Igår morse körde min älskade sambo upp mig till Arlanda. Väl där gav han mig en biljett för två och en halv dag i New York på egen hand! Det var hans födelsedagspresent till mig. Jag har det senaste dygnet gråtit mer än vad jag gjort det senaste året. Och då är jag en person som gillar att gråta. Jag har gråtit av tacksamhet och lycka men också för en stark känsla av en inre styrka som växt inom mig och som jag först nu verkligen känner och uppskattar. Detta är berättelsen om min födelsedagsöverraskning. Lite som en förlossningsberättelse utan förlossning eller som inspiration till dig som vill överraska någon.
Jag har skrivit om det tidigare men för den oinvigde kan det vara bra att börja från början. I slutet av september fick jag frågan om jag kunde ta ledigt den 25-28 november. Det såg okej ut i kalendern så jag la in om semester. Det skulle bli min födelsedagspresent berättade Andreas och jag förstod att det handlade om någon typ av resa. Men mer än så sa han inte. Och DET mina vänner är den största bedriften. Vi talar om mannen som gav mig en väska i present en vecka innan Alla hjärtans dag för att han inte kunde hålla sig till rätt dag.
Att leva i nuet
En sak jag lärt känna hos mig själv som växt fram på senare år är förmågan att leva i nuet. Det fungerar också vid resor och tydligen även vid överraskningar och medförde att jag inte tänkt särskilt mycket på vad som skulle hända. Några gånger under de månader som gått har vi berört ämnet. Som exempelvis när Andreas konstaterade hur många semesterdagar han skulle ha kvar när året var slut och jag menade på att det var innan semesterdagarna vid överraskningen. Eller du kanske inte ska med, skojade jag. Men i övrigt har vi inte berört ämnet.
Jag fick veta att jag inte skulle få veta mer på min födelsedag utan att mer info skulle komma inför händelsen. Inte mig emot. Ju senare desto bättre tyckte jag som ju redan rest på en överraskningsresa i år och älskade just överraskningsmomentet.
En ledtråd på födelsedagen
På min födelsedag den 16 november fick jag veta att det ingick att bo på hotell i överraskningen. Och i veckan som gått efter min födelsedag har vi också berört ämnet vid ett tillfälle. Andreas undrade om jag var nervös. Jag svarade att det enda jag funderade på var om han hade en plan för själva avslöjandet. Det hade han. Och det var då jag bad om att verkligen så sent som möjligt få veta. I samband med den dialogen berättade han att överraskningen inte innebar att vi skulle vare sig flyga eller åka tåg. Och där kollrade han faktiskt bort mig lite. För med tanke på antalet dagar det handlade om så tyckte jag det kändes som att någon typ av sådan resa borde ingå.
I veckan passade jag sedan på att bli förkyld för första gången på evigheter och jag fick en vänlig men ganska bestämd tillsägelse att se till att vila så mycket jag kunde. Annars var lördagen fri för valfri aktivitet men inte för ansträngande. Det skulle bli en lång dag på söndagen.
Avresa 01:30
Att händelsen skulle påbörjas söndagen den 24 november visste jag sedan tidigare och dagen innan, i lördags, kom nästa ledtråd. Eller kanske snarare hålltid. Avresa hemifrån skulle ske 01:30 natten mellan lördagen och söndagen.
Det var alltså i runda slängar tolv timmar kvar till avresa när jag fick veta att det inte skulle bli mycket sömn den natten. Och med tanke på informationen om att vi inte skulle flyga eller åka tåg började jag här ana de berömda ugglorna i mossen. Varför skulle vi åka 01:30 om vi inte hade en tid (läs flyg) att passa?
Jag är en person som är svår att överraska. Som yngre letade jag verkligen aktivt efter ledtrådar. Det gör jag inte längre. Men med förmågan att vara en spindel i nätet och ha koll på detaljer kan jag allt för ofta lägga ihop ett och ett och lägga pussel helt ofrivilligt.
