Vardagsfunderingar från— Sida 13 av 16

Så förbaskat stolt över mig själv

17 december, 2018

Nu ska jag var sådär extremt osvensk. Jag ska skriva saker vi inte förväntas göra i detta landet. Men jag har funderat på så många reaktioner jag har fått efter min resa till Paris och jag har kommit fram till en sak. Jag är så förbaskat stolt över mig själv.

Egentligen så var det inte en big deal för mig. Jag gillar att resa på egen hand och har gjort det många gånger inom Sverige. Jag såg det därför inte som en så stor grej att göra det utanför Sveriges gränser. Men jag har förstått att det inte alls är alla förunnat att känna tryggheten i att göra så.

Men när det snart är dags att summera 2018 så måste jag ändå klappa mig själv på axeln, räta på ryggen och vara otroligt nöjd och stolt.

Från panik på väg till New York

När 2018 började hade jag just avslutat en resa till New York. En resa det fanns stunder jag trodde jag inte skulle åka på. Jag stod på en toalett på Arlanda och hyperventilerade. Tittade mig själv i spegeln och kanske till och med pratade ett par ord med min egen spegelbild. Sa till mig själv att ta mig i kragen. Att det inte var jordens undergång. Att det fanns de som gjorde detta dagligen. Och så tänkte jag faktiskt på en av de flygvärdinnor jag följer dagligen via Instagram på långa och korta flygningar, Louise. Sedan torkade jag tårarna och gick ut till mitt resesällskap. Och naturligtvis blev resan alldeles fantastisk.

Till världshögst i Dubai

Under resan tog jag mig upp i Rockefeller center efter viss tvekan och specialbehandling från personalen och övervann en liten del av min höjdrädsla. I mars 2018 åkte jag upp i världens högsta byggnad Burj Kahlifa, förvisso efter en förmiddag med fullt fokus på vad som komma skulle och utan möjlighet att tänka på något annat. Men upp kom jag och jag njöt av varje sekund.

Jag har gått från att så fort planet rullar de första millimetrarna ut mot startbanan krampaktigt hålla mig i armstöden rabblande diverse ramsor av ångest till att när jag åkte till Paris bekvämt sätta mig på min plats vid nödutgången och få en liten genomgång på vad som skulle kunna förväntas av mig att hantera vid en eventuell evakuering. Sedan lyssnade jag till säkerhetsgenomgången innan jag satte på mig mina brusreducerande lurar och njöt av en helt underbar start. Den första jag någonsin kunnat njuta av. Och när vi bara en kort stund efter att vi lyft kom över molnen utbröt spontant jubel i kabinen.

Jag har gjort det helt själv. Aktivt tagit tag i alla mina rädslor och jag har kommit så långt. Och jag är stolt över att jag kan njuta av att ensam åka till Paris några dagar för att skriva. Jag är stolt över det jag har åstadkommit. Och jag hoppas att jag kan inspirera fler att våga.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Det bästa och det värsta med att reseblogga – är andra resebloggare

16 december, 2018

Jag bloggar inte bara om resor och jag utger mig inte för att vara en ”riktig” resebloggare. Men jag skriver en hel del om resor. Långa och korta. Lyxiga och mindre lyxiga. Mitt fokus är ofta själva upplevelsen mer än själva resan. Och ett besök på spa här i hemstaden får lika mycket plats i bloggen som en Thailandsresa.

Men att skriva om resor får en naturlig följd och den är att man (läs jag) börjar följa andra resebloggare. Och DET mina vänner, är det absolut bästa med att själv räkna sig åtminstone nästan som att var en resebloggare.

Vet ni vad det värsta är? Det är att följa andra resebloggare.
Ni läste inte fel.
Att följa andra resebloggare är det absolut bästa och det absolut värsta med att reseblogga.
Låt mig förklara.

