Personligt - noteringar från hjärtat— Sida 6 av 20

När världen öppnades och stängdes

19 juni, 2020

Det är tidig morgon den 26 september 2015. Jag har lämnat Andreas på rummet och traskat ner till stranden i Alcudia innan jag ska handla vår frukost. Jag tar av mig mina sandaler och doppar fötterna i vattnet där allt en gång började. Och nu börjar det igen, men det vet jag inte då. Detta är min berättelse om när världen öppnades och stängdes igen.

Jag är nyss fyllda 20 när jag i början av 1998 gör min allra första utlandsresa, om man inte ska räkna turerna över sundet till Danmark. Och när jag väl gör det tar jag i från tårna. Jag åker tillsammans med min dåvarande sambo och hans familj till landet han är adopterad ifrån – Sri Lanka. Det är en total kulturkrock och det finns stunder då jag överväger att aldrig, jag menar aldrig, resa igen. Men det finns också stunder då jag älskar det. Man kan säga att när jag gör den resan är världen som ett blankt blad för mig. Jag har aldrig haft en längtan att resa och jag har inte heller haft någon i min närhet som gjort det.

Ett och ett halvt år senare sitter jag på planet igen. Det är november 1999 och jag ska spendera två månader på Sunwing i Alcudia på Mallorca. Jag ska bli reseledare. Det var på den tiden man gick in i Ving-butiken eller på resebyrån och hämtade kataloger där man bläddrade och drömde sig bort. På en av de tummade bladen hittar jag reklamen för reseledarutbildningen. Jag söker och kommer in. Och det är där jag får upp ögonen för att resa. Även om det ska dröja många år innan jag verkligen förstår att världen är min.

Där på stranden i Alcudia promenerar jag och drömmer mig bort. Där på Mallorca träffar jag människor som också vill resa. Som har rest. Som är på resa. Och jag vill vara en av dem. De kommande åren gör jag kortare resor inom Europa. Oftast med Ving – och jag älskar det.

Så är vi tillbaka där detta inlägget började. När jag är tillbaka på just den där stranden. I september 2015. Jag och Andreas gör vår första gemensamma resa. Och min första resa på många år. Kanske är det där världen öppnas igen. Jag återupptäcker möjligheterna. Och jag vill ha mer.

Jag gav mig inte av med en ryggsäck och backpackade i Asien efter gymnasiet, jag var inte Au Pair i USA eller pluggade i England. Jag åkte inte med familjen på charter på loven i min barndom. Det som är att resa för mig har jag hittat själv och nu har jag hittat tillbaka till det. Det är september 2015 och världen öppnas.

Sedan den där septemberdagen har jag sett världen som jag inte gjort tidigare. Det är inte alltid resmålet i sig som är det storslagna och viktiga. Ibland är det resan i sig som är målet. Jag älskar känslan av att världen är nåbar. Inget är omöjligt. Och det mesta är bara en flygresa bort. Svårare än så är det inte. Världen som var ett blankt blad, något okänt och inte för mig är plötsligt min. Den känslan är befriande.

Det är september 2015 och de kommande fyra och ett halvt åren ska jag se mer av världen än jag någonsin hade vågat drömma om och hoppas på. Från att aldrig ha satt min fot på andra sidan Atlanten ska jag besöka USA fem gånger. Från att länge ha närt en dröm om att se Thailand ska jag åka dit dubbelt upp. Jag ska få se öknen i Dubai, dricka bubbel på Marina Bay Sands i Singapore och åka på världens största kryssningsfartyg i Medelhavet. Jag ska få uppleva Colloseum och jag ska åka till Arlanda utan att överhuvudtaget veta var jag ska. Två gånger.

Världen har bokstavligt talat öppnat sig för mig. Och när jag dessutom övervinner min flygrädsla är världen min. Frågan är in OM jag ska besöka nästa plats på önskelistan utan NÄR.

Och där står vi när jag slår upp de blå på morgonen torsdagen den 12 mars 2020 till en helt ny värld. En stängd värld. Där frågan inte är NÄR jag ska besöka nästa plats på önskelistan utan OM jag kommer att kunna besöka den. Det är i det närmaste bokstavligt talat min värld öppnas och stängs inom loppet av några år.

