Vardagsfunderingar från— Sida 8 av 16 — lite mera rosa reseblogg

Allt det där jag redan hunnit

15 september, 2019

Vänd dig inte om. Se framåt. Att titta bakåt brukar ofta ganska felaktigt förknippas med att älta eller ångra. Men så behöver ju faktiskt inte vara fallet. Att blicka bakåt kan lika gärna vara att stolt se tillbaka på de man redan hunnit. Det man redan åstadkommit. Att se saker på nya sätt och ge möjlighet för det man upplevt att bli lärdomar. Just nu skriver jag på ett inlägg om 100 saker jag vill göra innan jag dör. Jag trodde det skulle bli enkelt. Men det var lättare sagt än gjort. Inspirerad av Gunilla på 4000mil.se väljer jag istället att blicka bakåt och fundera på det jag redan hunnit. Allt fantastiskt jag redan har på min lista.

Hitta lättare i inlägget

Medie- och barnprogram
Vingskolan
Bartenderskola & Casinochef
Tio städer
Journalist
Giftermål och skilsmässa
Två små guldklimpar
Jorden runt
Klar med flygrädslan
Behöver inte räkna

Medie- och barnprogram

Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet blev jag plötsligt osäker. Visste inte vad jag ville. Restaurang eller media. Det var inte lätt för en femton, snart sextonåring att veta och inte kunde jag förlita mig på mina föräldrars råd. Jag tog ett klokt beslut kan jag se såhär i efterhand. Jag gick ett öppet år, läste basämnen och praktiserade inom de olika branscherna. Dels på ett värdshus utanför Karlshamn och dels på Radio Blekinge. Och ett år senare hade jag bestämt mig. Jag skulle läsa media.

Ytterligare tre år senare hade jag bestämt mig för att inte bli journalist. Ändå började jag jobba på TV-produktionsbolag. Under den där korta tiden hann jag med både program för TV3 och ZTV och Rummel & Rabalder för TV4. Och döm om min förvåning när jag faktiskt hittade några avsnitt av Skandia Beachvolleytävlingarna 1997 uppladdade på YouTube. Skämskudde på. En fantastisk erfarenhet. Men jag var ändå på väg.

Vingskolan

Vägen bar till ett jobb inom något jag inte alls hade läst till men som det sedan blivit bra mycket mer av under åren. Nämligen IT och telefoni på dåvarande Sonera Sverige AB. Hur det kom sig att jag under åren på Sonera valde att fylla i en pappersansökan och skicka in till Ving vet jag faktiskt inte.

Varifrån min längtan efter att resa kommer har jag faktiskt ingen aning om då jag inte alls hade det med mig hemifrån. Men någonstans i någon av alla de resekataloger jag bar hem hittade jag en annons om att man kunde bli reseledare för Ving. Jag sökte och kom in och hösten/vintern 1999 spenderade jag två månader i Alcudia på Mallorca och läste till Vingguide. Jag blev godkänd men tackade nej till jobberbjudande. Planen var faktiskt aldrig att jobba som guide.

Bartenderskola & Casinochef

Istället stannade jag på hemmaplan. Jobbade som säljkoordinator dagtid och på restaurang nattetid. Tänk vad man orkade då. Jag följde hjärtat och hann med att utbilda mig både till croupiere och bartender, för det sistnämnda åkte jag tillbaka till Mallorca faktiskt. Med de utbildningarna åkte jag sedan halva södra Sverige runt. Öppnade upp nya casinon, anställde personal och jobbade i servisen. Allt nattetid såklart. För på dagarna var jag tillbaka på kontoret.

Tio städer

Under mina snart 42 år på jorden har jag bott på tio orter. Startade i Emmaboda som liten, flyttade vidare till Vinslöv och Hässleholm under grundskolan. Asarum, Karlshamn och Karlskrona betade jag av under gymnasiet och några år efter det. När sambo och plugg fick bestämma flyttade jag sedan vidare till Linköping och efter det har jag sedan hunnit med Halmstad, Malmö och Kalmar innan jag 2011 för första gången flyttade tillbaka till en stad. Linköping.

Journalist

Det var studierna som tog mig tillbaka till platsen där jag en gång faktiskt föddes. Kalmar. Under min gymnasietid bestämt mig alltså för att inte bli journalist. Det var faktiskt Estoniakatastrofen som fick mig att ta det beslutet. Sättet som journalisterna behandlade de överlevande. När de stoppade mikrofonen under nästan på dem som nästan kom direkt från livbåtarna fick mig att se rött och tjugo år senare kunde jag hitta fog för min ilska i de pressetiska reglerna. För jag blev ju faktiskt journalist till slut. Efter många år inom telefoni och IT och flera år inom kundtjänst bestämde jag mig och närmare 33 år ung började jag 2009 plugga till journalist i Kalmar. Att följa mitt hjärta och våga testa hade jag inte släppt än.

