Personligt - noteringar från hjärtat— Sida 14 av 20

Att landa i ett namn – eller att avgöra ett livsöde

15 februari, 2019

Ett av de absolut mest avgörande ögonblicken jag varit med om i livet har varit två. Du tänker säkert att det är när barnen föddes, och absolut, visst är det avgörande. Men något som på sätt och vis är ännu mer avgörande är den där dagen man sitter med blanketten från Skatteverket/Folkbokföringen och ska skriva ner vad barnen ska heta.

I månader, kanske ett helt liv, har man funderat på vad ens barn ska heta. Och så sitter man där och ska bestämma, skriva ner, stava rätt, skriva i rätt ordning. Pappret läggs på lådan och ett helt livsöde är bestämt.

Okej, jag kanske överdriver en aning men visst är det ändå så att ens namn blir ens personlighet, ibland till och med ens varumärke.

Att bestämma namn

När jag i oktober bestämde mig för att börja blogga här på Lite mera rosa hade jag bloggat många år under mitt eget namn, Cornelia Tonéri. Men jag ville börja om. Jag ville fokusera på det Lite mera rosa står för för mig, göra det lite mer professionellt. Ett stort fokus för mig blev resor men som ni kanske vet försöker jag lyfta lyxen även i det lilla – i vardagen.

Bland det första jag gjorde var såklart att leta efter andra bloggare med samma tema och jag hittade massor. Flera av dem har jag berättat om i tidigare inlägg som både det bästa och de värsta med att reseblogga.

På de snart fyra månader som gått sedan jag började blogga på riktigt här har jag befunnit mig mellan hopp och förtvivlan. Jag har läst på om räckvidd, engagemang och SEO, mediakit och personliga varumärken. Och nischer. Nischer nischer! Ena dagen har jag varit säker på min sak och haft massor med inspiration. Andra dagen har jag undrat vad jag håller på med och vad jag egentligen har att bidra med. Och en sak som verkligen har gjort mig brydd är namnet. Lite mera rosa. För mig betyder det allt men vad står det för när andra kommer hit och läser och hur får jag fram andemeningen.

Att jämföra sig med andra

Och då är det lätt att fastna på att se sig omkring och jämföra sig. Jämföra sig med andra. Nej jag vet, det ska man aldrig göra.

En av de saker som slog mig var hur bra namn alla andra har på sina bloggar och företag. ThatSwedishTraveller, resamedfamiljen.se, resamedvetet.se, Rosita reser, Come fly with me, Ready for takeoff, Från stad till strand och Resfredag. En kompott fylld med inspiration och då har jag inte ens nämnt alla!

Men namn är inget självklart och nu har jag följt Annika på Resfredag som funderat på att byta namn och tagit oss, sina läsare och bloggkollegor till hjälp. Just Resfredag är en av de allra första bloggarna jag började följa och jag funderade aldrig ens på varifrån namnet kom. Det föll sig så naturligt och är ett av de där namnen jag i hemlighet gått och varit riktigt avundsjuk på. Jag menar resa och fredag. What´s not to like?

Idag – på en fredag såklart – avslöjar Annika att hon har bestämt sig. Hon byter inte, hon hänger kvar, hon ÄR ju Resfredag. Så rätt beslut Annika. Resfredag är ju ett toppennamn och den nya logon så snygg. Grattis till ett bra beslut!

Hur valde du ditt blogg/företagsnamn? Finns det en historia bakom och vilken är den och är du nöjd?

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Left alone, all alone

10 februari, 2019

I måndags morse vaknade jag som de flesta andra upp till den 4 februari 2019. Datumet verkade så bekant och hela dagen gick jag och funderade på vem som fyllde år som jag glömt att säga grattis till. Men nej. Ingen.

Idag på eftermiddagen kom svaret. I måndags den 4 februari var det 19 år sedan min mamma dog.

Den där dagen som började som alla andra. Jag gick till jobbet och på kundbesök. November och december 1999 hade jag varit på reseledarskola på Mallorca. Jag kom hem lagom till jul och veckorna hade rusat på, det var en hel del att ta igen på jobbet efter två månaders tjänstledighet. Mamma hade legat på sjukhus ett tag men det var inte så ovanligt. Den reumatiska värken tillsammans med hennes övervikt medförde det då och då.

