Vardagsfunderingar från— Sida 7 av 16 — lite mera rosa reseblogg

Veckans Lite mera rosa – värre än såhär blir det inte

21 december, 2019

Veckan innan jul. Helt utan julstress. Jag är tacksamt ödmjuk inför att alla åren utan traditioner också inneburit att jag nu inte själv har några traditioner att leva upp till eller förbereda för. Jag gör så mycket som faller mig in men inte mer. I detta huset kokas ingen skinka, det rullas inga köttbullar och granen är fortsatt av plast. Så rubriken får vi helt enkelt härleda till något annat. Det är dock inte…

En sexårsdag

Förra veckan avslutades med en sexårsdag. Det var en söndag även den där dagen när vår minsta lilla guldklimp såg dagens ljus. Det var den sista söndagen jag vaknade upp utan att att känna den lille solstråle som senare under dagen skulle ta sin plats i denna värld. Den bästa av sexårspresenterna var solklart hockeyspelet. Ska jag tro hålen på byxknäna är det en ny Henke Lundqvist vi ser.

Jullunch på Bogestad krog

Jag pratar inte så mycket om dom här i bloggen. Min familj. Min jobbfamilj. De där fyra knasbollarna jag delar kontor med dagarna i ända och som på riktigt är som min familj. Utan dom hade min vardag varit så mycket tråkigare och i torsdags slöt vi alla, trots att vissa redan gått på julledigt, upp på Bogestad krog vid Landeryds Golfklubb för jullunch. Fantastiskt mysigt och prisvärt och en alldeles alldeles fantastisk jobbavslutning. Tack gänget!

Värre än såhär blir det inte

Och med värre menar jag mörkare. Vi har tagit oss igenom årets mörkaste dag as we speak. Imorgon bitti den 22 december klockan 05:19 exakt, då infaller vintersolståndet och då vänder det. Från den minuten blir det bara ljusare. De första dagarna är det bara några sekunder per dag men det blir i alla fall inte mörkare. Och det mina vänner är inte bara lite mera rosa utan mycket mera rosa.

Fler veckospaningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

Veckans Lite mera rosa – om ljusen i decembermörkret

15 december, 2019

Efter ett par veckors uppehåll är veckans lite mera rosa tillbaka. De där höjdpunkterna från veckan som gått som inte får ett eget inlägg men som är värda att nämna. Och nu är det dags att summera den andra veckan i december med ljusen i decembermörkret.

Vi går in i vecka 50 och plötsligt blir det så tydligt att året snart är slut. Det har varit några tunga veckor sett ur ett inspirationsperspektiv. Lusten att skriva har inte funnits och jag har inte kunnat tvinga fram det. Men förra helgen hittade jag tillbaka och det i sig är ju faktiskt ganska mycket lite mera rosa.

Inspirationen är tillbaka

För det har varit några tunga veckor ända sedan november. Jag trodde nog att överraskningsresan skulle hjälpa till att hitta tillbaka till inspirationen men icke. Jag har fått tvinga mig att sätta mig framför datorn och skriva. Och det är inte så jag vill ha det. Än så länge skall detta vara en blogg driven av skrivlust snarare än ett tvång på att producera. Så jag släppte det. Släppte stressen. Och nu har jag hittat tillbaka.

Lucia i Linköpings domkyrka

Ett lite mer konkret ljus sprider Lucia varje år i mitten av december och för andra året i rad inledde jag och min vän Johanna dagen i Linköpings domkyrka kl 07:00.

Jag skrev i somras om mitt besök i vår vackra kyrka och dess historia. Och jag kände historiens vingslag när jag betraktade den ensamma lucian i väntan på sina tärnor och stjärngossar.

Detta är en tradition vi inte kommer släppa. Eller som Johanna uttryckte det när vi traskade för att hämta upp en finkaffe innan jobbet. Det var som att vara på ett själsligt spa.

Italien i Linköping

Ett ställe som är värt och vad det lider ska få ett helt eget inlägg är Le Borgate i Linköping. Där hade vi bokat bord på lördagskvällen. Det var två år sen vi var där sist men det får inte gå två år till innan vi återkommer.

Med tanke på att den enda bilden på maten är den ovan ser jag det som ett tecken att jag måste komma tillbaka och ta en ny bild snart men även på att maten var så god att jag inte hade tid att kolla hur bilden blev. Min telefon börjar verkligen tacka för sig.

Så mycket Italien det kan bli på Östgötaslätten.

Full fart mot sista veckan före jul. Jag har börjat fundera på summeringen. Summeringen av året som gått och summeringen av decenniet som gått. Det är något visst med att få knyta ihop säcken.