Giftermål och skilsmässa

Jag har under dessa åren både gift och skilt mig. Och tankarna kring det finns nedtecknade. Jag såg det aldrig som ett nederlag. Utan som en lärdom. Vi lovar aldrig en vän evig vänskap. Hur ska vi då kunna lova en partner evig trohet.

Två små guldklimpar

Giftermålet gav mig också det bästa jag har. Mina två små. Älskade ni. Jag som aldrig trodde att jag ville ha barn. Så glad jag är att er andra mamma övertygade mig. Vi är inte längre gifta men för det älskar jag henne för evigt. Utan hennes envishet hade livet inte haft samma mening. Meningen som ni ger mig.

Jorden runt

Med alla erfarenheter och det som finns i bagaget tar sig livet nya vändningar. Nya blad vänds upp. Och nya världar öppnas. Nya kapitel skrivs. På senare år har resevärlden åter fått en plats i mitt liv. En viktig plats. Världen har blivit mindre och möjligheterna större. Jag ser inte längre världen som oövervinnerlig utan som nära och som min. Jag vet att möjligheten finns att se det jag önskar. En möjlighet jag är tacksam för på ett sätt jag inte tror att jag hade varit om jag inte själv hade fått kämpa för att se det så.

Att resa runt jorden är inte längre omöjligt utan står numera med på listan över saker jag redan hunnit med.

Klar med flygrädslan

Flygrädslan kom och gick. Slog till med full kraft någon gång 2008 och hängde med mig i dryga tio år tills jag vinkade farväl till den så sent som i år 2019. Ett medvetet slit gav utdelning. Nu är jag inte längre rädd och mina resor har därmed fått ytterligare en dimension.

Behöver inte räkna

Jag behöver inte räkna upp antalet länder jag besökt eller städer jag upplevt. Genom åren har jag lärt känna fler av våra landskap som mina egna och fortsatt besöka mina tidigare hemlandskap regelbundet. Sakta men säkert hittar jag nya saker att upptäcka både nära och långt borta.

Visst betyder tryggheten för mig och de små att det inte längre är lika lätt att bryta upp och hitta på något nytt någon annanstans. Men möjligheterna har också förändrats och vetgirigheten inom mig har jag inte tappat.

Lugnet i att räkna vardagen som trygg blandas stundtals upp med önskan om att lära mig mer av något annat. Jag är inte klar. Det finns fortfarande saker jag vill lära mig, vill upptäcka och se. Men på vägen minns jag allt det där jag redan hunnit med. Det där som redan finns på listan över saker jag kommer att ha hunnit med innan jag dör.

I din iver att hinna med allt det där du vill göra. Glöm inte att stanna upp och njuta av allt det där du faktiskt redan har hunnit med.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Jag kom, jag sov, jag segrade

2 september, 2019

Jag hade inte mer än landat på Gran Canaria i onsdags innan jag somnade. Jag nämnde det i förbifarten i inlägget i torsdags. Att jag trots att det bara vara en timmes tidsskillnad toksomnade innan klockan slagit åtta. Och så fortsatte jag.

Dag två gick jag och la mig efter frukost och sov ett par timmar. Hade sedan fantastiskt svårt att komma igång men tänkte att jag lät den första hela dagen bli vad den blir.

Dag tre gick jag upp, tog en promenad på en halv mil och åt sedan frukost. En stund senare somnade jag när jag lyssnade på Sommarprat och sov flera timmar. En stark molande huvudvärk hade också parkerat hos mig.

Dag fyra var tröttheten något bättre. Huvudvärken något sämre. Och jag började fundera på exakt hur mycket jag egentligen behövde denna ledigheten egentligen.

Dag fem hade vårt kaffe tagit slut. Vi har inte frukost på hotellet utan fixar den själv här hemma i lägenheten och snabbkaffet vi inhandlat samma dag vi kom hade tagit slut.

När jag sträcker mig efter samma sort vi haft innan konstaterar jag att vi av misstag köpt koffeinfritt kaffe förra gången. Kaffet med koffein slinker ner i varukorgen. En stund senare har min andra kopp slunkit ner och huvudvärken börjar så sakteliga försvinna.

