Personligt - noteringar från hjärtat— Sida 11 av 20

Om konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv

27 augusti, 2019

Det är något som gnagt i mig. Något som tagit över min skrivlust. Som stoppat fingrarna från att dansa över tangenterna. Något som måste ut. Något som måste skrivas. Det skulle kunna misstas för kritik mot det ytliga i våra sociala medier. Men jag skulle inte vilja se det så. För det ser jag bortom, det ytliga alltså. Det är något annat. Det handlar om den ädla konsten att kunna inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Hitta lättare i inlägget

Ett brev till bloggen
Nybörjarens oövervinnerlighet
Uppstartens nyfrälsning
Vardagens verklighet
Andas och börja om
Att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Ett brev till bloggen

Kära blogg. För ett år sedan fanns du inte ens. För ett år sedan var lite mera rosa en hashtag på vissa av mina inlägg på mitt privata instagramkonto. En hashtag på de inlägg där jag mer eller mindre medvetet ville berätta om den där vardagsglädjen jag prioriterade så högt och ville främja.

Så en oktoberdag föddes idén om dig. Om en helt egen blogg fylld med inspiration och glädje. Upplevelser och resor. Nära och långt borta. Och det var egentligen bara en domänregistrering bort innan du kom till och såg dagens ljus. Det känns som ett annat liv. Livet innan du fanns.

Tio månader senare är du nu redan fylld med mängder av inlägg. Både nya och gamla. Själv är jag fylld med mängder av idéer. Både nya och de som funnits med mig en tid. Och under dessa månader har jag gått igenom en mängd olika faser.

Nybörjarens oövervinnerlighet

Precis som när jag började viktblogga för tolv år sedan kan det ha funnits en liten tanke om att jag kanske var den första resebloggaren. Att jag kom på något unikt. Att jag liksom uppfann resebloggen.

Det är lite av en överdrift, för visst hade jag lite koll på att det redan fanns och jag hade också lärt mig att jag sällan är först på något. Men jag kunde väl aldrig ana att denna världen var så stor.

Jag kände mig nog ganska oövervinnerlig de där första veckorna kanske till och med månaderna. Jag skapade inlägg, skapade idéer. Bestämde mig för tema på bloggen. Skapade min grafiska profil. Möjligheterna var oändliga.

Uppstartens nyfrälsning

Efter hand hittade jag fler som var som jag. Ett nätverk började sakta uppdagas. Det var både fantastiskt och skrämmande. Jag ansåg mig ännu inte tillräckligt bra för att vara en del av dem. Behövde skriva mer, visa att jag var här för att stanna. Jag såg upp till dem. Inspirerades. Tänkte att en dag ska jag också göra allt det där dom gör.

Jag ska bli en av dem.

Vardagens verklighet

Så kom den där dagen när jag föll. Föll ner i vem-tror-du-att-du-är-gropen. Dagen när jag insåg hur långt alla andra utom jag kommit. Dagen när jag började tvivla på mig själv.

Jag läste på och funderade. Att skapa artiklar, som borde vara det mest naturliga för mig som journalist, var en börda. Jag gick vilse på stigen mellan det personliga skrivandet och det redaktionella. Visste inte vad jag skulle välja och försökte för mycket.

Jag förlorade mig i det tråkigaste jag vet. SEO. Och lyssnade mer på de gröna, orangea och gud förbjude röda gubbarna i Yoast än på min egen kärlek till det skrivna ordet.

Jag såg mig runt på alla de andra och insåg att jag inte hade vågat, inte hade kommit lika långt och naturligtvis inte var lika bra. Plötsligt blev det en börda istället för inspiration.

Jag hade inte vågat säga upp mig och leva min dröm som Moa eller Jennifer. Skriver inte lika fängslande och rappt som Gunilla eller Daniel. Jag gör inte lika spännande resor som Lisa och Annika. Och kommer aldrig att bli lika väletablerad som Rosita och Lina. Aldrig att ta lika coola bilder och skriva så bra captions som Isabelle eller skriva så insatt, detaljerat och intressant som Ann-Louise. Och då har jag bara nämnt en bråkdel av alla jag följer.

Jag började tvivla.

Andas och börja om

Det var ett tag sedan det där hände. Jag har fortsatt skriva. Fortsatt läsa och inspireras. Men jag har också omvärderat mina tankar och känslor. Det är inte lätt men jag vet att det är det jag behöver.

Jag har börjat traska vägen tillbaka. Tillbaka till mig själv och varför jag gör detta. Till att våga bjuda på mer av mig själv. Som till exempel detta inlägget. Jag fokuserar på min grundpelare. Att prioritera glädjen. Bryr mig mindre om underrubriker och nyckelordsfraser. Ser alla andra fantastiska resebloggarkollegor och deras inlägg som inspiration. Vågar ta avstamp i deras inlägg och hitta idéer eller göra egna varianter och på så sätt även kunna marknadsföra andra genom mina inlägg.

