Vardagsfunderingar från— Sida 11 av 16

Allt det där jag önskade

9 februari, 2019

Hon hänger av sig jackan på kroken, vinkar ett glatt hej och sedan lägger fröken Therese armen om henne och de går tillsammans in mot frukostbordet på fritis. Therese som bor två hus bort och som till barnens förtjusning går förbi oss ibland på väg mot bilen. Då spelar det ingen roll att det inte är jobbdag. Therese är lika poppis vardag som helg. Sommarlov som höstvecka.

-Vill du också ha rostat eller vill du ha gröt hör jag Therese fråga innan jag dörren går igen bakom mig och jag traskar hemåt.

Det är en ynnest att få lämna sitt barn till frukost med tända ljus och en härlig stämning med personal som är välkomnande och inkluderande. När jag en stund senare åker förbi i bilen på väg mot jobbet skymtar jag henne i snön tillsammans med ett gäng kompisar.

Några timmar senare är fördrinkarna uppdukade tillsammans med jordgubbarna. Fördrinkar på lättdryck med smak av granatäpple. Hår ska lockas och läppar ska få lite glow med hjälp av skimrande läppglans. Sminket som är hett eftertraktat får vänta några år till.

Det är deras andra skoldisco och man kan ta på spänningen i luften. Outfiten är utvald sedan dagen innan. Pengarna ligger på sin plats i den lilla handväskan. En stund senare får jag självklart inte följa med när de går den korta biten ner till skolans matsal.

Hon får allt det där jag bara kunde önska mig och hennes lycka är min. Hon får en trygg uppväxt i ett område där både kompisar och fröknar bor helt i närheten. Hon har ett järngäng runt sig som backar upp och stöttar precis som hon. Fritidsaktiviteterna saknas inte oavsett om det är gympapass eller eftermiddagslek och sova-över-kvällar.

Älskade barn – mitt allt.

På besök i någon annans vardag

7 februari, 2019

Rulltrappan går lite snabbare än hemma. Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig eller om det verkligen är så i Stockholm. Ändå springer jag de sista stegen ner när jag hör tunnelbanan vara på väg in till perrongen. Man vänjer sig snabbt. Igår stod jag där i samma trappa och skakade lite på huvudet åt de som sprang förbi mig för att hinna med trots de ynka tre minuterna till nästa. Jag är på besök i någon annans vardag.

Vid Rådhusets tunnelbanestation halkar jag ut i modden utanför på gatan. Det som igår var okända vägar som fick stakas ut via Google maps är idag lika hemma som min egen ficka.

Vid kaffeshoppen skyndar en kostymklädd man ut ur dörren med dagens morgonkaffe i handen. Jag får väja för den unga tjejen som inte ser sig om när hon öppnar dörren från trapphuset ut på gatan, hon skyndar sig och verkar sen. En mamma drar sitt alldeles för stora barn i vagnen. Troligen i hopp om att hinna lämna på förskolan utan att bli allt för sen till jobbet. I nästa gathörn hjälps två föräldrar åt att klä sin lilla i tjocka vantar och overall på väg in på förskolan med den stenlagda uteplatsen, inte större än vår altan mitt bland höghusen.

Jag påminner mig själv om att inte klaga på mina egna barns skolgårdar.

Jag parerar nerförsbacken ner mot kurslokalen och är lite extra försiktig så jag inte halkar samtidigt som jag måste spana in BRA-planet som går in för landning på Bromma.

Jag svänger höger och huttrar till för vinden som förvånar mig. Igår följde jag GPS:ens röst innan jag svängde. Idag är det kända stråk. Jag känner mig hemma men är ändå bara en observatör och besökare i någon annans vardag. Jag känner mig ensam och som en del av sammanhanget på samma gång. Som om det syntes att jag inte hör hemma där, på besök i någon annans vardag.

Världen är så stor så stor – en reflektion kring att bli för otacksam

5 februari, 2019

En av de personer jag hittade och verkligen har börjat följa efter att jag bestämde mig för att satsa mer helhjärtat på att skriva här på Lite mera rosa, är Jennifer Sandström och med tanke på att hon inspirerar mig i vart och vartannat inlägg så borde hon vara en välkänd figur för er läsare nu. Hur jag hittade just Jennifer har jag ingen aning om men det var något i hennes sätt att skriva som tilltalade mig.