Lärdomen av detta då? Att jag tydlig är mer beroende av koffein än vad jag trodde men att jag med tanke på mängden kaffe jag dricker om dagen inte känner någon större oro.

Men också att det inte behöver ligga någon djupare orsak bakom. Jag trodde ju på allvar att jag måste vara fullständigt utarbetad så trött som jag var. Nu var tack och lov inte så fallet för mig. Det var bara lite riktigt kaffe som behövdes.

Glöm inte att följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Om konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv

27 augusti, 2019

Det är något som gnagt i mig. Något som tagit över min skrivlust. Som stoppat fingrarna från att dansa över tangenterna. Något som måste ut. Något som måste skrivas. Det skulle kunna misstas för kritik mot det ytliga i våra sociala medier. Men jag skulle inte vilja se det så. För det ser jag bortom, det ytliga alltså. Det är något annat. Det handlar om den ädla konsten att kunna inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Hitta lättare i inlägget

Ett brev till bloggen
Nybörjarens oövervinnerlighet
Uppstartens nyfrälsning
Vardagens verklighet
Andas och börja om
Att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Ett brev till bloggen

Kära blogg. För ett år sedan fanns du inte ens. För ett år sedan var lite mera rosa en hashtag på vissa av mina inlägg på mitt privata instagramkonto. En hashtag på de inlägg där jag mer eller mindre medvetet ville berätta om den där vardagsglädjen jag prioriterade så högt och ville främja.

Så en oktoberdag föddes idén om dig. Om en helt egen blogg fylld med inspiration och glädje. Upplevelser och resor. Nära och långt borta. Och det var egentligen bara en domänregistrering bort innan du kom till och såg dagens ljus. Det känns som ett annat liv. Livet innan du fanns.

Tio månader senare är du nu redan fylld med mängder av inlägg. Både nya och gamla. Själv är jag fylld med mängder av idéer. Både nya och de som funnits med mig en tid. Och under dessa månader har jag gått igenom en mängd olika faser.

Nybörjarens oövervinnerlighet

Precis som när jag började viktblogga för tolv år sedan kan det ha funnits en liten tanke om att jag kanske var den första resebloggaren. Att jag kom på något unikt. Att jag liksom uppfann resebloggen.

Det är lite av en överdrift, för visst hade jag lite koll på att det redan fanns och jag hade också lärt mig att jag sällan är först på något. Men jag kunde väl aldrig ana att denna världen var så stor.

Jag kände mig nog ganska oövervinnerlig de där första veckorna kanske till och med månaderna. Jag skapade inlägg, skapade idéer. Bestämde mig för tema på bloggen. Skapade min grafiska profil. Möjligheterna var oändliga.

Uppstartens nyfrälsning

Efter hand hittade jag fler som var som jag. Ett nätverk började sakta uppdagas. Det var både fantastiskt och skrämmande. Jag ansåg mig ännu inte tillräckligt bra för att vara en del av dem. Behövde skriva mer, visa att jag var här för att stanna. Jag såg upp till dem. Inspirerades. Tänkte att en dag ska jag också göra allt det där dom gör.

Jag ska bli en av dem.

Vardagens verklighet

Så kom den där dagen när jag föll. Föll ner i vem-tror-du-att-du-är-gropen. Dagen när jag insåg hur långt alla andra utom jag kommit. Dagen när jag började tvivla på mig själv.

Jag läste på och funderade. Att skapa artiklar, som borde vara det mest naturliga för mig som journalist, var en börda. Jag gick vilse på stigen mellan det personliga skrivandet och det redaktionella. Visste inte vad jag skulle välja och försökte för mycket.

Jag förlorade mig i det tråkigaste jag vet. SEO. Och lyssnade mer på de gröna, orangea och gud förbjude röda gubbarna i Yoast än på min egen kärlek till det skrivna ordet.

Jag såg mig runt på alla de andra och insåg att jag inte hade vågat, inte hade kommit lika långt och naturligtvis inte var lika bra. Plötsligt blev det en börda istället för inspiration.

Jag hade inte vågat säga upp mig och leva min dröm som Moa eller Jennifer. Skriver inte lika fängslande och rappt som Gunilla eller Daniel. Jag gör inte lika spännande resor som Lisa och Annika. Och kommer aldrig att bli lika väletablerad som Rosita och Lina. Aldrig att ta lika coola bilder och skriva så bra captions som Isabelle eller skriva så insatt, detaljerat och intressant som Ann-Louise. Och då har jag bara nämnt en bråkdel av alla jag följer.

Jag började tvivla.