Trodde jag var först

När jag började blogga 2007 på min andra blogg var min inriktning hälsa och viktminskning. Nu trodde jag i min enfald att jag var den första som skrev på detta tema och jag insåg snart att jag hade fruktansvärt fel. Men resultatet blev att jag fick kontakt med andra så kallade viktbloggare. Vissa av dem följer jag fortfarande. Andra av dem finns nu i min närmaste krets även in real life.

När jag för mindre än två månader sedan tog beslutet att hals över huvud börja blogga här på litemerarosa.com med fokus på vardagslyxen och glädjen i livet var såklart bland de första aktiviteterna att jag gjorde research och hittade andra bloggare. Och ganska snabbt hittade jag flera fantastiska. Och det behövde inte gå många dagar innan det började kännas som en liten digital familj. Med dagens möjlighet till stories på Instagram följer man ju faktiskt sina digitala kontakter lika mycket som de i den närmaste familjen.

Och det är det absolut bästa med att reseblogga. Man stöter på intressanta historier, fantastiska berättelser och nya reseidéer. Man inspireras och förundras.

Det absolut värsta

I nästa andetag är det det absolut värsta. För förutom att inspireras och förundras så får man både lite prestationsångest och reseabstinens.

I detta nu är statusen denna för det jag på kort tid har börjat se som ”min” resefamilj:

Jennifer på jennifersandstrom.se, Charlotte på readyfortakeoff.se och Lisa på livetfrandenljusasidan.se är alla i Österrike tillsammans för skidresa i samarbete med Visit Tirol.

Härlig inspiration från Jennifers Instagram de senaste dagarna.

Lindha på resamedfamiljen.se är på semester i tre månader med familjen i Vietnam och Thailand och det är även Elin på Researkivet.

Isabelle på thatswedishtraveller.com har just bokat en resa innan nyår och Annika på resfredag.se åker i början av nästa år med Plan Sverige till Myanmar och sedan vidare för semester i Thailand.

Jag har säkert missat någon, för familjen börjar bli stor nu, men jag tror att ni förstår poängen. För någon som älskar resandet så är ovanstående facit både ångestframkallande och… och… och… och… alldeles, alldeles underbart.

För jag får följa alla dessa inspirerande och spännande resor på nära håll. Jag får inspireras av härliga förebilder, att göra bättre ifrån mig och kanske också ha möjligheten i framtiden att åka på resor i samarbete med reseaktörer och jag får härliga tips på platser att besöka i jordens alla hörn.

Så alla ni resebloggare. Ni är ibland de allra värsta men visst är det tur att det positiva överväger stort och att ni också är de absolut bästa!!!

Tack för att ni finns och delar med er!

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

När jag valde staden jag skulle bo i

14 december, 2018

Året är 2003, månaden augusti och jag närmar mig Linköping för andra gången i mitt liv.
Min dåvarande sambo skulle flytta från Karlskrona till Linköping och plugga till slöjdlärare. Just då var det det värsta som kunde hända mig och jag hatade staden på slätten utan vatten, staden jag skulle bo i.
Femton år och tre bostadsorter senare är Linköping den staden jag valt att bo i.

Linköping

Mitt eget flyttlass lämnade Karlskrona ett år senare. Jag flyttade efter min sambo och slog mig ner i Östergötlands residensstad. Resten är historia som det heter. Sambon och jag separerade. Trodde att jag skulle flytta tillbaka till Karlskrona men träffade J. Flyttade ihop med henne och sedan började vår flyttkarusell.

Halmstad

Min saknad efter havet tog oss från Linköping till Halmstad. Där träffade vi härliga människor i form av hyresvärdar och chefer som finns kvar i våra liv fortfarande. Men ett år senare så kände vi att staden var för liten. Vi rörde oss vidare från Halmstad till Malmö.

Malmö

Malmöåren 2006-2009 var underbara. Vi träffade fantastiska människor och lärde oss massor på våra jobb. Och vi trivdes så otroligt bra. Malmö är staden jag alltid sagt att jag vill flytta tillbaka till.