Den 1 november 2018 lade hon upp en bild på Instagram med följande text till:

Jag vill välja mina resmål med större eftertänksamhet. Jag vill inte åka från destination till destination och bli mättad på intryck. Jag vill inte att flygplatsen ska kännas som mitt andra hem. Jag vill inte att det ska bli vardag att befinna sig på olika kontinenter från den ena månaden till den andra. Jag vill inte prata om Sydamerika som om det bara är ett stenkast bort. Jag vill inte förlora tacksamheten över och ödmjukheten inför resandet.

Texten är ett utdrag ur en längre text som hon publicerade på bloggen den dagen. Det inlägget kan ni läsa i sin helhet här.

Och som den där texten fick mig att reflektera och fastna. Så till den milda grad att den tre månader senare resulterar i detta inlägg. Min första tanke var att jag inte alls håller med. För jag älskar verkligen flygplatser och jag vill att de skall kännas som mitt andra hem och jag vill känna att världen inte är så stor att den inte är nåbar för mig.

Men så tänkte jag lite till och förstod vad Jennifer menade. Och då var det bland de klokaste orden jag någonsin läst.

Jag har inte rest runt jorden i flera år. Jag skulle inte betraktas som en globetrotter. Istället har det blivit många resor på kort tid och kanske har jag lite grann hamnat i det negativa i det som Jennifer försöker måla upp en bild av.

Det har blivit så många resor bara under 2018 att jag inte kan förstå att det bara är ett år sedan jag var i Thailand och jag kan på allvar fundera på vart jag är på väg för att jag har så många resor i pipeline och ännu fler att blicka tillbaka på. Våra resor till Stockholm i slutet av förra året går ihop i ett enda virrvarr av tidpunkter och destinationer. Turkiet, Helsingfors, Los Angeles och Paris på bara två och en halv månad.

I morse fann jag mig själv på ett Starbucks i närheten av Venice beach i Los Angeles igen. På snabbvisit för att nyttja en voucher och poäng hos SAS som annars hade riskerat att gå förlorade.

Därför åkte vi från Arlanda på lördagen i SAS Plus och hem från Los Angeles igen på söndagen i SAS Business. Och då fann jag mig där med en latte och overnight oats på Starbucks. Jetlag-tacksam för att de öppnade i arla morgonstund. Och jag insåg att jag inte insåg hur extremt häftigt det är att jag med små medel kan befinna mig på USA:s västkust ena dagen och hinna hem lagom för att hämta barnen på skola och dagis lite drygt ett dygn senare.

Jag var inte i stunden. Jag var i resan hem som skulle genomföras några timmar senare. Jag var på jobbet dagen efter och hos frissan som är bokad några timmar senare.

Jag var till och med både två och tre månader framåt på resan till Tallin i slutet av mars och på resan till San Francisco och Singapore i maj. Men jag var INTE i nuet. I Los Angeles på Starbucks.

Men allt går att ändra på och jag fokuserade på nuet. För jag vill känna att jorden är min att upptäcka men jag vill inte tala om Los Angeles som grannen på hörnet. Jag vill vara tacksam över möjligheten jag har att upptäcka och resa.

Tack Jennifer för en aldrig sinande inspiration.

Digital detox – på semestern eller i vardagen?

3 februari, 2019

En av de stora restrenderna när Ticket presenterar sin lista för 2019 är digital detox. Jag har tidigare skrivit om The Check Out Suite på Hotell Bellora i Göteborg, där du betalar mindre för rummet ju mindre tid du spenderar på sociala medier och då funderar jag på såklart på min egen inställning till ämnet.

Nu har de senaste resorna för min del gått till storstäder i form av Paris och Los Angeles, det har inte varit resor då jag legat på en solstol och kopplat av så digital detox har kanske inte haft samma funktion eller plats på de resorna. Men inte heller i Turkiet i augusti kopplade jag av eller ner från sociala medier. Och jag funderar i mitt stilla sinne om jag skulle må bättre av det. Som resebloggare kan jag också se det som lite kontraproduktivt att logga ut just under resan.

Men jag låter naturligtvis inte tankarna stanna där.