Fler veckospaningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

I behov av en rensning

26 november, 2019

Kanske vore det på sin plats med ett härligt inlägg från mina dagar här i New York. Men det få vänta. Jag har fönstret på glänt här på 29:e våningen och hör kvällstrafiken utanför. Fötterna har vandrat många steg på några dagar. Huvudet är fullt av intryck. Trots att jag har massor att skriva om är det stopp. Jag har fått tid för tankar. Låta dem bli klara. Inte förbli halvtänkta. Och det är en tanke som funnit där länge nu som äntligen landat. Jag är i behov av rensning.

Hitta din nisch. Vilket är ditt budskap? Planera ditt flöde på Instagram. I samma andetag som vi förfasas över hur vi bara visar det mest fördelaktiga i sociala medier planerar vi flödet för att passa in.

Det ena eventet efter det andra som man borde gå på flimrar förbi. Det ena tipset efter det andra hur man sticker ut sparas för att gås igenom senare. Saker bokas in i agendan för att vara på rätt plats vid rätt tillfälle snarare än för att jag verkligen vill.

Strategier och planering har på senare tid snarare hämmat än främjat mitt skrivande och flöde. Samma flöde som innehåller så mycket mer än vad som egentligen inspirerar mig.

Flödet stressar. Talar om det andra gör som inte jag hinner. Talar om vad jag ”borde” göra. Var jag borde finnas och synas. Det får mig att känna mig otillräcklig när jag faktiskt räcker till på alla sätt.

Missförstå mig rätt. Jag skyller inte på någon annan. Det är min egen inställning som sätter käpparna i hjulet. Men nu är det dags för en rensning. Jag talar på alla plan.

Rensa i kraven på mig själv. Rensa i köksskåpet där innehållet har en tendens att trilla ut så snart jag öppnar dörren. Rensa i planerna och idéerna. Rensa bort högen av böcker jag på riktigt tror att jag kommer att läsa men som i själva verket bara ligger och samlar damm. Fokusera på det som gör mig lycklig. På det som ger mig glädje.

Jag måste lägga undan det dåliga samvetet för det jag inte hinner. Inget blir bättre av det. Dygnet har inte mer än 24 timmar. Och jag vill göra det bästa av dem.

Det var egentligen bara det jag ville säga.

Veckans lite mera rosa – poddebut, ljuset och den stora överraskningen

23 november, 2019

Det har varit en tyst vecka på bloggen. Ingenting har fått mig att sätta mig ner och skriva. Vare sig inspiration eller vilja har funnits. Och det kan ha att göra med ljuset, eller kanske snarare avsaknaden av just det. Det är inte många dagar i november det sett ut som på bilden ovan. Och mer om det i veckans lite mera rosa.

Poddebut

Veckan började dock lite ljusare med att jag gjorde poddebut. I slutet av oktober var jag i Stockholm och träffade Fia. Men innan vi checkade in på Stallmästaregården träffade jag härliga Annelie Ståhl som driver Beroendepodden. En timmes samtal resulterade i det avsnitt som släpptes i måndags och som handlar om hälsoångest.

Ni har läst mina skrivna ord. Vill ni höra min klingande småländska tycker jag att ni går in i den podapp ni föredrar och söker upp Beroendepodden. Berätta gärna vad du tyckte.

Ljuset

Det sägs att vår grannstad Norrköping har haft två soltimmar under hela november och att detta är den gråaste november på tjugofem år. Jag brukar normalt inte klaga på min novembermånad. Det är ju trots allt födelsedagsmånaden. Men årets november går till historien. Jag har nog inte ens vetat att det är möjligt med så tjocka gråa moln som visat sig de senaste veckorna.

En morgon i veckan syntes några få solstrålar bakom skogen vid lillemans skola. Skillnaden några dagar senare när molnen låg täta visar ganska tydligt på hur även humöret sett ut i dessa gråa dagar.

Men jag tog med mig soluppgången från den övre bilden till resten av veckan. Man får vara glad för det lilla.

Den stora överraskningen

Det börjar bli dags för den stora överraskningen. Jag har skrivit lite om den för någon vecka sedan. Och nu närmar det sig med stormsteg. I skrivande stund återstår fem timmar till avfärd. Detta har hänt.

I slutet av september blev jag ombedd att ta ledigt från jobbet den 25-28 november. Det skulle bli min födelsedagspresent och jag skulle inte få vet så mycket mer om den.

På min födelsedag fick jag veta att jag skulle bo på hotell. I veckan fick jag veta att jag inte ska flyga och inte åka tåg. Men jag börjar fundera på om det verkligen är sant eller om min kära sambo försöker förvirra mig.

Jag skall packa kläder för ett svenskt klimat och jag har fått veta att avfärd sker klockan 01:30 inatt. Det vill säga om fem timmar. Jag fick också veta att det kommer bli en lång dag imorgon. Och det tror jag att jag kan hålla med om utan att veta mer.

Med det sagt är det dags att fundera på refrängen och så får vi se var jag är när vi hörs nästa gång.