För några dagar sedan hävde UD avrådan om att resa, till en början till ett litet antal länder. Men jag hängde inte på bokningsknappen. Önskelistan är ändrad. Världen är inte längre min. Den är vår. Att ta hand om. Tids nog blir den min igen men kanske i en annan form. Och fram till dess är Sverige min värld. En värld väl värd att se och upptäcka. Önskar dig en fin midsommar.

Mera att läsa på Lite mera rosa

Missa inte nästa inlägg. Följ mig gärna på Instagram eller på Facebook för fler bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Personligt

Fotoutmaning juni – moln

7 juni, 2020

Min bloggkollega Maria på mariasmemoarer.com har en månadsutmaning på sin blogg. Ett bildtema i månaden. I maj var temat mönster och där hade jag inte så mycket att komma med. Men i april var jag med och bidrog med mina favoritbilder på temat vatten. Fotoutmaning juni är nu presenterad och temat är moln. Ännu ett tema där jag känner mig hemma och självklart hakar på. Och som Maria skriver. Här är nog inte problemet att hitta bilder utan snarare att välja ut de bästa.

Hitta lättare i inlägget

Augustimolnen
Junimolnen
L.A.-molnen
Skånemolnen
På väg till flygplatsen-molnen
Domedagsmolnen
Ovan molnen-molnen

Augustimolnen

Augustihimlarna brukar vara mina favorithimlar och har bidragit med bilden som inleder detta inlägg. En mycket speciell augustidag 2016. Men det är inte det enda augustimolnet här kommer ännu en favorit.

Junimolnen

Men det är inte bara augusti som kan bidra med de där härliga molnkonstellationerna. Försommarmolnen har även de sin charm. Höga, nästan lite overkliga. Nej, det är inte oskärpa i denna bilden. Molnen såg ut precis såhär.

L.A.-molnen

Det är något alldeles särskilt med molnen över Stilla havet, precis som solnedgången i Stilla havet är det lite extra lyster över molnen här. Just dessa förevigade vid Venice beach.

Skånemolnen

Aldrig annars kan molnen så tydligt skilja ett landskap i två delar som i Skåne. När de platta landskapet avslöjar så mycket. Dramatiskt över Lundaslätten.

På väg till flygplatsen-molnen

Tidig morgon. Så där tidigt morgon som det bara kan vara när du gått upp mitt i natten och packat in resväskorna i bilen och är på väg till flygplatsen. Med fjärilar i magen och resfeber till frukost. Ljuvliga arla semestermorgonstund.

Domedagsmolnen

De dyker upp ibland. De där molnen som får dig att tro på domedagsprofetiorna ändå. Av dem alla är dessa de jag fortfarande inte riktigt kan se mig mätt på.

Ovan molnen-molnen

Svårslagna om du frågar mig. De där molnen du ser ovanifrån. Här förevigade för ett drygt år sedan i Singapore på väg hem från resan jorden runt på åtta dagar samt vid inflygningen till Aarhus på midsommarafton

Bjussa gärna på dina bästa molnbilder och skriv en kommentar nedan så vi kan länka till varandra. Vilka är dina favoritmoln?

Mer läsning på Lite mera rosa

Treriksröset blev Höga kusten blev ?

29 maj, 2020

Även om det inte har varit så sannolikt har vi ändå haft försiktiga planer för en roadtrip i sommar. Jag tog i från tårna och tänkte slå flugor på min bucketlist i en smäll. Midnattssolen och Treriksröset. Men det får nog bli en annan sommar.

Vägen till Treriksröset i en excelfil

Jag hade resrutten klar, i ett excel-dokument såklart med mil och tidsåtgång samt stopp som skulle göras på vägen i olika kolumner. Vi skulle spendera elva dagar runt midsommar i bil på roadtrip från Linköping till Treriksröset med omgivande sevärdheter och en hel del kul på vägen. Lapporten var en av höjdpunkterna som skulle ses. Men så insåg jag att Treriksröset nås via Finland. Och oavsett hur långt vi tillåts åka i Sverige i sommar så känns Finland ganska omöjligt. Bara att inse fakta. Excel-filen arkiverades för en kommande sommar.