2009 var vi klara. Min sambos företag var i ett skede som medgav flytt och själv ville jag förverkliga en dröm att läsa till journalist (som jag tänkte återkomma till i en senare lucka). 2009 flyttade vi till Kalmar.

Vi trodde aldrig att vi skulle stanna där men vi trodde nog att vi skulle stanna där längre än vad vi gjorde. Just som höstterminen skulle starta år två kom vår lilla dotter och i och med det började tankarna snurra. Vad skulle hända efter Kalmar?

Vi ville till en större stad, en stor stad, då finns inte så många att gå på. Vi ville inte till en stad vi aldrig bott i förr, vi ville inte börja om på nytt. Då minskade antalet till – två! Och med tanke på att vi gärna ville ha närhet till någon typ av förankring när det gällde familj så fanns det bara ett alternativ kvar.

Linköping igen

Fram till jag var 32 hade jag bott i tio olika städer på sexton olika adresser. Det innebär att jag i stort sett fram till dess hade bytt hemort var tredje år och bytt hemadress en gång vartannat.

2011, nyss fyllda 33 flyttade jag för första gången tillbaka till en stad. Till staden jag åtta år tidigare hatat. Staden där jag till slut skulle finna mig hemma i. Till staden där jag insåg att mina barn har som sin hemstad och därifrån jag inte skulle kunna se mig själv flytta. Inte än i alla fall.

Läs mer: Platser där jag ser mig själv bli gammal.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Val jag glömmer bort att jag har – att välja mig själv

13 december, 2018

Jag vill börja med att redan direkt klargöra att detta inte är någon pekpinne mot någon. Det jag kommer att skriva nedan beskriver nämligen i mångt och mycket mig själv och det vore dumt att kasta sten när man sitter i glashus.

Dagens lucka i Kajsons julkalender handlar om val jag glömmer bort att jag har och då skulle jag vilja behandla ett ämne som vi prestationsprinsessor med duktiga flickan-syndromet borde tänka till på lite oftare.

Vi blir ofta tillsagda och tänker kanske också själv att vi måste bli bättre på att säga nej och sätta gränser. Men det händer ganska sällan. Varför?

För mig handlar det mycket om att jag när jag säger nej känner att jag kanske sviker något eller någon. När jag sätter en gräns som gör att jag inte kan göra eller ställa upp på det ena eller det andra känner jag att jag sätter någon annan i klistret och det känns ju sällan bra.

Men.
Om man tänker på ett lite annat sätt.
Om man inte tänker att man sviker någon annan om man säger nej till något.
Om man istället tänker att man sviker sig själv om man ständigt tackar ja.
Då kan det kännas bättre.

Valet jag ofta glömmer bort att jag har är att jag kan välja mig själv genom att säga nej och sätta gränser.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här

If you were waiting for a sign…

12 december, 2018

If you were waiting for a sign …
För några år sedan separerade jag och skulle för första gången på ganska många år skapa ett helt nytt hem, bara för mig själv. (Det höll ju inte så länge, men det är en helt annan historia.)

När jag googlade runt efter tavlor blev jag hejdlöst förälskad i en poster med texten på bilden ovan. ”If you were waiting for a sign, this is it”.

Märkligt nog hänger den ännu inte på någon av våra väggar. Men det kommer kanske.

Jag gillar tanken bakom orden. Gå inte genom livet och vänta på tecken eller på ”rätt” tillfälle. This is it.

Vänta inte, gör det du älskar, må bra. Det är inte svårare än så.

Omslagsbild lånad från 9gag.com

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Tjej of the day – det är dags att vi hyllar varandra

11 december, 2018

Det jag egentligen ogillar mest i hela världen, eller ja i alla fall väldigt väldigt mycket, är att inte göra klart saker. Jag hade därmed stor ångest när jag 2005 avslutade en utbildning i förtid, trots att jag gjorde det för att den inte alls var på en nivå som gav mig något. Jag har heller inte helt släppt att jag inte gjorde färdigt mina journaliststudier helt. C-uppsatsen väntar fortfarande på att bli skriven kan man säga och jag har fortfarande kvar all litteratur, noteringar och halvklara dokument. Jag har inte släppt tanken helt på att göra den klart även att det nu snart är tio år sedan jag egentligen borde varit färdig och att jag inte ens jobbar i branschen längre. Men när det gäller tjej of the day ska det bli annorlunda.