Fler veckospaningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

Veckans lite mera rosa – om Tuvalu, födelsedag och ärlighet

17 november, 2019

Det är dags att summera ännu en vecka. Min födelsedagsvecka som spenderats på spa, med hotellfrukost och julmarknad på slott och med en YouTube film om Tuvalu som satte spår. Här kommer veckans lite mera rosa.

Tuvalu

Har ni hört talas om kanalen Yes Theroy på YouTube? Tre grabbar från USA, en av dem (han på bilden nedan) med rötter i Sverige faktiskt, som tror på att ett ja oavsett om det är utanför din comfort zone kan få livet att bli lite mer intressant. Jag gillar såklart tanken.

För en vecka sedan la de upp en video om Tuvalu. Jag hade aldrig ens hört namnet innan. Videon heter Traveling to the Least Visited Country in the world och filmen lämnar mig med en massa fina känslor i hjärtat och en ny punkt på listan över 100 saker jag vill göra innan jag trillar av pinn och lämnar in handduken. Tvekan inte. Titta på filmen och bli varm i hjärtat

Födelsedag

I går fyllde jag år. 42 närmare bestämt. I ett helt år, nästan, har jag gått och sagt att jag skall fylla 42. Och därmed missat att jag varit 41. Så nu får jag vara 42 i två år. Påminn mig snälla om jag börjar säga att jag ska fylla 43.

Har fått flera kommentarer om Liftarens guide till galaxen och att siffran 42 i den boken inte är så dum alls faktiskt. Så jag får nog ta och läsa boken under mitt andra år som 42.

Dagen spenderades i övrigt med tre av mina favoritsaker. Barnen, hotellfrukost och julmarknad på slott. Ekenäs slott.

Födelsedagsmiddagen intogs sedan med stil på ett av Linköpings nyaste hamburgerhak. Bore. In goda burgare we trust är deras ordspråk. Mitt är mer specifikt – In Tryffeln we trust.

Influencers ärlighet

För inte alls längesedan skrev Lisa på letsgoexplore.se ett fantastiskt bakom kulisserna-inlägg om deras samarbete med Countrysides hotell. Inlägget som jag verkligen tycker att ni skall läsa publicerades i samma veva som Isabella Löwengrips uttalande om att influencer-marknaden är död. Ett uttalande för att, enligt mitt tycke, rädda sitt eget ansikte. Och då vill jag påtala att jag som en av inte så särdeles många verkligen har stått upp för Isabella. Bland annat efter hennes sommarprat här.

Lisas inlägg tillsammans med Isabellas uttalande fick mig att lägga ihop ett och ett och när jag delade Lisas blogginlägg på min egen Facebook-sida skrev jag såhär.

”Jag tror att hela branschen har kommit till en punkt där man började ifrågasätta influencermarketing”
Citatet kommer från Isabella Löwengrip för några dagar sedan, i vad jag anser är ett försök att rädda ansiktet efter att ha ljugit om sina följarsiffror. Hon må ha varit bland de första men hon har ett och annat att lära. Lära av dom som gör samarbeten som värmer in i själ och hjärta. Som ett samarbete ska vara. Isabella och alla ni andra – läs och lär och gläds över att branschen inte är död. Man ska bara göra samarbeten av rätt anledning och med hjärtat. Tack för bakom kulisserna berättelsen Let’s Go Explore ???

Min egen ärlighet

I veckan var jag på just ett av de där Countrysides-hotellen. Söderköpings brunn närmare bestämt. Anledningen till besöket var konferens och vi fick möjlighet att testa på både konferens, övernattning, spa och flera måltider. Och för att jag skall kunna stå för min egen trovärdighet kommer inte min recension av anläggningen bli lika översvallande som de jag läst hittills. Jag vill inte säga att det var dåligt men inte heller att det levde upp till mina förväntningar. Mer om det kommer jag förhoppningsvis att kunna teckna ner i skrift i veckan som kommer.

Därmed är veckans lite mera rosa avhandlade. Hur såg din vecka ut. Vad vill du lyfta som mest tänkvärda eller bästa?

Fler veckosammanfattningar kan du läsa om du klickar dig vidare hit.

50 frågor om mig

12 november, 2019

Ibland försöker jag mig på att smyga mig in lite inlägg från min vardag här i bloggen. Men eftersom min vardag på mitt människojobb är så långt ifrån reseblogg man kan komma så har jag inte riktigt hittat formen för det – ännu. Så då tänkte jag att listan som jag nu sett hos Annika på Resfredag, Towe på Come fly with me och Lisa på Let´s go explore skulle passa toppen för att presentera lite mer av personen bakom Lite mera rosa. Håll till godo – 50 frågor om mig.

Vad åt du till frukost?

Om det inte är hotellfrukost så erkänner jag mig fantastiskt dålig på frukost. Jag har svårt att hitta någon ro i stunden. Idag blev det hur som helst två rostade Lingongrova med Bregott med havssalt. En ny yoghurt från Valio med smak av citron och ingefära och Garants Granola med kokos och quinoa. Och kaffe. Alltid kaffe.