Och i arbetet med detta är ni andra både nämnda och inte nämnda fantastiska bloggkollegor så viktiga. Era bjussiga inlägg som berättar om er verklighet. Era kommentarer på mina Instagraminlägg. Er hjälp med länkar. Allt detta är fantastiskt. Och jag är stolt över att vara en del av en så bjussig bransch som denna.

Att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Men det allra viktigaste är att jag är mig själv. Gör detta på mitt sätt. För min egen skull. För om jag gör det så tror jag också att jag inte kan misslyckas. Allt handlar om den ädla konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Om hösten och dess planer

18 augusti, 2019

Jag har hängivet och envist hållit mig fast i sommaren. Eller i alla fall ledighetskänslan och detta trots att jag egentligen inte varit ledig speciellt mycket. Min vana trogen brukar jag jobba på sommaren och istället vara ledig andra tider på året. Ändå har jag velat vara kvar i sommarlunken ett tag till. Men nu börjar även jag inse att den går mot sitt slut och den välbekanta känslan av pepp smyger sig så sakteliga på. Och med den kommer tankar om hösten och dess planer.

2018 var ett reseintensivt år och 2019 var planen att dra ner på resorna och spara. Lägga lite pengar på hög istället för att resa upp dem. Att tanken sen kanske är att resa upp dem i alla fall kanske ni redan räknat ut.

Första delen av 2019

Och visst har året börjat ganska lugnt när det gäller resandet. Första halvåret hann vi med en tur och returresa till Los Angeles där resan var själva grejen snarare än just Los Angeles. Vi var i Tallin en helg när mars blev april. Vi reste jorden runt på åtta dagar och så besökte vi Aarhus och var på konsert med Rasmus Seebach midsommarhelgen.

När man nu läser det såhär så kanske jag får rätta mig själv och säga att vi tänkte att 2019 efter alla ovanstående resor skulle bli ett lugnt år.

Om hösten och dess planer

När jag nu har vänt blad och tittar på den analoga översikten av den andra delen av året så ser det absolut mer tomt ut än vad det brukar men ändå med en hel del härligheter inplanerat.

MoveEat

I mitten av september kommer MovEat för första gången till Linköping. Har du hört talas om det? En mat- och dryckesvandring till tio olika restauranger i staden. På varje restaurang får du en noggrant utvald smakportion som ingår i din biljett och möjlighet att köpa till dricka. Rundturen startar på en utpekad restaurang och sedan går du i valfri ordning till de övriga nio. Blir du nyfiken kan du kika in på deras hemsida här. MotEat finns i många städer förutom Linköping och hittar du inte din stad på listan så kan du tipsa dem om att intresse finns. Jag lär återkomma efter den 15 september när jag gått min runda.

En galen men än så länge lite hemlig grej

Sista helgen i september ska jag sedan bege mig iväg på en än så länge lite hemlig men galen grej som jag verkligen längtar efter att få dela med mig av. Jag kan bjuda på informationen att jag till och med är lite nervös och det blir jag inte i första taget.

Föreläsningar

I oktober har jag sedan två inspirationsföreläsningar inbokade. Jag älskar inspirationsföreläsningar. I detta fallet handlar en om vandring och bergsbestigning som jag är sjukt nyfiken på och en handlar om att hitta sin story. Den man bär med sig.

Utöver det så skall jag ju faktiskt själv föreläsa för första gången. Det hela går av stapeln i Partille och temat är hälsoångest och min erfarenhet av det.

Konferens på Söderköpings brunn

I mitten av november åker jag sedan på konferens med jobbet till det ganska närbelägna Söderköpings brunn. Har läst och hört mycket om Söderköpings brunn på slutet så förutom en intressant konferens hoppas jag mycket på vistelsen där.

Födelsedag

Och inte bara det. I direkt anslutning till det är det dags att fira födelsedag. 42 hela år fyller jag. Återstår att se vad jag skall hitta på då.

Det inte redan bestämda

Detta om hösten och dess planer. Utöver det så finns det så mycket tankar och idéer och det finns också en hel del semesterdagar som jag och sambon helt enkelt behöver ta ut. Vad vi ska göra med dem återstår att se.

Hösten 2019 – jag är redo!

Såhär peppar jag igång hösten – 8 tips till dig

12 augusti, 2019

Vanligtvis brukar jag älska denna dagen. Dagen då alla kommer tillbaka från semestrarna. När rutinerna åter kör igång och hösten är på ingång. Missförstå mig rätt. Jag älskar sommaren också. Men jag brukar känna mig färdig. Redo för det som komma skall. Så är inte fallet i år. Jag känner mig inte helt klar med sommaren. Eller i alla fall inte med ledigheten. Som en kollega sa förra veckan. Jag fick inte ut allt jag ville av sommaren. Det är lite så det känns. Men nu är det obönhörligen snart mitten av augusti och det är ingen återvändo. Och då behöver man i stället se till att ha massor att längta efter eller njuta av under hösten. Därför bjuder jag på mina bästa tips för det. Såhär peppar jag igång hösten.