På senare tid har två tankar från andra resebloggare fastnat i mitt minne. Den ena är Jennifer som kopplade ner och av hela jul- och nyårshelgen och som beskrev det såhär när hon kom tillbaka:

Och apropå Instagram så var årets bästa beslut att ta en sociala medier-paus nu under jul och nyår. Har ännu inte laddat ner instagram-appen igen och är inte alls sugen på det. Det har varit underbart att vara utan. Idag öppnade jag Facebook igen och gick igenom och rensade bland alla grupper jag är med i. Klickat i unfollow och notifications off på de flesta nu. Också en befrielse.
– Jennifers blogg hittar du här

Och just den beskrivningen måste jag säga att jag lockades ganska mycket av trots min generella motvilja mot digital detox.

En annan tanke som slog rot kommer från Resfredags årsanalys från förra året. Där skriver Annika:

Jag kan vara betydligt bättre på att arbeta under normala arbetstider och inte låta jobbet med blogg, podd och övriga skrivuppdrag inkräkta på kvällar och helger.
– Annikas blogg hittar du här

Närmare min sanning

Och här tror jag vi närmar oss min sanning. Och om man lägger ihop Jennifers inlägg med Annikas har vi exakt mitt behov av digital detox, det är inte på resan jag behöver den, utan i vardagen.

Jag jobbar inte heltid med bloggen och att skriva. Tvärtom, jag jobbar heltid med annat och skriver, planerar och lever min blogg och allt runt om det övrig tid. Det vill säga kvällar och helger. Jag lever numera med ett anteckningsblock och penna på sängbordet i händelse av att jag inte kan sova eller vaknar med en bra inläggsidé i huvudet. Jag somnar oftast med tankarna på planeringen för kommande dagar när det gäller inlägg på både blogg och Instagram och jag sträcker mig efter telefonen för att uppdatera mig på de senaste inläggen i flödet redan innan jag har öppnat ögonen på morgonen.

Det är här jag behöver min digitala detox. Det är här jag behöver sätta gränser. Om det skall forsätta vara roligt och kanske till och med bli mer än bara en hobby får det inte uppta alla min vakna tid jag inte spenderar med mitt ”riktiga ” jobb och jag tror att jag får bra mycket mer gjort och blir mer effektiv om jag begränsar mitt jobb med Lite mera rosa till specifika tider.

En månads digital detox

Så, med start så fort jag kommer hem från Los Angeles där jag befinner mig när jag skriver detta så startar till att börja med en månads digital detox i vardagen. Här följer fyra konkreta punkter för mig att följa:

Ingen surftid på morgonen
Lägg en halvtimme av lunchen till att uppdatera mig på sociala medier
Max två timmar per vardag läggs på skrivande. Har jag barnen läggs denna tiden efter åtta på kvällen, de dagar jag inte har barnen förlägger jag tiden när jag själv önskar.
Helgerna (när barnen inte är hos oss) är tills vidare frizoner då jag får förlägga hur mycket tid jag vill på bloggen. Helgerna är min tid för producering av nya inlägg.

Och för att jag skall hålla mig till reglerna kommer varje måndag en ärlig statusrapport här på bloggen. Mest för min egen skull så att jag inte fuskar.

Hur ser du på digital detox, känner du behov av det på resan? Och vad är digital detox för dig?

Att ta en selfie – pinsamt eller självklart?

24 januari, 2019

Klockan är strax efter 17 och det är fredag. På personaltoaletten har jag har precis svidat om från vanliga jobbkläder till svarta byxor och vit skjorta och satt upp håret i en stram svans. Jag är redo för mitt kvällsjobb i festvåningen. Mitt första pass på typ tolv år och jag är lite nervös. Det är dags att ta en selfie.

Tack och lov är kontoret tomt. Ändå ser jag mig omkring när jag tar upp mobilen, byter till ”selfiekameran” och smäller av en bild som jag skickar hem till sambon för att förmedla min känsla. Jag vill ju inte att någon ska se att jag tar en bild på mig själv.

En selfie, smaka på ordet. Vad får du för associationer? Är de positiva eller negativa? Vad är din första tanke?