När jag då för snart ett år sedan dagen efter Internationella kvinnodagen, på min gamla blogg, fick för mig att dra igång ett projekt där jag skulle hylla kvinnor i ett inlägg om dagen i 365 dagar så undrar jag hur jag tänkte. För det var ju liksom nästan som gjort för att misslyckas med om man som jag har ett heltidsjobb och två barn och helt liv att ta hand om vid sidan av bloggen. Jag misslyckades såklart men lyckades ändå hylla hela 26 tjejer, kända och okända innan jag lade ner, eller som jag hellre vill benämna det, pausade projektet.

Systerskap

I veckan fick så tanken kring den där inläggs-serien ny fart när Joanna Swica och Louise Johannesson som driver nätverket Friendcation, som jag alldeles nyligen har bekantat mig med, blev intervjuade i Grounded factory och Femme de la femmes samarbete Grounded x Femme de la femme. Temat är Vad är systerskap? Och artikeln hittar du här om du scrollar ner en liten bit.

Min egen hyllningsserie till tjejer grundade sig i en enda tanke formad från två inlägg i flödet på Internationella kvinnodagen 2018.

Det var ett inlägg på Facebook av en tidigare (manlig) chef till mig som skrev:

De andra 364 dagarna på året är de som faktiskt gör skillnad för jämställdheten.

Och ett inlägg på Instagram av Mia Parnevik som skrev:

HAPPY INTERNATIONAL WOMANS DAY ?? I love being a woman. I have always loved building people around me up, give them love. ?? Not seeing other woman as threats but empower each other.

En dag gör ingen skillnad

Och visst är det så. En dag gör ingen skillnad egentligen, det är bara ytterligare en dag i handlarnas jippo när presenter köps och blommor handlas. Det är att få in tänket i vardagen som är det viktiga. Och så kloka Mia. Som tänker steget längre. För vad vi kvinnor än säger så är vi inte de bästa på att lyfta varandra. Vi klagar på att männen sätter käppar i hjulet för oss men glömmer att vi gärna själva ger andra kvinnor en svårare vardag om vi känner dem som ett hot.

Genom mina 40 jordeår har jag stött på många kvinnor som ser andra kvinnor som större hot än män om det exempelvis handlar om karriär och vi är väldigt duktiga på att vara avundsjuka på varandra snarare än att lyfta varandra. Du sätter huvudet på den berömda spiken Mia. Och det tänkte jag dra mitt strå till stacken för att ändra på.

Tjej of the day – 364 stycken

Så. Tanken var att jag alla andra dagar, utom just Internationella kvinnodagen, det kommande året skulle lyfta en annan kvinna eller tjej. Det kunde handla om någon jag kände väl eller ytligt, om någon i min innersta krets eller en kändis. Men det skulle alltid handla om en kvinna som på något sätt satt sina spår hos mig och som jag vill hylla.

Och jag hann alltså med 26 stycken innan jag kände mig för misslyckad och lade ner. Men tanken har jag aldrig riktigt släppt. För jag tycker det är viktigt att vi tjejer hyllar andra tjejer. Vi skall hylla killar också, men det är liksom ingen svårighet. Men att hylla andra tjejer utan att se dem som ett hot, det är värre. Att se varandra som ett hot börjar vi med så snart vi börjar leka i småbarnsåldern. Då kan vi inte leka tre, jag är övertygad om att det handlar i mångt och mycket om att vi är rädda att de andra ska tycka bättre om varandra än om vad de tycker om mig. Och på den vägen är det.