Vi har levt tillsammans i fyra och ett halvt år snart och under dessa åren gjort otaliga resor jag och Andreas. Och är det något jag vet är det att han är den som är mest uppstressad av oss två inför resor. Det gäller allt ifrån packning till att elkontakter är utdragna och soporna tömda. Men nu var han helt lugn. Visst hade han tagit fram resenecessären men han hade inte ”panikat” över vad som var tvättat och inte i sin garderob.
Under månaderna som gått sedan han bokade hade jag vid ett par tillfällen snuddat vid tanken på att vi kanske skulle till New York. Lite beroende på saker som sagts och hur de sagts. Och eftersom jag ofta i efterhand säger att jag visste det, passade jag på att notera ner mina tankar i ett mail till mig själv för att kunna påvisa att jag faktiskt visste!
Något stämmer inte
Väskan packades och vi försökte få lite sömn fyra timmar innan avresa. Och när jag checkade av innan jag la mig låg passen kvar där de skulle. Vi kanske inte skulle flyga i alla fall?
Att jag kollade passen handlade om lika delar kontrollbehov som lite nyfikenhet. På samma sätt hade jag nästan omedvetet sett till att packa så att jag kunde ta med allt i handbagaget.
Det blev inte mycket sömn den natten. För lika mycket som jag fram till stunden hade kunnat leva i nuet, lika mycket hade jag nu börjat fundera. Insett att jag nog skulle åka någonstans själv, något jag faktiskt inte förväntat mig och jag behövde vänja mig vid tanken.
På väg
Strax innan vi går ut genom dörren gör jag en sista kontroll. Mitt pass ligger inte längre på sin plats. Men det gör Andreas.
Här skulle man kunna tänka sig att jag ”förstör” överraskningen. Men i efterhand tror jag att det var det bästa som kunde ha hänt. De första timmarna i bilen som styr norrut på E4 sitter vi helt tysta. Andreas gör allt för att inte avslöja något och själv landar jag i det faktum att jag ska ut och resa på egen hand.
Jag har ju inget problem med det. Jag har gjort det ett par gånger och jag älskar det verkligen. Men denna gången hade jag inte valt det själv och var inte heller beredd på det. Jag behövde landa i det.
Med avgångstider på flyg i det närmaste i huvudet och med det faktum att jag skall resa själv börjar jag nu fundera. Sömnbristen tillsammans med den nattsvarta E4:an som vi rusar fram på hypnotiserar mig nästan. Kanske ska jag åka till Paris? Eller Rom? Eller Island? Men inget stämmer riktigt med flygtiderna. Och inte heller med de hintar jag fått om att det skall bli en lång resdag.
När vi passerat Stockholm tar han till orda och säger det jag redan vet.
VI ska inte flyga men…
Jo, han harklar sig, VI ska inte flyg idag. Men DU ska flyga, säger han. Och så tar vi igen alla de tysta timmarna som passerat hittills.
Jag får inte veta mer än så. Men nu vet jag att jag ska flyga.
Vi ställer bilen på parkering Beta och tar bussen in till terminal 5. Jag får packa om det lilla jag behöver och han har förberett med en liten påse till vätskorna. Mina förberedelser gör att det inte behövs så mycket korrigeringar.
Han går bort och trycker ut boardingkort och jag ser att han fipplar med en plastficka med papper i. Själv andas jag snabbt och skakar. Är jag verkligen samma person som för två månader sedan helt ensam åkte upp till Arlanda och öppnade ett kuvert med information om var jag skulle åka några timmar senare? Här står jag och skakar som ett asplöv.
Jag får inte veta mer riktigt ännu. Vi har tydligen gott om tid. Min nervositet visar sig som vanligt med att jag springer och kissar konstant.
Vi promenerar bort till Sky City. Och nu är det dags.
När du får boardingkortet vill jag att du ska veta att jag har koll. På allt. Han säger så för att han vet att jag annars direkt börjar med följdfrågor. Sedan ger han mig den lilla lappen.
Trots att jag läst ett boardingpass osunt många gånger tidigare hittar jag först inte var destinationen står. Sen ser jag. Och börjar gråta helt ohämmat.
