Personlig inspiratör

Ledarskap. Vad tänker du på när jag säger ledarskap? Kanske på chefen, teamledaren, lagledaren eller vår regering. Och det är lätt att det blir så. Jag tänker också så. Men jag har lagt till en aspekt i det hela det senaste året. Nämligen självledarskap. Du är din egen viktigaste ledare. Det är du som avgör vilken riktning ditt liv tar och då är ju det allra viktigaste att du är din egen bästa ledare. Och det behöver inte vara så svårt. På ämnet vill jag tipsa om tre böcker jag läst det senaste halvåret som alla på ett eller annat sätt både hjälpt mig och fastnat i mitt medvetande och gett mig insikter jag använder varje dag.

Lejonagendan av Cecilia Duberg

Köp Lejonagendan här (adlink till Bokus)

---

Min första kontakt med Cecilia Duberg sker i de sista skälvande minuterna av livet innan pandemin. När Marie och Carina från nätverket 4good samlar 800 tjejer på Oscars i Stockholm för Sunshinepodden live. Det är februari 2020 och det är inte den kvällen som egentligen får mig att fastna för Cecilia. Det är istället några månader senare och jag har såklart börjat följa henne på Instagram och en dag träffar hennes inlägg rakt i hjärtat.

”Semester är att vila i stunden. Att inte jaga eller optimera nästa. Tips: Ta lite semester varje dag. Resten av livet.”

Nej, det finns ingen hejd på klokskapen hos denna kvinna vilket väl citatet här ovan visar inte minst. Hon är, lever och andas självledarskap.

Lycka till med resten av livet av Isabel Boltenstern

Köp Lycka till med resten av livet (adlink till Bokus)

---

Min första kontakt med Isabel sker en kväll i april 2016 när jag sitter kvar på jobbet och får en länk skickad till mig. Någon som vill mig väl. Någon som tycker att jag ska läsa ett inlägg. Inlägget heter ”Problemet med att gilla sitt jobb för mycket”. Jag läser. Tårarna trillar. Och jag relaterar hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare eller för den delen senare heller. I inlägget står det bland annat:

”jag har alltid varit en energisk människa, alltid gillat att ha fullspäckat schema och alltid längtat till den dagen ordning&reda släpper sina nya kalendrar för att man då får nya dagar att planera. jag gillar att ha fullt upp. pluggar jag heltid måste jag ha två deltidsjobb vid sidan av, och om jag jobbar 70 timmar i veckan tänker jag att jag ändå, kanske, om jag bara anstränger mig, kan läsa någon ekonomikurs på distans samtidigt.”

Sedan dess finns hon där i mitt liv Isabel. Ibland med kloka ord på Instagram. Stundtals med tänkvärda videor på Youtube.

Numera även med en bok och en mugg med världens bästa citat som du ser på omslaget till detta inlägg

Isabel kan kosten att berätta om en svår tid och ändå skapa feelgood och en hel massa jävlar-anamma av det.

Jag kan ha fel av Björn Natthiko

Köp Jag kan ha fel här (adlink till Bokus)

---

Jag står på vår toalett och rullar papper från toapappersrullen och fulgråter så att Helena Bergström skulle bli grön av avund. I lurarna har jag Björn Natthikos sommarprat och det är andra gången jag lyssnar på det. Jag trodde att jag skulle kunna värja mig för känslorna som kommer men icke. Berättelsen om när de tar farväl av hans far på en klinik i Schweiz går in i varje fiber i min kropp.

Att mannen som gav upp en lovande karriär som högt uppsatt ekonom i ett globalt bolag för att bli skogsmunk i Thailand har en intressant historia kan man ju hoppa upp och slå sig på. Men att han som dödssjuk i ALS på ett sätt som ingen annan kan säga orden:

”dansa med livet, kontrollera det inte”

och på riktigt ge mig en stor dos livsglädje det är ta mig tusan galet. Björns bok kan inte förklaras, den måste läsas.

Lite mer att läsa på Lite mera rosa

• 
  Ombergs turisthotell – en kärleksförklaring
• 
  Hesselby slott – den ljusrosa slottsdrömmen i Stockholm
• 
  Godaste våfflan i Sverige – hela listan landskap för landskap

I onsdags kväll samlades drygt 800 tjejer, damer, tanter, kvinnor, you name it, på Oscarsteatern i Stockholm. Två av dem var jag och min vän Fia. 4Good-nätverket med Carina och Marie i spetsen låg bakom evenemanget och vilken kväll det blev. Skulle lite mera rosa funnits i Nationalencyklopedin och du hade slagit upp det hade det varit troligt att det förklarats precis exakt så som kvällen på Oscars med Sunshinepodden live.

