Drömmiga skrivdagar i Paris

Det var torsdagen den 19 juli och det var en av de där veckorna när jag höll ställningarna på jobbet när övriga hade semester. Efter jobbet bestämde jag mig för att hoppa över den planerade städningen. Istället korkade vi upp lite bubbel och kollade på en film mitt i högsommarvärmen. Det blev en favorit som jag sett tidigare. 100 steg från Bombay till Paris. En liten feelgoodpärla med bland annat Helen Mirren. Filmen handlar om en färgstark familj från Indien som öppnar en indisk restaurang i en liten by i södra Frankrike. De blir snart ovänner med den fina Michelin-belönade restaurangen på andra sidan gatan. Och i synnerhet med dess kyliga ägare, Madame Mallory.

Utan att spoila hela historien så måste jag för att berätta min historia, avslöja att sonen i  den indiska familjen som är den duktiga kocken, på olika sätt hamnar i Paris för att praktisera på en fin restaurang. I en scen i filmen ser man honom gå över Pont Neuf mitt i ett nyårsfirande Paris. Scenen är stämningsfull och känslosam. Och då fick jag en ingivelse.

– Jag ska åka till Paris i december och skriva, sa jag högt rakt ut i luften.

Sex dagar senare var biljetterna bokade. Och måndag om två veckor sluter jag om en stund ögonen för lite sömn efter min andra dag i den franska huvudstaden.

Kan man annat än älska Paris? Jag har varit där en gång förr. Det är ett och ett halvt år sedan nu och då hade jag med mig min kära sambo och utforskade staden. Denna gången blir det en annan upplevelse. Planen är som följer.

Med mig på resan följer dator och skrivböcker, idéer och skrivlust. Jag ser mig själv vakna tidigt för att ta med mig datorn till ett närbeläget café. Där avnjuter jag en kaffe och en croissant eller två medan jag skriver dagens första berättelser och spånar idéer. När det närmar sig lunch och dagsljuset är som bäst beger jag mig ut på stadens gator och upplever det jag inte hann med sist eller det jag vill se igen. Strosar på de magiska små bakgatorna och insuper atmosfären innan jag avnjuter en lättare lunch. Framåt kvällningen hämtar jag återigen upp datorn för att slå mig ner i någon takbar eller på en mysig restaurang och skriver sedan vidare ackompanjerad av ett glas rött.

Vad tror ni? Låter det inte alldeles alldeles underbart?

Jag är fullt medveten om att den där scenen från filmen där snön låg i drivor i ett juligt Paris antagligen ersätts av en höstruskigt scenario. Men det gör inte så mycket – inte när jag får spendera tre dagar i Paris för att skriva.


Läs också:

Om mitt första och hittills enda besök i Paris i maj 2017.  När kapten på planet när vi närmade oss inflygning hälsade oss välkomna med orden:
– Då möter vi våren i Paris med duggregn och tio grader.
Tack och lov ordnade det upp sig och vi fick några fina dagar.

Lämna ett svar