Den första hyllningen

Jag började med att hylla en tjej som sannerligen har haft stor betydelse i mitt liv och jag skrev såhär:

Hon jag tänkte börja med har förmodligen redan slutat läsa detta inlägg. Hon läser min blogg ibland men anser att jag skriver lite för långt och att hon inte orkar läsa. Helt okej med mig. Hon berättade det härom dagen. Och här kommer en av de där egenskaperna jag tänkte hylla henne för. Rakheten.

Hon är möjligen lite velig ibland men när hon väl vet vad hon vill då vet hon det och satsar tusen procent utan tvekan. Utan den bestämdheten hade hon förmodligen inte lyckats få mig på bättre tankar och tänka om när det gäller frågan om barn. Jag var nämligen av den åsikten att jag inte ville ha några barn när vi träffades. Men hon fick mig att ändra mig och för det kommer jag att vara henne evigt tacksam. Mer tacksam än vad någon någonsin kan förstå. Utan den bestämdheten hade jag aldrig fått äran att bli den andra mamman till våra fantastiska juveler.

Henne blir jag aldrig av med

Många kvinnor jag träffar som har fött barn berättar ofta att man gärna skulle vilja vara med exempelvis en väninna för att uppleva en förlossning vid sidan av. Det har jag fått äran att vara. Den kraft och den styrka denna kvinna visade vid båda förlossningarna är magisk och känslan kommer jag aldrig att glömma.

Vi har långt ifrån alla gånger samma åsikt eller inställning till saker, särskilt inte numera. Men som en person svarade en gång när hon frågade om vi skulle leva tillsammans för evigt:

– Henne blir du aldrig av med.

Nej, mig blir hon aldrig av med och jag blir aldrig av med henne. Vår sista utmaning tillsammans blir nu att vara de allra bästa mammor vi kan vara tillsammans men var för sig. Kanske den svåraste utmaning man kan ställas inför.

Den första av de 364 kvinnorna jag vill hylla är min före detta fru. Tack för många fina år tillsammans. Utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Tack för två underbara barn. Du har en given plats i mitt hjärta och jag finns alltid där för dig och barnen. Nu och för alltid.

28619105_1121722067969537_5155288842520121330_o

Jag tycker att denna hyllningsserie har en given plats i den sociala medievärlden. Men kanske inte med den frekvensen jag då tänkte mig. Då tar jag mig vatten över huvudet.

Inläggen från min förra blogg kommer successivt få flytta med hit och nya inlägg i temat kommer skrivas. Och förhoppningsvis kan jag inspirera andra tjejer att hylla varandra.

Läs mer om tjej of the day goes stories

Om jag inte hade…

9 december, 2018

Jag har förärats med den fantastiska egenskapen, om jag får säga det själv, att inte gräma mig över saker. Det är väldigt sällan jag ångrar saker jag gjort eller tänker och säger att ”vi skulle ha gjort såhär istället”. Jag har verkligen fått förmågan att även om jag inte är helt nöjd med resultatet av något tänka, ”nåväl, det finns en mening med allt”. Väldigt sällan tänker jag om jag inte hade…

Det kanske låter lite naivt men det hjälper mig att inte älta saker och vet ni, allt som oftast kommer det en stund när man märker att man faktiskt lärde sig något av den där gången och kan gör annorlunda.

Sliding doors

För en tid sedan blev jag påmind om en av mina absoluta favoritfilmer, Sliding doors. Det var Annika på Resfredag som gjorde ett inlägg om att inte grubbla för mycket och drog då paralleller till Sliding doors och just det där, tänk om inte… Vad hade hänt då?
Ni som har sett filmen förstår. Ni som inte har sett den bör genast göra det. Filmen beskriver två möjliga händelseförlopp beroende på om huvudpersonen, spelad av Gwyneth Paltrow, hinner med eller missar sitt tåg.