Jag ska vara helt ärlig. Min första tanke är inte helt positiv. Fortfarande tycker jag att det är lite pinsamt och skulle inte gärna slänga upp mobilen och ta en selfie på allmän plats, om jag inte har Eiffeltornet, Colloseum eller utsikten från Empire state bilden i bakgrunden och det är tydligt att jag vill få med mig själv framför just det motivet.

I lördags var jag med på ett superintressant webinarie som hölls av Linda Hörnfeldt (aka @lalinda) inför att hon nu lanserar en superbra utbildning, Social Brand Lab.

Bästa råden för att lyckas i sociala medier

På webinariet gav hon oss några av sina bästa råd för att lyckas i sociala medier, en av dem var att lägga upp bilder på sig själv i flödet. Det behöver inte alls vara studiobilder eller tillrättalagda foton. Bara en bild på dig själv. Då blir det lättare att skapa en relation till den som äger kontot.

Hon rekommenderade att man skulle ha en bild på sig själv som var sjätte eller minst var nionde bild på Instagram. Och min första tanke var: varför i all världen då?

Jo, helt enkelt för att beroende på vilken enhet du använder dig av så är det de senaste sex eller nio bilderna som syns om någon går in på din profil. Kanske av den anledningen att hen är sugen på att börja följa just dig. Och om det då finns en bild på dig, en bild att skapa relation med så är det mycket större chans att personen klickar på följ-knappen.

Jag gick tillbaka till mig själv och analyserade mitt eget beteende och jajamen, visst är det precis så. Jag klickar in på en profil. Ögnar snabbt igenom de senaste bilderna och söker efter någon att relatera till. Vem är det egentligen som äger detta konto? Vem är personen bakom som vill att jag skall börja följa honom eller henne. Visst händer det att jag scrollar ner en bit till för att hitta en bild men jag vill ju såklart att min potentiella följare skall hitta mig direkt.

Jag erkänner att det känns märkligt att lägga upp en bild på sig själv. Men jag tycker samtidigt att det är kul att se bilder på andra.

Mina känslor för selfien

Så tillbaka till mina känslor för selfien. För visst är det så att selfien i början i alla fall sågs som något ”barnsligt”. Men vad hände när de största bloggarna istället anlitade assisten att ha som sin egen fotograf som hängde med dem om dagarna och tog foton till dagens outfit (finns det kvar förresten)? Jo då var ju inte heller det bra såklart. Att ha en egen fotograf med sig – vem trodde dom att dom var egentligen?

Så – om man inte ska ta selfies och inte får ha en fotograf i släptåg, hur tusan ska man då ta den där bilden som vi alla gärna ser i flödet?

Jag tror det handlar om vår kära gamla jantelag. Men vi skippar den va. Fram för fler selfies i flödet. Fram för att våga visa vem vi är, oavsett om mascaran hänger på trekvart, utväxten är ett halvår gammal och glowet du målade på i morse har falnat. Här är jag – följ mig – jag har något att berätta för dig.

Min senaste bild på Instagram ser därför ut exakt såhär:

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Så – har du roligt på jobbet?

20 januari, 2019

Har du också sett klippet med tjejen på bilden här ovanför? Om inte kan du se det en bit ner i detta inlägget. Det har blivit en viral succé de senaste dagarna. Jag är oftast en sådan som inte tittar men vet om att det finns. Så även denna gång.

Igår visade Andreas mig klippet och jag fångades av tjejens otroliga karisma och tyckte självklart att det var ett enastående nummer men tänkte sedan inte så mycket mer på det.

På kvällen snubblade jag över ett inlägg på LinkedIn som berättade historien bakom och jag kan inte låta bli att berätta den för er.

Eftersom den är allt jag står för och allt jag vill säga med denna bloggen och Lite mera rosa.

Katelyn Ohashi var en framgångsrik gymnast. Hon vann bland annat American Cup 2013. Men gymnastik är en tuff sport där kraven är stenhårda och där perfektion förväntas vid varje tävling. Det intensiva trycket hon kände på elitnivå, och kraven från omgivningen, fick henne att tappa glädjen i gymnastiken. I videor från tävlingar på den tiden sågs hon aldrig le. Så resultaten blev sämre och skadorna blev fler

Katelyn hittade till slut till UCLA och deras tränare och då fick hon tillbaka glädjen igen. Såhär berättar hon

”It’s not the outcome. Not me standing on the podium with medals. It’s me being able to walk out with a smile on my face and truly being happy with myself.”