4Good är ett kvinnligt nätverk med många strängar på den berömda lyran och Carina och Marie som är nätverkets frontfigurer anordnar alltifrån resor till businessnätverk. De har skrivit en bok och så gör de Sunshinepodden.

Premiäreventet

Jag minns inte när jag hittade nätverket och hur men det första spåret av 4Good hittar jag i min mail i september 2015. Trots det har jag aldrig varit på ett av deras event. Jag har haft bokade tillfällen men fått hoppa över i sista stund på grund av sjukdom och därmed var det premiär för mig i onsdags när de hade samlat 800 tjejer för att köra Sunshinepodden live på Oscars i Stockholm.

Min vän Fia bor numera i Stockholm och är inte sen att säga ja när jag frågar om nya upptåg och så kom det sig att vi fanns oss själva på Sunshinepodden live i onsdags.

Kvällen var fullspäckad med det 4Good står för. Nätverkande, inspiration och energi, utveckling och skapande av förändring för att ta nästa steg i livet.

Sprakande gäster

Kvällens gäster var Maria Borelius, Cecila Duberg, Camilla Davidsson, Christina Stielli, Åsa Nyvall och Emma Hamberg.

Maria Borelius, Cecilia Duberg och Camilla Davidsson

• 

• 

• 

Maria är en person jag alltid har fascinerats av och beundrat. Vetenskapsjournalist och med en pondus och självklarhet utöver det vanliga. Cecilia är en känd figur i 4good-sammanhang. Hon har varit med på flera av deras resor och åker även med till Palma nu i maj. Cecilia är psykolog och mental tränare och berättade på ett alldeles ljuvligt sätt om ett tyst retreat hon varit på helt nyligen tillsammans med Annelie Pompe. Bara powerladies.

Sen kom Camilla Davidsson. Min absoluta svenska favoritförfattare vars böcker om Emma och pilgrimsvandringen jag slukade för flera år sedan. Så sent som nu i Thailand lyssnade jag på den senaste boken I fikonträdets skugga. Camilla inspirerar. Så kul att få träffas live och inte bara på nätet.

Christina Stielli, Åsa Nyvall och Emma Hamberg

• 

• 

• 

Christina Stielli var en ny bekantskap för mig. Och vilken bekantskap sen. Hon premiärade en gammal dröm om att köra stand up. Och jag skrattade så jag skrek. Det var första men definitivt inte sista gången jag lyssnade på Christina. När jag blir stor vill jag bli som Christina.

Åsa Nyvall, terapeut och yogalärare, talade om kärlekens språk. Det ämne som vi senare faktiskt satt och fördjupade oss i. Vilket av de fem språken är ditt och hur påverkar det dina relationer?

Sist men inte minst – Emma Hamberg. För alla oss 70-talister känd för serien Singel i stan som publicerades i Veckorevyn. Det var tider det. Emma blev sedemera chefredaktör för samma tidning och har skrivit mängder med böcker varav jag har läst några. Den senaste ”Resten av allt är vårt” är en självbiografisk bok med en story jag skulle vilja att alla läste. Jag har just börjat lyssna. Men mest av allt älskar jag Emma för att hon är just hon.

Som en bonus klev ännu ett känt ansikte upp i pausen. Pär Johansson från Glada Hudik. Vilken människa. För alla de som kan körs en specialvisning av Catwalk för 4Good den 2 mars i Stockholm. Ibland förbannar man att man inte bor i huvudstaden.

Med ett leende på läpparna

Summa summarum. Vi lämnade Oscars med ett leende från öra till öra. Jag hoppas att Carina och Marie förstår vad de gör. Att förmågan att anordna dessa event är enastående. Att det ger oss som får delta så mycket och att de troligen bokstavligen förändrar människors liv. Det är magiskt. Och vilken avslutning sen. Klart man måste avsluta med lite disco.

• 

• 

Är du inte redan medlem i 4good? Klicka dig in här och registrera dig. Medlemskapet är gratis men de event som anordnas kostar en slant som jag efter i onsdags kan garantera dig är värda vartenda öre. Kanske ses vi i Sälen i september?