Och när det gäller just det, då kan även jag fastna i tankar och funderingar. Det handlar inte så mycket om att gräma sig som att undra hur livet hade sett ut om man inte tagit ett visst beslut, gått just den där vägen eller glömt nyckeln just den där dagen. Eller om livet är förutbestämt och hade sett ut på samma sätt oavsett hur man tagit sig dit. Vem vet?

Karlskrona eller Kristianstad

Året är 1994. Utöver den varmaste sommaren i mannaminne innan sommaren 2018 och ett brons i USA så har jag tagit ett beslut. Efter ett år på så kallad öppen linje på Väggaskolan i Karlshamn har jag valt vad jag ska spendera tre år under min gymnasietid på. Efter ett tufft sista år i nian och omtumlande personliga händelser var jag inte redo att välja direkt och jag som inte annars är velig, visste inte om det var hotell- och restaurang eller media jag ville läsa. För att vara 15, snart 16, tar jag ett ganska moget beslut. Istället för att hoppa på något av dem bestämmer jag mig för att stanna hemma i Karlshamn medan de flesta av mina kompisar beger sig av mot grannstäderna.

Jag läser grundämnen som engelska, svenska och historia som jag kommer att kunna tillgodoräkna mig senare och parallellt praktiserar jag på ett värdshus utanför Karlshamn och på Sveriges radio Blekinge. Ett år senare har jag bestämt mig. Det är media jag skall läsa och flytten går till Karlskrona. Mitt älskade Karlskrona som sedan på så många sätt kommer att bli det jag kallar min hemstad. Och visst inser jag ibland att jag lika gärna hade kunnat välja hotell och restaurang i Kristianstad och livet hade sett helt annorlunda ut, frågan är bara hur.

Croupiere mot alla vettiga odds

Året är 1998. Efter åren på medieprogrammet har jag jobbat en tid med TV-produktion men nyss bytt bransch till telekom. I fikarummet en morgon på min nya arbetsplats ser jag en annons i lokaltidningen. Man söker croupierer till en nyöppnad nattklubb på Statt i Karlskrona. Den tidigare frikyrkliga tjejen som läser annonsen är dessutom en vansinnigt dålig förlorare och brukar inte spela spel så ofta. Och när det kommer till just kortspel hade det under många år av mitt då 21-åriga liv setts som djävulens påfund. På vinst och förlust och utan att egentligen veta vad det var, sökte jag jobbet och fick det.

Om fyra dagar, den 13 december, är det tjugo år sedan jag stegade in på K i Karlskrona för första kurstillfället och träffade Fia. Fia som kom att bli min allra bästa vän. Casinot som kom att bli mitt andra hem. Som tog mig land och rike runt när jag jobbade på andra orter och startade upp nya spelplatser på nya kontrakt. Utan det hade mitt liv troligen sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

Reseledare eller inte reseledare

Året är 1999. I brevlådan ligger ett brev från Ving. Jag har nästan glömt att jag har sökt. Och nu är jag antagen. Antagen till en två månader lång reseledarutbildning för Ving på Mallorca. Jobbet jag jobbat på i ett år får jag tjänstledigt ifrån under förutsättning att jag kommer tillbaka. Och det är också planen hela tiden. Jag hade aldrig tanken på att åka ut som reseledare efter skolan. Men jag var nyfiken och ville utbilda mig. Jag diskuterade som så att jag hade det som ett ess i rockärmen. Ett ess att dra om något skulle hända. Om jag inte längre trivdes lika bra med mitt liv på hemmaplan och behövde komma iväg.

Från tiden då det begav sig. 1999 på Mallis.

Jag hade turen att bli godkänd reseledare och jag fick direkt efter skolan två eller tre erbjudanden om jobb. Bland annat på Kreta. Men jag tackade nej. Och ännu har jag inte känt att jag behöver dra kortet ur rockärmen. Hade jag dragit kortet då eller senare hade troligen livet sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

En vindpust kom och förändrade allt

Året är 2015 och jag har just genomlevt den tuffaste av separationer. Trots att vi var överens är beslutet att bryta upp när det innebär att man förlorar en del av tiden med sina barn det allra svåraste. Jag har bott ensam en vecka och på fredagen är jag bjuden till en kär vän på tweet-up.

