Fri från flygrädslan – äntligen!

Flygrädsla

Det har successivt blivit bättre och bättre och jag har jobbat stenhårt för att det ska bli så. Jag har läst på, jag har lyssnat på poddar och tittat på videoklipp. Jag har flightspottat och flugit och verkligen jobbat för att bli av med rädslan. Och idag kan jag till slut officiellt förklara mig själv fri från flygrädslan.

Vad jag än har sagt tidigare, att det är bättre, att jag inte är rädd längre så var det igår det verkligen hände. Successivt har jag blivit av med fler och fler tankar och känslor och manér jag lade mig till med under tiden som jag var som räddast.

Kramp och Jägermeister

När det var som värst började det kvällen innan. Sömn var inte att tänka på och på väg mot flygplatsen var jag inte kontaktbar. Hela kroppen spände sig och andningen var ytlig. I bilen på parkeringen brukade den lilla Jägermeistern åka fram och resan med bussen in mot terminalen mindes jag oftast inte mycket av. I säkerhetskontrollen noterade jag noggrant om något bagage eller någon medpassagerare verkade skum och lade utseendet på minnet om personen i fråga skulle med samma flight som jag.

Rutiner, rutiner, rutiner

Sedan följde en manisk procedur. Hitta gaten och spana in planet. När det var gjort gick vi varje gång till samma ställe, satte oss och tog något att äta och dricka. Om mina rutiner rubbades blev jag orolig och försvann i mina egna tankar. Vid en av våra resor skulle Andreas syster och hennes familj också ut och åka samtidigt. Vi mötte såklart upp dem och hälsade. Utåt var jag glad men inom mig höll jag på att förgås när mina rutiner bröts.

Sedan började springet på toaletten. Hysteriskt kissnödig. Så fort jag kom ut blev jag kissnödig igen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Paniken låg och lurade allt för nära. Vid gaten scannade jag av medpassagerarna och noterade allt jag själv tyckte var avvikande. Sedan skickade jag SMS till min vän Fia. SMS med info om varifrån jag åkte, vart jag skulle, när vi skulle lyfta och när vi förväntades landa. Varje gång.

Point of no return – alla gånger utom en

På väg ner mot planet tog jag alltid upp telefonen och tog mängder av foton. Fråga mig inte varför. Det var på något sätt mitt sätt att dokumentera point of no return.

Flygrädsla
Såhär ser det ut i mitt fotoalbum i telefonen på fler en en resa.

Jag visste att när jag väl hade gått på planet fanns det inte så mycket till återvändo, förutom den gången när jag faktiskt valde att hoppa av planet då . Och när det var min tur hade tårarna så sakteliga börjat trilla ner för mina kinder. Ibland utan att jag märkte det. Det var olika. Vid ett tillfälle minns jag inte tiden mellan att jag klev in i planet och när jag en stund senare kom till medvetande och dörren till planet var stängd. En annan gång gick jag in i planet övertygad om att jag denna gången lyckats dölja min rädsla. Ända till jag hörde flygvärdinnan säga:

-Hur är det med dig?
Jag är bara lite rädd svarar jag. Hon undrar vilken plats jag sitter på. Jag får ur mig det och hon lovar att strax titta förbi. Jag sneglar in emot cockpit innan jag viker av mot min plats.

Katastroftankar

Sedan började den värsta stunden. Stunden när jag om och om igen ältade katastroftankarna. Stunden när jag anklagade mig själv för att göra detta. Det fanns ingen som tvingat mig. Jag hade gjort detta av fri vilja. Hur kunde jag utsätta mig för denna fara. Jag har familj och barn att tänka på. Bara jag landar säkert så lovar jag mig själv allt ALDRIG göra om det. Och var det utresan så lovade jag mig själv att bara åka hem igen också. Sen skulle jag aldrig göra om det.

Flygrädsla

Vita fingrar och mantran

Momenten som följde. När dörrarna stängdes. När vi började taxa ut. Alla var så starkt ångestladdade. Och alla betraktade jag dem som min sista i sitt slag. Värst var det om vi fick stå en stund och vänta på att få åka. När sedan motorerna drog igång höll jag så hårt i endra Andreas hand eller i armstödet att fingrarna var vita efteråt. Och så rabblade jag barnens namn och att jag lovade att komma hem snart och allt vi skulle göra då. Och sakta trillade tårarna nerför mina kinder.

En bit upp brukade rädslan ofta avta. Men varje liten skakning, varje litet ljud var en mardröm.

Landningen har aldrig varit ett problem för mig. Min ologiska hjärna var bara så glad att det snart var över. Och så var allt frid och fröjd. I nästan en hel vecka om det var resan ut. Och så började allt om igen.

Så började det vända

Sakta men säkert har jag blivit av med varje rädsla.

Plötsligt började jag kunna sova natten innan och resan upp var inte kantad av att kroppen krampade. Jag mindes resan in mot terminalen och plötsligt gjorde det inte så mycket att vi satt på ett ställe vi inte brukade innan avgång. Toalettbesöken var dock kvar.

Och så vid ett tillfälle hade jag utan att tänka på det inte plockat upp telefonen och fotograferat vägen ner mot planet. I augusti förra året gick jag för första gången på ett plan utan att personalen tittade på mig medlidsamt och noterade någon rädsla.

Lyften och SMS:en

Lyften har fortsatt varit svåra. Och så sent som i fredags när vi lyfte med ett mindre plan än jag är van vid och steg snabbt gick pulsen upp.

Men så igår när vi gick in för landning på Arlanda efter vår resa till Aarhus insåg jag att jag har släppt det sista. Jag hade inte SMS:at Fia och berättat och när vi lyfte från Köpenhamn rabblade jag inte mitt mantra. Istället konstaterade jag att piloten drog på extra snabbt eftersom vi var lite sena och hade missat vår slot-tid. Och sedan kikade jag nyfiket ut genom fönstret, pekade ut Smygehuk för Andreas och fotograferade Malmö från ovan.

Jag är äntligen där. Jag kan officiellt förklara mig fri från flygrädslan.

Stolt trots flygskam

I en tid av flygskam och klimatångest är det kanske inte korrekt eller så väl tajmat men vet ni? Just nu skiter jag i det. Jag är så förbaskat stolt över mig själv. För jag har jobbat medvetet för detta. För att jag har klarat det. Jag har övervunnit rädslan. Det bevisar att inget är omöjligt.

Utmana din rädsla om du vill. Inte för att någon annan säger att du måste det utan för att du själv vill. Kan jag kan du!

SAS Business class

Fler av mina inlägg kring flygrädsla kan du om du vill läsa här.


Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

2 svar till “Fri från flygrädslan – äntligen!“

  1. Så skönt att du blivit av med rädslan! I våra resenyheter idag skrev vi om att var femte svensk är flygrädd (lite eller väldigt). Jag tycker själv att det är lite obehagligt, men ändå ok.

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Ja jag såg ert inlägg precis när jag skrivit mitt inlägg klart. Märkligt sammanträffande.
      Det är så otroligt skönt!
      Numera tycker jag bara att det är härligt ?

Lämna ett svar