hem i bilen och precis när vi åkte förbi just där så ringde telefonen och så hade de problem med det systemet.

Eller.

-Jo, jag har noterat att det var den dagen som du var hemma förmiddagen, på eftermiddagen byttes vi av och jag tog VAB på eftermiddagen.

Samtidigt som jag sitter i möte kommer ett meddelande från kollegan i chatten.

-Var är du?
-I möte
-Chefen står här vid ditt skrivbord, han behöver dig.
-Kommer om 10 minuter.

Det är helårsbedömningen som inte stämmer mot budget. Att budgeten som är inlagd inte stämmer med det vi prognostiserade verkar inte beröra ekonomiavdelningen nämnvärt. Ur mina näsborrar kommer elden som kommer ur drakens i sagan jag önskar att jag läste för min lille på kvällen. Men just nu är det inte jag som gäller. Det är någon annan. Och även om jag gärna hade fått natta så gläds mitt hjärta att hans hjärta vurmar för någon annan just nu. Han som mitt hjärta också vurmar för.

147 häften bubbar jag med mig från mötet i fotbollsföreningen. Nu ska det säljas. Och informeras. Berättas om den nya idén i klubben. Inga mer Sverigelotter. Här kommer det unika rabatthäftet som just Er familj ska sälja.

Och så var det fotbollscupen. Och så var det studiedagen. Och så var det klämdagen. Och så var det utflykten. Och så var det föräldramötet. Och så var det lekträffen. Och matsäcken. Matig men inga sötsaker.

Bokföringsverifikationen i sambons företag som inte stämmer. Nudlarna som kokas för att man inte hann göra någon vettig middag.

Luren som slängdes i örat från både kunden och leverantören. I ena fallet för att jag bett någon hålla ordning på de privata mobilkostnaderna på företagsabonnemanget och i andra fallet av en helt annan befängd anledning.

Tvättmaskinen piper, jag har glömt att flytta vattenspridaren som nu har gått på samma ställe flera timmar. Morgondagens schema ska justeras till fritids och aktiviteter för den lediga dagen på onsdagen borde planeras.

Hur f*n rent ut sagt är det tänkt att jag ska hinna med mitt eget? Hinna med det jag helst av allt vill. Skriva. Berätta. Inspirera.

När all energi tar slut. När mätaren slår i taket. När det inte finns mer att ta. När det inte finns mer att ge. Då skrivs detta inlägg. När man får nog.

Påsken kan man lita på även om man ändrar sig

23 april, 2019

Jag har tagit med mig ett glas cava och några chips ut till uteplatsen. Klockan är halv sju och det är annadag påsk. För inte många veckor sedan alls var det kolsvart på himlen vid denna tiden. Nu skiner solen fortfarande men det har börjat svalna av och jag tar med mig en filt att sno om benen. Det är dags att summera en av de bästa påskhelgerna i mannaminne.

Det som inte redan är sagt om vädret vi fick påsken 2019 är antagligen inte värt att säga så jag låter bli. Istället kan jag konstatera att det blev en alldeles alldeles perfekt påsk trots att det inte blev alls som det var tänkt från början.

Påsken kan man lita på – garanterad ledighet

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Påsken kan man lita på. Till skillnad från jul och nyår, första maj och nationaldagen som kan dyka upp lite på vilken veckodag som helst så kan man alltid lita på påsken. För mig som jobbar på kontor betyder det alltid fyra hela dagars ledighet. Påsken kan man lita på helt enkelt. Man blir aldrig besviken.

Skärtorsdagens morgon vaknade jag och meddelade sambon att jag var riktigt taggad inför morgondagen. Han tittade storögt och meddelade försynt att han också såg fram emot ledigheten.
– Nej nej, jag menar att städa förrådet, meddelade jag.

Ni som känner mig höjer inga ögonbryn. Jag kan verkligen se fram emot en ledig dag och möjligheten att hugga tag i något riktigt härligt städprojekt. Det finns en anledning att jag skrev städerska på raden för drömyrke i Mina vänner-böckerna när jag var liten.

Nu hade jag länge planerat att spendera långfredagen inne i förrådet under trappen där det samlats mängder med skräp som inte skulle vara där. Men inte bara det. Det fanns också lådor där som jag visste att jag var redo att göra mig av med. I vissa fall trettiofem (!) år gamla.