Mobilen ringde på kundbesöket. Jag tryckte på upptaget. Min syster kunde jag ringa upp senare. Men hon ringde igen och jag svarade.
– Sitter i möte, kan jag ringa dig senare?
– Nej, det är mamma, läkaren ringde, det är allvarligt.

Jag packade ihop mina saker och gick ner till mitt kontor. När jag landat på kontorsstolen ringer det igen. Det är min syster.
– Det är över.

Jag skulle ljuga om jag sa att min mamma och jag hade en nära relation och om den har jag skrivit tidigare. Men att begrava en förälder är alltid speciellt. Att stå där och se på kroppen utan liv och inse att den kropp man själv kommer ifrån nu skall grävas ner i jorden, det är obegripligt.

Att jag som hittills levt fyrtioett år av mitt liv, har varit utan en av mina föräldrar i nitton av dem, är inte heller det normala. Men det som inte dödar, härdar.

Sju år senare, på alla hjärtans dag 2007 ringer min lilla rosa Nokia på kvällen. Jag är mitt i brinnande växelbyte på regionhuset i Lund och är nära på att inte svara när jag ser att det står ”Pappa” på displayen, men något får mig att trycka på den gröna luren.

Det är min pappas sambo. Pappa ligger på sjukhus, det är allvarligt.

Precis som sju år tidigare har jag haft fullt upp. Företaget jag jobbade för sysslade med norra Europas största växelmigrering för Region Skåne och jag var en stor del av det projektet. Jag hade inte reflekterat över de månader som gått sedan jag hörde av pappa senast och som han alltid sa

-Hörs vi inte så är allt bra.

Dagen efter sätter vi oss i bilen och kör Europaväg 22 mellan Malmö och Kalmar. Jag möter upp min bror och tillsammans samtalar vi med pappas läkare innan jag möter honom. Jag har inte förstått hur illa det är och när jag öppnar dörren till salen han ligger på och ser vad som är kvar av min ståtliga far kommer ett vrål från avgrunden ur min mun.

Några minuter senare har jag tagit mig samman och satt mig bredvid min bror vid pappas säng. Jag håller hans hand och jag ser hur hans ögonglober rör sig hasigt bakom hans ögonlock innan han öppnar ögonen och ser rakt på mig.

Några timmar senare när jag passerar Karlshamn på väg hem till Malmö ringer min bror.

-Det är över.

Jag är sladdisen.

Född 30 år efter min äldsta bror och 22 år efter min syster.

Mamma och pappa var i många bemärkelser mer som en tant och farbror än som mamma och pappa. Till dopet bars jag av min bror och min syster då, just precis, 30 och 22 år gamla.

Trettio år gammal var jag själv ensam kvar. Förutom syskon som jag aldrig växt upp med var jag ensam kvar.

Men länken fanns kvar. Länken i form av bror och syster. Som kände mamma och pappa som just mamma och pappa. Som jag kunde fråga om saker jag inte visste. Som jag lovat mig själv att jag i vuxen ålder ska besöka och spendera egen tid med. För att fråga, fråga och fråga. För att få veta saker jag inte har en aning om.

Idag, 19 år och 6 dagar efter att mamma tog sina sista andetag, 11 år och 360 dagar efter att pappa valde att somna in fick jag beskedet om att min bror är allvarligt sjuk. Kanske har jag till och med missat chansen att få den där stunden med honom. Kanske kan jag aldrig få veta.

När pappa gick kände jag mig ensam kvar. Tolv år senare känns länken till honom ännu mer förlorad och jag förbannar mig själv att jag inte tog mig tid för det där mötet jag så hett eftertraktade.

Skjut inte till morgondagen det du kan göra idag. Imorgon kan det vara för sent.

Allt det där jag önskade

9 februari, 2019

Hon hänger av sig jackan på kroken, vinkar ett glatt hej och sedan lägger fröken Therese armen om henne och de går tillsammans in mot frukostbordet på fritis. Therese som bor två hus bort och som till barnens förtjusning går förbi oss ibland på väg mot bilen. Då spelar det ingen roll att det inte är jobbdag. Therese är lika poppis vardag som helg. Sommarlov som höstvecka.

-Vill du också ha rostat eller vill du ha gröt hör jag Therese fråga innan jag dörren går igen bakom mig och jag traskar hemåt.