Den glädjen gav henne en välförtjänt 10:a för framträdandet du ser på videon nedan.

För egen del tänker jag självklart tillbaka på feedbacken jag fick för några år sedan som också ligger till grund för hela idén bakom Lite mera rosa och min önskan om att hjälpa andra att prioritera glädjen i livet.

Den konstruktiva feedbacken jag fick som återkoppling på ett jobb jag inte fick. Att jag som alltid är glad borde begränsa min glädje och välja när jag var glad och inte. Du kan läsa mer om den historien här om du inte redan gjort det.

Berättelsen om Katelyn ovan ser jag som ett tydligt bevis på motsatsen. På att man alltid skall främja glädjen. Låt det bli en tydlig påminnelse till oss alla att de bästa resultaten kommer när man har ett leende på läpparna.

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Ett sargat Paris dagen efter kravallerna

18 januari, 2019

Jag står bredvid den gamle mannen och båda riktar vi våra objektiv mot den sönderbrända motorcykeln i gathörnet. Han sitt Canonobjektiv för säkert ganska många tusen. Jag min iPhone-kamera. Men båda med samma mål. Att dokumentera förödelsen som skapats efter de gula västarnas protester kvällen innan. Det är ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

– Cést terrible säger han och skakar på huvudet.

På min knaggliga skolfranska och med gemensamma ansträngningar på engelska samtalar vi en stund och kommer fram till att det är onödigt. Så onödigt. Sen nickar jag farväl och rullar min väska de femtio meterna till mitt hotell.

Kvällen innan satt jag på mitt hotellrum på Arlanda och följde liverapporteringen från centrala Paris.

Såg hur polis och demonstranter drabbade samman, hörde explosioner, såg Triumfbågen klottras ner och såg tårgasen. Ändå trodde jag nog att det var som vanligt, att medierna överdrev. Trots att jag såg bilderna.

Lite som förra gången vi besökte Paris. Det var i maj 2017 och samma dag som Macron, som nu är den man protesterar emot, valdes till president. Vi avnjöt varsin kaffe på Starbucks några hundra meter från Louvren när de svenska medierna kablade ut nyheten om hur just Louvren, som var Macrons högkvarter, fått utrymmas och att det var stora kravaller. Själv märkte vi ingenting.

Denna gången är det annorlunda.

Så snart jag kommer upp från metron vid San Augustin ser jag det. Först tror jag det är vanligt klotter men inser snart att det är spår efter gårdagen. Jag stannar och tittar. Ser fler som stannat, som betraktar, som fotograferar, som filmar och förfasas.

Så ser jag den sönderslagna fönsterrutan mitt framför mig. Det är lite som att ögat valt att inte se först för att vänja sig. Jag går några meter. Mer klotter. En förstörd bankomat. Framför en bank har det som troligen är personalen samlats. Någon gråter. På andra ställen har man redan hunnit få upp plank som skyddar från intrång och glasskärvor som kan skada.

Det har hunnit gå drygt en månad sedan mina dagar på egen hand i Paris. Sedan mina dagar med datorn som mitt enda sällskap och näsan som riktmärke för nästa upplevelse. Jag har börjat på ett inlägg om hotellet jag bodde på. Jag har funderat på berättelsen om min skrivhelg. Men någonstans har detta legat och grott. Att få berätta om det som mötte mig.

De oroliga kommentarerna från nära och kära på meddelande och sociala medier avfärdades med att det inte var någon fara. Jag skulle vara ett par kilometer bort. Två kilometer närmare bestämt. Ett avstånd som inte betydde någonting skulle det visa sig.

Det var ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

Det var ett sargat Paris som mötte mig den tredje dagen i december 2018. Och dagen efter var det en annan typ av gula västar som regerade Paris gator. De som fick städa upp. Sopa upp resterna och skrubba klotter. Några dagar senare syntes nästintill inga spår och receptionisten på hotellet bedyrade att gårdagens kravaller inte skulle upprepas under söndagskvällen. De som protesterat skulle upp och jobba imorgon. Fredagar och lördagar kunde man dock förvänta sig något annat. Och hon hade rätt.

