Älskade Anna – allt det där som inte hanns med på fyra minuter

När en gammal blogg stängs ner finns det inlägg som är alldeles för viktiga för att inte få leva vidare. Detta är ett sådant. I kategorin Tjej of the day finns det en tjej som har en alldeles speciell plats i mitt och många andras hjärta. Hon heter Anna och för två år sedan i sommar hade jag äran att hålla ett tal till henne när hon gifte sig med sin Fredrik. Men allt det där som inte hanns med på fyra minuter, eller kanske lämpade sig i ett bröllopstal, det skrevs ner i bloggen. Idag får det inlägget nytt liv här. Anna – du är tjej of the day idag. Men för mig alla andra dagar också.

Hon retar mig ständigt för min analoga kalender och blandar ihop min förtjusning över att lösa Melodikrysset med Ring så spelar vi. Hon har satt mig i en taxi hem när dagens intag av föda inte matchade intaget av mängden vin eller om det var tvärtom. Vi har firat alla hjärtans dag tillsammans. Hon har bäddat ner mig under en filt i sitt uterum och serverat te när livet varit tungt och hon har räddat mig från argsinta småkryp i stugan i Nedralid samtidigt som hon jämförde oss med tanterna i Helt hysteriskt.

Bloggvännen som blev chef som blev en vän

Hon är bloggvännen som blev min chef som visade sig vara min tvillingsjäl och en lördag i början av augusti försökte jag på hennes och Fredriks bröllop sammanfatta vår vänskap på de där fyra minuterna som det är kutym att att hålla sig inom i ett bröllopstal. Det var lättare sagt än gjort och det som inte sades då sägs nu, i text och bild.

Historien börjar för tio år sedan, 2007. Hemma vid skrivbordet på sjätte våningen under Malmös takåsar skrev jag de första orden på bloggen som skulle dokumentera min viktresa. Jag hade en tanke om att jag kanske till och med var först på bollen med detta tema, men det skulle visa sig att jag var ute och cyklade rejält. Där i djungeln av bloggare hittade jag en som tilltalade mig lite mer. Hon skrev rasande bra, ärligt, rappt och igenkänningsfaktorn var hög. Och så kom hon från Linköping, en stad jag kände till efter några år som Linköpingsbo.

Hon kallade sig Viktdrottningen och efter ett tag förstod jag att det var kopplat till hennes efternamn, Drott. Förnamnet var Anna. Hon jobbade på den stora tidningen här i Linköping, Östgöta Correspondenten, i folkmun kallad Corren och mer specifikt som chef på deras TV-kanal, 24Corren. Vi började följa varandra. Hon hakade så småningom på mina Rivstarter och peppade och motiverade både mig och många andra.

2009 bestämde jag mig för förändring. En gammal barndomsdröm gick i uppfyllelse och jag flyttade från Malmö till Kalmar för att läsa till journalist. Utan att ens ha träffats slängde Anna in en kommentar på bloggen. ”Om du är intresserad av praktik är det nog ingen omöjlighet här på 24Corren”. Sagt och gjort, när det var dags att söka praktikplats under andra året av utbildningen kontaktade jag Anna och platsen var min. Ungefär i samma veva hade vi också bestämt oss för att packa våra pinaler och flytta tillbaka ”hem” till Linköping.

En tidig måndag. Klackar i trappan.

En måndagsmorgon i februari 2011 hördes klackar i spiraltrappan från redaktionen på andra våningen och Anna uppenbarade sig i Correnhusets entré. Som om vi känt varandra i alla år fick jag en kram och ett varmt välkomnande. I bloggen skrev jag den dagen:
Ni har väl inte missat att jag börjat praktiken idag. Den gör jag hos en av Rivstartsdeltagarna och tillika en bloggskribent jag följt länge – Anna Drott.
Hittills har hon lärt mig att hitta till kaffeautomaten, hon har visat mig ett fantastiskt system som heter Final cut och en hel massa annat.
Det känns som att jag kommer att trivas här.