Det är en ynnest att få lämna sitt barn till frukost med tända ljus och en härlig stämning med personal som är välkomnande och inkluderande. När jag en stund senare åker förbi i bilen på väg mot jobbet skymtar jag henne i snön tillsammans med ett gäng kompisar.

Några timmar senare är fördrinkarna uppdukade tillsammans med jordgubbarna. Fördrinkar på lättdryck med smak av granatäpple. Hår ska lockas och läppar ska få lite glow med hjälp av skimrande läppglans. Sminket som är hett eftertraktat får vänta några år till.

Det är deras andra skoldisco och man kan ta på spänningen i luften. Outfiten är utvald sedan dagen innan. Pengarna ligger på sin plats i den lilla handväskan. En stund senare får jag självklart inte följa med när de går den korta biten ner till skolans matsal.

Hon får allt det där jag bara kunde önska mig och hennes lycka är min. Hon får en trygg uppväxt i ett område där både kompisar och fröknar bor helt i närheten. Hon har ett järngäng runt sig som backar upp och stöttar precis som hon. Fritidsaktiviteterna saknas inte oavsett om det är gympapass eller eftermiddagslek och sova-över-kvällar.

Älskade barn – mitt allt.

På besök i någon annans vardag

7 februari, 2019

Rulltrappan går lite snabbare än hemma. Jag vet inte om det bara är som jag inbillar mig eller om det verkligen är så i Stockholm. Ändå springer jag de sista stegen ner när jag hör tunnelbanan vara på väg in till perrongen. Man vänjer sig snabbt. Igår stod jag där i samma trappa och skakade lite på huvudet åt de som sprang förbi mig för att hinna med trots de ynka tre minuterna till nästa. Jag är på besök i någon annans vardag.

Vid Rådhusets tunnelbanestation halkar jag ut i modden utanför på gatan. Det som igår var okända vägar som fick stakas ut via Google maps är idag lika hemma som min egen ficka.

Vid kaffeshoppen skyndar en kostymklädd man ut ur dörren med dagens morgonkaffe i handen. Jag får väja för den unga tjejen som inte ser sig om när hon öppnar dörren från trapphuset ut på gatan, hon skyndar sig och verkar sen. En mamma drar sitt alldeles för stora barn i vagnen. Troligen i hopp om att hinna lämna på förskolan utan att bli allt för sen till jobbet. I nästa gathörn hjälps två föräldrar åt att klä sin lilla i tjocka vantar och overall på väg in på förskolan med den stenlagda uteplatsen, inte större än vår altan mitt bland höghusen.

Jag påminner mig själv om att inte klaga på mina egna barns skolgårdar.

Jag parerar nerförsbacken ner mot kurslokalen och är lite extra försiktig så jag inte halkar samtidigt som jag måste spana in BRA-planet som går in för landning på Bromma.

Jag svänger höger och huttrar till för vinden som förvånar mig. Igår följde jag GPS:ens röst innan jag svängde. Idag är det kända stråk. Jag känner mig hemma men är ändå bara en observatör och besökare i någon annans vardag. Jag känner mig ensam och som en del av sammanhanget på samma gång. Som om det syntes att jag inte hör hemma där, på besök i någon annans vardag.

Världen är så stor så stor – en reflektion kring att bli för otacksam

5 februari, 2019

En av de personer jag hittade och verkligen har börjat följa efter att jag bestämde mig för att satsa mer helhjärtat på att skriva här på Lite mera rosa, är Jennifer Sandström och med tanke på att hon inspirerar mig i vart och vartannat inlägg så borde hon vara en välkänd figur för er läsare nu. Hur jag hittade just Jennifer har jag ingen aning om men det var något i hennes sätt att skriva som tilltalade mig.

Den 1 november 2018 lade hon upp en bild på Instagram med följande text till:

Jag vill välja mina resmål med större eftertänksamhet. Jag vill inte åka från destination till destination och bli mättad på intryck. Jag vill inte att flygplatsen ska kännas som mitt andra hem. Jag vill inte att det ska bli vardag att befinna sig på olika kontinenter från den ena månaden till den andra. Jag vill inte prata om Sydamerika som om det bara är ett stenkast bort. Jag vill inte förlora tacksamheten över och ödmjukheten inför resandet.