Det är en varm dag i början av juni och rosén har legat på kylning i jobbets kylskåp. Jag tar bussen ut mot Kaga. Gör mig hemmastadd och häller upp ett glas av rosén innan jag tar en liten promenad runt omgivningarna. Jag har lärt mig att älska slätten nästan lika mycket som jag saknar havet och denna dagen är slätten ofantligt vacker.

Så tar jag de där bilderna som ska upp på sociala medier. Roséglaset med slätten i bakgrunden. Selfien med den blå himlen i bakgrunden. Då kommer en vindpust och tar tag i mitt hår. Bilden blir ganska hysterisk och läggs upp som ny profilbild på Facebook.

Under kvällen kommer en kommentar på bilden. En kommentar som besvarades. Svar som fortsatte på messenger. En messenger-konversation som fortsatte i verkliga livet. Och i verkliga livet har vi nu levt tillsammans i tre år. Tänk om den där vindpusten aldrig hade kommit. Troligen hade livet sett helt annorlunda ut idag, frågan är bara hur.

Det är en svindlande tanke som jag gärna leker med då och då men aldrig med ens ett litet uns av ånger. Jag är så säker på att det finns en mening med (nästan) allt. Att om jag inte hade… Nej. Det finns inte på kartan.

*Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här

Tankar om traditioner och julmarknad på Ekenäs slott

8 december, 2018

Det har blivit lite av en tradition att besöka julmarknad på Ekenäs slott. Kanske min enda tradition. När jag var riktigt liten bestod julen i bästa fall av en skinkmacka. Hade jag tur mådde mamma bra och hade orkat göra egna köttbullar. Dom älskade jag av hela mitt hjärta. Annars blev det i bästa fall en bulle från en annan mamma. Mamma Scan.

Jag har mycket foton sparade från när jag var liten och jag har letat med ljus och lykta efter bilder men hittar inte en enda som jag ens kan låtsas är från ett julfirande. Lika blankt som julfirandet är i fotoalbumet lika blankt är det riktiga minnet.

Om att inte fira jul

När jag blev lite äldre firades ingen jul. Mamma som redan nämnts i ovanstående mening hade genom de där perioderna när hon inte mådde så bra hittat tryggheten i en församling som inte firade julen. Och under flera år i tonåren firade jag inte jul. Köpte inga julklappar och hade ingen gran. (Vi plockade alltså inte upp plastgranen som troligen ändå stod kvar i något förråd). Och jag fick undvika luciafiranden och julavslutningar i skolan för att respektera den tro vi hade just då.

För en orotad själ som jag har julen egentligen sedan jag börjat fira den igen varit en högtid där jag i ett undermedvetande strävat efter att verkligen skapa traditioner. Skapa traditioner för att bli så normal som möjligt. Jag vet att det låter tokigt. Men för en liten flicka som genom åren sett alla andra fira julen man bara ser på TV så har det liksom varit måttstocken för att verkligen skapa värdefulla traditioner att bära med sig.

Pressad potatis som jultradition

Med tiden har det neutraliserats. Jultraditionerna handlar mer om trygghet och välmående än om dopp i grytan och julgröt och när mina barn som jag har på deltid och inte just över julen, för några år sedan önskade sig biff och pressad potatis till middag när de kom till mig såg jag även det som möjlighet till en tradition.

Överenskommelsen är tydlig mellan mig och min före detta. Julen firar barnen med sin andra familj, den med kusiner, pysslingar, bryllingar, mostrar och morbröder i mängder. Dagarna efter julen är mina. Med en alternativ jul. Med biff och pressad potatis och klapparna vi sparat till vår egen jul.

Istället firar vi med julmarknad innan allt sätter fart och detta året blev det Jul på Ekenäs slott utanför Linköping som fick besöket. Stora hjärtat prioriterade kompisar medan det lilla hjärtat följde med och fick titta på hästar, smaka glögg och saffransmuffins. Men även klenät som fick ett något svalare mottagande. Slottet var spännande och kan nog tänkas få fler besök.