Vilken film såg du senast? Jag ser mycket sällan på film. Och ser jag på film så är det någon gammal favorit. För ett tag sedan tipsade jag om mina fem favoritfilmer med restema. Dom kan jag se om och om och om igen. Men förra veckan var jag faktiskt på bio. Jag hade biopoäng som gick ut och då valde jag Tills Frank skiljer oss åt. Bra film ändå. Den innehåll både skratt och gråt.

Nämn fem saker man kanske inte vet om mig:

Ni som följer mig här vet ju redan att jag hoppat av ett plan jag just gått ombord på och följer ni mig på Instagram vet ni också att jag har en viss tendens till höjdrädsla som förvisso blivit bättre med åren. Så jag får väl helt enkelt leta i minnet och dåtiden efter lite annat smått och gott.

1. Jag är döpt tre gånger och barnvälsignad en. Som liten tillhörde min familj en rad olika kristna församlingar och därför är jag döpt i svenska kyrkan till mina namn, barnvälsignad och döpt i Pingstförsamlingen och döpt i Jehovas vittnen. När jag 15 år gammal flyttade hemifrån valde jag dock att lämna den tiden bakom mig. Idag är jag tacksam att jag har fått erfarenheten men lämnar det vid just det. 2. Jag har varit statist i Wallander och fick därmed testa på att ha en autentisk polisuniform. Har dock ingen aning om min scen sedan faktiskt kom med i filmen eftersom jag inte tittar på Wallander.

3. Direkt efter gymnasiet jobbade jag på ett TV-produktionsbolag och en av de produktioner jag var inblandad i var barnprogrammet Rummel och Rabalder som många har sett. 4. Många år senare valde jag sedan att läsa till journalist. När jag var klar jobbade jag ett tag på Östgöta Correspondentens lokal-TV och läste under en tid nyheterna. En screenshot från den tiden inleder detta inlägg. 5. När jag var liten hade jag som mest 74 brevvänner. En dag hade brevbäraren satt gummiband runt min brevhög och det var en stor dag. Jag älskade brev och att skriva dem. Fun fact är att jag 13-14 år senare gick Vingskolan på Mallis med en Nina. Vi har hållit kontakten och det var inte många år sedan hon hittat gamla brev på vinden. Det visade sig att vi varit brevvänner på den tiden.

Vilken film kan du alla replikerna till?

Det finns nog ingen film jag kan alla replikerna till men den jag kommer närmast är nog ändå Eat, pray, love.

Stör det dig om någon säger att dom ska ringa men sedan inte gör det? Absolut inte. Jag erkänner, det är troligen jag som är den som inte ringer upp. Jag är helt enkelt inte bra på det.

Vill du just nu göra några tatueringar? Nej, jag hade en period som yngre när jag gärna ville tatuera mig men är ganska glad för att det inte blev så.

Sover du med, eller utan kläder på dig? Det beror på men oftast utan.

Vilken parfym använder du? Ingen. Jag är verkligen så dålig på parfymer.

Hur många landskap har du bott i? 5. Småland, Skåne, Blekinge, Östergötland och Halland. Räknar jag städer blir det istället 9. Och adresser totalt 21.

Sover du på någon särskild sida? Helst vänster. Vill också allra helst ligga på höger sida av sängen.

Är du en beroendemänniska?

Nej, jag tror inte det. Visst kan jag bli ”hooked” på saker men det kan släppa lika lätt.

Vem är den roligaste människan du känner? Oj, vad svårt. Har svårt att säga det. Men jag skrattar aldrig så mycket som jag gör med min vän Fia. Å andra sidan har min vän Anna ett skratt som inte går att beskriva som är det mest smittsamma jag vet.

Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nope. Och planerar inte att få det heller.

Dagens låt? Glasklart 22 indeni med Rasmus Seebach från hans nya album som släpptes i fredags.

Har du varit med i tidningen? Jepp. Under många år viktbloggade jag och dök då upp i reportage i lite blandade tidningar. Må bra till exempel men även Expressen. Det märkligaste var när jag hamnade på löpet när de återanvände en artikel och jag inte hade en aning. Kom till affären och höll på att tappa hakan.

På senare år har jag varit i flera tidningar på temat hälsoångest som ligger mig varmt om hjärtat.

Hur imponerar man på dig? Genom att våga säga vad man tycker på ett bra sätt. Inte nedvärderade men ärligt.

Vilken är din favorit Disney film? Frost, utan tvekan!

Vem ringde du senast? Min f.d. eftersom jag hade ett missat samtal.

Vad skrämde dig om natten som barn? Inget vad jag kan minnas.