Andas och börja om

Det var ett tag sedan det där hände. Jag har fortsatt skriva. Fortsatt läsa och inspireras. Men jag har också omvärderat mina tankar och känslor. Det är inte lätt men jag vet att det är det jag behöver.

Jag har börjat traska vägen tillbaka. Tillbaka till mig själv och varför jag gör detta. Till att våga bjuda på mer av mig själv. Som till exempel detta inlägget. Jag fokuserar på min grundpelare. Att prioritera glädjen. Bryr mig mindre om underrubriker och nyckelordsfraser. Ser alla andra fantastiska resebloggarkollegor och deras inlägg som inspiration. Vågar ta avstamp i deras inlägg och hitta idéer eller göra egna varianter och på så sätt även kunna marknadsföra andra genom mina inlägg.

Och i arbetet med detta är ni andra både nämnda och inte nämnda fantastiska bloggkollegor så viktiga. Era bjussiga inlägg som berättar om er verklighet. Era kommentarer på mina Instagraminlägg. Er hjälp med länkar. Allt detta är fantastiskt. Och jag är stolt över att vara en del av en så bjussig bransch som denna.

Att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Men det allra viktigaste är att jag är mig själv. Gör detta på mitt sätt. För min egen skull. För om jag gör det så tror jag också att jag inte kan misslyckas. Allt handlar om den ädla konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Såhär peppar jag igång hösten – 8 tips till dig

12 augusti, 2019

Vanligtvis brukar jag älska denna dagen. Dagen då alla kommer tillbaka från semestrarna. När rutinerna åter kör igång och hösten är på ingång. Missförstå mig rätt. Jag älskar sommaren också. Men jag brukar känna mig färdig. Redo för det som komma skall. Så är inte fallet i år. Jag känner mig inte helt klar med sommaren. Eller i alla fall inte med ledigheten. Som en kollega sa förra veckan. Jag fick inte ut allt jag ville av sommaren. Det är lite så det känns. Men nu är det obönhörligen snart mitten av augusti och det är ingen återvändo. Och då behöver man i stället se till att ha massor att längta efter eller njuta av under hösten. Därför bjuder jag på mina bästa tips för det. Såhär peppar jag igång hösten.

Hitta lättare i inlägget

Tänd ljus när kvällarna blir mörkare
Boka in en post semester AW
Köp lite nytt till kontoret
Boka in något roligt event
Boka en mysig helg eller dag på spa
Boka resa
Planera för julmarknad
Ta vara på solen

Tänd ljus när kvällarna blir mörkare

Vi kan väl börja med en riktig klassiker. Ljus. Ja för det behöver ju inte handla bara om de där stora orimliga sakerna. Utan de där lagom alldeles överkomliga. Och vad är mysigare än att få tända lite levande ljus när kvällarna börjar bli mörkare. Köp lite nytt. Är det för tidigt att tända dem inomhus. Börja med att njuta av dem på uteplatsen eller på balkongen när mörkret faller.

Boka in en post semester AW

Min vän Anna hade ett tag för vana att alltid boka in en post-semester-AW och det brukade bli ett populärt event. Det var inte konstigare än så än att hon skapade ett event på Facebook och bjöd in hela sin härliga skara av vänner och bekanta. Både de som sågs lite oftare och de som kanske sågs en gång om året på just den där AW:n. Första fredagen efter semestern på en uteservering. Det var liksom heligt och något härligt att se fram emot.

Köp lite nytt till kontoret

Är du som jag att du gillar pennor, papper, block och så vidare. Köp dig lite nytt till kontoret. Är du inte lika analog som jag kanske det kan piffa upp med en ny växt, en ny lampa eller något annat som kan göra det lite roligare att sätta sig och knappa på tangenterna.

Boka in något roligt event

Hösten brukar vara full av möjligheter när det gäller olika sorters event. Kanske kommer någon av dina favoritartister till stan? Här i Linköping har vi årligen en vinmässa i oktober. Och nytt för i år är eventet MovEat som vi skall gå på. Men jag har även ett par föreläsningar inbokade. Googla lite och se vilka möjligheter som finns i din stad.

Boka en mysig helg eller dag på spa

Vad är mysigare när hösten är i antågande än att ha ett spabesök inbokat? Härligt för både kropp och själ. Och det finns mängder med sätt att inte göra det så blodigt stort om man inte vill det.

