Det är lite svårt att förklara. Det kanske inte ens går.
Men när jag för en stund sedan efter att ha checkat in på mitt supermysiga hotell tog datorn under armen och begav mig ut i Paris på jakt efter ett mysigt ställe att slå mig ner på för att skriva, då var det så nära man kan komma att leva i en dröm.
Att jag skulle åka iväg ensam. Att jag skulle göra det för att fokusera på skrivandet. Och att resan dessutom skulle gå till Paris. Det hade jag väl kanske aldrig trott var möjligt. Och trots att jag haft resan bokad sedan i juli och utan problem har kunnat vänja mig vid tanken så kunde jag inte stoppa ett fånigt leende från att sprida sig över mina läppar när jag på väg till mitt lilla hak för kvällen passerade statyn av Jeanne d´Arc och Eglise Saint-Augustin. Vilken möjlighet. Jag är så oerhört tacksam.
Att åka ensam
Jag har fått frågan om jag är rädd eller nervös inför att resa ensam. Absolut inte.Jag trodde att jag skulle göra detta helt utan att blinka. Men det är ändå en speciell känsla att lämna någon hemma för att bege sig ut i världen.
Det är inte känslan av rädsla eller nervositet utan en blandning mellan dåligt samvete och vetskapen om att man för alltid kommer att uppleva något som jag inte kan dela med någon och framför allt då den jag lever med.
Han släpper iväg mig utan att blinka och även om han är avis så unnar han mig detta från hjärtat.
Nu väntar två och ett halvt dygn med näsan i datorn stora delar av tiden. Några timmar mitt på dagen skall jag unna mig att bege mig ut och uppleva – uppleva Paris.
Läs också
No Comments