Var du inte på plats men vill höra nästan allt vi fick höra och uppleva känslan. Då föreslår jag att du lyssnar på det alldeles sprakande färska avsnittet som spelades in på plats på Oscars.

https://open.spotify.com/episode/4XHK1pJDibDtPMpUpwxIa0?si=3yMsMgbEQn2Dp26TP7cJKg

---

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Jag ogillar egentligen inte hösten. Som novemberbarn har jag ofta sett fram emot hösten. Men jag skulle ljuga om jag sa att den, i alla fall numera, går mig helt obemärkt förbi. Det minskade antalet timmar i dagsljus påverkar kroppen vare sig man vill det eller inte. Därför lockade temat för en öppen meditation jag var på i veckan som gick lite extra. Autumn is the seasonal portal to change. Glömmer jag någonsin bort det sättet att tänka på hösten så påminn mig är ni snälla.

Autumn is the seasonal portal to change

Jag brukar ha en förmåga att känna in och utifrån självbevarelsedriften se det positiva i det mesta. Det mest naturliga som finns, i alla fall här i norden, är att årstiderna skiftar och naturen förändras. När vi går mot ljusare tider är det lättare att följa med och inte kämpa emot förändringen. När vi går mot de mörkare tiderna blir det svårare. Jobbigare. Mer motstånd.

Se förändringarna i naturen som möjlighet till egen förändring. Se det som portaler in i nya möjligheter. Hösten är en av de portalerna. Och en allé i riktigt höstskrud skulle kunna inte bara symbolisera det utan till och med skapa en fysisk möjlighet att se den.

Låt det som tynger dig falla som löven faller från träden. Ömsa skinn. Öppna för förändring. I år har vi en alldeles unik möjlighet. Vi stänger ett decennium. Jag tycker inte det känns lika lätt att se det nu på 2000-talet. Men vi stänger århundradets andra decennium och går in i 20-talet.

Jag ser fram emot 2020. Till och med visuellt är årtalet jämnt och vackert.

2020

Du behöver inte meditera om du inte känner dig bekväm i det. Det är inte en värld jag heller är så hemma i. Jag är egentligen lite för mycket fröken quick-fix för att ha ro till att meditera.

Själv väljer jag att tänka tillbaka tio år tillbaka i tiden. Jag ser de tio åren som passerat som vägen jag kommer ifrån. Vägen jag ska gå är de kommande tio åren.

Hur såg livet ut för tio år sedan när jag stod på samma plats som idag. När vägen jag kommer ifrån låg framför mig. Vad har jag upplevt på den vägen och hur har det förändrat mig. Vad tar jag med mig från den vägen in i de kommande tio åren på nästa väg. Vägen som nu ligger framför mig.

Autumn is the seasonal portal to change

Låt förändringen du gör komma inifrån. Låt förändringen komma ifrån det du önskar och inte ifrån de som förväntas. Känn in. Vad vill du känna snarare än vad vill du göra eller vara. Vad vill du känna?

Slappna av. Blocka stunder i kalendern för egentid. Lev i nuet. Andas. Meditera. När gjorde du senast något för dig själv?
Vi matas dagligen av alla dessa kloka råd och för några dagar sedan dök bilden ovan upp i mitt flöde på Instagram. Den kommer från ett av mina favoritkonton som ger mig ständig inspiration. Me_time.se.  Följer du dem inte redan så bums in och följ.

Under bilden stod det:
När köpte du dig sist en hög med magasin och slängde dig i soffan en hel kväll? Perfekt höstnöje en mörk och kall torsdagskväll tycker vi! Men det måste vara minst tre magasin för att räknas som en hög ? Och en kopp te med lite (eller mycket) mörk choklad till är inte helt fel. Happy reading! 

Och visst är det sant. Jag målar direkt upp bilden av att jag kommer hem med den där gigantiska högen av tjocka och glossiga magasin som jag lägger på soffans armstöd medan jag i mina myskläder och tofflor lufsar ut i köket och gör i ordning det där teet och tar fram chokladen. Innan jag sedan slår mig ner i soffan dämpar jag ner belysningen och tänder ett par ljus.

Min vän Bird skulle sedan, om det varit hon, graciöst ha hoppat upp i det perfekt dimensionerade soffhörnet med koppen i ena handen och ett av magasinen i den andra samtidigt som hon balanserade chokladen på höften. Och så hade fotoblixten kunnat smällt av och slutarljudet från kameran smattrat på. Hon hade platsat i vilket måbra-magasin som helst. Bird är också den enda jag känner som kan tappa upp ett bad, ta med sig en bok ner och lyckas med att inte blöta ner den till oigenkännlighet. Hon har någon form av magisk talang för det där.

