Så förbaskat stolt

Nu ska jag var sådär extremt osvensk. Jag ska skriva saker vi inte förväntas göra i detta landet. Men jag har funderat på så många reaktioner jag har fått efter min resa till Paris och jag har kommit fram till en sak. Jag är riktigt jäkla stolt över mig själv.

Egentligen så var det inte en big deal för mig. Jag gillar att resa på egen hand och har gjort det många gånger inom Sverige. Jag såg det därför inte som en så stor grej att göra det utanför Sveriges gränser. Men jag har förstått att det inte alls är alla förunnat att känna tryggheten i att göra så.

Men när det snart är dags att summera 2018 så måste jag ändå klappa mig själv på axeln, räta på ryggen och vara otroligt nöjd och stolt.

När 2018 började hade jag just avslutat en resa till New York. En resa det fanns stunder jag trodde jag inte skulle åka på. Jag stod på en toalett på Arlanda och hyperventilerade. Tittade mig själv i spegeln och kanske till och med pratade ett par ord med min egen spegelbild. Sa till mig själv att ta mig i kragen. Att det inte var jordens undergång. Att det fanns de som gjorde detta dagligen. Och så tänkte jag faktiskt på en av de flygvärdinnor jag följer dagligen via Instagram på långa och korta flygningar, Louise. Sedan torkade jag tårarna och gick ut till mitt resesällskap. Och naturligtvis blev resan alldeles fantastisk.

Under resan tog jag mig upp i Rockefeller center efter viss tvekan och specialbehandling från personalen och övervann en liten del av min höjdrädsla. I mars 2018 åkte jag upp i världens högsta byggnad Burj Kahlifa, förvisso efter en förmiddag med fullt fokus på vad som komma skulle och utan möjlighet att tänka på något annat.  Men upp kom jag och jag njöt av varje sekund.

Jag har gått från att så fort planet rullar de första millimetrarna ut mot startbanan krampaktigt hålla mig i armstöden rabblande diverse ramsor av ångest till att när jag åkte till Paris bekvämt sätta mig på min plats vid nödutgången och få en liten genomgång på vad som skulle kunna förväntas av mig att hantera vid en eventuell evakuering. Sedan lyssnade jag till säkerhetsgenomgången innan jag satte på mig mina brusreducerande lurar och njöt av en helt underbar start. Den första jag någonsin kunnat njuta av. Och när vi bara en kort stund efter att vi lyft kom över molnen utbröt spontant jubel i kabinen.

 

Jag har gjort det helt själv. Aktivt tagit tag i alla mina rädslor och jag har kommit så långt. Och jag är stolt över att jag kan njuta av att ensam åka till Paris några dagar för att skriva. Jag är stolt över det jag har åstadkommit. Och jag hoppas att jag kan inspirera fler att våga.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.