Själv brukar jag kika på Secret Escapes. Där hittar man ofta riktigt härliga paketpris på hotell med både middag och spabesök på Sveriges bästa spahotell. Klicka dig vidare hit och signa upp dig för deras mail. Varje morgon finns det tips i min inkorg. Jag har själv bokat via dem flera gånger och varit supernöjd. Bland annat när vi var på Grand hotell Saltsjöbaden och The Winery hotell. Men även Dubai. Så det är inte bara resmål i Sverige som erbjuds.

Passar inte en övernattning in i din budget eller din kalender. Kolla vilka spamöjligheter som finns i din omgivning och boka in ett dagspa. Här i Linköping har vi turen att ha Quality hotel The Box med sin The Wellbox som vi besökt flera gånger. Där kan man även utan att vara hotellgäst boka spa över dagen. En ljuvlig liten sak att ha inplanerad i kalendern.

Boka resa

Finns det utrymme i budget och semesterdagar så är det nu när skolorna börjar det absolut bästa läget för att boka en sista minuten. Det kan kännas hopplöst när du tittar på priserna i skrivande stund. Men håll ut. Det är när skolan börjat det händer. Och tänk på att även om skolorna börjar denna veckan i din stad så kan det dröja till nästa vecka i en annan. Så håll ut. Det är mitt tips. Vill du ha fler tips på hur du kan resa billigare så kan du klicka dig vidare hit.

Planera för julmarknad

Detta skulle kunna vara lite provocerande för vissa. Men lets face the fact. Snart är vi där och vad är mysigare än julmarknad? Här i Linköping är mina favoriter julmarknaden i Gamla Linköping. Vårt friluftsmuseum som är som en hel stadsdel från förr. Men också julmarknaden på Ekenäs slott. Förra året var vi där på min födelsedag och jag njöt i fulla drag.

Ta vara på solen

Och sist men inte minst. Ta vara på den sol som finns kvar. Aldrig är väl solen så magisk som i augusti. Njut av solen och solnedgångarna. Som den i inledningen till detta inlägg från Vreta Kloster en augustidag 2018.

Såhär peppar jag igång hösten – hur gör du?

Såhär peppar jag igång hösten – hur gör du? Har du fler tips och idéer? Kommentera nedan så får vi alla ta del av dem. Och tills dess. Ha en underbar vecka, månad och höst. Kom ihåg att det är dagarna som går som kallas livet.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Juli i mellanmjölkens land

31 juli, 2019

Och det blev morgon och det blev afton den sista dagen i juli. En julimånad som liksom både swishat och segat sig förbi. En juli i mellanmjölkens land både bokstavligt och bildligt talat.

Tänker jag tillbaka på juli 2019 så ter sig månaden vid första anblicken som ganska innehållslös. Dagarna har passerat. Jobb har utförts. Texter har skrivits. Men inte så mycket mer. Och det var också så vi tänkte att det skulle vara. Längtan efter upplevelser och resor har varit och är stor. Men samtidigt tror jag att det är nyttigt. Det är bra att längta.

Det bästa kanske inte hänt än?

Igår summerade min resebloggarkollega Annika på resfredag.se sina sommarkänslor i inlägget ”Det Bästa Kanske Inte Hänt Än? Ett inlägg som precis som Molly Sandéns låt med samma namn grep tag i mig ända in i märg och hjärta. En vacker skildring av tacksamheten i att få uppleva men samtidigt pusta ut lite i lugnet mellan livets olika resor. Och att se på livet precis så. Som att det bästa kanske inte hänt än trots allt det fantastiska som hänt.

För samtidigt som längtan efter nya äventyr är stor känner jag mig aningen mätt. Eller kanske snarare lite kräsen. Kräsen inför vad som ska komma härnäst. Resepausen har fått mig att reflektera. Stanna upp. Värdera och prioritera.

Juli i mellanmjölkens land

Juli har spenderats i mellanmjölkens land. Hemma i fantastiska Sverige. Med hemester och svemester. På jakt efter det icke upplevda i min omedelbara närhet. Och då menar jag verkligen omedelbara. Som jättegrytorna från Istiden som låg på vägen till jobbet. Eller den guidade turen i Linköpings domkyrka bara några hundra steg från mitt jobb.

Jag har lärt mig mer om mitt nya hemlandskap som jag fortfarande jobbar på att kalla hemma. Upptäckt historien tillsammans med barnen och det Linköping har att erbjuda för de små med nya ögon.

I år är det 16 år sedan jag första gången flyttade till Linköping från min dåvarande hemstad Karlskrona. Jag saknade havet från dag ett och trodde länge att jag skulle komma tillbaka. Så blev det inte. Jag flyttade sen från Linköping, till Halmstad, Malmö och Kalmar. Men av alla de 10 orter jag bott under mina 42 år är Linköping den enda jag flyttat tillbaka till.