För det är bara att erkänna att situationen ovan hade sett annorlunda ut om det varit jag som kommit lufsande in i mina tofflor till soffan för att lyxa till det med liten egentid och magasin-läsning. Jag hade troligen både känt mig och sett ut som ett kylskåp när jag hade försökt mig på att krypa upp i det ganska missformade soffhörnet. Och hade jag lyckats hamna i en vettig och ens lite bekväm position så hade det troligen varat i endast de enstaka sekunderna innan jag kom på att magasinen fortfarande låg kvar på armstödet och att koppen inte rört sig ur fläcken jag ställde den på på bordet.

I ett försök att inte förlora den någorlunda bekväma positionen hade jag sträckt mig efter tidningar och te medan jag balanserat chokladbiten på tekoppens kant och lyckats smälta halva kakan.

Efter att jag sedan satt mig till rätta uppkommer det faktum att jag inte ens med bästa vilja i världen kan hålla tidningen med en hand, bläddra med den andra och hålla koppen i den tredje (?!). Något måste få stryka på foten och troligen hade jag försökt mig på att bläddra lite halvhjärtat medan jag höll tidningen endast i den ena handen. Någonstans här kommer jag också ihåg varför jag inte brukar köpa dessa glossiga magasin. Jag tycker nämligen att det är alldeles för mycket reklam i dem. Så för att underhålla mig medan jag förstrött passerar dessa sidor försöker jag mig på att öppna den numera helt smälta chokladen och så slutar det med att tidningen sett sina bästa dagar av mörk choklad.

Men var vill hon komma nu tänker ni? Ska hon rasera dessa enastående peppande råd vi får till oss i både tid och otid? Absolut inte säger jag!

Men när vi ska slappna av måste vi liksom inte ta i så vi vänder ut och in på oss. För det räcker med en favorittidning, oavsett om det är Kalle Anka eller Damernas värld. Och du behöver inte svinga upp benen i soffan och smutta på teet. Det går bra att halvligga i det mest nersuttna hörnet.

För när vi skall slappna av då gör vi det så vi storknar. Vi åker på spa, vi åker på träningsresor eller yogaretreat när det skulle räcka med en promenad i skogen eller morgonyogan på Friskis.

Att göra det lite lagom är liksom inte längre tillräckligt.

Så istället för att vänta till du har den där kvällen hemma helt för dig själv så att du verkligen kan sjunka ner i dina magasin, sno åt dig en liten stund för dig själv när du som bäst behöver det. Gå in i sovrummet och stäng dörren om dig när kaoset viner där utanför. För det är då det gör som mest skillnad.

När ditt huvud håller på att explodera och du plockat, städat, diskat och dammat en hel dag. Fundera då inte på när du skall få tid att åka iväg på den där tjejhelgen till spa:et vid kusten. Säg bara, nu får det vara bra, nu tar jag mig en liten promenad. Stäng dörren till kaoset och traska ut i naturen och lyssna på tystnaden.

Det är där och då du behöver det som bäst. Inte när du kämpat för att klämma in en ledig helg för total avkoppling i kalendern.

Jag är i ett uppstartsskede, inlägg av olika karaktär skall få följa med från min tidigare blogg och hit. Jag funderar på vad jag skriver om. Vad jag tycker om att skriva om. Varför jag skriver. Och för vem. Och då slog det mig att jag faktiskt har berört ämnet tidigare. För nästan exakt två år sedan. Och då, då gick tankarna såhär. Men de stämmer alldeles ypperligt fortfarande. Om att skriva och för vem.

Häromdagen trillade jag av en händelse in på en ytligt bekants blogg. Eller rättare sagt en ytligt bekants före detta blogg. Den ytligt bekanta skrev i sitt sista inlägg att hon nu var trött på att dela med sig av sitt liv och dess upp och nedgångar med de som ville läsa men aldrig hörde av sig. Hon valde att fortsätta bloggandet på annan plats och ville man ha tillgång dit fick man maila. Jag mailade inte. Jag har aldrig varit inne på hennes blogg förr och kände inte något behov av att läsa vidare. Men det hon skrev fick mig att börja fundera. Fundera på hur jag själv känner för det jag skriver. Och för vem jag skriver det.

Kärleken till att skriva

Jag har alltid älskat att skriva. Från den stund jag började forma bokstäverna till ord har jag älskat det. Älskat att skriva påhittade berättelser. Att skriva brev till när och kära och nyvunna bekanta. Älskat att berätta andras historier och det som är viktigt att förtälja.