Långfredag i Västervik

Klockan sex på långfredagens morgon ringde klockan, helt omedveten om röd dag. Jag somnar om och vaknar ett par timmar senare av att Andreas serverar kaffe på sängen. Bakom rullgardinen ser jag att solen redan skiner från en klarblå himmel och jag vet att det inte kommer att bli någon förrådsrensning idag.

Det handlar egentligen inte alls om vädret och att det inte passar för städning. Det handlar om känslan jag vaknar med. Jag hade lika gärna kunnat vakna supertaggad. Men idag – icke.

Istället går jag ner och njuter en stund i solen på uteplatsen innan grannarnas barn gått igång och fyllt grannskapet med liv. Vi avnjuter frukost utomhus för första gången denna säsongen och tillsammans bestämmer vi att det platsar bättre med en dagsutflykt. Den går till Gränsö slott utanför Västervik och den har jag redan berättat om här.

Kvällen avslutas med ett glas rosé på uteplatsen och vi somnar tidigt helt ovana vid den mängden både ledig tid och frisk luft som dagen har uppbringat,

Påskafton i förrådet och på tippen

Klockan vet hut när det är lördag och ringer inte på påskafton. Ändå vaknar jag tio i sex men väljer att sluta de blå och se om jag kan somna om. Det kan jag uppenbarligen och några timmar senare vaknar jag återigen av kaffe på sängen. När koppen är halvfull gör jag om gårdagens procedur och avnjuter de sista dropparna i lugnet på uteplatsen. Solen värmer redan ordentligt. Men jag har annat i tankarna och så öppnar jag dörren till förrådet.

Ett par timmar senare, med en paus bara för lite frukost, är lite av ett liv utrensat. Förutom det mest uppenbara som slängts in i väntan på annat så har jag rensat ut både böcker och filmer som fått följa med många flyttrundor runt halva södra Sverige. Böcker mamma läste för en sjuårig tjej hemma i Vinslöv och som satt sina spår. Böcker jag inte tidigare varit redo att släppa. Nu finns de att tillgå för någon annan.

En hel bil fick följa med till tippen innan vi åkte hem och åt välförtjänt lunch.

En förrådsrensning görs sällan utan att något kompletteringsinköp behöver göras och efter lunch styr vi kosan mot Tornby och IKEA för att inhandla lite ny förvaring. Och skor.

Från att ha varit skogalen i min ungdom (gah så gammalt det lät) har jag nu gått till att köpa skor en gång per säsong. En gång på våren och en gång på hösten typ. Med vårvädret (eller ska jag säga sommarvädret) som gjort entré var jag i stort behov av en och annan ballerinasko och bäst och billigast sådana hittar jag alltid på Skopunkten.

Utöver just ballerinaskor hittade jag även gudomligt sköna Sketchers-wannabes till vår jorden runt-resa. Allt för många resor har jag traskat runt tusentals steg i just ballerinaskor med ryggproblem som ett brev på posten när jag kommit hem. Denna resan tänkte jag dock vara bättre förberedd och Sketcher-wannabe’sen var precis det jag behövde.

Tyvärr fanns de bara i grått och rosa här i Linköping och även om jag älskar rosa så känner jag mig mer bekväm i svarta. Tant har trots allt storlek 41 i skor.

Sagt och gjort så satt vi i bilen på väg mot Norrköping. Och jag har ju hintat om det redan i min guide till Linköping, att shopping gör man bättre i grannstaden. Denna gången så bra att jag kom därifrån med inte enbart skor utan även nya gardiner till TV-rummet, diverse noteringsblock och en ny kabinväska i rosa. Ja det kan hända att vi tog en tur till närbelägna Åhléns outlet.

Som avslutning på en härlig påskafton blev jag ännu lite lyckligare av att ett program från SVT jag länge längtat efter nu åter finns i Öppet arkiv. Har du minsta lilla önskan om att en gång bestiga Kilimanjaro tycker jag att du pronto skall gå in och titta på detta avsnitt av Landgång med Anne Lundberg när hon bestiger just Kilimanjaro. En vacker dag ska jag stå där. Om Gud vill.

Påskdagen i skogen

Påskdagens morgon vaknade jag upp till meddelande att min kollega Linda var på väg till Rhodos och sin resa med Apollos nya koncept Destination okänd. Jag följde flighten på flightradar24 och strax efter två kom meddelande och bilder att hon var framme.