Vilken är din favoritjulsång? På samma tema som den första punkten i saker du kanske inte visste om mig så har jag med anledning av tillhörigheten till vissa församlingen inte alltid firat jul. Jag är därmed inte den galnaste julfiraren men julmusiken är något jag verkligen älskar. Min bästa jullåt sedan något år tillbaka är dock inte en av de vanligaste men jag ler lite i mjugg när jag inser att den faktiskt har restema. Julkort från New York med Mauro Scocco.

Vilken är din bästa egenskap?

Att jag ser det positiva i allt eller försöker se det bästa i situationen. Min kollega brukar fråga om det finns piller för det där.

Är du social? Jag tror att jag skulle beskrivas som väldigt social men det finns en sida hos mig som är en ensamvarg av rang.

Favoritland utanför Sverige? Nej, där går jag bet. Det är omöjligt att säga. Jag ber att få återkomma om tio år.

Vad läser du just nu? Jag skulle ljuga om jag sa att jag läser något alls just nu men bredvid sängen ligger tre böcker. Good morning av Kristin Kaspersen, Bli hälsoklok av Lovisa ”Lofsan” Sandström och Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät av Paolo Coelho. De senaste jag läste var några kapitel i den senare av dessa.

Hur mycket kontanter har du på dig just nu? 220 kr. Av en enda anledning. Jag har sålt grejer och de som köpte dem hade inte swish.

Favoritskådespelare Julia Roberts

Isglass eller mjukglass? Älskar glass. Och då självklart mjukglass.

Vad är det första du gör på ett hotellrum? Numera är det att fota. Och det har både min sambo och min bästa vän Fia som är de som jag oftast bor på hotell med vant sig vid. Men tidigare var det titta på utsikten eller om det fanns balkong öppna och gå ut på den.

Från vem är ditt senast mottagna SMS? Från Östgötatrafiken. En kod för att börja använda deras nya app.

Vad stod det? Kod 1511. Tack för din registrering!

Vad skulle du vilja lära dig?

Ett nytt språk. Men jag kan inte välja mellan spanska eller italienska.

Vad var ditt senaste inköp? Kaplastavar till minstingen.

Till vem sa du ”Jag Älskar Dig” senast? Till min sambo. Idag av en alldeles speciell anledning. Vi vaknade till årets första snö och innan jag hade hunnit komma ner och börja dagen drog han igång julmusik i högtalarna. Det gjorde mig så lycklig.

Vad tänkte du när du såg dig själv i spegeln i morse? Att det var längesedan jag använde ansiktsmask och att det var dags snart.

Vad väljer du, godis eller chips? Godis, utan tvekan

Din absolut sämsta egenskap? Mitt temperament. Jag har ärvt det från pappa och kan tända till på två röda. Det går även över lika fort men det är ändå inte så kul. Har jobbat hårt de senaste åren på att dämpa det och förlänga stubinen.

Vad är ditt favoritdjur? I husdjursformat är det katt. Får jag välja på alla djur är det elefant.

Hur lång är du? 170

Vilken är din ögonfärg? Grå/blå/grön. Vid ovan nämnda temperament svart.

Om du skulle ändra någonting hos dig själv, vad ändrar du? Jag får återkomma till temperamentet. Och där är jag på god väg.

Vad värdesätter du hos dina vänner?

Att vi tar vid där vi slutade oavsett hur lång tid det var sedan vi sågs. Aldrig några dåliga samveten.

Vilket av plaggen i din garderob är din favorit? Har ingen speciell favorit. Kläder är verkligen bara ett nödvändigt ont för mig. Totalt ointresserad.

Vad får dig att gråta? Vad får mig inte att gråta är väl egentligen frågan här. Jag gråter lika mycket som jag skrattar. Gråter av fina saker, av glädje och av sorg. Jag älskar att gråta.

Nämn tre saker som får dig att le? Mina älskade små, att hitta ”viben” och min favoritmusik.

Om du fick tre önskningar, vad skulle det vara? Att få lov att vara frisk länge, att få avsluta mitt arbetsliv med ett arbete jag gör enbart för att jag älskar det och att mina barn går genom livet utan några hinder av större slag.

Vilka är dina favoritserier på tv? Jag kollar inte mycket på TV. Men på den tiden det begav sig så var det Vänner och Sex & the city. Numera kollar jag på Wahlgrens värld och Playa del Sol men gillade Över Atlanten mycket.

Vad har du på dig just nu? Jeans och linne med sambons fleece (som numera är min)

Vilken superkraft skulle du välja – att kunna flyga eller att vara osynlig? Flyga såklart!

Vilket är ditt favoritgodis? Chokladöverdragna skolkritor.

Vad är din största fobi? Vatten. Jag var sen att lära mig simma och det har förföljt mig. Jag är fruktansvärt obekväm i vatten.

Vet inte om detta gav en så bra bild av människan bakom Lite mera rosa. Men det var ett första försök i alla fall. Har du också svarat på listan. Länka gärna i kommentarsfältet nedan. Och har du inte redan gjort den är det inte för sent ännu.

Om hösten och förändring inifrån

6 november, 2019

Jag ogillar egentligen inte hösten. Som novemberbarn har jag ofta sett fram emot hösten. Men jag skulle ljuga om jag sa att den, i alla fall numera, går mig helt obemärkt förbi. Det minskade antalet timmar i dagsljus påverkar kroppen vare sig man vill det eller inte. Därför lockade temat för en öppen meditation jag var på i veckan som gick lite extra. Autumn is the seasonal portal to change. Glömmer jag någonsin bort det sättet att tänka på hösten så påminn mig är ni snälla.

Autumn is the seasonal portal to change

Jag brukar ha en förmåga att känna in och utifrån självbevarelsedriften se det positiva i det mesta. Det mest naturliga som finns, i alla fall här i norden, är att årstiderna skiftar och naturen förändras. När vi går mot ljusare tider är det lättare att följa med och inte kämpa emot förändringen. När vi går mot de mörkare tiderna blir det svårare. Jobbigare. Mer motstånd.

Se förändringarna i naturen som möjlighet till egen förändring. Se det som portaler in i nya möjligheter. Hösten är en av de portalerna. Och en allé i riktigt höstskrud skulle kunna inte bara symbolisera det utan till och med skapa en fysisk möjlighet att se den.

Låt det som tynger dig falla som löven faller från träden. Ömsa skinn. Öppna för förändring. I år har vi en alldeles unik möjlighet. Vi stänger ett decennium. Jag tycker inte det känns lika lätt att se det nu på 2000-talet. Men vi stänger århundradets andra decennium och går in i 20-talet.

Jag ser fram emot 2020. Till och med visuellt är årtalet jämnt och vackert.

2020

Du behöver inte meditera om du inte känner dig bekväm i det. Det är inte en värld jag heller är så hemma i. Jag är egentligen lite för mycket fröken quick-fix för att ha ro till att meditera.

Själv väljer jag att tänka tillbaka tio år tillbaka i tiden. Jag ser de tio åren som passerat som vägen jag kommer ifrån. Vägen jag ska gå är de kommande tio åren.

Hur såg livet ut för tio år sedan när jag stod på samma plats som idag. När vägen jag kommer ifrån låg framför mig. Vad har jag upplevt på den vägen och hur har det förändrat mig. Vad tar jag med mig från den vägen in i de kommande tio åren på nästa väg. Vägen som nu ligger framför mig.

Autumn is the seasonal portal to change

Låt förändringen du gör komma inifrån. Låt förändringen komma ifrån det du önskar och inte ifrån de som förväntas. Känn in. Vad vill du känna snarare än vad vill du göra eller vara. Vad vill du känna?

Fem platser där jag vill bo

17 oktober, 2019

Annika på Resfredag började, Helena på Oh Darling fortsatte och även Ann-Louise på Från stad till strand har gjort sin lista. Listan på fem platser man kan tänka sig att bo. Listor där man får rannsaka sig själv gillar jag. Där man får analysera sig själv och kanske till och med lära sig något om sig själv. När det gäller just detta ämne inser jag efter en snabb analys att listan ser helt annorlunda ut idag mot vad den gjorde för tjugo år sedan. Här är de fem platser jag kan tänka mig att bo på.

Med en historia på 22 adresser under mina snart 42 levnadsår har jag flyttat i snitt lite mer än en gång vartannat år. Nu är ju inte fallet riktigt så illa men slår man ut det så är det exakt så. Därmed är inte en flytt det som spontant dyker upp i mitt huvud som mitt nästa drag. Men under många år var att flytta något som drev mig och något jag gjorde för att komma vidare och utvecklas. Även om jag inte har landat och känner mig hemma i min nuvarande stad så har jag ändå förlikat mig med tanken på att det är här jag kommer att stanna tills barnen är så stora att de kanske själva valt att byta adress.

Nedanstående lista är en blandning av städer som alltid funnits i mina drömmar som en möjlig stad att bo i och nya favoriter som av en eller annan anledning kommit upp på listan på senare år.

Hitta lättare i inlägget

Oslo
Malmö
Sigtuna
Mallorca
Toscana
Vad hände med Karlskrona?

Oslo

Här har vi en gammal favorit. En stad jag länge trodde att jag skulle bo i. Jag vet egentligen inte varför. Men jag har alltid älskat det norska språket och mentaliteten hos de norrmän jag känner. Oslo har jag varit i tre gånger och jag älskar verkligen staden. Men allt eftersom åren går kanske det får bli den där drömmen som aldrig blev av.

Malmö

Det finns ett par städer i Sverige som är mer troliga än andra att jag flyttar till på ålderns höst när barnen är utflugna. En av dem är Malmö, min gamla hemstad. Jag älskar Malmö. Älskar känslan, det kontinentala. Närheten till Köpenhamn och Europa och att det vissa år aldrig blir riktig vinter där.

Sigtuna

En relativt ny ort på listan är Sigtuna. I mars 2013 satte jag för första gången min fot i Sigtuna. Jag åkte på en utbildning som hölls där och jag föll. Handlöst. Från första stund älskade jag denna lilla idyll. Med mitt sedemera stora intresse för flyg och en försiktig tanke om att en gång i livet på ett eller annat sätt få möjligheten att jobba på Arlanda skulle det dessutom inte vara helt opraktiskt att bo just i Sigtuna. Ska bara vinna på Lotto först.

Mallorca

Den enda lite längre utlandsvistelse jag har hittills i mitt liv är den från november och december 1999. Då gick jag på reseledarskola på Mallorca och tillbringade närmare två månader i Alcudia. Och även om jag försöker hitta andra ställen i Europa som skulle kunna vara potentiella möjliga platser att bosätta mig på i händelse av att jag skulle flytta utomlands så återkommer jag till Mallorca som den plats där jag känner mig hemma.

Toscana

Jag får verkligen fundera och kämpa fram en femte plats. Och kanske är det inte helt rätt. Men är det fem platser på listan så är det och som en blixt från klar himmel kommer den till mig. Och detta är verkligen mer av än dröm än realistiskt och det är väl så det ska vara. Toscana mina vänner. Har ni sett Under Toscanas sol har ni dessutom hela bilden klar för er över hur det ska gå till. Annars kan ni se på trailern här och få er en kort summering av själva förloppet.

Vad hände med Karlskrona?

Så vad hände med Karlskrona? Mitt älskade Karlskrona som jag hyllar i parti och minut. Den stad jag kallar hemma. Det är mitt hemma. Men det jag lämnade för sexton år sedan var då inte nu. Det var den jag var då inte den jag är nu. Jag vill ha kvar mitt Karlskrona som det var då. I minnet. Jag kommer att återvända och jag kommer att älska det. Men hemma som i den staden jag bor i blir det aldrig igen.

Detta är fem platser där jag vill bo. Häng gärna på och gör din egen lista.

Mitt bästa jag varje dag – om passion, drivkraft och vibe

26 september, 2019

Leendet sprider sig från öra till öra. Jag lyfter blicken uppåt som om jag skulle se himlen genom kontorstaket. Det är som om meningen jag just läst där på skärmen har gett svar på alla frågetecken. Så sänker jag blicken för att läsa vidare och leendet som tidigare tagit över mitt ansikte sprider sig genom kroppen som ett pirr och glädjerus när jag läser nästa mening.
Vad är det jag läst? Och vilka frågor har jag fått svar på?

Ibland är det mest naturliga, det vi liksom lever med dag ut och dag in, det vi behöver reflektera över för att få svar. De senaste dagarna har orden passion, drivkraft, magkänsla och vibe sökt mig från flera i sig oberoende håll och källor. De har fått landa och gro som ett ämne jag vill reflektera över. Jag har gett det en plats i mitt undermedvetna och som så många gånger förr så finns svaret rakt framför nästan ganska snart.

En känslomänniskas bekännelse

Jag är en känslomänniska. Och jag har nog ganska länge trott att alla är det. Men så är det ju inte alls. Men jag är det. En känslomänniska av stora mått. I det stora och det lilla. Jag kan gråta lika mycket som jag skrattar, kan gråta av glädje och skratta mitt i sorgen. Jag lever med känslor ständigt närvarande. En ny glass jag längtat efter att smaka omnämns ofta i enorma superlativ om den var god. Inte bara ett konstaterande om den var god eller inte. Nej hela registret.

Upplevelser uppfyller ofta hela mig på något märkligt sätt. Tårar kan trilla. Jag försvinner bort i ett ögonblick av total mållöshet. Det kan vara första gången jag såg Eiffeltornet. Lång borta i fjärran en grådisig majdag. Eller första gången jag såg en glimten av ett valven i Collosseum flera hundra meter bort i en gränd i Rom. Det kan vara solnedgången över Medelhavet eller stjärnhimlen beskådad från totalt mörker i Dubais öken. Men det kan också vara en filmscen. Den i senaste Mamma Mia-filmen till exempel. För att inte spoila något om du inte har sett den berättar jag inte mer. Eller kan det vara musik. Musik! Och inte bara en sort. Det handlar om känslan. Oavsett om det är Theoz, Celine Dion, Danny eller Sven-Ingvars. Rätt låt ger exakt den där känslan. Känslan av att allt är möjligt.

Har jag gått bort mig nu? Gått bort mig i diskussionen om vad det var som fick leendet att sprida sig där på kontoret. Både ja och nej.

Att skapa en vibe á la Sara Rönne

Det hela började med en Instastorie för några veckor sedan. Underbara Sara Rönne satte fingret precis på något som varit så självklart för mig men som jag aldrig egentligen reflekterat över. Eller i alla fall inte riktigt förstått. Hon var på väg på ett av sina äventyr. Denna gången med tåg och så la hon upp denna storyn.