Texten är ett utdrag ur en längre text som hon publicerade på bloggen den dagen. Det inlägget kan ni läsa i sin helhet här.

Och som den där texten fick mig att reflektera och fastna. Så till den milda grad att den tre månader senare resulterar i detta inlägg. Min första tanke var att jag inte alls håller med. För jag älskar verkligen flygplatser och jag vill att de skall kännas som mitt andra hem och jag vill känna att världen inte är så stor att den inte är nåbar för mig.

Men så tänkte jag lite till och förstod vad Jennifer menade. Och då var det bland de klokaste orden jag någonsin läst.

Jag har inte rest runt jorden i flera år. Jag skulle inte betraktas som en globetrotter. Istället har det blivit många resor på kort tid och kanske har jag lite grann hamnat i det negativa i det som Jennifer försöker måla upp en bild av.

Det har blivit så många resor bara under 2018 att jag inte kan förstå att det bara är ett år sedan jag var i Thailand och jag kan på allvar fundera på vart jag är på väg för att jag har så många resor i pipeline och ännu fler att blicka tillbaka på. Våra resor till Stockholm i slutet av förra året går ihop i ett enda virrvarr av tidpunkter och destinationer. Turkiet, Helsingfors, Los Angeles och Paris på bara två och en halv månad.

I morse fann jag mig själv på ett Starbucks i närheten av Venice beach i Los Angeles igen. På snabbvisit för att nyttja en voucher och poäng hos SAS som annars hade riskerat att gå förlorade.

Därför åkte vi från Arlanda på lördagen i SAS Plus och hem från Los Angeles igen på söndagen i SAS Business. Och då fann jag mig där med en latte och overnight oats på Starbucks. Jetlag-tacksam för att de öppnade i arla morgonstund. Och jag insåg att jag inte insåg hur extremt häftigt det är att jag med små medel kan befinna mig på USA:s västkust ena dagen och hinna hem lagom för att hämta barnen på skola och dagis lite drygt ett dygn senare.

Jag var inte i stunden. Jag var i resan hem som skulle genomföras några timmar senare. Jag var på jobbet dagen efter och hos frissan som är bokad några timmar senare.

Jag var till och med både två och tre månader framåt på resan till Tallin i slutet av mars och på resan till San Francisco och Singapore i maj. Men jag var INTE i nuet. I Los Angeles på Starbucks.

Men allt går att ändra på och jag fokuserade på nuet. För jag vill känna att jorden är min att upptäcka men jag vill inte tala om Los Angeles som grannen på hörnet. Jag vill vara tacksam över möjligheten jag har att upptäcka och resa.

Tack Jennifer för en aldrig sinande inspiration.

Digital detox – på semestern eller i vardagen?

3 februari, 2019

En av de stora restrenderna när Ticket presenterar sin lista för 2019 är digital detox. Jag har tidigare skrivit om The Check Out Suite på Hotell Bellora i Göteborg, där du betalar mindre för rummet ju mindre tid du spenderar på sociala medier och då funderar jag på såklart på min egen inställning till ämnet.

Nu har de senaste resorna för min del gått till storstäder i form av Paris och Los Angeles, det har inte varit resor då jag legat på en solstol och kopplat av så digital detox har kanske inte haft samma funktion eller plats på de resorna. Men inte heller i Turkiet i augusti kopplade jag av eller ner från sociala medier. Och jag funderar i mitt stilla sinne om jag skulle må bättre av det. Som resebloggare kan jag också se det som lite kontraproduktivt att logga ut just under resan.

Men jag låter naturligtvis inte tankarna stanna där.

På senare tid har två tankar från andra resebloggare fastnat i mitt minne. Den ena är Jennifer som kopplade ner och av hela jul- och nyårshelgen och som beskrev det såhär när hon kom tillbaka:

Och apropå Instagram så var årets bästa beslut att ta en sociala medier-paus nu under jul och nyår. Har ännu inte laddat ner instagram-appen igen och är inte alls sugen på det. Det har varit underbart att vara utan. Idag öppnade jag Facebook igen och gick igenom och rensade bland alla grupper jag är med i. Klickat i unfollow och notifications off på de flesta nu. Också en befrielse.
– Jennifers blogg hittar du här

Och just den beskrivningen måste jag säga att jag lockades ganska mycket av trots min generella motvilja mot digital detox.