Hitta lättare i inlägget

Tänd ljus när kvällarna blir mörkare
Boka in en post semester AW
Köp lite nytt till kontoret
Boka in något roligt event
Boka en mysig helg eller dag på spa
Boka resa
Planera för julmarknad
Ta vara på solen

Tänd ljus när kvällarna blir mörkare

Vi kan väl börja med en riktig klassiker. Ljus. Ja för det behöver ju inte handla bara om de där stora orimliga sakerna. Utan de där lagom alldeles överkomliga. Och vad är mysigare än att få tända lite levande ljus när kvällarna börjar bli mörkare. Köp lite nytt. Är det för tidigt att tända dem inomhus. Börja med att njuta av dem på uteplatsen eller på balkongen när mörkret faller.

Boka in en post semester AW

Min vän Anna hade ett tag för vana att alltid boka in en post-semester-AW och det brukade bli ett populärt event. Det var inte konstigare än så än att hon skapade ett event på Facebook och bjöd in hela sin härliga skara av vänner och bekanta. Både de som sågs lite oftare och de som kanske sågs en gång om året på just den där AW:n. Första fredagen efter semestern på en uteservering. Det var liksom heligt och något härligt att se fram emot.

Köp lite nytt till kontoret

Är du som jag att du gillar pennor, papper, block och så vidare. Köp dig lite nytt till kontoret. Är du inte lika analog som jag kanske det kan piffa upp med en ny växt, en ny lampa eller något annat som kan göra det lite roligare att sätta sig och knappa på tangenterna.

Boka in något roligt event

Hösten brukar vara full av möjligheter när det gäller olika sorters event. Kanske kommer någon av dina favoritartister till stan? Här i Linköping har vi årligen en vinmässa i oktober. Och nytt för i år är eventet MovEat som vi skall gå på. Men jag har även ett par föreläsningar inbokade. Googla lite och se vilka möjligheter som finns i din stad.

Boka en mysig helg eller dag på spa

Vad är mysigare när hösten är i antågande än att ha ett spabesök inbokat? Härligt för både kropp och själ. Och det finns mängder med sätt att inte göra det så blodigt stort om man inte vill det.

Själv brukar jag kika på Secret Escapes. Där hittar man ofta riktigt härliga paketpris på hotell med både middag och spabesök på Sveriges bästa spahotell. Klicka dig vidare hit och signa upp dig för deras mail. Varje morgon finns det tips i min inkorg. Jag har själv bokat via dem flera gånger och varit supernöjd. Bland annat när vi var på Grand hotell Saltsjöbaden och The Winery hotell. Men även Dubai. Så det är inte bara resmål i Sverige som erbjuds.

Passar inte en övernattning in i din budget eller din kalender. Kolla vilka spamöjligheter som finns i din omgivning och boka in ett dagspa. Här i Linköping har vi turen att ha Quality hotel The Box med sin The Wellbox som vi besökt flera gånger. Där kan man även utan att vara hotellgäst boka spa över dagen. En ljuvlig liten sak att ha inplanerad i kalendern.

Boka resa

Finns det utrymme i budget och semesterdagar så är det nu när skolorna börjar det absolut bästa läget för att boka en sista minuten. Det kan kännas hopplöst när du tittar på priserna i skrivande stund. Men håll ut. Det är när skolan börjat det händer. Och tänk på att även om skolorna börjar denna veckan i din stad så kan det dröja till nästa vecka i en annan. Så håll ut. Det är mitt tips. Vill du ha fler tips på hur du kan resa billigare så kan du klicka dig vidare hit.

Planera för julmarknad

Detta skulle kunna vara lite provocerande för vissa. Men lets face the fact. Snart är vi där och vad är mysigare än julmarknad? Här i Linköping är mina favoriter julmarknaden i Gamla Linköping. Vårt friluftsmuseum som är som en hel stadsdel från förr. Men också julmarknaden på Ekenäs slott. Förra året var vi där på min födelsedag och jag njöt i fulla drag.

Ta vara på solen

Och sist men inte minst. Ta vara på den sol som finns kvar. Aldrig är väl solen så magisk som i augusti. Njut av solen och solnedgångarna. Som den i inledningen till detta inlägg från Vreta Kloster en augustidag 2018.

Såhär peppar jag igång hösten – hur gör du?

Såhär peppar jag igång hösten – hur gör du? Har du fler tips och idéer? Kommentera nedan så får vi alla ta del av dem. Och tills dess. Ha en underbar vecka, månad och höst. Kom ihåg att det är dagarna som går som kallas livet.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Juli i mellanmjölkens land

31 juli, 2019

Och det blev morgon och det blev afton den sista dagen i juli. En julimånad som liksom både swishat och segat sig förbi. En juli i mellanmjölkens land både bokstavligt och bildligt talat.

