Det är en sak jag skulle vilja prata om

Tårarna trillar ner för mina kinder. De bara kommer. Jag blir lika förvånad själv som Andreas som hittar mig där vid köksbordet. Det har egentligen inte hänt något särskilt. Och det finns många som har det mycket värre än jag. Men det är en känsla som anfaller med kraft och det är den känslan jag vill formulera i ord. Jag älskar att resa.

Otaliga gånger under månaderna som gått har jag fått frågan hur det känns att inte kunna resa. Ärligt har jag svarat att det känns helt okej. Att vi i januari hade förmånen att åka på en helt fantastisk resa till Thailand. I Business class med flera fantastiska flygbolag. Och vi hade ljuvliga dagar på ett underbart hotell på en mysig och inte så stor och turistexploaterad plats.

Sedan hade vi inga fler långa resor planerade eller bokade. Vi har inte fått ställa in några långresor. Vi har avbokat en och annan kortare resa med hotellvistelse här hemma i Sverige. För att vi känner att vi vill. Inte alla gånger för att råden har varit just de.

Jag vet också att jag inte ska säga att jag inte KAN resa. För visst kan man resa om man så önskar. Flera av mina kära bloggkollegor har rest på ett ansvarsfullt sätt. Så visst går det.

Det är inte alls det jag vill komma fram till…

Jag vill berätta om mina känslor för att resa. Jag vet att många av mina fellow resebloggarkollegor känner igen sig. Så detta är kanske mer till dig som inte delar exakt min passion för resandet. Fast du kanske tror att du gör det.

Jag vill förklara hur det kommer sig att tårarna trillar där vid köksbordet. Jag vill berätta om min kärlek till att resa.

Bilderna i telefonen som dyker upp som ett minne visar inte några palmer eller en sandstrand. Istället har jag förevigat kartan på flyplanets inflight entertainment-skärm och ett regnigt München precis efter att vi landat på väg till Los Angeles för två år sedan.

En flygplansvinge som den insatte ser är från en Airbus 340 och Los Angeles myller av gator vid inflygningen till LAX. Jag har till och med varit så busig att jag verkar ha dragit igång telefonen och fotograferat den Amerikanska flaggan på väg mot imigrations-köerna när vi kommit in i terminalen.

Och det är av just de där bilderna tårarna börjar trilla.

Jag vill berätta att jag älskar att resa.

Och när jag säger att jag älskar att resa så menar jag inte att jag älskar att ligga på en solstol och blir brun och ta en paraplydrink vid poolen eller stranden.

Jag älskar det också. Men jag älskar också allt det andra. Allt som många skulle göra vad de kan för att slippa.

Jag älskar att packa. Älskar att ställa klockan mitt i natten för tidig avfärd mot flygplatsen. Jag älskar att vara trött så jag nästan kräks när jag parkerar bilen på Arlanda och väntar på shuttle-bussen in till terminalen.

Älskar till och med kaffet i automaten i parkeringens lilla väntrum dit man kan ta sin tillflykt om det är bitande kyla utanför. Och jag älskar att se solen gå upp över Arlanda en sommarmorgon.

Jag älskar att komma in på en flygplats och se och höra myllret av människor. Alla på väg, på ett eller annat sätt. Jag älskar att köa till bagageincheckningen och jag älskar att nervöst placera väskan på vågen trots att jag vet att jag är långt ifrån gränsen på maxvikt.

Jag älskar till och med säkerhetskontrollen

Älskar det lite stressiga momentet att lägga alla saker i plastbackar för att sedan komma på att jag glömt solglasögonen på huvudet. Och jag får inte nog av känslan av att ha passerat just den där säkerhetskontrollen. Få alla saker på plats och ha hela världen framför mina fötter.

Känslan som i så många år var präglad av min flygrädsla. Men som jag ändå hade en hatkärlek till och som jag nu när jag kommit över flygrädslan kan njuta av till tusen procent.

Jag älskar känslan av att vara på en flygplats jag känner utan och innan eller en flygplats jag aldrig varit på förr. Älskar att ha loungeaccess och ser tjusningen i att inte ha det.

Jag älskar att närma mig gaten och få se planet för första gången. Och jag älskar att köa till boarding och jag skulle kunna ge vad som helst för att få ta steget in i planet och hälsa på flygvärdinnan.

Och jag älskar att kliva åt höger in i ekonomiklass och landa på de små sätena oavsett om jag ska åka en timme till Aarhus eller 16 timmar mellan San Francisco och Singapore.

Likväl som jag älskar att kliva åt vänster, landa i ett Business class säte och få ett glas Champagne serverat.

Jag älskar att vara lite sen och få sitta och vänta i planet och se andra plan lyfta och landa. Och jag älskar att få höra:

från flygvärdinnan när jag bäddat ut och ska sova på vår väg mellan Los Angeles och Stockholm. Lika mycket älskar jag att känna marken under mig gunga av begynnande jetlag.

Kort sagt älskar jag varje fiber i resandet.

Minsta beståndsdel har en given plats i mitt hjärta. Och då har jag inte ens kommit till känslan av att få upptäcka allt jag får lov att uppleva på platsen dit resan tar mig.

Oavsett om det är ovan nämnda Aarhus en midsommarhelg, Gent i Belgien på en total överraskningsresa eller kanske Los Angeles. Det spelar ingen roll hur många mil jag reser eller hur få. Upplevelserna kan vara lika stora.

Och kanske är det därför jag håller modet uppe. För att jag väljer att se det härliga oavsett var jag befinner mig.

Oavsett om jag ser solen gå ner över ett sensommarvarmt Stockholm eller när jag hittar fram till ruinerna av det gamla klostret på Östgötaslätten just som ovädret dragit vidare och skapar den vackraste av kulisser.

Känslan i att uppleva är enastående.

Och när jag för första gången efter att denna pandemin släppt greppet om min värld ställer klockan på 01:15 för tidig avfärd då kan jag garantera att tårarna trillar igen. För jag älskar att resa.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

• 
  Tack och hej oktober 2024 – vilken käftsmäll du bjöd på
• 
  3 anledningar att inte lita på ChatGPT
• 
  Rese- och upplevelseåret 2022