Stenkullens värdshus – det mytomspunna hotellet där tiden stått stilla

Fler än en gång har jag blickat upp i backen och funderat på om det bor någon i det där pampiga men lite lätt nedgångna, spöklika huset precis intill E4:an norr om Norrköping. Jag har aldrig sett något som helst ljus i fönstren eller för den delen en levande människa i närheten av huset. Och gissningen har varit att det är ganska övergivet. Fram till för ett tag sedan. Efter vårt besök på Husby säteri sonderade vi terrängen efter fler hemsökta hus i Östergötland och då dök Stenkullens värdshus upp. I fredags checkade vi in för en natt i det mytomspunna huset som så många undrat över vad det inrymmer.

Det är en märklig känsla att rulla upp för backen, öppna de svarta järngrindarna och köra in bakom huset vi har sett på håll så många gånger. Vädret för dagen är passande, det blåser storm och det förstärker de redan ganska kusliga omgivningarna, som kulisserna till en bättre skräckfilm.

Vill du övernatta på Stenkullens värdshus? Ring Maria

I samma sekund som Linda lägger handen på handtaget öppnar någon dörren inifrån och ägarinnan tittar fram. Maria Svensson har bott på Stenkullen i hela sitt liv förutom det första året och det hon inte kan om sitt Stenkullen är inte värt att veta. Numera är det Maria som styr här i huset och hon gör det med lika delar järnhand och känsla. Hon månar om sitt hus och historien. Här är inte jippon som Jocke & Jonnas Spökjakt välkomna. Men personer som vi med ett genuint intresse för huset och de hyresgäster som inte betalar hyran varje månad den 25:e så att säga, är varmt välkomna. Men glöm Booking eller hotels.com, Stenkullen har ingen hemsida och inga sociala medier, vill du övernatta ringer du helt enkelt till Maria.

Vi kliver in i den rymliga hallen och vad jag än har förväntat mig så uppfylls det. Här har tiden stått stilla. Året är med bestämdhet 2021 utanför men här inne finns spåren kvar sedan tiden när Stenkullen kom till och allt huset sedan dess varit med om. Om väggar kunde tala.

litemerarosa

Östergötlands mysigaste airbnb – jag har sagt de

Lev ditt bästa liv – orden som går som ett mantr

Ladda mer… Följ på Instagram

Följ mig på Instagram (klicka här ovan) för dagliga uppdateringar om resor och upplevelser.

Snusfabrikören som byggde Stenkullen

1863 låter den rike snusfabrikören Erik Swartz i Norrköping uppföra Stenkullen som sin sommarvilla precis vid kanten av Kolmårdsbranten med vid utsikt över Bråviken och Kvillingeslätten. Platsen är väl vald. Norrköping var vid denna tid en av Sveriges största städer och en utpräglad industristad. Stenkullen är ett tidstypiskt exempel på sommarboendet som det såg ut då. Och just vid Kolmårdsbranten uppfördes flera påkostade sommarvillor.

Naturen var ett av Erik Swartz stora intressen och runt Stenkullen skapas en originell park där det bland annat planterades flera utländska barrträd. Här med kolmårdsbrantens bergarter och växtzoner trivdes de bra. Och det sägs att Erik myntade orden: ”Naturen är konstens moder”. Men Erik Swartz engagerade sig också och planterade alléer i Norrköping. De idag unika byggnadsminnesförklarade Promenaderna är hans verk.

Stenkullen ritades av arkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, som främst är känd som SJ:s förste chefsarkitekt. Utformningen Stenkullen fick med asymmetrisk planlösning var mycket modern för sin tid, huset har sedan under åren byggt till både på bredden och höjden.

Stenkullen fanns kvar i släktens Swartz ägo fram till 1957 då källarmästare Niels Svensson, Marias pappa, köpte fastigheten för att driva ett värdshus. Huset renoverades för sitt nya ändamål som restaurang och hotell och där hade historien om Stenkullens värdshus kunnat avslutas med orden slutet gott allting gott. Men tittar du på bilder på Stenkullen från den tiden är det något som saknas på fotografierna tagna från den vackra balkongen med utsikt över Bråviken. På de bilderna breder trädgården ut sig hela vägen ner till vattnet. Inte tillstymmelse till motorväg syns till.