Höga kusten och Åre

Istället övertog sambon planeringen. På några timmar en eftermiddag hade han planerat en ny lite mer rimlig rutt. När jag tappade stinget tog han över. En av höjdpunkterna här var Höga kusten. En annan Åre och boende i Airbnb precis vid St Olavsleden. Något kortare rutt men fantastiskt fina planer. Sedan meddelade herr statsminister att det är två timmar hemifrån i bil som gäller. I alla fall tills vidare. Och även om Folkhälsomyndigheten hintat om att rekommendationerna för sommarsemestern kommer i början av juni så vågar vi inte hoppas. Och varför ska vi hålla på fantastiska boenden när någon annan faktiskt kan få möjligheten att boka dem. Både Åre och St Olavsleden står ju kvar.

Midsommar i?

Det kommer bli en midsommar betydligt närmare hemma. Nu är bara frågan var. Vi är långt ifrån traditionsbundna när det gäller midsommar. Vår första ”date” var en midsommarafton. Då käkade vi tacos och drack rödvin. En annan midsommar har vi spenderat på ArlandaMed flightspotting. Förra året satt vi på ett flyg till Danmark när det var primetime för de små grodorna. Det är helt enkelt inte dans kring midsommarstången, jordgubbstårta, matjessill och färskpotatis som är det viktiga för oss.

Så nu återstår det att se var vi landar för midsommar i år. Kanske blir det på uteplatsen här hemma med ett försök till det vi oftast misslyckas med på nyårsafton. Att vara uppe till tolvslaget. Hur firar du midsommar?

Missa inte nästa inlägg. Följ mig gärna på Instagram eller på Facebook för fler bilder och tankar. Klicka bara på ikonerna här nedan. Tack för att du läser mina tankar.

Nya saker i mitt liv som jag kan ”tacka” Corona för

13 maj, 2020

Jag vet inte om det är rätt att säga att jag kan tacka Corona för något. Men jag försöker ofta se det positiva i allt jag kan. Jag gör det med respekt för alla som på ett eller annat sätt drabbats av pandemin som har världen i sitt grepp. Men tar man ett steg tillbaka och ser på sitt liv och sin vardag så tror jag att vi är många som kan hitta saker vi gör eller känner som vi inte gjort eller känt om inte Corona hade funnits och som faktiskt är positiva.

Och jag är inte ensam. Fler och fler tankar i dessa banor börjar dyka upp hos dem som likt mig kände sig vingklippta i pandemins framfart. Jag gläds åt Lina Skandevalls underbara uppdateringar på Instagram om stressen som blivit ett lugn. Och Towe på Comeflywithme.se skrev för en tid sedan ett inlägg mycket likt mitt eget som då låg och gottade till sig i de sista raderna.

Nya saker i mitt liv

Tid

Detta reflekterade jag över på Instagram för någon vecka sedan. Jag gillar verkligen mitt jobb och har mycket sällan söndagsångest. Däremot kan jag ganska ofta känna en stress över att helgen har gått för fort och för att jag inte har hunnit allt det jag vill. Det gör jag inte längre. Istället känns det som att jag har fått tid av hela situationen. Jag hinner både tänka och tala till punkt. Hinner färdigställa saker jag påbörjar och de jag har påbörjat sedan länge. Jag hinner ta den där promenaden. Jag hinner skriva det där blogginlägget. Nu är min stora förhoppning att jag lär mig något av detta och tar det med mig.

STF

Jag har länge tänk att jag skulle bli medlem i STF – Svenska Turistföreningen. Men ni vet hur det är. Det blir inte av. Nu läste jag att även de har drabbats hårt och är nära kollaps. Ett medlemskap var inte bara något jag kunde ha nytta av. Föreningen behövde mig. Och jag fick äntligen tummen ur.

Våfflor gånger tre

Vi har varit duktiga på att ha med oss matlådor ganska länge nu. Vi har aktivt valt att inte äta ute för att spara pengar till resor. Nu ser världen annorlunda ut och vi vill fortfarande inte slösa. Däremot vill vi stötta våra lokala restauranger och näringsidkare. En av mina favoritrestauranger Melins café serverar våfflor to die for och inte mindre än tre gånger de senaste två månaderna har jag njutit av dessa. På våffeldagen blev det en efterrättsvåffla och därefter matvåfflor till lunch.