Trots längtan till havet har jag inte upplevt Östergötlands kust tidigare. Kanske har jag inte velat. Inte velat veta hur nära det är för att det ändå är för långt borta.

Arkösund och en oväntad grav

En eftermiddag i juli efter jobbet satte vi oss i bilen och åkte ut mot kusten och Arkösund. Och när jag öppnade bildörren och kände den salta vinden svalka i den trettioplusgradiga värmen blev det så tydligt att hemma bara är på lån i Linköping. En vacker dag ska jag tillbaka till havet.

Friheten att sätta sig i bilen med ett mål i sikte men möjligheten att stanna till där man önskar är oslagbar. Kosan var styrd mot Arkösund men på vägen hittade vi både Mauritzbergs slott och ganska otippat Zarah Leanders grav. Båda fick besök på tillbakavägen.

En annan fredag i juli använde jag ännu en lunchtimme till guidad visning i grannen till domkyrkan, Linköpings slott och senare samma dag besökte jag Ljungs slott utanför Linköping för ännu mer upplevelser i Östergötland.

Juli i slottens värld

Och när upplevelsesuget blev för stort och kvicksilvret i termometern passerat 30 med lite för många grader satte vi oss till slut i bilen på väg mot huvudstaden för en natt på hotell (läs AC).

Juli i mellanmjölkens land blev också juli i slottens värld. Och under Stockholmshelgen besökte jag slott nummer fyra och fem för månaden. Ni som följt mig ett tag och läst historien om när kungen ”förstörde” upplevelsen i businessclass vet att kungafamiljen är något som intresserat mig sedan barnsben. Ändå hade jag inte besökt Drottningholm. Men det gjorde jag sista lördagen i juli. Vilket kulturarv. Vilket mästerverk. Det är inte svårt att förstå varför Drottningholm och dess lilla granne Kina slott finns upptaget på Unescos lista över världsarv.

Den personliga mellanmjölken

Jag summerar juli i mellanmjölkens land med två kyrkor, fem slott, ett hav, två ganska otippade gravar, en jättegryta och lite flightspotting. Men också med lite personlig mellanmjölk. Utan den där fantastiska energin att skapa eller planera. Men med tillräckligt med energi för att bara vara. Det blev precis som det var tänkt. En månad av hemester och upptäckter alldeles nära. En månad av eftertanke och funderingar om hur resandet och upplevelserna ska se ut framöver. Och kanske är jag inte färdigtänkt än. Kanske tar jag även augusti till hjälp och funderar.

Men oavsett så lever jag precis som Annika med känslan av att det bästa kanske ändå inte hänt än. Och med siktet inställt på att göra allt som står i min makt för att se till att uppleva det bästa om och om igen. Hela tiden.

Jag känner mig ganska ensam om att tycka detta

29 juni, 2019

Jag fulgråter när jag går ut ifrån den lokala matvaruaffären på väg hem från min promenad. Det är inte första gången. Jag har fulgråtit på andra ställen också. Liksom jag har skrattat hysteriskt. Sommar i P1 brukar ha den effekten på mig. I sommar har jag än så länge lyssnat på två avsnitt. Två starka kvinnor. Och jag har älskat båda avsnitten. Det med Stina Wollter och det med Isabella Löwengrip. Och jag känner mig ganska ensam. För man verkar inte få gilla båda.

Isabella Löwengrip och Stina Woltler. Båda starka kvinnor men på hysteriskt olika sätt. Varför är det bättre att gilla den ena mer än den andra?

Jag är inte en person som står på vare sig den ena eller andra sidan när det gäller vad jag tycker om Isabella Löwengrip. I perioder har jag följt henne på blogg och i sociala medier. Jag har läst det som skrivs om henne i tidningarna men inte lagt så mycket värderingar i det. Vi vet ju alla att det som skrivs i tidningarna ganska sällan stämmer. Varför skulle det då stämma bättre denna gång? Kanske låter vi det stämma när det passar våra egna åsikter.

Å andra sidan vet jag inte jättemycket om Stina Wollter. Jag vet att hon är en förespråkare för att kroppsidealet är snedvridet idag och att hon driver många viktiga frågor i kvinnorörelsen. Mer än så vet jag inte. Egentligen. Men jag lyssnar för att jag sett att hennes sommarprat rört personer jag har stor respekt för till tårar och jag vill höra själv vad de pratar om.