Det blev sedemera, om än under en kort tid mitt yrke och det jag faktiskt är utbildad till – journalist. Jag älskar att formulera ner mina tankar om omvärlden i stort och smått och det har under åren hamnat under kategorin ”Betraktelser” på min före detta blogg. Och jag älskar att skriva ner och dokumentera mitt liv i text och gärna någon bild. För mig själv, för Er som vill titta in och läsa och en gång i tiden för barn och kanske till och med barnbarn. Tänk va häftigt om jag hade kunna surfa in på min mormors mors blogg och läsa om vardagen 1886.

När jag läser inlägg från de första åren jag bloggade, den tiden när det mestadels var en blogg som följde min vardag som viktkämpe, är inläggen av det mer personliga slaget inte så vanliga, på den tiden behövdes det inte. På den tiden var det främst en blogg som riktade sig till dem som på samma sätt som jag försökte sig på en sundare livsstil. Vi läste varandras bloggar och peppade också varandra i kommentarerna men även i andra forum såsom låsta grupper på Facebook. Då var det inte många av mina vänner som läste min blogg eller ens visste att den fanns. Men flera av dem jag följde då finns fortfarande i min bekantskapskrets på olika sätt. Som ytliga bekanta på Facebook, som arbetskamrater (faktiskt hela två stycken, världen är liten), som vänner och som några av mina allra närmaste.

Vad det gett mig

Jag har redan tidigare i min förra blogg reflekterat över vad det har gett mig att blogga. Egentligen skulle det inte behöva ge mig något alls tillbaka i form av nya vänner, uppmärksamhet eller glada tillrop, att få utlopp för att göra det bästa jag vet är gott nog och många gånger det som tar mig genom vardagen. Att någon vill läsa är en bonus.

Med åren som gått har bloggen antagit en mer personlig form, ett dokument över mitt liv. Över vardagen och över det allra innersta. I alla fall det av det allra innersta som det lämpar sig att berätta om på detta sätt. Den har blivit ett sätt för mig att berätta om det roliga och det svåra jag gått igenom. Den har gett möjlighet att berätta med mina egna ord om sådant som man annars inte som hastigast spottar ur sig som svaret på den flyktiga frågan om hur man mår i mötet i dörren vid lämning på förskolan, i kassan på ICA eller på släktkalaset vid någon av årets högtidsdagar.

Genom att dela med mig av det jag skriver via Facebook kan de som i vanliga fall inte läser bloggar eller min blogg hitta hit och jag vill att de ska hitta hit. Jag vill att DU ska läsa det jag skriver. För att du ska veta varför mitt sinne är lite lättare eller kanske lite tyngre än i vanliga fall när vi ses. Att du ska förfasas över det jag förfasas över eller glädjas och fnissa över det jag just funnit glädje i. För att roas och oroas. Ibland friserar jag vardagen. Nej, nu ljög jag. Jag friserar aldrig något men jag kanske väljer att inte berätta om det alls. Behöver ett ämne friseras platsar det inte här.

Från botten av mitt hjärta – tack!

Den feedback som i början var en kommentar på ett inlägg från en för mig okänd person blev så småningom en kommentar på en länk jag delat med mig av på min Facebook-profil. Och i takt med att vi inte längre skriver något utan istället visar vårt engagemang med ett hjärta, en gul rund gubbe med ett stort O till mun eller ”ögon” liknande > < så är feedbacken istället en klapp på axeln från en kollega eller chefen i korridoren på jobbet.

Så för mig själv och för dig som nu orkat med att ta dig igenom ännu en av mina offentliga funderingar konstaterar jag att jag gärna vill att just du läser detta. Oavsett om du är en av mina närmaste, min chef eller om du hittat hit för första gången och inte har en aning om vem jag är. Och om du inte ger dig till känna, om du inte skriver vare sig en kommentar eller gillar med en emoji eller en tumme så är jag glad att du läser. Jag tycker inte att du snokar i min vardag. Då hade jag ju valt att inte berätta om den. Istället hoppas jag att du kan finna kraft, glädje eller bara en ”vän” i mina ord. Mina ord till just Dig.

---

Bilden som inleder detta inlägg är:
Don´t look back av Erik Johansson
Egentligen helt orelaterat till det som skrivs nedan men ännu en av de magiska illustrationer som inte går att sluta titta på och som i alla fall får mina tankar att snurra fritt och inspireras.