Anna är chefen som stod på telefonkataloger för att nå upp och se prompten med texten när hon läste nyheter (se bildbevis ovan). Anna är chefen med en idérikedom som aldrig sinade. Anna är chefen med skrattet som hördes på flera kvarters avstånd men som inte går att beskriva, det måste höras. Anna är chefen som gärna levererade både frågorna och svaren på uppslagen hon skickade iväg sina videoreportrar att göra. Anna är chefen som ledde sin arbetsgrupp med ett skratt och hade vårt fulla förtroende och vår respekt utan undantag.

Anna Björk
Chefen på väg på uppdrag, måste förevigas. Inte bara av mig utan även av Corren-fotografen i bakgrunden
Anna Björk

Jag skötte mig nog ganska bra för några månader efter praktiken började jag mitt sommarvikariat som sedan övergick i lite av en timanställning och en septembermorgon när jag just kommit tillbaka till redaktionen från ett jobb och inte mådde så bra satt jag vid mitt skrivbord och importerade materialet. Anna kom förbi. Hon behövde bara en snabb blick för att se att något var på tok. Hon hämtade upp varsin kopp kaffe till oss och så slog vi oss ner i fåtöljerna en bit bort precis utanför studion där vi spelade in.

Hon frågade vad som tyngde mig och jag berättade. Hon frågade mer och jag berättade. Sedan berättade hon och vi rös båda två. På två skilda håll hade vi under alla år levt nästintill identiska liv. Med alltifrån våra sökande mammor, som inte alltid mådde så bra och med speciella idéer som lämnat sina döttrar och jordelivet i allt för ung ålder. Med en barndom som inte varit spikrak. Med religiösa erfarenheter som präglat livet. Kärleken till journalistiken. Rädslan för döden och kampen mot kilona. Och så allt det där som vi behåller för oss själva. Vi talade i munnen på varandra och avslutade varandras meningar och många timmar senare när kaffet för längesedan var uppdrucket hade ett starkt vänskapsband knutits.

Som kollegor jobbade vi sedan vidare. Dök ibland ner i ett djupare samtal men värnade om att ha en relation som chef och medarbetare. 2011 blev 2012 och jag hade sakta men säkert börjat känna att journalistyrket inte var mitt kall. Kärleken till det skrivna ordet och bilden finns kvar men som jag brukar säga, jag är journalist på pappret och kontorsråtta i hjärtat. I februari 2012 avslutade jag min anställning hos Anna och hittade tillbaka till kontorslivet. Men innan dess tog jag, i sann Rivstartsanda, ett av mina uppdrag på största allvar. Uppdraget att uppmärksamma när chefen högg in på en kaka (inför stundande Thailandsemester om jag inte missminner mig). Och uppdraget, det kom från chefen själv.

Med fullbokade kalendrar höll vi kontakten på SMS och sociala medier. Vi stötte på varandra då och då som på Stadsfesten. Och tant Anna fick för alltid en plats i lilla V:s hjärta med hjälp av nåt så enkelt som en Festis. 

Anna Björk

Så under sommaren hade jag bestämt mig för att dra ihop en bloggträff i Linköping. Hon är vass på mycket Anna och att fixa tillställningar är en av de där sakerna. Så det slutade med att jag påbörjade planeringen och hon tog över, med den äran. Utan henne hade det inte blivit goodiebags till exempel. Sista dagen i augusti det året slöt ett härligt gäng bloggare och icke-bloggare upp för käk och dricka på stan. 

På Riva med goodiebags

Bloggträffen avslutades med ett ”nu måste vi ses snart igen” och denna gången blev det inte bara ord. Denna gången blev det verklighet och vi bokade in en ny träff på Riva snart igen.

Den 27 oktober 2012 tog vi vid där vi slutade sist i fåtöljerna utanför 24Corren-studion och resten är som det brukar heta – historia.