Tänker jag tillbaka på juli 2019 så ter sig månaden vid första anblicken som ganska innehållslös. Dagarna har passerat. Jobb har utförts. Texter har skrivits. Men inte så mycket mer. Och det var också så vi tänkte att det skulle vara. Längtan efter upplevelser och resor har varit och är stor. Men samtidigt tror jag att det är nyttigt. Det är bra att längta.

Det bästa kanske inte hänt än?

Igår summerade min resebloggarkollega Annika på resfredag.se sina sommarkänslor i inlägget ”Det Bästa Kanske Inte Hänt Än? Ett inlägg som precis som Molly Sandéns låt med samma namn grep tag i mig ända in i märg och hjärta. En vacker skildring av tacksamheten i att få uppleva men samtidigt pusta ut lite i lugnet mellan livets olika resor. Och att se på livet precis så. Som att det bästa kanske inte hänt än trots allt det fantastiska som hänt.

För samtidigt som längtan efter nya äventyr är stor känner jag mig aningen mätt. Eller kanske snarare lite kräsen. Kräsen inför vad som ska komma härnäst. Resepausen har fått mig att reflektera. Stanna upp. Värdera och prioritera.

Juli i mellanmjölkens land

Juli har spenderats i mellanmjölkens land. Hemma i fantastiska Sverige. Med hemester och svemester. På jakt efter det icke upplevda i min omedelbara närhet. Och då menar jag verkligen omedelbara. Som jättegrytorna från Istiden som låg på vägen till jobbet. Eller den guidade turen i Linköpings domkyrka bara några hundra steg från mitt jobb.

Jag har lärt mig mer om mitt nya hemlandskap som jag fortfarande jobbar på att kalla hemma. Upptäckt historien tillsammans med barnen och det Linköping har att erbjuda för de små med nya ögon.

I år är det 16 år sedan jag första gången flyttade till Linköping från min dåvarande hemstad Karlskrona. Jag saknade havet från dag ett och trodde länge att jag skulle komma tillbaka. Så blev det inte. Jag flyttade sen från Linköping, till Halmstad, Malmö och Kalmar. Men av alla de 10 orter jag bott under mina 42 år är Linköping den enda jag flyttat tillbaka till.

Trots längtan till havet har jag inte upplevt Östergötlands kust tidigare. Kanske har jag inte velat. Inte velat veta hur nära det är för att det ändå är för långt borta.

Arkösund och en oväntad grav

En eftermiddag i juli efter jobbet satte vi oss i bilen och åkte ut mot kusten och Arkösund. Och när jag öppnade bildörren och kände den salta vinden svalka i den trettioplusgradiga värmen blev det så tydligt att hemma bara är på lån i Linköping. En vacker dag ska jag tillbaka till havet.

Friheten att sätta sig i bilen med ett mål i sikte men möjligheten att stanna till där man önskar är oslagbar. Kosan var styrd mot Arkösund men på vägen hittade vi både Mauritzbergs slott och ganska otippat Zarah Leanders grav. Båda fick besök på tillbakavägen.

En annan fredag i juli använde jag ännu en lunchtimme till guidad visning i grannen till domkyrkan, Linköpings slott och senare samma dag besökte jag Ljungs slott utanför Linköping för ännu mer upplevelser i Östergötland.

Juli i slottens värld

Och när upplevelsesuget blev för stort och kvicksilvret i termometern passerat 30 med lite för många grader satte vi oss till slut i bilen på väg mot huvudstaden för en natt på hotell (läs AC).

Juli i mellanmjölkens land blev också juli i slottens värld. Och under Stockholmshelgen besökte jag slott nummer fyra och fem för månaden. Ni som följt mig ett tag och läst historien om när kungen ”förstörde” upplevelsen i businessclass vet att kungafamiljen är något som intresserat mig sedan barnsben. Ändå hade jag inte besökt Drottningholm. Men det gjorde jag sista lördagen i juli. Vilket kulturarv. Vilket mästerverk. Det är inte svårt att förstå varför Drottningholm och dess lilla granne Kina slott finns upptaget på Unescos lista över världsarv.

Den personliga mellanmjölken

Jag summerar juli i mellanmjölkens land med två kyrkor, fem slott, ett hav, två ganska otippade gravar, en jättegryta och lite flightspotting. Men också med lite personlig mellanmjölk. Utan den där fantastiska energin att skapa eller planera. Men med tillräckligt med energi för att bara vara. Det blev precis som det var tänkt. En månad av hemester och upptäckter alldeles nära. En månad av eftertanke och funderingar om hur resandet och upplevelserna ska se ut framöver. Och kanske är jag inte färdigtänkt än. Kanske tar jag även augusti till hjälp och funderar.

Men oavsett så lever jag precis som Annika med känslan av att det bästa kanske ändå inte hänt än. Och med siktet inställt på att göra allt som står i min makt för att se till att uppleva det bästa om och om igen. Hela tiden.