Jul är jul. Och främst ser jag det som ett sätt för oss att ta oss igenom den mörka tiden med ljus och mys. Mindre som ett traditionsenligt firande. För vad är traditioner egentligen? Är det inte de vi skapar själva?

Läs också

Fler inlägg från kategorin Från hjärtat

Världen ur olika perspektiv – hur ser din jordglob ut?

6 december, 2018

I ett magasin på 12 000 meters höjd på väg till Paris dyker det plötsligt upp en karta som får mig att fundera. Fundera på världen ur olika perspektiv.

Jag är så gammal att jag tydligt minns hur det fanns olika neddragbara rullar uppe i taket framme vid katedern i klassrummet. Läraren hade en speciell grej som han kunde dra ner dem med. Som en pekpinne fast med en krok i ena änden. Och det fanns många rullar att välja mellan minns jag och läraren tog ofta fel. En helt vit för när man skulle visa overheadbilder, jo minsann. Riktigt hightech. Och en för världskartan. Men det fanns fler. Vad det var på dem kan jag inte minnas nu, kanske någon som vet som kan stilla min nyfikenhet och fylla i mitt dåliga minne. Och finns sådana där kartor idag?

Europa – världens mitt?

Hur som helst. Världskartan. Den som åkte ner på geografilektionerna. Minns ni den? Med Europa och Afrika i mitten. Syd- och Nordamerika till vänster och Asien till höger.

Liksom man i tidernas begynnelse trodde att jorden var universums mitt och att de övriga planeterna snurrade runt oss är de kartor vi får oss till livs från unga år skapade på det sättet att Europa hamnar i mitten. Men det är ju naturligtvis bara för oss i Europa och Afrika. Det går ju att se på världen ur olika perspektiv.

I USA hittar barnen de båda amerikanska kontinenterna i mitten och i Asien har vi i Europa degraderats till världsdelen lite till vänster i bild. Detta året har jag haft en kalender tillverkad i Sydkorea (önskar någon en förklaring på det kan ni hojta till). Och kartan i den kalendern visar att jajamensan så är fallet.

Världens längsta flygning över nordpolen

När världens längsta flygning gjordes för första gången den 11 oktober 2018 gick den från Singapore till New York. 19 timmar tar det att flyga och på vägen tillbaka från New York till Singapore låg vindarna så att den allra förmånligaste rutten gick i princip rakt över nordpolen. Från New York upp över nordpolen och ner över Asien till Singapore. Då är det inte många av de världskartor som vi har i klassrummen runt om i världen som har mycket att komma med. Jag följde flygningen på Flightradar24 och det var nästintill omöjligt att ens förstå rutten. Ett tag var planet nära på utom synhåll då inga platta kartor kan återge rutten på ett vettigt sätt.

Att resa är att upptäcka världen men också att förstå att världen ses så olika beroende på var vi befinner oss. För att tänka sig att rutten ovan som är den längsta flygningen när den åker från Singapore till New York åker över Stilla havet är ju nästan omöjligt. Det finns ju nästan inte med på våra kartor här i Europa. Det är ju liksom på baksidan av jordgloben. Medan så inte alls är fallet om du tittar på en karta ifrån USA, då blir den rutten plötsligt den absolut mest logiska.

Karta amerika — En amerikans världskarta

En upp och nervänd värld – bokstavligt talat

En annan lite rolig karta jag sprang på på nätet är en karta där man experimenterat med att vända den upp och ner. För oss är det ju självklart att norr är uppåt och söder neråt, men hur ser världen ut upp och ner?

Det mina vänner var dagens tankeställare för lite mera rosa.
Hur ser din värld ut? Och hur ser din värld ut när du tänker dig dina resor över jordklotet? Har du tänkt på att det går att se på världen ur olika perspektiv?