New York
För trots att destinationen tidigare funnits som möjlig kunde jag inte för mitt liv tänka mig att jag skulle resa dit på egen hand.
Jag ska flyga till New York. Med SAS. För dagen via Köpenhamn och på hemresan direkt till Stockholm. I Business Class. På plats 1A både till och från New York.
Boarding börjar om en dryg halvtimme. Och Andreas passar på att påminna om att jag med biljetten har tillgång till SAS Lounge. Men det är inget som är aktuellt. Jag måste landa innan jag ska upp i luften.
Jag gråter av lycka. Gråter av chock. Jag gråter av en sådan enorm tacksamhet men jag gråter också för att jag vet att Andreas också verkligen skulle vilja uppleva detta och nu ger han det till mig. Sedan gråter jag för att jag förstår att även om det finns ups and downs så inser jag att jag har fått den finaste kärlek man kan tänka sig.
Så vinkar jag en sista gång innan jag går in i säkerhetskontrollen och Andreas försvinner utom synhåll. Jag är på väg.
Är det verkligen kärlek?
Men, kanske någon säger, är det verkligen kärlek att skicka iväg sin sambo helt ensam till andra sidan jorden? Jag är säker på att det inte är så för alla. Men för mig och oss är det så.
Nu får du åka själv till New York och njuta av Business Class utan att kungen förstör, sa Andreas när han avslöjat resmålet.
Vad ligger bakom de orden? Jo. Den 16 september 2017, på dagen två månader innan jag fyllde 40, satt vi hemma i TV-soffan och kollade på en vlogg av Jon Olsson. De var i New York och jag var flygrädd. Som om någon slår mig i huvudet så bestämmer jag mig. Jag ska åka till New York, jag ska göra det innan jag fyller 40, alltså inom två månader. Och jag ska göra det själv.
Jag hann boka både biljett och boende. Men det kändes inte helt hundra. Det kändes mer som att jag gjorde det för grejen än för rätt syfte. Så kom min vän Eva-Lena med frågan om hon fick följa med. Och det var helt rätt. Vi spenderade 57 timmar i New York och utan henne är jag ganska säker på att jag inte ens kommit med planet. Var det något jag vid den tiden var mer rädd för än att flyga så var det att flyga över vatten. Och Atlanten kändes oövervinnerlig.
Jag har aldrig ångrat att jag inte åkte själv. Det var helt rätt. Men jag har tänkt att jag vill göra det igen. Och lika mycket som jag vill åka med Andreas så har jag velat åka själv.
Nu fick inte kungen förstöra
När vi reste i Business Class första gången i februari i år var det en stor händelse för mig. Jag såg fram emot att njuta nästan 10 timmar hem från Los Angeles. Och den historien har ni väl hört till leda nu, men det var då Kungen och Silvia bestämde sig för att åka samma plan hem, och inte bara samma plan utan sitta på samma rad.
Vill ni läsa den historien kan ni klicka er vidare hit. Men kontentan av det hela var att upplevelsen av Business class blev lite decimerad och togs upp av det faktum att vårt kungapar satt ett par meter ifrån mig.
Nu skulle jag få njuta närmare sexton timmar tur och retur i Business Class. På Silvias plats.
Så därmed sagt. Att skicka iväg mig på egen hand till andra sidan jorden, även om det hade varit i ekonomiklass, är helt rätt.
New York på egen hand
Ändå hade jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle bli så. När jag insåg att jag skulle åka själv var jag mer inställd på något närmare resmål.
Det var en intressant känsla att ena minuten inte ha en aning om var jag skulle och i nästa minut inse att jag skulle till New York. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev nervös. För även om jag älskar att resa på egen hand är det en speciell känsla att göra det så långt första gången.
Jag är så tacksam för möjligheten. Tacksam till Andreas för att han ger mig den. Tacksam till mig själv för att jag vågar och vill. Jag är tacksam för att jag utan givna förutsättningar har tagit mig till den plats i livet där ingenting är omöjligt.
Nu ska jag ge mig ut och möta dagen i New York. Tack livet! Tack älskade Andreas! Och tack till dig som delar mina äventyr med mig.
Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.