Jag känner mig ganska ensam om att tycka detta

29 juni, 2019

Jag fulgråter när jag går ut ifrån den lokala matvaruaffären på väg hem från min promenad. Det är inte första gången. Jag har fulgråtit på andra ställen också. Liksom jag har skrattat hysteriskt. Sommar i P1 brukar ha den effekten på mig. I sommar har jag än så länge lyssnat på två avsnitt. Två starka kvinnor. Och jag har älskat båda avsnitten. Det med Stina Wollter och det med Isabella Löwengrip. Och jag känner mig ganska ensam. För man verkar inte få gilla båda.

Isabella Löwengrip och Stina Woltler. Båda starka kvinnor men på hysteriskt olika sätt. Varför är det bättre att gilla den ena mer än den andra?

Jag är inte en person som står på vare sig den ena eller andra sidan när det gäller vad jag tycker om Isabella Löwengrip. I perioder har jag följt henne på blogg och i sociala medier. Jag har läst det som skrivs om henne i tidningarna men inte lagt så mycket värderingar i det. Vi vet ju alla att det som skrivs i tidningarna ganska sällan stämmer. Varför skulle det då stämma bättre denna gång? Kanske låter vi det stämma när det passar våra egna åsikter.

Å andra sidan vet jag inte jättemycket om Stina Wollter. Jag vet att hon är en förespråkare för att kroppsidealet är snedvridet idag och att hon driver många viktiga frågor i kvinnorörelsen. Mer än så vet jag inte. Egentligen. Men jag lyssnar för att jag sett att hennes sommarprat rört personer jag har stor respekt för till tårar och jag vill höra själv vad de pratar om.

Stinas sommarprat är inte alls så som jag förväntat mig det. Men det är fantastiskt. Bara historierna hon berättar skulle golvat mig. Sättet hon berättar det på är i det närmaste magi. Och det är då jag fulgråter på väg hem från affären.

Några dagar tidigare har vi pratat sommarprat vid lunchen. Isabellas kommer på tal och vi är ganska överens runt bordet om att hon har en röst som är ganska jobbig att lyssna på.

En stund senare hör jag just den rösten i mina hörlurar. Jag är alldeles för nyfiken för att inte lyssna.

Isabella berättar om skolåren och om mobbningen. Hur hennes svåra acne resulterade i att det sattes upp lappar vid matsalen med bilder på grisar som sa att Isabella inte fick komma in för att acnen kunde smitta. Och sen var det hennes röst. Hur killarna härmade hennes ljusa röst och drev med den.

Nu är jag tjugoåtta år och än idag är min ljusa röst något jag har komplex för.

Jag sitter där på mitt kontor med lurarna i öronen och lyssnar på hennes sommarprat. Bara en stund tidigare har jag själv raljerat över hennes ljusa röst och tyckt den var jobbig. Precis det hon inför hela svenska folket sitter och berättar att hon blivit mobbad för och erkänner att hon fortfarande har komplex för.

En tankeställare. I alla fall för mig. Mobbing är aldrig okej. Och gränsen är hårfin.

Man får tycka vad man vill om Isabellas livsstil eller Stinas konstnärliga uttryck. Men jag tycker det är dags att vi inte ser starka kvinnor som hot utan att vi stöttar varandra.

Fri från flygrädslan – äntligen!

24 juni, 2019

Det har successivt blivit bättre och bättre och jag har jobbat stenhårt för att det ska bli så. Jag har läst på, jag har lyssnat på poddar och tittat på videoklipp. Jag har flightspottat och flugit och verkligen jobbat för att bli av med rädslan. Och idag kan jag till slut officiellt förklara mig själv fri från flygrädslan.

Vad jag än har sagt tidigare, att det är bättre, att jag inte är rädd längre så var det igår det verkligen hände. Successivt har jag blivit av med fler och fler tankar och känslor och manér jag lade mig till med under tiden som jag var som räddast.

Kramp och Jägermeister

När det var som värst började det kvällen innan. Sömn var inte att tänka på och på väg mot flygplatsen var jag inte kontaktbar. Hela kroppen spände sig och andningen var ytlig. I bilen på parkeringen brukade den lilla Jägermeistern åka fram och resan med bussen in mot terminalen mindes jag oftast inte mycket av. I säkerhetskontrollen noterade jag noggrant om något bagage eller någon medpassagerare verkade skum och lade utseendet på minnet om personen i fråga skulle med samma flight som jag.

Rutiner, rutiner, rutiner

Sedan följde en manisk procedur. Hitta gaten och spana in planet. När det var gjort gick vi varje gång till samma ställe, satte oss och tog något att äta och dricka. Om mina rutiner rubbades blev jag orolig och försvann i mina egna tankar. Vid en av våra resor skulle Andreas syster och hennes familj också ut och åka samtidigt. Vi mötte såklart upp dem och hälsade. Utåt var jag glad men inom mig höll jag på att förgås när mina rutiner bröts.

Sedan började springet på toaletten. Hysteriskt kissnödig. Så fort jag kom ut blev jag kissnödig igen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Paniken låg och lurade allt för nära. Vid gaten scannade jag av medpassagerarna och noterade allt jag själv tyckte var avvikande. Sedan skickade jag SMS till min vän Fia. SMS med info om varifrån jag åkte, vart jag skulle, när vi skulle lyfta och när vi förväntades landa. Varje gång.

Point of no return – alla gånger utom en

På väg ner mot planet tog jag alltid upp telefonen och tog mängder av foton. Fråga mig inte varför. Det var på något sätt mitt sätt att dokumentera point of no return.

Jag visste att när jag väl hade gått på planet fanns det inte så mycket till återvändo, förutom den gången när jag faktiskt valde att hoppa av planet då . Och när det var min tur hade tårarna så sakteliga börjat trilla ner för mina kinder. Ibland utan att jag märkte det. Det var olika. Vid ett tillfälle minns jag inte tiden mellan att jag klev in i planet och när jag en stund senare kom till medvetande och dörren till planet var stängd. En annan gång gick jag in i planet övertygad om att jag denna gången lyckats dölja min rädsla. Ända till jag hörde flygvärdinnan säga:

-Hur är det med dig?
Jag är bara lite rädd svarar jag. Hon undrar vilken plats jag sitter på. Jag får ur mig det och hon lovar att strax titta förbi. Jag sneglar in emot cockpit innan jag viker av mot min plats.

Katastroftankar

Sedan började den värsta stunden. Stunden när jag om och om igen ältade katastroftankarna. Stunden när jag anklagade mig själv för att göra detta. Det fanns ingen som tvingat mig. Jag hade gjort detta av fri vilja. Hur kunde jag utsätta mig för denna fara. Jag har familj och barn att tänka på. Bara jag landar säkert så lovar jag mig själv allt ALDRIG göra om det. Och var det utresan så lovade jag mig själv att bara åka hem igen också. Sen skulle jag aldrig göra om det.

Vita fingrar och mantran

Momenten som följde. När dörrarna stängdes. När vi började taxa ut. Alla var så starkt ångestladdade. Och alla betraktade jag dem som min sista i sitt slag. Värst var det om vi fick stå en stund och vänta på att få åka. När sedan motorerna drog igång höll jag så hårt i endra Andreas hand eller i armstödet att fingrarna var vita efteråt. Och så rabblade jag barnens namn och att jag lovade att komma hem snart och allt vi skulle göra då. Och sakta trillade tårarna nerför mina kinder.

En bit upp brukade rädslan ofta avta. Men varje liten skakning, varje litet ljud var en mardröm.

Landningen har aldrig varit ett problem för mig. Min ologiska hjärna var bara så glad att det snart var över. Och så var allt frid och fröjd. I nästan en hel vecka om det var resan ut. Och så började allt om igen.

Så började det vända

Sakta men säkert har jag blivit av med varje rädsla.

Plötsligt började jag kunna sova natten innan och resan upp var inte kantad av att kroppen krampade. Jag mindes resan in mot terminalen och plötsligt gjorde det inte så mycket att vi satt på ett ställe vi inte brukade innan avgång. Toalettbesöken var dock kvar.

Och så vid ett tillfälle hade jag utan att tänka på det inte plockat upp telefonen och fotograferat vägen ner mot planet. I augusti förra året gick jag för första gången på ett plan utan att personalen tittade på mig medlidsamt och noterade någon rädsla.

Lyften och SMS:en

Lyften har fortsatt varit svåra. Och så sent som i fredags när vi lyfte med ett mindre plan än jag är van vid och steg snabbt gick pulsen upp.

Men så igår när vi gick in för landning på Arlanda efter vår resa till Aarhus insåg jag att jag har släppt det sista. Jag hade inte SMS:at Fia och berättat och när vi lyfte från Köpenhamn rabblade jag inte mitt mantra. Istället konstaterade jag att piloten drog på extra snabbt eftersom vi var lite sena och hade missat vår slot-tid. Och sedan kikade jag nyfiket ut genom fönstret, pekade ut Smygehuk för Andreas och fotograferade Malmö från ovan.

Jag är äntligen där. Jag kan officiellt förklara mig fri från flygrädslan.

Stolt trots flygskam

I en tid av flygskam och klimatångest är det kanske inte korrekt eller så väl tajmat men vet ni? Just nu skiter jag i det. Jag är så förbaskat stolt över mig själv. För jag har jobbat medvetet för detta. För att jag har klarat det. Jag har övervunnit rädslan. Det bevisar att inget är omöjligt.

Utmana din rädsla om du vill. Inte för att någon annan säger att du måste det utan för att du själv vill. Kan jag kan du!

Fler av mina inlägg kring flygrädsla kan du om du vill läsa här.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Om hälsoångest och hopp

10 juni, 2019

Jag har berättat om det förr. Den där tiden när ångesten hade mig ett järngrepp. När min övertygelse om att jag var dödligt sjuk var mer sann än att jag skulle orka upp ur sängen dagen därpå. Åren när jag levde med hälsoångest som ständig följeslagare. Men också om hopp och glädje när jag fick svaret på frågan vad som drabbat mig.