Eller som en kollega till mig sa. Äntligen är det ok att vara för lat för att laga mat.

Naturkartan och vandring

Det senaste tillskottet i mitt app-bibliotek är Naturkartan. I den hittar man naturreservat och vandringsleder i hela Sverige. Och tack vare den har jag hittat vandringsleder jag aldrig tidigare hört talas om.

Vi kommer aldrig att bli några skogsmullar men lite hooked på vandring har vi allt blivit.

Sommarens reseplanering

Förutsatt att vi inte rekommenderas stanna hemma helt i vår egen sjukvårdsregion under sommaren så kommer vi att röra oss inom Sveriges gränser och då kommer vi som det ser ut att röra oss norrut. Och jag hoppas så innerligt att resan vi börjat planera, börjat göra noteringar om och sätta ut pluttar i Googlemaps kommer bli av.

Inget ont som inte för något gott med sig

Jag hoppas och tror att vi kommer stärkta ur denna kris. Och inte bara det. Jag tror vi kommer att gå förändrade in i en ny framtid. Och vet ni vad? Jag tror att jag kommer att komma överens med den framtiden också.

Missa inte nästa inlägg. Följ mig gärna på Instagram eller på Facebook för fler bilder och tankar. Klicka bara på ikonerna här nedan. Tack för att du läser mina tankar.

Mer att läsa på Lite mera rosa

Om dagarna som går som kallas livet

7 maj, 2020

Meningen med livet är livet. Citatet står Ellen Key för. Svensk författare som spenderade sista delen av sitt liv i sitt hus vid foten av Omberg. Det är dagarna som går som kallas livet är ett annat känt ordspråk. Vem som ligger bakom det är jag dock lite osäker på. Jag är dock säker på en sak. Att det är sant och att det i alla fall för mig har blivit tydligare i dessa tider.

Det räcker att blicka tillbaka en lite dryg månad i kalendern för att hitta ett helt annat liv. När jag gick in i mars månad gjorde jag det i lugnet på Husby säteri. Jag har för vana att skriva med blyerts i översiktsplaneringen i min analoga kalender och resultatet av det är att jag nu har kunnat radera alla planer. Bokstavligt talat. Men jag vet att varje helg var fullbokad i hela mars och i stort sett hela april. Och jag gillade det. Också.

Av alla planer blev en verklighet

Av alla dessa planer gjorde vi verklighet av en. Helgen med barnen på Vildmarkshotellet i Kolmården. Och vi fick en sagolikt härlig vistelse där. Istället för allt annat har vi hållit oss inom länet, inom den egna sjukvårdsregionen. Vi har inte alls bara suttit hemma, för barnens skull och för vår skull har vi hittat på saker. Saker som annars inte hade fått ta plats. Som inte är storslagna. Saker som inte kostar en massa pengar. Saker som är underbara att fylla dagarna med. Dagarna som går som kallas livet.

Det finns flera saker som jag hoppas ta med mig ur denna krisen. Jag är ganska säker på att jag aldrig mer kommer att ta för givet att kunna resa igen. Kommer inte börja planera nästa resa under tiden jag är på den nuvarande. Jag ska njuta till fullo av nuet istället för att bara blicka framåt. Och så vill jag bli bättre på att uppskatta livet. Dagarna som går. Som inte innehåller något speciellt eller kanske bara innehåller något lite speciellt. För meningen med livet är ju faktiskt livet.

Gräv där du står

Tre år gick jag på universitet och läste till journalist och av de tre åren finns de några få saker som verkligen etsat sig fast i mitt minne. Det absolut viktigaste är det min lärare i radio, Tomas Jennebo, sa. Gräv där du står.

I det sammanhang han sa det menade han ur ett journalistiskt perspektiv. Att man inte ska tänka för stort. Att man har historierna att berätta närmare än man tror. Man ser bara inte skogen för alla träd som det så vackert brukar heta.

Men det kan också appliceras på resemönstret. Så mycket vackert vi har i vårt närområde som vi inte vet om. Eller som vi kanske vet om men som vi tänker att vi ska se sen. När vi är färdig med resten av världen? Eller när då?