Stinas sommarprat är inte alls så som jag förväntat mig det. Men det är fantastiskt. Bara historierna hon berättar skulle golvat mig. Sättet hon berättar det på är i det närmaste magi. Och det är då jag fulgråter på väg hem från affären.

Några dagar tidigare har vi pratat sommarprat vid lunchen. Isabellas kommer på tal och vi är ganska överens runt bordet om att hon har en röst som är ganska jobbig att lyssna på.

En stund senare hör jag just den rösten i mina hörlurar. Jag är alldeles för nyfiken för att inte lyssna.

Isabella berättar om skolåren och om mobbningen. Hur hennes svåra acne resulterade i att det sattes upp lappar vid matsalen med bilder på grisar som sa att Isabella inte fick komma in för att acnen kunde smitta. Och sen var det hennes röst. Hur killarna härmade hennes ljusa röst och drev med den.

Nu är jag tjugoåtta år och än idag är min ljusa röst något jag har komplex för.

Jag sitter där på mitt kontor med lurarna i öronen och lyssnar på hennes sommarprat. Bara en stund tidigare har jag själv raljerat över hennes ljusa röst och tyckt den var jobbig. Precis det hon inför hela svenska folket sitter och berättar att hon blivit mobbad för och erkänner att hon fortfarande har komplex för.

En tankeställare. I alla fall för mig. Mobbing är aldrig okej. Och gränsen är hårfin.

Man får tycka vad man vill om Isabellas livsstil eller Stinas konstnärliga uttryck. Men jag tycker det är dags att vi inte ser starka kvinnor som hot utan att vi stöttar varandra.

Idag springer jag för Terese

9 juni, 2019

Vi känner inte varandra Terese och jag. Vi har aldrig träffats. Ändå är hon inte som vem som helst av alla de träningsinspiratörer som profilerat sig i svensk media. För vi har en relation hon säkert inte känner till. Idag springer jag för Terese. Men jag önskar att anledningen var en annan.

En gång i tiden, i januari 2017, läste jag en debattartikel i Aftonbladet. Det är väldigt sällan det händer men denna debattartikel fastnade jag vid. Skribenten var Terese Alvén, träningsprofil. Titeln var ”Ditt hälsohetsande skadar våra barn”. Och principiellt och när jag nu läser texten två och ett halvt år senare så håller jag verkligen med.

Ett inlägg i debatten

Men där och då kände jag att det fanns saker jag inte höll med om. Jag hade nyligen återhämtat mig från ett av mina skov av tarmfickor och hade ett nyfrälst förhållande till kosten och hälsan. Jag skrev ett långt inlägg som svar och tänkte publicera det på min dåvarande blogg men fick en ingivelse och skickade det istället till Aftonbladet. Som publicerade det.

1+1=2

Två och ett halvt år senare och inte lika nyfrälst efter något skov skulle jag vilja lägga ihop Terese tankar och mina egna och göra det till ett och samma. För jag tror att vi egentligen var ute efter samma sak. Att inte hetsa åt något håll. Att främja hälsan i vardagen och få det att bli normaltillståndet.

Idag springer jag för Terese

Terese har sedan dykt upp i mitt flöde ibland och varje gång har jag tänkt på den där gången när jag svarade på hennes debattartikel. För bara någon vecka sedan fick jag via andra kanaler reda på att hon inte mådde så bra och det gav mig anledning till att söka upp hennes konton för att se hur det låg till. Detta var den 21 maj. Terese hade fått cancer.

Igår, bara några veckor senare, meddelade Terese sambo på sin Facebooksida att Terese valt att bli sövd under sin sista tid i livet. Krafterna finns inte kvar och ångesten över att känna kroppen sakta förtvina är för stor.

Det var år sedan jag sprang. Jag klarar kanske inte längre än mellanstadiets 60 meters-bana innan jag måste stanna. Men idag tänker jag snöra på mig skorna och springa. Idag springer jag för Terese. För den orättvisa värld vi lever i. Jag springer för den rörelseglädje hon gav och kommer att fortsätta ge i våra minnen. Idag springer jag för dig. Och jag lovar dig Terese att jag ska forstätta springa.

Vill du bidra till Insamlingen Spring för Terese, klicka dig vidare hit.

Att landa i vardagen och vara tacksam

31 maj, 2019

Utanför köksfönstret ger vattenspridaren några droppar till den nyklippta gräsmattan. Den sista tvättmaskinen för dagen är körd. Tacosen är i det närmaste klar och jag sippar på ett glas rött. Att jag för bara lite drygt ett dygn sedan spanade ut över Qatars öken vid landning i Doha känns nästan som en dröm. Hur underbart det än är att vara på resande fot är det också underbart att landa i vardagen tacksam.