Då och då blir jag kontaktad och får frågan om jag kan berätta mer. Om jag vill dela min historia. Svaret är alltid ett rungande ja. När jag väl var redo att berätta den där dagen i april 2014 var det aldrig någon tvekan om att jag ville berätta om det kan hjälpa någon. Det har resulterat i artiklar i Hemmets Veckotidning, Året Runt och Hemmets Journal och förra måndagen var det dags igen för en artikel i Göteborgs Posten.

Hälsoångest men mest hopp i GP

Jag blev helt nyligen kontaktad av en journalist vid namn Maria Backman. Vi talades vid en stund över telefon och den text hon återkom med är den av alla de artiklar som skrivits som jag är absolut mest nöjd med. För första gången tycker jag att artikeln handlar både om hälsoångest och hopp. Och det glädjer mig.

I dagstidningsbranschen är det lite kortare deadlines än när vi snackar månadsmagasin och redan några dagar senare åkte jag med min tidigare kollega på Corren och världens bästa fotograf Jeppe Gustafsson och fotade för reportaget.

Läs arikeln

Är du prenumerant kan du läsa artikeln på gp.se här. Är du inte prenumerant men ändå vill läsa den kan du ladda ner artikeln som PDF här nedan. Tack Maria för en fantastisk text och tack Jeppe för en trevlig stund och riktiga höjdarbilder.

GP-Juni-2019 Ladda ner

Tidigare artiklar

Är du nyfiken och vill läsa fler av de artiklar som publicerats kan du hitta dem här:
Hemmets veckotidning 2015
Hemmets Journal 2018
Artikeln från Året Runt 2017 finns inte längre på nätet.

Fotocred till inledande bilden Jeppe Gustafsson

Idag springer jag för Terese

9 juni, 2019

Vi känner inte varandra Terese och jag. Vi har aldrig träffats. Ändå är hon inte som vem som helst av alla de träningsinspiratörer som profilerat sig i svensk media. För vi har en relation hon säkert inte känner till. Idag springer jag för Terese. Men jag önskar att anledningen var en annan.

En gång i tiden, i januari 2017, läste jag en debattartikel i Aftonbladet. Det är väldigt sällan det händer men denna debattartikel fastnade jag vid. Skribenten var Terese Alvén, träningsprofil. Titeln var ”Ditt hälsohetsande skadar våra barn”. Och principiellt och när jag nu läser texten två och ett halvt år senare så håller jag verkligen med.

Ett inlägg i debatten

Men där och då kände jag att det fanns saker jag inte höll med om. Jag hade nyligen återhämtat mig från ett av mina skov av tarmfickor och hade ett nyfrälst förhållande till kosten och hälsan. Jag skrev ett långt inlägg som svar och tänkte publicera det på min dåvarande blogg men fick en ingivelse och skickade det istället till Aftonbladet. Som publicerade det.

1+1=2

Två och ett halvt år senare och inte lika nyfrälst efter något skov skulle jag vilja lägga ihop Terese tankar och mina egna och göra det till ett och samma. För jag tror att vi egentligen var ute efter samma sak. Att inte hetsa åt något håll. Att främja hälsan i vardagen och få det att bli normaltillståndet.

Idag springer jag för Terese

Terese har sedan dykt upp i mitt flöde ibland och varje gång har jag tänkt på den där gången när jag svarade på hennes debattartikel. För bara någon vecka sedan fick jag via andra kanaler reda på att hon inte mådde så bra och det gav mig anledning till att söka upp hennes konton för att se hur det låg till. Detta var den 21 maj. Terese hade fått cancer.

Igår, bara några veckor senare, meddelade Terese sambo på sin Facebooksida att Terese valt att bli sövd under sin sista tid i livet. Krafterna finns inte kvar och ångesten över att känna kroppen sakta förtvina är för stor.

Det var år sedan jag sprang. Jag klarar kanske inte längre än mellanstadiets 60 meters-bana innan jag måste stanna. Men idag tänker jag snöra på mig skorna och springa. Idag springer jag för Terese. För den orättvisa värld vi lever i. Jag springer för den rörelseglädje hon gav och kommer att fortsätta ge i våra minnen. Idag springer jag för dig. Och jag lovar dig Terese att jag ska forstätta springa.

Vill du bidra till Insamlingen Spring för Terese, klicka dig vidare hit.

10 geografiska gränser på min bucketlist

5 juni, 2019

Tåget tuffar fram på rälsen. Rutan är till hälften neddragen och ljudet är öronbedövande men nödvändigt för att inte värmen i kupén ska bli outhärdlig. Den lilla flickan lutar sig mot fönstret och stirrar utan att blinka ut genom fönstret. Landskapet hastar förbi utanför och så plötsligt dyker den upp. Gränsen. Leendet sprider sig över ansiktet. Hon missade inte den denna gången heller. Hon är jag.