Närområdet kan betyda din stad, eller ditt landskap eller varför inte ditt land? Börja med det allra närmaste. Vad finns det i din stad eller i ditt landskap som du länge velat se som du ännu inte sett?

Sommarens upptäckter

I sommar ska jag vandra längs Göta kanal, gå på guidad visning på Ekenäs slott och Vadstena slott, vandra i Getåravinen och fika på Café Tannefors slussar. Bara ett axplock av allt härligt Östergötland har att bjuda på. Vad har du för planer?

Missa inte nästa inlägg. Följ mig gärna på Instagram eller på Facebook för fler bilder och tankar. Klicka bara på ikonerna här nedan. Tack för att du läser mina tankar.

Mer att läsa på Lite mera rosa

Fyra bröllop och åtta begravningar

25 april, 2020

Igår tog vi ett sista farväl av Andreas farfar i vackra Sankt Nicolaikyrkan i Arboga. Farfar Rolf. Jag har bara träffat honom några få gånger under de snart fem åren det varit Andreas och jag. Och av de gångerna mindes Rolf ingenting då han de sista åren blev mer och mer dement. Men det var verkligen en rekorderlig gammal farbror jag träffade de där gångerna. Korrekt och med håret väl kammat ovanför de fundersamma ögonbrynen som studerade mig innan handen sträcktes fram för att hälsa. Precis som han gjorde en halv minut tidigare. Det är aldrig lätt när någon nära lämnar. Men Rolf fick 92 år här på jorden och nu mår han bättre där livet fortsätter.

En av mina favoritfilmer brukar passera förbi i mitt medvetande vid dessa tillfällen. Fyra bröllop och en begravning. Och så kom det sig att jag började fundera på min egen statistik. Som lite av en sladdis har jag begravt bland annat både mamma och pappa. Men också sex personer till i det som är min närmaste familj eller vän-skara.

Men hur jag än räknar och räknar får jag inte statistiken över bröllop att se lika bra ut. Den stämmer förvisso överens med filmtiteln jag just nämnde. Fyra alltså. Men i relation till åtta begravningar känns det ganska hopplöst. Fyra bröllop och en begravning ger fyra gånger så många bröllop som begravningar. Det ger trettitvå bröllop i mitt fall. Jag har härmed ett starkt budskap till mina vänner att göra vad de kan för att rätta till dessa siffror. Och det pronto.

Farfar Rolf älskade blommor och färg. Och bakelser. Min svägerska Jessica stod för inköpet av fika efteråt och lyckades kombinera allt han älskade i ett. Själv fångade vi det mest på bild.

Svåger och Svägerska. Johan och Jessica. Herr och fru Dahlin på Tunadal.

I övrigt sänds härliga västmanländska hälsningar från köket hemma hos svåger och svägerska på Tunadal i Arboga. Andreas står vid spisen. Tre fjärdedelar av familjen Dahlin är på träningspass som Jessica leder och själv knappar jag ner dessa orden till dig som vill läsa. Om en stund beger vi oss av på roadtrip mot Närke. Ett landskap jag inte kan så mycket om. Ha en fortsatt fin lördag kära läsare.

Läs också: Om vårt besök på NoraGlass i Nora

Mer att läsa på Lite mera rosa

Om 80-talets följare på Instagram och en resa i tiden

19 april, 2020

Jag får ganska ofta höra att jag textar fint och förutom att jag lärt mig att säga tack brukar jag fortsätta med att förklara det med att jag som liten hade många brevvänner. Och med många menar jag 74. I morse vid frukosten var det mina barn som tyckte att jag skrivit fint på ett papper och de fick samma förklaring. Det händer då och då att det jag säger skapar reaktionen som kom av just det. Den där minen av total oförståelse som säger mig att jag kanske ändå är född på stenåldern. Och under tiden jag förklarar fenomenet brevvän slår det mig att jag kanske just hittat 80-talets följare på Instagram eller i alla fall motsvarigheten.

Jag är född 1977 och när jag växte upp på 80-talet fanns det i varje välsorterad tidning en sida där man sökte brevvänner. Allt ifrån Frida till Starlet. Från Penny till Barbie och Kalle Anka. Det funkade som så att man kunde skriva in till redaktionen och liksom annonsera efter brevvänner. Och en ganska typisk sådan annons kunde se ut som denna.