Under tiden hade flera av de saker jag under gårdagens rensning valt att inte göra mig av med fått en plats på olika försäljningssajter. Exempelvis tog jag äntligen mitt förnuft till fånga och insåg att det aldrig blir någon C-uppsats och kandidatexamen för mig. Tio år efter att jag började läsa till journalist har jag landat i det och böckerna hoppas jag nu skall få ett annat hem. Om studenter ens läser riktiga böcker nu för tiden, vad vet jag?

Planerna för dagen var absolut inga. Njuta av solen och ledigheten och när jag var klar med mina administrativa förehavanden och lunchen var i magen slog vi på stort och åkte och köpte glass. Både vårt mål att inte slösa och våra smaklökar förde oss till Mc Donalds som enligt mig har bland de bästa mjukglassarna. Även om själva locket var lite malplacerat.

Följer man mig på sociala medier kan man ha sett att påskdagen till annandag påsk skulle spenderas med staycation på Quality the Box. Så då borde det ju vara dags för incheckning kan man tänka.

Men påsken 2019 kan gå till historien som påsken då jag inte var sämre än att jag kunde ändra mig. Och inte bara en utan två gånger. Jag bytte inte bara rensa-förrådet-dag från långfredagen till påskafton. Vi bestämde oss också för att avboka vår staycation till förmån för att spendera mer tid i solen.

Vi både kände att det inte var helt rätt att checka in på ett hotellrum just denna påsk. Tanken när vi bokade var fin men verkligheten var en annan och vi valde istället att spendera hela påskhelgen på hemmaplan.

-Känner du för att gå en promenad, frågade Andreas. Jag tänkte att vi kunde gå lite i skogen.

Drygt två timmar senare hade vi gått den så kallade Lokmilen i Vidingsjöskogen. Bra idé i alla fall efteråt, för precis när vi påbörjade milen undrade jag lite vad jag hade gett mig in på. Utöver min kära sambo hade jag finfint sällskap av följande.

Varav den till vänster efter en Instagramomröstning visade sig vara en huggorm. Hur det gick till att jag traskade en mil? Mycket oklart. Men en härlig påskdag blev det i alla fall. Om jag skulle ta mig ur sängen på annandag påsk var dock osäkert.

Annandag påsk vid Golden gates förlaga

Sista lediga påskdagen startade som de övriga. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är lite bortskämd med kaffe på sängen. Men med lite svalare temperatur än de tidigare dagarna när solen doldes bakom lite lätta skyar och vinden var starkare, så jag spenderade förmiddagen framför datorn med mängder av tips om hur du kan förvandla dina vardagsinköp till Eurobonuspoäng och därmed resor.

Vi var helt överens om att den sista dagen av ledighet skulle spenderas utan måsten. Men så efter lunch kom frågan.

-Känner du för en promenad?

Jag borde kanske frågat lite mer exakt hur lång den tänkta promenaden skulle bli men istället sa jag bara ja. Man kan ju inte gå så långt dagen efter man traskat en mil för första gången på flera år tänkte jag.

Drygt två timmar senare hade vi gått längre än dagen innan och sett Linköpings motsvarighet till Golden gate-bron. Eller som en sann Linköpingsbo skulle sagt – förlagan till Golden gate.

Summa summarum

Det är dags att lägga påsken 2019 bakom sig och när detta inlägg når dig har jag troligen återigen gått in i jobb-bubblan. Men påsken 2019 får ändå summeras som en av de bästa påskhelgerna i mannaminne.

Tack vädergudarna och tack min egen förmåga att mitt i min egen principfasthet kunna ändra mig.

Hur har din påsk varit?

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Älskade Anna – allt det där som inte hanns med på fyra minuter

12 april, 2019

När en gammal blogg stängs ner finns det inlägg som är alldeles för viktiga för att inte få leva vidare. Detta är ett sådant. I kategorin Tjej of the day finns det en tjej som har en alldeles speciell plats i mitt och många andras hjärta. Hon heter Anna och för två år sedan i sommar hade jag äran att hålla ett tal till henne när hon gifte sig med sin Fredrik. Men allt det där som inte hanns med på fyra minuter, eller kanske lämpade sig i ett bröllopstal, det skrevs ner i bloggen. Idag får det inlägget nytt liv här. Anna – du är tjej of the day idag. Men för mig alla andra dagar också.