Ända sedan jag var liten har jag jag fascinerats av gränser. Och då menar jag inte gränser att bryta. Nej geografiska gränser. Som liten flicka åkte jag ofta tåg mellan norra Skåne och Småland. Jag visste exakt var gränsen mellan de båda landskapen låg och gjorde allt som stod i min makt för att inte missa den när den swishade förbi. Fortfarande har jag svårt att inte känna efter lite extra när vi passerar landskapsgränserna när vi åker genom Sverige.

Goda vänner till mig har en stuga som ligger på Ryssberget. En fantastisk liten stuga utan både rinnande vatten och el. Vi har tillbringat en hel del tid på besök i det lilla Lappatorpet som det heter. Vägen dit hittar du knappt om du inte vet att den finns. Och när du är framme parkerar du bilen i Blekinge för att ta den lilla stigen ner mot torpet. En bit in på stigen passerar du en stenmur. Det är gränsen mellan Skåne och Blekinge.

På temat gränser finns det 10 geografiska gränser jag verkligen vill besöka. Håll till godo. Här kommer min topp 10-lista på just geografiska gränser jag verkligen vill besöka.

Treriksröset

Geografiskt den näst närmaste av platserna. Platsen där Finland, Norge och Sverige möts. Sedan jag först hörde om platsen som liten har jag tyckt att den var lite magisk. En plats där du med viss akrobatisk förmåga kan befinna dig i tre länder samtidigt. Treriksröset vill jag verkligen besöka.

Norra Polcirkeln

Även här en plats inom räckhåll. Till och med närmare än Treriksröset. Platsen som är någon typ av gräns för fenomenet midnattssol. Magiskt bara det. Kan man gå på Polcirkeln månne?

Södra Polcirkeln

Det är möjligt att jag behöver ta upp kampen med Renata Chlumska och bli äventyrare för att besöka denna platsen om det ens går men en dröm är det definitivt.

Datumgränsen

Principiellt kan man ju säga att jag efter vår resa jorden runt har passerat datumgränsen. Men för att besöka datumgränsen och på riktigt känna av det har jag en önskan jag skrivit om tidigare. Det är att uppleva nyårsafton två gånger samma år. För att göra det skulle man först fira in det på Nya Zeeland och sedan flyga till Cooköarna för att fira det igen.

Datumgränsen går inte över land utan endast över havet (undantaget Antarktis), normalt mellan länder, och inte genom länder, undantaget är just Cooköarna som tillhör Nya Zeeland men som inte har Nya Zeelands datum. Hela fenomenet datumgränsen känns lite som gränsernas gräns i detta sammanhanget.

Godahoppsudden

Godahoppsudden misstas gärna för att vara Afrikas sydligaste udde och den punkt där Atlanten blir Indiska oceanen. Vill man besöka den plasten får man istället åka 15 mil sydöst om Kapudden och Godahoppsudden till Agulhas som är den sydligaste spetsen på Afrika och där oceanerna sägs mötas.

Att runda Godahoppsudden var dock en viktig milstolpe för forna tiders sjöfarare, udden där man ändrar kurs, och också den mest kända. Därmed seglar den upp på listan över gränser jag vill besöka.

Bermudatriangeln

Detta nära 1 miljon kvadratmeter stora område i den västra delen av Norra Atlanten. Kanske inte en gräns formellt sett men någon typ av plats som enligt tradition innehar mytomspunna förmågor och vars gräns man inte gärna passerade.

Gränsen mellan Nord- och Sydkorea

Här har jag sett otaliga vloggar från personer som besökt platsen och till och med varit i Nordkorea. Och egentligen är jag kluven till om jag verkligen verkligen vill eller om jag bara är mycket nyfiken på hur det är, känns och ser ut. Skulle jag få chansen hade jag nog ändå tackat ja.

Akaba

Akaba är en stad i södra Jordanien som för övrigt är ett land jag gärna skulle besöka. Staden gränsar till Eilat i Israel men hit går också båtar från Taba på Sinaihalvön som är Egypten. Lite av mellan österns treriksröse även om de inte fysiskt går att stå i alla länderna samtidigt.

Lindau

Min bloggkollega Dryden lade för en tid sedan upp en fantastisk bild från staden Lindau i Tyskland. Och ska jag vara helt ärlig så är det den bilden som inspirerade mig till hela detta inlägget. Så tack Daniel.

Från piren som går ut till fyren på denna bild ser man tre länder som möts i denna ändan av Bodensjön. Det är Tyskland, Österrike och Schweiz. Ännu en gräns jag verkligen skulle vilja besöka.

Ekvatorn

Vi avslutar med gränsernas gräns. Ekvatorn! Skulle jag bara få välja en av alla ovanstående gränser att besöka är det den. Att traska några steg på Ekvatorn. Och möjligen skulle just de stegen platsa in även i det jag skrev om här.

Det var min lista på 10 geografiska gränser jag verkligen vill besöka. Finns det fler platser av liknande slag du känner till? Tipsa gärna i kommentarsfältet nedan.

Gillar du listor av olika slag lika mycket som jag? Klicka dig vidare hit och läs övriga listor.

Och så till sist, en liten uppmaning att följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.