Man berättade lite kort om sig själv gärna med inslag av ord som jordsnurr eller vårar och fånga en vässad penna som i exemplet ovan. Sedan skrev man sin adress och väntade på svar. Jag svarade på brevvänsannonser som passade in på mig och vid något tillfälle hade jag själv turen att få min annons publicerad i någon tidning.

Doftpapper och luktsudd

Stora delar av veckopengen spenderades på fina brevpapper, pennor, sudd och klistermärken att dekorera. Man skickade med det senaste lilla fotot från skolfotograferingen och bytte klistermärken eller bokmärken. Det var alltid kul att se vad som följde med det senaste brevet från brevkompisen.

Med alla svar jag själv skrivit och alla svar jag fick på min annons landade jag som mest i 74 brevvänner utspridda i hela Sverige. Jag älskade att vittja brevlådan och väntade ofta i fönstret när tiden för brevbärarens ankomst närmade sig. Så kom dagen när jag hade fått så många brev att brevbäraren satt ett gummiband runt min brevhög och min lycka var stor.

En lite rolig anekdot kring detta är också när jag många år senare fick ett meddelande en bekant vid namn Nina. Nina och jag gick Vings reseledarskola ihop på Mallis 1999. Det var vi och 96 andra elever från Sverige, Norge och Danmark. Nina var från Växjö och jag bodde då i Karlskrona. Vi höll kontakten även efter utbildningen och träffades några gånger genom åren. Numera är Nina en av de vänner jag har på Facebook.

För något år sedan rensade Nina bland gamla saker och hittade breven från 80-talets brevvänner. Några av breven kom från Cornelia Eriksson. Det var jag det. Tänk vad liten världen är ändå.

Läs också: Mitt brandgula hjärta och jag och lite Petter Stordalen.

80-talets Instagram?

För barnen vid frukostbordet och även för mig känns det såhär 2020 helt orimligt varför man skulle vilja skriva brev till vilt främmande människor bara för att vi kanske är lika gamla eller har samma intresse. Men så slår det mig. Brevvännerna var kanske 80-talets analoga variant av Instagram. För vad är det jag gör där? Jo jag letar upp intressanta konton och följer. Skriver en rad eller två och skapar kontakt och delar med mig av mitt eget liv. För att skapa intresse för mitt konto berättar jag om mig själv i min profil och i inlägg med jämna mellanrum.

Precis som brevvännerna på 80-talet tenderar de jag följer och kommunicerar med på Instagram att bli ”vänner” som jag nästan tycker att jag känner. Vars liv berör mig. Deras glädje är min glädje. Deras sorg är min sorg.

Hej, hur mår du? Jag mår bra.

Och bloggen kanske är förlängningen, de där brevvännerna som höll i ett tag. De som man lärde känna lite mer. De man delade lite mer med. De som man kanske till och med träffade på riktigt någon gång.

Så hej, kära läsare, hur mår du? Jag mår bra. Är en tjej på 42 jordsnurr som bor i Linköping med min sambo och mina två barn. Jag älskar att resa och att skriva. Berätta gärna mer om dig nu när vi är brevvänner.

Hade du brevvänner när du var liten? Eller har du det fortfarande? Eller har du ingen aning om vad jag pratar om?

Och på tal om Instagram. Följ mig gärna där eller på Facebook för fler bilder och tankar. Klicka bara på ikonerna här nedan. Tack för att du läser mina tankar.

Mer att läsa på Lite mera rosa

Det kom ett brev

12 april, 2020

Det är inte många i vår värld som är helt opåverkade av det som just nu händer. I resebloggarnas värld är det många som har bloggen och allt runt om den som sin huvudsakliga inkomstkälla som drabbats hårt i vardagen. För mig som har bloggen som ett hobbyprojekt har det mest påverkat mig genom att jag har haft lite mindre inspiration att skriva än tidigare. För någon vecka sedan kom min kollega Daniela på Discovering the planet på den geniala idén att vi resebloggare skulle skicka ett care-package till varandra. Alla som ville vara med fick anmäla sig i ett inlägg på Facebook och vi blev ett gäng som hakade på. Och det kom ett brev för bara några dagar sedan.

