När världen öppnades och stängdes

Alcudia Mallorca

Det är tidig morgon den 26 september 2015. Jag har lämnat Andreas på rummet och traskat ner till stranden i Alcudia innan jag ska handla vår frukost. Jag tar av mig mina sandaler och doppar fötterna i vattnet där allt en gång började. Och nu börjar det igen, men det vet jag inte då. Detta är min berättelse om när världen öppnades och stängdes igen.

Jag är nyss fyllda 20 när jag i början av 1998 gör min allra första utlandsresa, om man inte ska räkna turerna över sundet till Danmark. Och när jag väl gör det tar jag i från tårna. Jag åker tillsammans med min dåvarande sambo och hans familj till landet han är adopterad ifrån – Sri Lanka. Det är en total kulturkrock och det finns stunder då jag överväger att aldrig, jag menar aldrig, resa igen. Men det finns också stunder då jag älskar det. Man kan säga att när jag gör den resan är världen som ett blankt blad för mig. Jag har aldrig haft en längtan att resa och jag har inte heller haft någon i min närhet som gjort det.

Ett och ett halvt år senare sitter jag på planet igen. Det är november 1999 och jag ska spendera två månader på Sunwing i Alcudia på Mallorca. Jag ska bli reseledare. Det var på den tiden man gick in i Ving-butiken eller på resebyrån och hämtade kataloger där man bläddrade och drömde sig bort. På en av de tummade bladen hittar jag reklamen för reseledarutbildningen. Jag söker och kommer in. Och det är där jag får upp ögonen för att resa. Även om det ska dröja många år innan jag verkligen förstår att världen är min.

Där på stranden i Alcudia promenerar jag och drömmer mig bort. Där på Mallorca träffar jag människor som också vill resa. Som har rest. Som är på resa. Och jag vill vara en av dem. De kommande åren gör jag kortare resor inom Europa. Oftast med Ving – och jag älskar det.

Alcudia en morgon i sepemteber 2015

Så är vi tillbaka där detta inlägget började. När jag är tillbaka på just den där stranden. I september 2015. Jag och Andreas gör vår första gemensamma resa. Och min första resa på många år. Kanske är det där världen öppnas igen. Jag återupptäcker möjligheterna. Och jag vill ha mer.

Jag gav mig inte av med en ryggsäck och backpackade i Asien efter gymnasiet, jag var inte Au Pair i USA eller pluggade i England. Jag åkte inte med familjen på charter på loven i min barndom. Det som är att resa för mig har jag hittat själv och nu har jag hittat tillbaka till det. Det är september 2015 och världen öppnas.

Sedan den där septemberdagen har jag sett världen som jag inte gjort tidigare. Det är inte alltid resmålet i sig som är det storslagna och viktiga. Ibland är det resan i sig som är målet. Jag älskar känslan av att världen är nåbar. Inget är omöjligt. Och det mesta är bara en flygresa bort. Svårare än så är det inte. Världen som var ett blankt blad, något okänt och inte för mig är plötsligt min. Den känslan är befriande.

Det är september 2015 och de kommande fyra och ett halvt åren ska jag se mer av världen än jag någonsin hade vågat drömma om och hoppas på. Från att aldrig ha satt min fot på andra sidan Atlanten ska jag besöka USA fem gånger. Från att länge ha närt en dröm om att se Thailand ska jag åka dit dubbelt upp. Jag ska få se öknen i Dubai, dricka bubbel på Marina Bay Sands i Singapore och åka på världens största kryssningsfartyg i Medelhavet. Jag ska få uppleva Colloseum och jag ska åka till Arlanda utan att överhuvudtaget veta var jag ska. Två gånger.

Världen har bokstavligt talat öppnat sig för mig. Och när jag dessutom övervinner min flygrädsla är världen min. Frågan är in OM jag ska besöka nästa plats på önskelistan utan NÄR.

Och där står vi när jag slår upp de blå på morgonen torsdagen den 12 mars 2020 till en helt ny värld. En stängd värld. Där frågan inte är NÄR jag ska besöka nästa plats på önskelistan utan OM jag kommer att kunna besöka den. Det är i det närmaste bokstavligt talat min värld öppnas och stängs inom loppet av några år.

För några dagar sedan hävde UD avrådan om att resa, till en början till ett litet antal länder. Men jag hängde inte på bokningsknappen. Önskelistan är ändrad. Världen är inte längre min. Den är vår. Att ta hand om. Tids nog blir den min igen men kanske i en annan form. Och fram till dess är Sverige min värld. En värld väl värd att se och upptäcka. Önskar dig en fin midsommar.


Mera att läsa på Lite mera rosa

Missa inte nästa inlägg. Följ mig gärna på Instagram eller på Facebook för fler bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

3 svar till “När världen öppnades och stängdes“

  1. Camilla Runeson skriver: Svara

    Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Dina texter är fantastiska! Kramar från Camilla

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla snälla Camilla. Du ska veta att dina ord värmer och inspirerar att skriva mer. Varje gång. Stor kram Cornelia

Lämna ett svar