Borta jättebra men hemma ännu lite bättre skrev jag i ett Instagraminlägg efter vi landat på Arlanda igår. Kanske är det självbevarelsedrift. Kanske är det för att jag faktiskt gillar båda lika mycket men på olika sätt. För lika underbart som det är att vara på väg iväg lika mycket älskar jag att komma hem.

På väg bort eller hem

Det är få saker som slår känslan av att vara på väg. Och jag tror att det är därför jag är så förälskad i atmosfären på Arlanda. Aldrig är världen så nära som där. Aldrig är det så många människor på väg som på en flygplats. Det är en charm att vara på väg bort. Men att vara på väg hem är fantastiskt.

Att få landa på sin egen flygplats. Att känna igen dofterna och platserna. Kunna kommunicera på sitt eget språk. Känna till regler och rutiner.

Eller att landa på ett flygplats på andra sidan jorden. Känna okända dofter. På engelska blandat med lite teckenspråk försöka komma fram till om det är vänster eller höger tumme jag först ska lägga upp för avläsning och sedan ställa sig duktigt på höger sida i rulltrappan bara för att inse att i detta landet står man till vänster och släpper förbi folket på språng till höger.

Oavsett är du på väg. På väg bort eller på väg hem.

Möjligheter

Och kanske är det vetskapen om att jag snart har möjligheten att resa igen som gör att jag landar hemma lika tacksamt som borta. Jag är tacksam över möjligheterna jag har att se och uppleva. Tacksam över möjligheterna att finna ro i mitt eget hem. Jag är tacksam över att älska min vardag. Och jag är tacksam för att kunna längta både bort och hem. För hade jag inte haft något att kalla mitt hem hade jag inte kunnat längta bort. Hade jag inte haft möjligheten att resa bort hade jag inte kunnat längta hem.

Tacofredag

När tacoingredienserna hackas febrilt och fredagsmyset väntar. Då är jag hemma. Då har jag landat i vardagen. Tacksam för det jag har och det jag kommer att få. Tacksam för livet och glädjen.

Berättelsen om våra sista dagar på vår jorden runt resa kommer. Men idag är jag uppfylld av att vara hemma och att få landa i vardagen tacksam.

Och så till sist, en liten uppmaning att följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Att vara på väg till San Francisco men längta efter Chop chop

21 maj, 2019

I eftermiddags satte vi oss i bilen och påbörjade därmed så smått vår resa jorden runt. Planet går inte förrän imorgon och vi sover en natt i ett airbnb i närheten av Arlanda för att inte behöva gå upp mitt i natten. Efter en stund i bilen kommer jag på vad vi ska äta till middag. Och trots att vi råkar vara på väg till San Francisco så längtar jag där och då mer efter middag på Chop chop.

Jag har blivit så mycket bättre på just det genom åren. Att vara i nuet. Jag ser självklart fram emot saker men jag fokuserar lika mycket på nuet som på det jag ska göra imorgon. Baksidan av det kan vara att jag ibland nästan kan glömma bort att jag dagen efter faktiskt ska påbörja en jorden runt-resa. Men fördelen är solklart att jag uppskattar det som händer för stunden.

Staycation på the Box igår

Igår vaknade jag till exempel upp i den skönaste sängen jag sovit på länge. På the Box hotell hemma i Linköping. Jag och min äldsta nyttjade lite poäng och checkade in för staycation med spa söndag till måndag. Och igår morse när jag vaknade hade jag inte en tanke på att jag skulle ut och resa idag. Jag njöt av frukosten och passade på att spela ett parti shuffleboard i lugn och ro innan vi checkade ut. Men mer om det i ett annat inlägg.

Sedan följde en jobbdag och så sent som vid sextiden igår kväll hade jag inte skänkt packning ens en liten tanke.

Chop chop idag

Så i eftermiddags när jag satte mig i bilen var jag förvisso på väg mot Arlanda. Men när jag inser att kvällens middag är planerad att inmundigas på Chop chop är det för stunden precis lika underbart som att vi imorgon lyfter mot San Francisco.

San Francisco imorgon

Jag är glad att jag kan känna den känslan. För dagens höjdpunkt var att jag faktiskt längtat efter Chicken curry. Morgondagens höjdpunkt kommer nog ändå att bli att landa i San Francisco. Det får jag erkänna. Men det är imorgon det.