Tanken bakom var att inspirera varandra. Att göra en annan typ av resa. En resa i våra olika genrer. För även att vi alla bloggar om resor gör vi det med olika vinklar. Vissa med fokus på mat, andra med fokus på outdoor, några med fokus på specifika delar av världen och andra bara mer generellt på resor.

Vid en angiven tidpunkt avslutades anmälan och Daniela lottade vem som skulle skicka till vem. Personligen skulle jag skicka till Maria på Fantasy Dining och själv väntade jag på brev från Emilie på Emilies Travels. I veckan dök det upp i brevlådan.

Det kom ett brev – från Emilies Travels

Och Emilie är ju faktiskt just en av de som bloggar med lite mer fokus på äventyr och outdoor än vad som går att hitta här hos mig. Ännu mer spännande då att få paket just från henne.

Det var som att gå in i en helt annan värld när jag öppnade paketet. En frystorkad påse med mat, ett kameraband (rosa såklart) och en printout av en av Emilies egna bilder som finnas att beställa i hennes egen nyöppnade Print Shop. Bilden är tagen i Aktse en STF-stuga längs med Kungsleden.

Och jag vill ge mig på att skriva lite om mina känslor inför var och en av dessa saker.

På väg in i en ny värld

Jag har aldrig ätit en påse med frystorkad mat. Aldrig. Det beror helt enkelt på att jag aldrig har varit en friluftsmänniska. Jag fick det definitivt inte med modersmjölken och jag har inte hittat intresset på egen hand heller. Men. Sedan några år tillbaka har jag en dröm om att vandra caminon. Vägen mellan Saint Pierre de Port i södra Frankrike och Santiago de Compostella i västra Spanien. Jag har köpt vandringsskor. De har stått i garderoben i ett par år och sedan några dagar tillbaka är de nu framtagna. Jag vet inte om det är världsläget eller något annat men både jag och Andreas har börjat intressera oss mer för att vara ute och vandra och vi har planer som gör att den där frystorkade påsen kommer väl till pass. Jag har en alldeles speciell tanke kring den. Men jag återkommer till det.

Med kameran i högsta hugg – not

I gymnasiet gick jag medieprogrammet. På min tid var det fortfarande filmrulle och mörkrum som gällde. Och jag kämpade. Men jag blev aldrig klok på bländare och slutartider. Femton år senare var kameran digital och jag gick Journalistik- och mediproduktion på universitetet. Återigen kämpade jag. Men nej, jag blir inte klok på det. Hittills har jag varit bestämd på att fotografering med kamera inte är något för mig. Jag har en kamera i skåpet men jag nöjer mig med min iPhone. Tills igår. När vi var ute och vandrade runt Rosenkällasjön här i Linköping och jag så gärna hade velat kunna ta lite bättre bilder på svanarna. Kanske ska jag inte ge upp det där med fotografering med ”riktig” kamera? Vad sägs om tredje gången gillt?

Med målet på Aktse

Bilden från Aktse ska bli min målbild. Jag har länge haft en längtan norrut. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Överst på min bucketlist, alla kategorier, står att få besöka Treriksröset, se midnattssol och se norrsken.

Vi håller nu på att planera för en tur norrut i sommar. Vi hoppas att det kommer att vara möjligt att göra den resan. Aktse ligger troligen längre fram i tiden än så. Men bilden ska bli min målbild. En dag ska jag avnjuta den där vyn på riktigt. Men fram till dess blir din bild inramad Emelie och placerad bredvid min arbetsplats här hemma. Som en morot.

Tack snälla Emelie för de fantastiska sakerna. Tack för inspirationen. Jag tror inte att du anar vad det har satt igång.

Här hittar du Danielas inlägg om hela idén med länkar till flera bloggare som skrivit om sina paket.