En annan tanke som slog rot kommer från Resfredags årsanalys från förra året. Där skriver Annika:

Jag kan vara betydligt bättre på att arbeta under normala arbetstider och inte låta jobbet med blogg, podd och övriga skrivuppdrag inkräkta på kvällar och helger.
– Annikas blogg hittar du här

Närmare min sanning

Och här tror jag vi närmar oss min sanning. Och om man lägger ihop Jennifers inlägg med Annikas har vi exakt mitt behov av digital detox, det är inte på resan jag behöver den, utan i vardagen.

Jag jobbar inte heltid med bloggen och att skriva. Tvärtom, jag jobbar heltid med annat och skriver, planerar och lever min blogg och allt runt om det övrig tid. Det vill säga kvällar och helger. Jag lever numera med ett anteckningsblock och penna på sängbordet i händelse av att jag inte kan sova eller vaknar med en bra inläggsidé i huvudet. Jag somnar oftast med tankarna på planeringen för kommande dagar när det gäller inlägg på både blogg och Instagram och jag sträcker mig efter telefonen för att uppdatera mig på de senaste inläggen i flödet redan innan jag har öppnat ögonen på morgonen.

Det är här jag behöver min digitala detox. Det är här jag behöver sätta gränser. Om det skall forsätta vara roligt och kanske till och med bli mer än bara en hobby får det inte uppta alla min vakna tid jag inte spenderar med mitt ”riktiga ” jobb och jag tror att jag får bra mycket mer gjort och blir mer effektiv om jag begränsar mitt jobb med Lite mera rosa till specifika tider.

En månads digital detox

Så, med start så fort jag kommer hem från Los Angeles där jag befinner mig när jag skriver detta så startar till att börja med en månads digital detox i vardagen. Här följer fyra konkreta punkter för mig att följa:

Ingen surftid på morgonen
Lägg en halvtimme av lunchen till att uppdatera mig på sociala medier
Max två timmar per vardag läggs på skrivande. Har jag barnen läggs denna tiden efter åtta på kvällen, de dagar jag inte har barnen förlägger jag tiden när jag själv önskar.
Helgerna (när barnen inte är hos oss) är tills vidare frizoner då jag får förlägga hur mycket tid jag vill på bloggen. Helgerna är min tid för producering av nya inlägg.

Och för att jag skall hålla mig till reglerna kommer varje måndag en ärlig statusrapport här på bloggen. Mest för min egen skull så att jag inte fuskar.

Hur ser du på digital detox, känner du behov av det på resan? Och vad är digital detox för dig?

Att ta en selfie – pinsamt eller självklart?

24 januari, 2019

Klockan är strax efter 17 och det är fredag. På personaltoaletten har jag har precis svidat om från vanliga jobbkläder till svarta byxor och vit skjorta och satt upp håret i en stram svans. Jag är redo för mitt kvällsjobb i festvåningen. Mitt första pass på typ tolv år och jag är lite nervös. Det är dags att ta en selfie.

Tack och lov är kontoret tomt. Ändå ser jag mig omkring när jag tar upp mobilen, byter till ”selfiekameran” och smäller av en bild som jag skickar hem till sambon för att förmedla min känsla. Jag vill ju inte att någon ska se att jag tar en bild på mig själv.

En selfie, smaka på ordet. Vad får du för associationer? Är de positiva eller negativa? Vad är din första tanke?

Jag ska vara helt ärlig. Min första tanke är inte helt positiv. Fortfarande tycker jag att det är lite pinsamt och skulle inte gärna slänga upp mobilen och ta en selfie på allmän plats, om jag inte har Eiffeltornet, Colloseum eller utsikten från Empire state bilden i bakgrunden och det är tydligt att jag vill få med mig själv framför just det motivet.

I lördags var jag med på ett superintressant webinarie som hölls av Linda Hörnfeldt (aka @lalinda) inför att hon nu lanserar en superbra utbildning, Social Brand Lab.

Bästa råden för att lyckas i sociala medier

På webinariet gav hon oss några av sina bästa råd för att lyckas i sociala medier, en av dem var att lägga upp bilder på sig själv i flödet. Det behöver inte alls vara studiobilder eller tillrättalagda foton. Bara en bild på dig själv. Då blir det lättare att skapa en relation till den som äger kontot.