Hon retar mig ständigt för min analoga kalender och blandar ihop min förtjusning över att lösa Melodikrysset med Ring så spelar vi. Hon har satt mig i en taxi hem när dagens intag av föda inte matchade intaget av mängden vin eller om det var tvärtom. Vi har firat alla hjärtans dag tillsammans. Hon har bäddat ner mig under en filt i sitt uterum och serverat te när livet varit tungt och hon har räddat mig från argsinta småkryp i stugan i Nedralid samtidigt som hon jämförde oss med tanterna i Helt hysteriskt.

Bloggvännen som blev chef som blev en vän

Hon är bloggvännen som blev min chef som visade sig vara min tvillingsjäl och en lördag i början av augusti försökte jag på hennes och Fredriks bröllop sammanfatta vår vänskap på de där fyra minuterna som det är kutym att att hålla sig inom i ett bröllopstal. Det var lättare sagt än gjort och det som inte sades då sägs nu, i text och bild.

Historien börjar för tio år sedan, 2007. Hemma vid skrivbordet på sjätte våningen under Malmös takåsar skrev jag de första orden på bloggen som skulle dokumentera min viktresa. Jag hade en tanke om att jag kanske till och med var först på bollen med detta tema, men det skulle visa sig att jag var ute och cyklade rejält. Där i djungeln av bloggare hittade jag en som tilltalade mig lite mer. Hon skrev rasande bra, ärligt, rappt och igenkänningsfaktorn var hög. Och så kom hon från Linköping, en stad jag kände till efter några år som Linköpingsbo.

Hon kallade sig Viktdrottningen och efter ett tag förstod jag att det var kopplat till hennes efternamn, Drott. Förnamnet var Anna. Hon jobbade på den stora tidningen här i Linköping, Östgöta Correspondenten, i folkmun kallad Corren och mer specifikt som chef på deras TV-kanal, 24Corren. Vi började följa varandra. Hon hakade så småningom på mina Rivstarter och peppade och motiverade både mig och många andra.

2009 bestämde jag mig för förändring. En gammal barndomsdröm gick i uppfyllelse och jag flyttade från Malmö till Kalmar för att läsa till journalist. Utan att ens ha träffats slängde Anna in en kommentar på bloggen. ”Om du är intresserad av praktik är det nog ingen omöjlighet här på 24Corren”. Sagt och gjort, när det var dags att söka praktikplats under andra året av utbildningen kontaktade jag Anna och platsen var min. Ungefär i samma veva hade vi också bestämt oss för att packa våra pinaler och flytta tillbaka ”hem” till Linköping.

En tidig måndag. Klackar i trappan.

En måndagsmorgon i februari 2011 hördes klackar i spiraltrappan från redaktionen på andra våningen och Anna uppenbarade sig i Correnhusets entré. Som om vi känt varandra i alla år fick jag en kram och ett varmt välkomnande. I bloggen skrev jag den dagen:
Ni har väl inte missat att jag börjat praktiken idag. Den gör jag hos en av Rivstartsdeltagarna och tillika en bloggskribent jag följt länge – Anna Drott.
Hittills har hon lärt mig att hitta till kaffeautomaten, hon har visat mig ett fantastiskt system som heter Final cut och en hel massa annat.
Det känns som att jag kommer att trivas här.

Anna är chefen som stod på telefonkataloger för att nå upp och se prompten med texten när hon läste nyheter (se bildbevis ovan). Anna är chefen med en idérikedom som aldrig sinade. Anna är chefen med skrattet som hördes på flera kvarters avstånd men som inte går att beskriva, det måste höras. Anna är chefen som gärna levererade både frågorna och svaren på uppslagen hon skickade iväg sina videoreportrar att göra. Anna är chefen som ledde sin arbetsgrupp med ett skratt och hade vårt fulla förtroende och vår respekt utan undantag.

Anna Björk — Chefen på väg på uppdrag, måste förevigas. Inte bara av mig utan även av Corren-fotografen i bakgrunden

Jag skötte mig nog ganska bra för några månader efter praktiken började jag mitt sommarvikariat som sedan övergick i lite av en timanställning och en septembermorgon när jag just kommit tillbaka till redaktionen från ett jobb och inte mådde så bra satt jag vid mitt skrivbord och importerade materialet. Anna kom förbi. Hon behövde bara en snabb blick för att se att något var på tok. Hon hämtade upp varsin kopp kaffe till oss och så slog vi oss ner i fåtöljerna en bit bort precis utanför studion där vi spelade in.

Hon frågade vad som tyngde mig och jag berättade. Hon frågade mer och jag berättade. Sedan berättade hon och vi rös båda två. På två skilda håll hade vi under alla år levt nästintill identiska liv. Med alltifrån våra sökande mammor, som inte alltid mådde så bra och med speciella idéer som lämnat sina döttrar och jordelivet i allt för ung ålder. Med en barndom som inte varit spikrak. Med religiösa erfarenheter som präglat livet. Kärleken till journalistiken. Rädslan för döden och kampen mot kilona. Och så allt det där som vi behåller för oss själva. Vi talade i munnen på varandra och avslutade varandras meningar och många timmar senare när kaffet för längesedan var uppdrucket hade ett starkt vänskapsband knutits.

Som kollegor jobbade vi sedan vidare. Dök ibland ner i ett djupare samtal men värnade om att ha en relation som chef och medarbetare. 2011 blev 2012 och jag hade sakta men säkert börjat känna att journalistyrket inte var mitt kall. Kärleken till det skrivna ordet och bilden finns kvar men som jag brukar säga, jag är journalist på pappret och kontorsråtta i hjärtat. I februari 2012 avslutade jag min anställning hos Anna och hittade tillbaka till kontorslivet. Men innan dess tog jag, i sann Rivstartsanda, ett av mina uppdrag på största allvar. Uppdraget att uppmärksamma när chefen högg in på en kaka (inför stundande Thailandsemester om jag inte missminner mig). Och uppdraget, det kom från chefen själv.

Med fullbokade kalendrar höll vi kontakten på SMS och sociala medier. Vi stötte på varandra då och då som på Stadsfesten. Och tant Anna fick för alltid en plats i lilla V:s hjärta med hjälp av nåt så enkelt som en Festis.

Så under sommaren hade jag bestämt mig för att dra ihop en bloggträff i Linköping. Hon är vass på mycket Anna och att fixa tillställningar är en av de där sakerna. Så det slutade med att jag påbörjade planeringen och hon tog över, med den äran. Utan henne hade det inte blivit goodiebags till exempel. Sista dagen i augusti det året slöt ett härligt gäng bloggare och icke-bloggare upp för käk och dricka på stan.

Bloggträffen avslutades med ett ”nu måste vi ses snart igen” och denna gången blev det inte bara ord. Denna gången blev det verklighet och vi bokade in en ny träff på Riva snart igen.

Den 27 oktober 2012 tog vi vid där vi slutade sist i fåtöljerna utanför 24Corren-studion och resten är som det brukar heta – historia.

Att inför talet leta igenom fem års mobilbilder i jakt på de förevigade ögonblicken var inte bara en härlig tidsresa, det var en ren vitamininjektion. Som Anna själv säger – woop woop – håll till godo här kommer det. Tidigare visat och ibland av olika anledningar inte visat material.

November 2012
På Riva och en underbar kommentar

December 2012. Pepparkaksbak med våra tjejer i Kaga

Januari 2013.
Utan mobiltäckning försmäktar vi här.
Med Therese och Lina på Riva.

Maj 2013.
En spontanare. På Riva? Absolut!

Senare samma månad. Juli 2013. Med ”the claw” och nya upptäckter kring iPhonekameran

Varför ändra på ett vinnande koncept? Senare samma månad är vi tillbaka.

Februari 2014. Ett snabbt glas rött på BK´s innan jag skulle på Mello.

Mars 2014. På stan. Och ett oplanerat men välkommet möte.

Mars 2014. Yellow fellow. Och en helt omöjligt bakgrund att föreviga Anna framför. Om man inte älskar kamouflage.

Augusti 2014. En catch up över en kaffe på Espresso house med en sovande B i vagnen.

September 2014. På BK´s. Laddar för Näringslivsgalan.

Oktober 2014. Med liten B hos Anna i Kaga.

November 2014. På Ekenäs slott och julmarknad efter att Anna kidnappat mig på min födelsedag.

December 2014. Ännu lite mera julpyssel i Kaga.

Januari 2015. Mitt i varsitt uppbrott. På BK´s med planer om tungor.

Alla hjärtans dag 2015. I Kaga. Med smågodis, mello och brudklänningar

Mars 2015. Lunchdate på Hälsofreak. Och Snapchat-kurs.

Också mars 2015. Och födelsedag. Den sista på trettio-något. Och med en uppenbarelse jag sent ska glömma.

April 2015. Nedbäddad under den där filten i Annas uterum i Kaga.

Maj 2015. Och man kan ha turen att hitta Anna på web-TV när man får för mycket abstinens.

Juni 2015. I Kaga. På tweetup. Här med Tirrebirre.

Augusti 2015. Post-semester-AW på Storan

Mars 2016. När en bild säger mer än 1000 ord. 40 and fabulous.

Juli 2016.
En date på Storan som inte förevigades på bild.

September 2016. Vi får dela Anna och Fredriks sommar i vinupplevelser med vänner.

December 2016. SEB:s julfest på Pinchos.

Augusti 2017. Med nyblivna fru Björk och bubbel i Kaga.

Olika tider i livet ger olika möjligheter till att ses. Både gällande plats och frekvens. Men varje tillfälle har sin egen alldeles speciella plats i mitt hjärta. Och så finns det bilderna från de där tillfällena som har en alldeles särskild plats av en eller annan anledning.

Som dygnet i Nedralid. Magiskt.
Vi köpte vartenda snacks som fanns i den lilla butiken.
”Vi” badade i Vättern och jagade insekter. Och så pratade vi och löste världsproblem.

Som den där kvällen på Storan. När blicken säger mer än ord.

Som en stund med dessa två. De som var så ment to be som nu är man och fru.

Älskade Anna. Att sammanfatta en vänskap med dig på fyra minuter var inte så lätt. Och det finns inte heller det blogginlägg i världen som kan sammanfatta det helt rättvist. Vänskapen med dig är värd långt mer än vad som kan mätas i någon form av enhet. Att få dela Er dag var en ynnest ända från hjärteroten. Att få ser er två bli Ett är det yttersta beviset på att allt är möjligt och att kärleken övervinner ALLT.

Tack för glädjen och inspirationen du ger. Tack för att du finns.

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Om att se tillbaka, summera och blicka framåt – del 2

10 april, 2019

För någon vecka sedan återgav jag här i bloggen ett inlägg från mitt tidigare bloggliv. Ett inlägg från juli 2007. Ett inlägg som summerade de då senaste åren och blickade framåt. Sex år senare, 2013, var det dags igen. Jag tittade tillbaka till 2007 och summerade åren som gått och blickade framåt.

Jag konstaterade att lite av det som jag hoppats och önskat den där julidagen 2007 hade gått i uppfyllelse. Och jag konstaterade att fortfarande fanns det mål att uppfylla.

På de sex åren som gått hade jag hunnit flytta två gånger, läsa en utbildning, gifta mig, få barn och nu var ett andra på väg. Det var den 13 augusti 2013 och jag skrev såhär:

Är jag nöjd nu då?

Det händer ganska ofta att jag tittar tillbaka här i bloggen. Den har varit en del av mig i sex och ett halvt år nu och målar upp bilden av mitt liv och lägger ett pussel jag tycker om att minnas. Ibland tittar jag tillbaka för att se vad jag gjorde idag för något år sedan eller denna månaden ett specifikt år. För några dagar sedan läste jag lite om vad jag hade för mig i juli 2007. Jag fastnade på ett lååångt inlägg som heter Ständigt på väg eller nöjd och belåten – hur långt är ditt CV?

Inlägget är mer eller mindre en överblick över de tio år som då hade gått efter gymnasiet, om mina val och varför jag gjorde dem. Vad som tog mig dit jag var då. Om nyfikenheten som har gett mig bland annat en reseledarutbildning. Om rastlösheten som fått mig att våga säga upp mig och prova på många typer av arbete och om min kärlek till arbetet och till att lära mig nya saker som fått mig att jobba i många olika branscher – gärna samtidigt.

Inlägget handlar också om allt det jag skulle vilja göra som jag inte gjort ännu och hur jag tänker mig att få in allt det där i ett redan fullspäckat schema. Det handlar om vännerna som jag vill vara mer social med. Det instämmer jag fortfarande i och framför mig ser jag grillkvällar och partaj i vår kommande trädgård. Boka in kräftfest redan nästa år.

