Juli i mellanmjölkens land

Och det blev morgon och det blev afton den sista dagen i juli. En julimånad som liksom både swishat och segat sig förbi. En juli i mellanmjölkens land både bokstavligt och bildligt talat.

Tänker jag tillbaka på juli 2019 så ter sig månaden vid första anblicken som ganska innehållslös. Dagarna har passerat. Jobb har utförts. Texter har skrivits. Men inte så mycket mer. Och det var också så vi tänkte att det skulle vara. Längtan efter upplevelser och resor har varit och är stor. Men samtidigt tror jag att det är nyttigt. Det är bra att längta.

Det bästa kanske inte hänt än?

Igår summerade min resebloggarkollega Annika på resfredag.se sina sommarkänslor i inlägget ”Det Bästa Kanske Inte Hänt Än? Ett inlägg som precis som Molly Sandéns låt med samma namn grep tag i mig ända in i märg och hjärta. En vacker skildring av tacksamheten i att få uppleva men samtidigt pusta ut lite i lugnet mellan livets olika resor. Och att se på livet precis så. Som att det bästa kanske inte hänt än trots allt det fantastiska som hänt.

För samtidigt som längtan efter nya äventyr är stor känner jag mig aningen mätt. Eller kanske snarare lite kräsen. Kräsen inför vad som ska komma härnäst. Resepausen har fått mig att reflektera. Stanna upp. Värdera och prioritera.

Juli i mellanmjölkens land

Juli har spenderats i mellanmjölkens land. Hemma i fantastiska Sverige. Med hemester och svemester. På jakt efter det icke upplevda i min omedelbara närhet. Och då menar jag verkligen omedelbara. Som jättegrytorna från Istiden som låg på vägen till jobbet. Eller den guidade turen i Linköpings domkyrka bara några hundra steg från mitt jobb.

Jag har lärt mig mer om mitt nya hemlandskap som jag fortfarande jobbar på att kalla hemma. Upptäckt historien tillsammans med barnen och det Linköping har att erbjuda för de små med nya ögon.

I år är det 16 år sedan jag första gången flyttade till Linköping från min dåvarande hemstad Karlskrona. Jag saknade havet från dag ett och trodde länge att jag skulle komma tillbaka. Så blev det inte. Jag flyttade sen från Linköping, till Halmstad, Malmö och Kalmar. Men av alla de 10 orter jag bott under mina 42 år är Linköping den enda jag flyttat tillbaka till.

Trots längtan till havet har jag inte upplevt Östergötlands kust tidigare. Kanske har jag inte velat. Inte velat veta hur nära det är för att det ändå är för långt borta.

Arkösund och en oväntad grav

En eftermiddag i juli efter jobbet satte vi oss i bilen och åkte ut mot kusten och Arkösund. Och när jag öppnade bildörren och kände den salta vinden svalka i den trettioplusgradiga värmen blev det så tydligt att hemma bara är på lån i Linköping. En vacker dag ska jag tillbaka till havet.

Friheten att sätta sig i bilen med ett mål i sikte men möjligheten att stanna till där man önskar är oslagbar. Kosan var styrd mot Arkösund men på vägen hittade vi både Mauritzbergs slott och ganska otippat Zarah Leanders grav. Båda fick besök på tillbakavägen.

• 

• 

En annan fredag i juli använde jag ännu en lunchtimme till guidad visning i grannen till domkyrkan, Linköpings slott och senare samma dag besökte jag Ljungs slott utanför Linköping för ännu mer upplevelser i Östergötland.

Juli i slottens värld

Och när upplevelsesuget blev för stort och kvicksilvret i termometern passerat 30 med lite för många grader satte vi oss till slut i bilen på väg mot huvudstaden för en natt på hotell (läs AC).

Juli i mellanmjölkens land blev också juli i slottens värld. Och under Stockholmshelgen besökte jag slott nummer fyra och fem för månaden. Ni som följt mig ett tag och läst historien om när kungen ”förstörde” upplevelsen i businessclass vet att kungafamiljen är något som intresserat mig sedan barnsben. Ändå hade jag inte besökt Drottningholm. Men det gjorde jag sista lördagen i juli. Vilket kulturarv. Vilket mästerverk. Det är inte svårt att förstå varför Drottningholm och dess lilla granne Kina slott finns upptaget på Unescos lista över världsarv.

Den personliga mellanmjölken

Jag summerar juli i mellanmjölkens land med två kyrkor, fem slott, ett hav, två ganska otippade gravar, en jättegryta och lite flightspotting. Men också med lite personlig mellanmjölk. Utan den där fantastiska energin att skapa eller planera. Men med tillräckligt med energi för att bara vara. Det blev precis som det var tänkt. En månad av hemester och upptäckter alldeles nära. En månad av eftertanke och funderingar om hur resandet och upplevelserna ska se ut framöver. Och kanske är jag inte färdigtänkt än. Kanske tar jag även augusti till hjälp och funderar.

Men oavsett så lever jag precis som Annika med känslan av att det bästa kanske ändå inte hänt än. Och med siktet inställt på att göra allt som står i min makt för att se till att uppleva det bästa om och om igen. Hela tiden.

---

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.