Hon rekommenderade att man skulle ha en bild på sig själv som var sjätte eller minst var nionde bild på Instagram. Och min första tanke var: varför i all världen då?

Jo, helt enkelt för att beroende på vilken enhet du använder dig av så är det de senaste sex eller nio bilderna som syns om någon går in på din profil. Kanske av den anledningen att hen är sugen på att börja följa just dig. Och om det då finns en bild på dig, en bild att skapa relation med så är det mycket större chans att personen klickar på följ-knappen.

Jag gick tillbaka till mig själv och analyserade mitt eget beteende och jajamen, visst är det precis så. Jag klickar in på en profil. Ögnar snabbt igenom de senaste bilderna och söker efter någon att relatera till. Vem är det egentligen som äger detta konto? Vem är personen bakom som vill att jag skall börja följa honom eller henne. Visst händer det att jag scrollar ner en bit till för att hitta en bild men jag vill ju såklart att min potentiella följare skall hitta mig direkt.

Jag erkänner att det känns märkligt att lägga upp en bild på sig själv. Men jag tycker samtidigt att det är kul att se bilder på andra.

Mina känslor för selfien

Så tillbaka till mina känslor för selfien. För visst är det så att selfien i början i alla fall sågs som något ”barnsligt”. Men vad hände när de största bloggarna istället anlitade assisten att ha som sin egen fotograf som hängde med dem om dagarna och tog foton till dagens outfit (finns det kvar förresten)? Jo då var ju inte heller det bra såklart. Att ha en egen fotograf med sig – vem trodde dom att dom var egentligen?

Så – om man inte ska ta selfies och inte får ha en fotograf i släptåg, hur tusan ska man då ta den där bilden som vi alla gärna ser i flödet?

Jag tror det handlar om vår kära gamla jantelag. Men vi skippar den va. Fram för fler selfies i flödet. Fram för att våga visa vem vi är, oavsett om mascaran hänger på trekvart, utväxten är ett halvår gammal och glowet du målade på i morse har falnat. Här är jag – följ mig – jag har något att berätta för dig.

Min senaste bild på Instagram ser därför ut exakt såhär:

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Så – har du roligt på jobbet?

20 januari, 2019

Har du också sett klippet med tjejen på bilden här ovanför? Om inte kan du se det en bit ner i detta inlägget. Det har blivit en viral succé de senaste dagarna. Jag är oftast en sådan som inte tittar men vet om att det finns. Så även denna gång.

Igår visade Andreas mig klippet och jag fångades av tjejens otroliga karisma och tyckte självklart att det var ett enastående nummer men tänkte sedan inte så mycket mer på det.

På kvällen snubblade jag över ett inlägg på LinkedIn som berättade historien bakom och jag kan inte låta bli att berätta den för er.

Eftersom den är allt jag står för och allt jag vill säga med denna bloggen och Lite mera rosa.

Katelyn Ohashi var en framgångsrik gymnast. Hon vann bland annat American Cup 2013. Men gymnastik är en tuff sport där kraven är stenhårda och där perfektion förväntas vid varje tävling. Det intensiva trycket hon kände på elitnivå, och kraven från omgivningen, fick henne att tappa glädjen i gymnastiken. I videor från tävlingar på den tiden sågs hon aldrig le. Så resultaten blev sämre och skadorna blev fler

Katelyn hittade till slut till UCLA och deras tränare och då fick hon tillbaka glädjen igen. Såhär berättar hon

”It’s not the outcome. Not me standing on the podium with medals. It’s me being able to walk out with a smile on my face and truly being happy with myself.”

Den glädjen gav henne en välförtjänt 10:a för framträdandet du ser på videon nedan.

För egen del tänker jag självklart tillbaka på feedbacken jag fick för några år sedan som också ligger till grund för hela idén bakom Lite mera rosa och min önskan om att hjälpa andra att prioritera glädjen i livet.

Den konstruktiva feedbacken jag fick som återkoppling på ett jobb jag inte fick. Att jag som alltid är glad borde begränsa min glädje och välja när jag var glad och inte. Du kan läsa mer om den historien här om du inte redan gjort det.

Berättelsen om Katelyn ovan ser jag som ett tydligt bevis på motsatsen. På att man alltid skall främja glädjen. Låt det bli en tydlig påminnelse till oss alla att de bästa resultaten kommer när man har ett leende på läpparna.

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Ett sargat Paris dagen efter kravallerna

18 januari, 2019

Jag står bredvid den gamle mannen och båda riktar vi våra objektiv mot den sönderbrända motorcykeln i gathörnet. Han sitt Canonobjektiv för säkert ganska många tusen. Jag min iPhone-kamera. Men båda med samma mål. Att dokumentera förödelsen som skapats efter de gula västarnas protester kvällen innan. Det är ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

– Cést terrible säger han och skakar på huvudet.

På min knaggliga skolfranska och med gemensamma ansträngningar på engelska samtalar vi en stund och kommer fram till att det är onödigt. Så onödigt. Sen nickar jag farväl och rullar min väska de femtio meterna till mitt hotell.

Kvällen innan satt jag på mitt hotellrum på Arlanda och följde liverapporteringen från centrala Paris.

Såg hur polis och demonstranter drabbade samman, hörde explosioner, såg Triumfbågen klottras ner och såg tårgasen. Ändå trodde jag nog att det var som vanligt, att medierna överdrev. Trots att jag såg bilderna.

Lite som förra gången vi besökte Paris. Det var i maj 2017 och samma dag som Macron, som nu är den man protesterar emot, valdes till president. Vi avnjöt varsin kaffe på Starbucks några hundra meter från Louvren när de svenska medierna kablade ut nyheten om hur just Louvren, som var Macrons högkvarter, fått utrymmas och att det var stora kravaller. Själv märkte vi ingenting.

Denna gången är det annorlunda.

Så snart jag kommer upp från metron vid San Augustin ser jag det. Först tror jag det är vanligt klotter men inser snart att det är spår efter gårdagen. Jag stannar och tittar. Ser fler som stannat, som betraktar, som fotograferar, som filmar och förfasas.

Så ser jag den sönderslagna fönsterrutan mitt framför mig. Det är lite som att ögat valt att inte se först för att vänja sig. Jag går några meter. Mer klotter. En förstörd bankomat. Framför en bank har det som troligen är personalen samlats. Någon gråter. På andra ställen har man redan hunnit få upp plank som skyddar från intrång och glasskärvor som kan skada.

Det har hunnit gå drygt en månad sedan mina dagar på egen hand i Paris. Sedan mina dagar med datorn som mitt enda sällskap och näsan som riktmärke för nästa upplevelse. Jag har börjat på ett inlägg om hotellet jag bodde på. Jag har funderat på berättelsen om min skrivhelg. Men någonstans har detta legat och grott. Att få berätta om det som mötte mig.

De oroliga kommentarerna från nära och kära på meddelande och sociala medier avfärdades med att det inte var någon fara. Jag skulle vara ett par kilometer bort. Två kilometer närmare bestämt. Ett avstånd som inte betydde någonting skulle det visa sig.

Det var ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

Det var ett sargat Paris som mötte mig den tredje dagen i december 2018. Och dagen efter var det en annan typ av gula västar som regerade Paris gator. De som fick städa upp. Sopa upp resterna och skrubba klotter. Några dagar senare syntes nästintill inga spår och receptionisten på hotellet bedyrade att gårdagens kravaller inte skulle upprepas under söndagskvällen. De som protesterat skulle upp och jobba imorgon. Fredagar och lördagar kunde man dock förvänta sig något annat. Och hon hade rätt.

Läs också: Att uppleva Paris på egen hand

Jag är inte djupt politiskt insatt inte i Sverige och ännu mindre i Frankrike. Se inte detta som ett inlägg i debatten. Se det som mina högst personliga funderingar om det är värt att förstöra? Om det inte finns andra sätt. Jag förstår att man behöver visa sitt missnöje. I detta fallet har jag förstått att det gäller missnöjet mot höjda priser på drivmedel och avsaknaden av kollektiva möjligheter att transportera sig utanför storstäderna. Men hjälper det verkligen att slå sönder och klottra?

Några dagar senare var Triumfbågen fortfarande stängd för besökare men av klottret syntes inget till. Några andra gula västar hade tvättat den ren och fin igen.