Mer läsning på Lite mera rosa

Dit jag längtar mest av allt är kanske lite otippat…

5 april, 2020

Det är lätt att fastna i känslan av att känna sig instängd i dessa tider. Har man som vi tidigare sett hela världen som spelplanen blir det ofrånkomligt så. Försöken att drömma och njuta när vi tittar på resevideor eller resekonton i sociala medier känns mer som käftsmällar. Vi är bra på att njuta av de närmaste omgivningarna också. Och jag uppskattar det verkligen. Jag vill låta det hela bli en omstart. Ett sätt att landa. För en tid sedan la jag upp en fråga på min Instagram, frågan om var du helst vill resa den dagen det åter igen går att resa. I inlägget valde jag själv New York som det resmål dit jag vill resa första gången. Ändå är det ett annat resmål jag gång på gång finner mig själv längta till. Dit jag längtar mest av allt. Och det är kanske lite otippat.

Det är ganska precis ett år sedan vi vaknade hemma i huset en helgmorgon. Jag var på mitt mest ocharmiga humör. Det som stavas PMS med fet stil i rubrikformat. Jag låg kvar medan Andreas gick ner. Och där låg jag. Osäker på om jag alls skulle ta mig upp den dagen.

En stund senare hörs några toner i husets högtalare. Andreas har satt igång musik nerifrån. Och han träffar precis rätt. En av mina absoluta favoritartister. Rasmus Seebach. Musik är väl fantastiskt ändå. Ett litet leende sprider sig på mina läppar och så tar jag mig upp och ner till frukosten som står framdukad.

Rasmus i Aarhus

En stund senare dyker det in ett mail i min låda. Biljetter till en Rasmus Seebach-konsert i juni. Så många gånger jag har spanat på biljetter. Men ni vet hur det är, det blir inte av. Nu ligger de där. Betalda och klara. Midsommardagen i Aarhus. Familjekonsert.

Andreas börjar plugga låtar. Det visar sig att han inte har en aning om vad den gode Rasmus sjunger om. Jag som är uppväxt med danskan nära har bara tagit för givet att alla förstår texterna.

Själv pluggar jag danska kartan. För även om Danmark känns som ett andra hem så är det mestadels Själland jag tänker på. Jylland och de andra öarna är ett blankt blad.

Valet faller på en flygtur till Danmark denna gången. Fly premium med SAS Eurobonus och ett par resor i riktigt små plan med korta flygtider.

Midsommar i Danmark

Vi landar på den lilla mysiga flygplatsen i Aarhus på midsommaraftonens kväll och får några galet mysiga dagar i Danmarks näst största stad. Och när Under stjernerne på himlen avslutar konserten och vad som känns som hela Aarhus stämmer upp i allsång – då är jag lycklig.

Under 2019 reste vi jorden runt på åtta dagar. Från Stockholm till San Francisco och vidare till Singapore innan vi återvände hem. 2019 bjöd på vår första resa i Business Class, dessutom med kungen och drottningen som sällskap. Året bjöd på en hederlig charter till Gran Canaria likväl som två överraskningsresor, en till Gent och en till New York – i Business Class.

Men när jag tänker tillbaka på 2019 är min absolut bästa resa den till Aarhus. Kanske för att den var ganska otvungen. Några dagar i egen takt för att upptäcka en ny stad i vårt grannland med en enda sak på agendan. Konserten med en av mina absoluta favoritartister. Han som får mig att le en jobbig dag.

Dit jag längtar mest av allt

I slutet av 2019 firade Rasmus 20 år som artist och släppte fem nya låtar varav flera av dem seglade direkt upp på min egen favoritlista. Ni vet när man tänker att det inte går att göra musik som blir bättre och så strömmar exakt det ut ur högtalarna. Det kan hända att det fälldes en tår i det Tonériska hemmet just då.

Takk for turen heter en av låtarna och i sommar återvänder Rasmus till familjekonserterna. Den 15 augusti i Aarhus. Och vi har planerat att vara där. Och det är just dit jag längtar allra mest. Världen kan vänta. Men dit jag längtar mest av allt är kanske lite otippat till Aarhus. Till Tivoli Friheden en ljummen augustikväll. Med en öl och en pölse och allsång till Rasmus.

Kanske längtar jag som allra mest för att det är så nära. För att det inte borde vara omöjligt. Och det kanske det inte är. Då. Men nu är det det. Och det är dit jag längtar mest av allt om hjärtat får bestämma.

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.