Läs också: Att uppleva Paris på egen hand

Jag är inte djupt politiskt insatt inte i Sverige och ännu mindre i Frankrike. Se inte detta som ett inlägg i debatten. Se det som mina högst personliga funderingar om det är värt att förstöra? Om det inte finns andra sätt. Jag förstår att man behöver visa sitt missnöje. I detta fallet har jag förstått att det gäller missnöjet mot höjda priser på drivmedel och avsaknaden av kollektiva möjligheter att transportera sig utanför storstäderna. Men hjälper det verkligen att slå sönder och klottra?

Några dagar senare var Triumfbågen fortfarande stängd för besökare men av klottret syntes inget till. Några andra gula västar hade tvättat den ren och fin igen.

Skrivkramp, upp över öronen att göra och lite upp å ner

16 januari, 2019

Det är väl inte mer än rätt att jag redan direkt informerar om att dagens inlägg troligen blir ett av de där som hamnar i kategorin Lite mindre rosa. För nu känns det lite tungt. Och jag kan liksom inte skylla på någon annan än mig själv.

Halva januari har redan passerat, vad hände liksom? Och jag brukar säga att det är när tiden styr mig och jag inte styr tiden som det blir såhär. Men som sagt, just nu kan jag inte skylla det heller på någon annan än mig själv.

Abstinens

Vi har alltså bestämt oss för att spara istället för spendera årets första månader, jag har berättat om det tidigare. Och jag har verkligen bestämt mig för att ha karaktär här. Och det har jag haft. Men gud så tråkigt det är. Andreas som är duktig på att hitta fyndresor informerar om den ena resan efter den andra och jag håller bestämt fast vid att vi stannar på hemmaplan. Då gäller det att se målet. Målet att ligga på en riktig paradisstrand när man som bäst behöver det någon gång i slutet av september eller börja av oktober.

Jobb å extrajobb

Som ett led i sparandet kan jag ha tagit det steget längre och skaffat mig ett extrajobb. Och då menar jag ett extrajobb utöver de 100 procent jag jobbar 8-17, de ganska många procent jag försöker och vill lägga på bloggen och Lite mera rosa och mina artiklar som ligger och väntar på att bli skrivna. Så när jag inte har de små så huserar jag också i Linköpings festvåning då och då och serverar. Det var både läskigt och en fröjd att ta på sig vit skjorta, svarta byxor och foträtta skor, sno upp håret i en stram svans och knyta förklädet bakom ryggen. Som att resa i tiden. Vansinnigt roligt och vansinnigt ovant men det var som att cykla om jag får säga det själv.

Bloggen och det då…

Jag har ju alltid älskat att skriva och på min tidigare blogg skrev jag om ditten och datten. Om livet i allmänhet och synnerhet benämnde jag det då. Ibland djupare och mer omfattande. Ibland ytligt och utan någon som helst mening.

Att starta en ny blogg var lite läskigt. Jag har troget hållit fast vid min förra i alla år. Men det var en nystart. Jag hade en plan och plötsligt var det inte bara för att jag kände för det. Jag läste runt bland andra bloggare i samma genre och läste på hur man skulle tänka om man tänkte sig att göra detta mer professionellt. Sökordsoptimering, SEO, influencernätverk, strategiskt placerade underrubriker och allt allt i en enda röra. Som journalist borde jag känna mig hemma. Skapa slagfärdiga rubriker skriva sammanfattande ingresser och styckesindela har jag studielån att betala av för att ha lärt mig. Ändå blev det nästan lite övermäktigt. Jag fick skrivkramp. Skrev det jag trodde förväntades av mig snarare än det som kom från hjärtat. Det har tagit på krafterna och jag har planen att hitta tillbaka till det där från hjärtat. Man måste älska det man gör för att någon annan ska göra det.

Hur ser ni på det? Vad säger ni om att skriva lite mer om vardagen? Är det intressant, som ett sånthär inlägg till exempel?

