Personligt

Att skriva om mina vänner är något jag har funderat på ett längre tag. Ett inlägg med mängder av bilder och kärleksförklaringar till dem alla. Men så får jag liksom lite prestationsångest när jag ska börja och så har det inte blivit verklighet. Och det blir det inte idag heller. Men tanken slog mig när jag nu skriver på temat i dagens lucka i Kajsons julkalender.

En första reflektion jag gör över ämnet är att det ju faktiskt inte är självklart. Vi är ju två om det och jag har glädjen att ha flera fina vänner som jag önskat ha kvar i mitt liv som också har valt att ha kvar mig i sitt liv.

Efter otaliga flyttar och lyckan att ha träffat fina vänner på flera orter jag har bott på har jag i många fall verkligen fått göra det lilla extra för att behålla kontakten med många mil emellan. Och det innebär också att det inte är alla jag träffar så ofta som jag egentligen önskat.

Jag har en liten dröm. Något som jag egentligen hade en plan att genomföra till min 40-årsdag förra året men som helt enkelt inte blev av. Och det är att sammanföra alla dessa underbara människor på ett och samma ställe. För även att de är mina absolut närmaste vänner så är det flera av dem som aldrig har träffat varandra.

Så Bird, Stina, Helen, Maja, Johanna, Anna, Lina och Fia. Tack för att ni har valt att ha mig kvar i era liv.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här. 

Det är en svindlande tanke att fundera på hur livet sett ut om jag inte hade kommit på tanken att börja blogga den där februaridagen 2007. Kanske låter det en aning överdrivet. Men när jag tänker på det så är det faktiskt så att bloggen genom åren haft en hel del påverkan på hur livet ändå har blivit.

Ibland funderar jag på varför jag bloggar. Och jag tror att den frågan skulle få olika svar beroende på när under åren jag ställt mig den. Vissa perioder har jag bloggat för att peppa mig själv och andra till att gå ner i vikt och leva mer hälsosamt. Vissa perioder är det för att få min skrivlust stillad, andra perioder för att jag vill få fram ett budskap. Ganska ofta är det för att jag vill minnas min vardag och dela med mig av den till dem jag känner och till dem jag inte känner. Och ibland – måste jag erkänna – är det för att jag vill att folk, ja du, ska läsa det jag skriver! För att jag älskar att skriva!

Bloggen har genom åren tagit ganska mycket tid, men den har också gett mig otroligt mycket.

Det började med CaraMia

När jag valde att börja blogga hette bloggen CaraMia och jag skrev inte ens ut mitt namn. Jag startade den som ett experiment, min vän Pierre bloggade då på en blogg som jag idag inte minns namnet på. Han skrev mycket bra och hans fyndiga inlägg fick mig att vara en trogen läsare och upptäcka bloggvärlden i stort. Han tyckte att jag också borde blogga. Men jag hade ju inget att skriva om. Pierre bloggade bland annat om Melodifestivalen och Eurovision song contest – något han fortsatte med länge och blev en av Sveriges största på det ämnet.

Jag och Pierre delar intresset för Melodifestivalen. Och mitt första staplande försök till bloggande skedde just på en blogg som jag tänkte ägna åt det ämnet, därav namnet CaraMia. Men så kom jag på att det finns så många andra som gör det så mycket bättre. Och när jag i april 2007 kom på att jag borde göra nåt åt siffrorna på vågen gjorde jag om bloggen till en viktblogg.

Mello blev hälsa

Och som jag redan nämnt trodde jag i mitt stilla sinne att jag skulle vara den första viktbloggaren! Så var det inte. Ganska snabbt hittade jag runt i bloggvärlden och upptäckte att många hade varit före mig med idén. Det var en angenäm överraskning – och jag hittade massor av viktkämpar där ute.

Det är tolv år sedan snart som jag skrev mina första ord. Och många andra bloggare jag har börjat följa under åren har jag haft möjligheten att träffa även i verkligheten. I Linköping har vi mötts upp på bloggfikor och bloggträffar. Jag har stött på Åse på Mall of Scandinavia och Benita har blivit min kollega.

Och det har hänt så mycket mer. Coyntha har utvecklats till en riktig ultralöpare, Katta var med i Du är vad du äter och Biggest looser. Vi var många som följdes åt i flera Rivstarter som var mitt eget sätt att peppa andra att få en bra och hälsosam start på ett nytt år. Visst är det häftigt. Allt detta och så mycket mer har jag fått vara med om hända i och med att jag bloggar.

Hälsa blev hälsoångest och journalistik.

Med tiden bytte jag ut CaraMia mot mitt riktiga namn. Jag började blogga om livet och vardagen, i allmänhet och synnerhet och livet som journaliststudent i Kalmar. Men jag har också berättat om min hälsoångest och fått fantastisk respons.

Och när jag tänker efter så är ju inte det allt. För hade det inte varit för bloggen hade jag inte börjat följa en viss ”Anna Drott”. Anna som nu heter Björk och är en fin vän och som alltid varit en stor förebild med sin träning hon var en tid även min chef. Hade det inte varit för bloggen vet man aldrig om jag hade fått jobba på världens kuligaste jobb på 24Corren. Eller om vi kommit tillbaka till Linköping som jag numera kallar min hemstad.

Så den där tiden som bloggen tagit då och då – är det klart värt. Och nu har jag startat ett nytt kapitel. Planen för denna bloggen, Lite mera rosa, är att göra den till en större del av mitt liv. Jag har bara precis börjat. Och jag är så otroligt tacksam för att du vill följa med på resan.

Tack alla läsare, nya och gamla för att ni följer mig och tack alla bloggare för att jag får följa er!

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här

Jag vill börja med att redan direkt klargöra att detta inte är någon pekpinne mot någon. Det jag kommer att skriva nedan beskriver nämligen i mångt och mycket mig själv och det vore dumt att kasta sten när man sitter i glashus.

Dagens lucka i Kajsons julkalender handlar om val jag glömmer bort att jag har och då skulle jag vilja behandla ett ämne som vi prestationsprinsessor med duktiga flickan-syndromet borde tänka till på lite oftare.

Vi blir ofta tillsagda och tänker kanske också själv att vi måste bli bättre på att säga nej och sätta gränser. Men det händer ganska sällan. Varför?

För mig handlar det mycket om att jag när jag säger nej känner att jag kanske sviker något eller någon. När jag sätter en gräns som gör att jag inte kan göra eller ställa upp på det ena eller det andra känner jag att jag sätter någon annan i klistret och det känns ju sällan bra.

Men.
Om man tänker på ett lite annat sätt.
Om man inte tänker att man sviker någon annan om man säger nej till något.
Om man istället tänker att man sviker sig själv om man ständigt tackar ja.
Då kan det kännas bättre.

Valet jag ofta glömmer bort att jag har är att jag kan välja mig själv genom att säga nej och sätta gränser.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här

If you were waiting for a sign …
För några år sedan separerade jag och skulle för första gången på ganska många år skapa ett helt nytt hem, bara för mig själv. (Det höll ju inte så länge, men det är en helt annan historia.)

När jag googlade runt efter tavlor blev jag hejdlöst förälskad i en poster med texten på bilden ovan. ”If you were waiting for a sign, this is it”.

Märkligt nog hänger den ännu inte på någon av våra väggar. Men det kommer kanske.

Jag gillar tanken bakom orden. Gå inte genom livet och vänta på tecken eller på ”rätt” tillfälle. This is it.

Vänta inte, gör det du älskar, må bra. Det är inte svårare än så.

Omslagsbild lånad från 9gag.com

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.