Anna Björk
En spegelbild på Riva

Att inför talet leta igenom fem års mobilbilder i jakt på de förevigade ögonblicken var inte bara en härlig tidsresa, det var en ren vitamininjektion. Som Anna själv säger – woop woop – håll till godo här kommer det. Tidigare visat och ibland av olika anledningar inte visat material.

November 2012
På Riva och en underbar kommentar
December 2012. Pepparkaksbak med våra tjejer i Kaga
Januari 2013.
Utan mobiltäckning försmäktar vi här.
Med Therese och Lina på Riva.
Maj 2013.
En spontanare. På Riva? Absolut!
Juli 2013 – över en kopp kaffe.
Senare samma månad. Juli 2013. Med ”the claw” och nya upptäckter kring iPhonekameran
Oktober 2013. Riva.
Varför ändra på ett vinnande koncept? Senare samma månad är vi tillbaka.
Februari 2014. Ett snabbt glas rött på BK´s innan jag skulle på Mello.
Mars 2014. På stan. Och ett oplanerat men välkommet möte.
Mars 2014. Yellow fellow. Och en helt omöjligt bakgrund att föreviga Anna framför. Om man inte älskar kamouflage.
Augusti 2014. En catch up över en kaffe på Espresso house med en sovande B i vagnen.
September 2014. På BK´s. Laddar för Näringslivsgalan.
Oktober 2014. Med liten B hos Anna i Kaga.
November 2014. På Ekenäs slott och julmarknad efter att Anna kidnappat mig på min födelsedag.
December 2014. På Verandan.
December 2014. Ännu lite mera julpyssel i Kaga.
Januari 2015. Mitt i varsitt uppbrott. På BK´s med planer om tungor.
Alla hjärtans dag 2015. I Kaga. Med smågodis, mello och brudklänningar
Lilla Anna och den stora stickningen.
Mars 2015. Lunchdate på Hälsofreak. Och Snapchat-kurs.
Också mars 2015. Och födelsedag. Den sista på trettio-något. Och med en uppenbarelse jag sent ska glömma.
April 2015. Nedbäddad under den där filten i Annas uterum i Kaga.
Maj 2015. Och man kan ha turen att hitta Anna på web-TV när man får för mycket abstinens.
Juni 2015. I Kaga. På tweetup. Här med Tirrebirre.
Augusti 2015. Lunchdate.
Augusti 2015. Post-semester-AW på Storan
Mars 2016. När en bild säger mer än 1000 ord. 40 and fabulous.
Juli 2016.
En date på Storan som inte förevigades på bild.
September 2016. Vi får dela Anna och Fredriks sommar i vinupplevelser med vänner.
December 2016. SEB:s julfest på Pinchos.
Augusti 2017. Med nyblivna fru Björk och bubbel i Kaga.

Olika tider i livet ger olika möjligheter till att ses. Både gällande plats och frekvens. Men varje tillfälle har sin egen alldeles speciella plats i mitt hjärta. Och så finns det bilderna från de där tillfällena som har en alldeles särskild plats av en eller annan anledning.

Som dygnet i Nedralid. Magiskt.
Vi köpte vartenda snacks som fanns i den lilla butiken.
”Vi” badade i Vättern och jagade insekter. Och så pratade vi och löste världsproblem.
Som den där kvällen på Storan. När blicken säger mer än ord.
Som en stund med dessa två. De som var så ment to be som nu är man och fru.

Älskade Anna.  Att sammanfatta en vänskap med dig på fyra minuter var inte så lätt. Och det finns inte heller det blogginlägg i världen som kan sammanfatta det helt rättvist. Vänskapen med dig är värd långt mer än vad som kan mätas i någon form av enhet. Att få dela Er dag var en ynnest ända från hjärteroten. Att få ser er två bli Ett är det yttersta beviset på att allt är möjligt och att kärleken övervinner ALLT.

Tack för glädjen och inspirationen du ger. Tack för att du finns.


Följ gärna Lite mera rosa på BloglovinFacebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Lämna ett svar