Magen – min mage

Några dagar innan jul 2011 fick jag åka in akut och blev inlagd på KAVA (Kirurgisk akutvårdsavdelning) här på Linköpings universitetsjukhus. Domen eller kanske snarare diagnosen blev divertiklar, i dagligt tal kallat tarmfickor. Något pappa led av i många år men som är ovanligt i så pass ung ålder som jag fick det. Orsaken är oftast den kost vi äter så mycket av idag i västvärlden. För lite fibrer.

Har man en gång fått det är det viktigt att tänka på lite olika saker:

att röra på sig, tarmen är en muskel och behöver rörelse för att vara aktiv
bra mat, som i mycket fibrer och mindre vitt mjöl. Också för att tarmen ska få jobba.
äta långsamt och tugga varje tugga många gånger.
inte stressa

Jag har haft ett par återfall under åren. Och de har ofta kommit under perioder som varit lite stressigare. Det är inte nödvändigtvis så att det behövt vara så stressigt i kalendern. Det kan vara stress mentalt. Och kanske borde jag inte bli förvånad när det nu har gett sig till känna igen.

Att göra det man älskar

Men jag vill inte klaga. Jag ska inte klaga. Jag får göra så mycket roligt som jag älskar. Jag kanske bara har en tendens att göra allt lite för mycket. Gå in för saker så till den milda grad att det inte finns någon gräns. Jag behöver bli bättre på detta med lagom. Så nu tar jag mig själv och en god bok och bäddar ner mig ett par dagar och planerar för lite mera lagom.

Att göra något helt meningslöst

13 januari, 2019

Under soffbordet ligger två stickningar. Jajamen, ni hörde rätt. En är min och en är min dotters. För en tid sedan önskade hon att jag skulle lära henne sticka. Sagt och gjort. Jag letade rätt på en garnaffär och investerade. Jag skulle göra något helt meningslöst.

Det är möjligt att det är en ca 25 år sedan jag stickade senast. Mamma var duktig på det och det ligger i släkten på hennes sida. Jag har flera kusiner som är grymma, som stickar ett par raggsockar eller vantar på en kväll. Ändå var jag skeptisk till om jag skulle komma ihåg hur man gjorde.

Jag letade fram ena änden på garnet och tog fram stickorna och lite som magi började händerna lägga upp maskor som om det var igår. Sedan har vi övat då och då jag och V.

40 maskor helt meningslöst

Min stickning ligger där under bordet. Och ibland tar jag fram den och stickar några varv. 40 maskor. Jag stickar endast räta för att komma in i det. Och de där 40 maskorna är inte tänkt att bilda någonting när varven är färdigstickade. Jag har inte ens något mål hur många varv eller hur många centimeter som skall stickas. Istället stickar jag alltså helt utan mål, utan tanke om vad det ska bli eller att det ens ska bli något. Jag gör något helt meningslöst.

Behöver nämligen öva på det.
Att göra något helt meningslöst.

Vad jag än gör så vill jag att det skall kännas produktivt. Det är både en förbannelse och en gåva. Det är sällan jag kollar på en film eller ett TV-program utan att ha mobil, dator eller kalender i närheten för någon form av planering. När jag står i duschen fullkomligt sprutar idéerna ur mig, det är sällan jag är så produktiv på idéer som just där.

Sätter jag mig i favoritfåtöljen och ska lyssna på ljudbok tar jag tillfället i akt att lyssna lite extra på formuleringarna för att se om jag hittar några uppslag till det jag själv skriver på.

Allt inspirerar

Tåg- och flygresor, men även bilresor (om jag inte kör) är bland de bästa stunderna att få massor gjort. Bredvid sängen ligger ett litet block att notera på om jag kommer på en bra idé innan sömnen fångar mig. Och när vi slänger oss i soffan och kollar igenom lite YouTube-klipp som laddats upp sen sist så ser jag till att titta på klipp som kan inspirera till inlägg eller egna resor.

Jag gillar helt enkelt att göra saker jag ser ger mervärde för mig. Men jag vill också öva på att göra saker som är helt utan mening. Jag är inte så bra på att bara titta rakt upp i taket och släppa tankarna fria utan mål men att sticka 40 räta maskor varv ut och varv in tyckte jag var en briljant idé för att göra absolut ingenting.

Ända till det gav idén om detta inlägg…
Och så var vi där igen.

Tack för att du läser mina tankar. Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar.