Left alone, all alone

I måndags morse vaknade jag som de flesta andra upp till den 4 februari 2019. Datumet verkade så bekant och hela dagen gick jag och funderade på vem som fyllde år som jag glömt att säga grattis till. Men nej. Ingen.

Idag på eftermiddagen kom svaret. I måndags den 4 februari var det 19 år sedan min mamma dog.

Den där dagen som började som alla andra. Jag gick till jobbet och på kundbesök. November och december 1999 hade jag varit på reseledarskola på Mallorca. Jag kom hem lagom till jul och veckorna hade rusat på, det var en hel del att ta igen på jobbet efter två månaders tjänstledighet. Mamma hade legat på sjukhus ett tag men det var inte så ovanligt. Den reumatiska värken tillsammans med hennes övervikt medförde det då och då.

Mobilen ringde på kundbesöket. Jag tryckte på upptaget. Min syster kunde jag ringa upp senare. Men hon ringde igen och jag svarade.
– Sitter i möte, kan jag ringa dig senare?
– Nej, det är mamma, läkaren ringde, det är allvarligt.

Jag packade ihop mina saker och gick ner till mitt kontor. När jag landat på kontorsstolen ringer det igen. Det är min syster.
– Det är över.

Jag skulle ljuga om jag sa att min mamma och jag hade en nära relation och om den har jag skrivit tidigare. Men att begrava en förälder är alltid speciellt. Att stå där och se på kroppen utan liv och inse att den kropp man själv kommer ifrån nu skall grävas ner i jorden, det är obegripligt.

Att jag som hittills levt fyrtioett år av mitt liv, har varit utan en av mina föräldrar i nitton av dem, är inte heller det normala. Men det som inte dödar, härdar.

Sju år senare, på alla hjärtans dag 2007 ringer min lilla rosa Nokia på kvällen. Jag är mitt i brinnande växelbyte på regionhuset i Lund och är nära på att inte svara när jag ser att det står ”Pappa” på displayen, men något får mig att trycka på den gröna luren.

Det är min pappas sambo. Pappa ligger på sjukhus, det är allvarligt.

Precis som sju år tidigare har jag haft fullt upp. Företaget jag jobbade för sysslade med norra Europas största växelmigrering för Region Skåne och jag var en stor del av det projektet. Jag hade inte reflekterat över de månader som gått sedan jag hörde av pappa senast och som han alltid sa

-Hörs vi inte så är allt bra.

Dagen efter sätter vi oss i bilen och kör Europaväg 22 mellan Malmö och Kalmar. Jag möter upp min bror och tillsammans samtalar vi med pappas läkare innan jag möter honom. Jag har inte förstått hur illa det är och när jag öppnar dörren till salen han ligger på och ser vad som är kvar av min ståtliga far kommer ett vrål från avgrunden ur min mun.

Några minuter senare har jag tagit mig samman och satt mig bredvid min bror vid pappas säng. Jag håller hans hand och jag ser hur hans ögonglober rör sig hasigt bakom hans ögonlock innan han öppnar ögonen och ser rakt på mig.

Några timmar senare när jag passerar Karlshamn på väg hem till Malmö ringer min bror.

-Det är över.

Jag är sladdisen.

Född 30 år efter min äldsta bror och 22 år efter min syster.

Mamma och pappa var i många bemärkelser mer som en tant och farbror än som mamma och pappa. Till dopet bars jag av min bror och min syster då, just precis, 30 och 22 år gamla.

Trettio år gammal var jag själv ensam kvar. Förutom syskon som jag aldrig växt upp med var jag ensam kvar.

Men länken fanns kvar. Länken i form av bror och syster. Som kände mamma och pappa som just mamma och pappa. Som jag kunde fråga om saker jag inte visste. Som jag lovat mig själv att jag i vuxen ålder ska besöka och spendera egen tid med. För att fråga, fråga och fråga. För att få veta saker jag inte har en aning om.

Idag, 19 år och 6 dagar efter att mamma tog sina sista andetag, 11 år och 360 dagar efter att pappa valde att somna in fick jag beskedet om att min bror är allvarligt sjuk. Kanske har jag till och med missat chansen att få den där stunden med honom. Kanske kan jag aldrig få veta.

När pappa gick kände jag mig ensam kvar. Tolv år senare känns länken till honom ännu mer förlorad och jag förbannar mig själv att jag inte tog mig tid för det där mötet jag så hett eftertraktade.

Skjut inte till morgondagen det du kan göra idag. Imorgon kan det vara för sent.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.