Det där är så jag! Nu gillar jag förvisso att sortera kvitton, något vi kanske inte ska gå in närmare på, men jag har andra saker jag skulle kunna ange just där i stället. Och kanske är det därför jag också gillar att åka exempelvis tåg. Jag har också oftast en situationsanpassad to-do-lista. Och kaffe såklart. Ofta kan jag spara på saker som jag vet passar extra bra till just den där tågresan. Och därmed ser jag till och med fram emot det. Har jag något mindre kul göromål men sparar en bra pod till det tillfället då ser jag fram emot det fast jag egentligen inte gillar uppgiften. Och därmed gillar jag det mesta och ogillar inte mycket.

Min passion och drivkraft. Och är det samma sak?

Min passion och drivkraft då? Det där är svårt tycker jag. Är det samma sak? Måste det vara det eller är det tvärtom inte alls samma sak? En tidigare chef till mig, en person som är en stor inspirationskälla för mig, Harriet, reflekterade över det på ett av mina Facebookinlägg. Hon skrev. ”För mig är en drivkraft mer kopplad till personlighet och passion det kommer mera plötsligt och varar en viss tid.”

Jag försöker analysera mig själv. Jag har inget speciellt område jag brinner för. Har inte hittat hem i yogan eller funnit mig själv i löpningen. Drivkraften hittar jag inte i att göra karriär eller plocka hem bättre titlar till CV:t. Men jag återkommer hela tiden till en känsla. En känsla som infinner sig i kroppen när jag mår riktigt riktigt bra. Det är samma känsla som jag får av den där musiken jag nämnde tidigare, oavsett om det nu är Celine Dion eller Sven-Ingvars. Det är när när jag inte kan stoppa leendet. När pirret sprider sig. Ofta någonstans ifrån hjärt-trakten och vidare ut i kroppen. Det går som en fysisk rysning genom hela mig och leendet går just sådär från öra till öra. Och just i den där sekunden är ingenting omöjligt. Inget berg är för högt, inget problem för svårt.

Att skapa förutsättningen för mitt bästa jag – varje dag

Min passion, det som gör att jag mår riktigt riktigt bra är att skapa de allra bästa förutsättningarna för mig själv. Göra som Sara och skapa den vibe jag vet gör mig till mitt bästa jag. För en utomstående skulle det säkert kunna te sig som petitesser. Men för mig gör den vibe jag skapar till mig själv att jag mår så bra jag bara kan vid varje litet tillfälle. Och det skapar också min drivkraft. Min drivkraft att ständigt fortsätta skapa dessa möjligheter för mig själv.

Det är viktigt för mig att det inte enbart handlar om ouppnåeliga mål eller bara de stora händelserna i livet. Det ska handla lika mycket om vardag. Jag vill göra min vardag till min bästa vardag. Till en vardag jag trivs i och ser fram emot. Till en vardag där jag känner pirret. Där jag känner mig oövervinnerlig. Och där jag längtar till att få vakna nästa dag och vara mitt bästa jag.

Tänkte du nu tanken att vardag är vardag och den måste väl inte alltid vara så speciell? Varför inte, säger jag då? Vad är det som säger att vardagen inte ska vara den bästa vardagen. Det är ju dagarna som går som kallas livet.

Om orden på skärmen

Orden på skärmen framför mig. De där som fått mig att le från öra till öra. De kommer från en ganska ny bekantskap i bloggvärlden, Malin Lundskog. Och i sitt inlägg Måste du hitta din passion för att må bra, ett av de där som kommit i min väg och fått mig att fundera, skriver hon en lista på saker att fråga sig själv för att hitta sin egen passion. Det är när jag kommer till de sista frågorna som det liksom blir så självklart.

Om du inte behövde tänka på vuxenheter som att jobba, tjäna pengar, ta ansvar – vad hade du velat fylla dina dagar med då?

Det är då jag ler från öra till öra och lyfter blicken uppåt. För när jag ställer mig frågan på det sättet blir det självklart för mig. Det blev ett sådant där ögonblick av både pirr, drivkraft och passion när jag insåg det. Jag vill fylla mina dagar med glädje, med möjligheten att inspirera andra till att prioritera sin glädje och prioritera att ge sig själv förutsättningarna till att vid varje tillfälle bli sitt bästa jag, i vardag som äventyr. Och jag ler för att jag ser det så klart. Sedan sänker jag blicken och läser den sista frågan:

Och om du är riktigt ärligt med dig själv: vad får dig att le och känna att tiden står still?

Jo exakt det jag just kände.

Tack alla som inspirerar mig att ge mig själv förutsättningen att vara mitt bästa jag. Hur gör du för att ge dig förutsättningen att vara ditt bästa DU!