E4:an klyver trädgården i två delar

Åtta år efter att Niels hade tagit över Stenkullen, 1965, bygger man E4:an. Det var ett brutalt ingrepp rakt igenom den kulturhistoriskt värdefulla miljön. Men Niels med familj vande sig ganska snabbt vid de nya förutsättningarna. Pengarna de fick för besväret reste de upp och till syvende och sist visade det sig att motorvägen faktiskt bidrog med gäster till hotellet. Och de fysiska minnena från resorna fyller Stenkullen med ännu mer känsla. Jag kan bara ana hur exotiskt det var med resor till Thailand, Tibet och Rarotonga på 1960-talet.

Maria drev under många år Stenkullen tillsammans med sin mamma och pappa. Pappa var kock, mamma kallskänka och Maria lärde sig den ädla serveringskonsten sedan barnsben. Idag är både pappa Niels och mamma Tekla borta sedan många år och Maria driver vidare hotellet på egen hand. Eller ska jag säga tillsammans med de andar som finns i huset. Det är nämligen en av de sakerna som Stenkullen är mest känt för idag. Enligt Maria är de inte hotfulla utan håller henne sällskap. Och vi skulle ljuga om vi inte är lite nyfikna på om vi kan få se något av den långa mörka skepnaden i uniform som sägs spöka i just vårt rum.

Rundtur på Stenkullens värdshus och hotell

Maria leder in oss i stora salongen. Borden är delvis uppdukade och eftermiddagssolen lyser in genom de stora fönstren som vetter ut mot E4:an. De är inte putsade på ett bra tag. På ett bord ligger mängder med tidningar uppslagna som vittnar om reportagen gjorda från Stenkullen. Många vill skriva om huset och framför allt andarna som finns här och håller Maria sällskap.

Så börjar hon berätta om sitt Stenkullen. Från början till idag. En bit in i berättelsen ber hon oss följa med upp på andra våningen. Där visar hon oss vårt rum och meddelar att toalett finns ute i hallen. Duschen däremot finns i källaren. Även om jag dittills inte känt något av det mer övernaturliga så känner jag spontant att jag nog väljer att hoppa över just det besöket i källaren.

Vårt rum är ett hörnrum i husets nordvästliga del och här har Drottning Sofia en gång i tiden övernattat. I rummet bredvid står fortfarande den specialbyggda sängen för Kung Oscar II kvar. Kungen var mycket lång och sängen gjordes speciellt för honom. Och fortfarande brukar Stenkullen ta emot celebriteter. En av dem är Winnerbäck som brukar bo i just det rummet vi bor för natten.

Hemliga rummet på vinden

Bakom en av hallens alla dörrar leder en trappa upp emot våning tre och vinden. 1910 bygger man på ytterligare en våning och delar av det som är våning tre nu var fram till dess yttertak. Ett av de rum som hela tiden varit inomhus här uppe är Marias gamla flickrum. Här är allt kvar precis som det var då. Leksakerna slåss om utrymmet i det lilla rummet. Maria är en samlare precis som pappa Niels, man kastar inget på Stenkullens värdshus och det blir tydligt just här. Inte ens de döda flugorna i fönstret eller spindelväven.

Så kliver vi in i den delen av vinden som en gång i tiden var yttertak. Mitt i det stora tomma rummet står en barnvagn med två dockor i. Och den där kulissen från skräckfilmen jag tycker jag befinner mig i blir om möjligt ännu tydligare. Min vän Linda är nyfiken på ett hemligt rum som ska finnas under en lucka här uppe. Ett rum Maria som liten tyckte det var kul att leka i.

Vi rör oss in på en kattvindsliknande del och går i en smal gång. Så stannar Maria till längst bort i korridoren, här är det säger hon och tar tag i det som liknar en lönnlucka i golvet och vi klättrar ner. Vi kan inte stå rak i rummet under golvet. Men det finns fönster. Det är uppenbart att rummet är byggt för att gömma något eller kanske någon. Här nere har man hittat dragna telefonledningar. Och fönstren är placerade på så sätt att det utifrån inte går att tyda att det är ett lönnrums fönster. Vad som gömde sig här är dock fortfarande en gåta. Kanske en gåta som inte bör besvaras.

En våning ner och minnen från åren som gått

Vi tar trappen ner till källaren. Och jag känner redan nu att jag måste får komma tillbaka hit. Komma tillbaka för att verkligen förstå och landa i det jag ser. Det är så mycket saker över allt. I källaren finns minnena från alla resorna Marias familj gjorde, här finns allt ifrån en stråhatt från Rarotonga till en polisuniform från Fijiöarna. I en annan del är taket ett schackspel och i ett av rummen står stolarna från 60-talet som pappa Niels köpte in till restaurangen.

