Det är inte ofta jag tittar på film och när jag gör det så är det oftast en film jag sett tidigare. Så när andan föll på igår var det just en sådan film jag sett innan vi drog igång. 100 steg från Bombay till Paris. Filmen som inspirerade mig att åka ensam på skrivresa till Paris. Innan vi satte igång filmen konstaterade jag att jag inte mindes så mycket av den, bara den där scenen när huvudrollsinnehavaren går över en av Paris broar med Eiffeltornet i bakgrunden och snö som faller. Just den scenen då jag bestämde mig för att göra min resa i december 2018, till Paris. Så genom hela filmen väntade jag och väntade. Det skulle visa sig att det snöade aldrig i Paris. Det är något jag helt har hittat på.
Kanske var det för att det är fyrverkerier i bakgrunden jag fick för mig att det var nyårsafton och också snö. För fyrverkerier är det men som jag tolkar det är det för att de firar nationaldagen, 14 juli. Så någon snö föll aldrig medan han promenerade över broarna i Paris. Och någon snö föll inte heller över mig när jag åkte på min skrivresa i december 2018. Regn föll. Men ingen snö.
Det är nästan lite kusligt när jag går tillbaka i mina blogginlägg och ser att det är så när som på en dag exakt fyra år senare jag sätter mig för att titta på den där filmen igen.
Jag vet inte om Lasse Hallström hade några underliggande moraliska budskap med filmen eller om det bara är mig den talar till men likväl som jag fick ett budskap den där dagen för fyra år sedan, likväl talar den till mig nu men på ett helt annat sätt. Ger mig tankeställare om var jag är var jag vill. Vad jag ska satsa på och framför allt varför.
För likväl som Hassan i filmen får och tar chansen att åka till Paris och jobba på de stora krogarna så är det väl någonstans åt ett liknande scenario man själv styr sin väg. Mot något större. Men när man är där är det lätt att glömma varför man en gång startade. Vad kärnan i ens passion är. Min passion är att få tipsa som unika upplevelser som ger guldkant i vardagen. Och det är lätt att dra iväg i tanken och tro att det skulle vara bättre om den där upplevelsen som gav guldkanten låg på Bora Bora eller Maldiverna. Istället är det precis lika bra eller kanske bättre om den finns några mil bort på Naturlogi och Hilma Winblad eller kanske möjligen på andra sidan Sverige, i Halland på Ästad vingård.
I en lyckokaka på Chop chop förra veckan fick jag ett budskap som jag först fnös lite åt men sedan tänkte till kring och tog till mitt hjärta.
Morgondagens blomma är frön som du sår idag
Då för fyra år sedan behövde jag inspirationen att boka den där skrivresan. Bloggen var nyss startad. Det var rätt läge. Nu fyra år senare är det inte den inspirationen jag behöver utan eftertanken att landa i vad det egentligen är jag brinner för. Min kärna. För Hassan var det det indiska köket. För mig är det att hitta de unika upplevelserna och berätta om dem för dig. Berätta om dem på det där sättet att du känner att det skulle de dig lika mycket som det gav mig att få uppleva det. Det är det jag är bra på.
Morgondagens inlägg du läser om här är idéer jag får och arbetar för att kunna uppleva idag. Inte planer jag sätter att jag ska göra imorgon eller nästa år. Eller som Carina Sundling säger i sin bok Make it happen. Vilka babysteps kan du göra idag?
Och när jag går tillbaka till kärnan så skriver jag lika bra i en hotell-lobby i Linköping eller på ett rum i Sigtuna (som kommer bli verklighet i höst, jippie) för när det kommer till kritan så snöade det aldrig i Paris.