Det handlar om resor jag vill göra, att uppleva nya platser, i Sverige och utomlands. Nu satte Mini stopp för en höstsemester i år men i juni nästa år hittar ni mig med säkerhet på Rhodos. Och så när Mini blivit stor nog Thailand. Och sen USA. Dit måste man ju.
Och så allt jag vill lära mig. Ekonomi. Och Italienska. Bara för att nämna något.

Efter att ha kommit en bra bit i inlägget från 2007 blev jag lite nedstämd och tankfull och funderade på om livet på något sätt stannat upp. Har jag blivit nöjd och belåten eller är jag fortfarande, som jag vill, på väg? På väg i livet, för att lära mig mer och nya saker.
Avslutningen på inlägget, på den tiden skrev jag inte ut mitt namn i bloggen, gav mig svaret. Såhär avslutar jag.

”I övrigt känner jag mig ganska nöjd med min tillvaro. Känner att jag kan slå mig till ro snart.
Det enda jag skulle vilja göra är kanske att resa lite mer, se världen… Thailand, New York, Hawaii har alltid varit en dröm. Las Vegas naturligtvis – där kanske man skulle kunna gifta sig…
Men i övrigt känner jag mig helt nöjd!
Mia
– som med detta oändligt långa blogginlägg (hoppas ni inte somnat) visar sin kärlek till skrivandet. Drömmen om att bli journalist lever fortfarande!”

Året var 2007 – två år senare påbörjade jag min journalistutbildning i Kalmar. Och under tiden jag läste där gifte jag mig. Förvisso har vissa detaljer satt stopp för det där examensbeviset. Men fråga mig igen om ett år så ska nog det också vara löst. Jag är och kommer alltid att vara på väg, på ett eller annat sätt.

Som av en händelse har det nu gått ytterligare sex år. Och som av en händelse kan det hända att det ligger ett inlägg och mognar. Ett inlägg sen sist. Är jag slutligen nöjd? Eller är jag fortfarande på väg? Är du?

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Kan vi prata om detta med ”bulle med bulle”?

10 april, 2019

Den senare delen av högstadiet och närmare bestämt andra delen av nian är inte en period jag minns med några ljusa minnen. I september i nian flyttade vi från Hässleholm i norra Skåne till ett litet samhälle utanför Asarum i Blekinge. Totalt sett blev det inte den bästa flytten jag varit med om men en sak minns jag som om det var igår och jag minns det med förtjusning. Bulle med bulle eller specialare som vi kallade det.

Jag hade inte gått många dagar i min nya klass innan jag blev medsläpad till ett litet konditori som låg alldeles i närheten av Stenbackaskolan. Om jag ska försöka mig på att dra mig till minnes vad det hette så kan det ha hetat Floréns. Där blev jag instruerad att handla en så kallad ”Specialare”. Helt enkelt en fralla och en Mums mums. Skär frallan i två delar, lägg Mums mumsen i mitten. Tryck ner överdelen och ”mosa” Mums mumsen. Et voliá, du har din alldeles egen ”Specialare”. Var och varannan dag stack vi dit på lunchen och köpte Specialare. Och det vattnas fortfarande i munnen när jag tänker på delikatessen.

Bulle med bulle föll i glömska

Sedan flyttade jag vill Karlskrona och stoppade undan det där minnet av Specialaren till minnesbanken och där har det legat sedan dess fram till för ett par år sedan när Isabel Boltenstern i en blogg eller vlogg tog upp ämnet igen men då under epitetet Bullemedbulle och med Mums mumsen utbytt till en chokladboll á la Delicatoboll. Det var nästan så jag fick en liten tår i ögat.

Under alla dessa år och alla dessa flyttar som skett sedan jag flyttade från Asarum har jag vid minsta lilla hint om Specialare mötts av ett höjt ögonbryn och skeptisism. Men nu plötsligt verkar det ha blivit värsta grejen. Och vet ni vad? Idag är det bulle med bullens dag. Mängder av människor känner numera till begreppet och tycker att det är en alldeles lysande idé att mosa en mums mums eller en delicatoboll i en fralla. Även om jag själv tycker att det är en mums-mums som passar bäst i frallan. Halleluja! Och ha en underbar Bulle-med-bullens dag.

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.