Allt i en salig men härlig röra. ”Nej det moderna och vita är inget för mig, säger Maria. I sådana där vita hus är ju allt vitt, till och med hunden är vit” säger hon och skrattar. Marias egen hund är Kitha 5 är allt annat än det. En riktigt bjässe till Båtsmanshund.

Vår rundtur är slut och vi slår oss ner i en av salongerna. Här inne brukar man höra ljudet från festligheter, festligheter som inte riktigt förekommer i denna världen. Här inne finns också den blombuketten som prinsessan Ingeborg kom med midsommar 1911. Hon hade en önskan att den skulle fyllas med färska blommor varje midsommar. Det sägs att den är svår att fånga på bild. Att fotografier som tas på den försvinner eller blir korrupta. Än så länge är min bild på buketten intakt och du kan se den i egen hög bukett här nedan.

Andarna på Stenkullens värdshus – finns de?

Känslan som infann sig när vi klev in genom dörrarna lovade mig ingen andlig påhälsning och lugnet ligger över Stenkullens värdshus. Jag kan inte för mitt liv tro att jag ska få uppleva något under natten. Vi har ätit upp middagen sedan ett bra tag tillbaka och klockan närmar sig midnatt när vi beger oss upp emot vårt rum. Dörren precis intill min säng som går in till en garderob och genomgång till nästa rum, och som så många vittnat om som spöklik, får stå öppen. Det ska vara härifrån han kommer den okände vålnaden i uniform. Jag kryper ner och sängen är betydligt skönare än vad jag vågat hoppas på. Det tar inte många minuter innan jag känner hur jag dåsar bort.

Rummet badar i solljuset som inte har några problem att tränga igenom de tunna gardinerna när jag vaknar åtta timmar senare. Natten har varit lugn. Jag har inte känt någonting säger jag till Linda som håller med. Men jag trodde jag höll på att bli sjuk i natt säger jag. Ena sekunden kände jag att jag badade i svett och nästa sekund frös jag. Linda vänder sig om och tittar storögt på mig. Det är tydligen en av de upplevelser många haft i rummet men som jag missade helt. Att det plötsligt går från jättekallt till jättevarmt. Oavsett om det var det eller en tillfällig febertopp uteblev mannen i uniform och eventuella andekompisar likaså.

Stenkullens värdshus och hotell – allt annat än övergivet

Halv nio är det dags för frukost. Maria sköter allt på Stenkullen själv och nu möter hon upp oss i salongen igen. Uppdukat är det med hemkokta marmelader och must på egna äpplen. Vi slår oss ner och avnjuter dagens bästa mål. Utanför fönstren har trafiken på E4:an återigen tätnat. Bilarna far som vanligt förbi utanför Stenkullen. Kanske vänder sig någon om just i detta nu och undrar vad det där var för övergivet hus bredvid vägen. Men Stenkullen är allt annat än övergivet. För där sitter ju vi och avnjuter frukost efter en god natts sömn.

Mer om Hotell Stenkullen

• Maria tar endast emot förbokade besök till Stenkullen, vill du höra dig för om det finns möjlighet att boka, ring på 011-69019
• För att komma till Stenkullen tar du avfart 125 från E4 och åker mot Åby. Inte förrän du är precis helt nära är det skyltat mot Stenkullen.
• Det finns inte möjlighet att komma förbi och promenera i trädgården, den är privat och endast öppen för övernattande gäster.
• Stenkullen har inte heller någon hemsida eller några sociala medier, vilket jag själv kan känna är lite av charmen.
• Vill du se fler bilder från Stenkullen både interiört och exteriört kan jag varmt rekommendera att klicka dig vidare in till fotograf Peter Holgersson som tagit så fina bilder från Stenkullen.

Skulle du vilja eller våga övernatta på Stenkullen. Eller har du någon liknande erfarenhet? Berätta gärna. Just nu letar vi efter nästa plats att besöka efter våra erfarenheter på Husby säteri och nu Stenkullens värdshus.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

• 
  Om väggar kunde tala – vi checkar in på Hotell Vik i Borensberg
• 
  Högby spa – ett familjärt och mysigt spa i Östergötland
• 
  Countryside café – med countryn, våfflan och känslan på rätta stället