Folk har höjt på ögonbrynen förr när vi berättat att vi dragit till Arlanda över helgen. Helt utan resa därifrån bokad. Om man inte räknar med den hem igen några dagar senare. Att åka till Arlanda, bo på hotell, flightspotta och bara känna atmosfären har varit något vi gjort då och då tidigare. Det är en annan atmosfär på Arlanda en lördag i februari 2021 än vad det varit. Men det ändrar inte min känsla för resmålet som de flesta andra ser som en anhalt på resan någon annanstans.
Det är andra gången vi är här sedan världen stängde. Senast var det slutet av juni 2020 och ska man jämföra var det mer öde då än nu även om smittspridningen då inte var i närheten av vad den är nu.
Arlanda i juni 2020
Tanken när vi besökte Arlanda i juni 2020 var att skriva om det. Berätta om känslan, och hur det faktiskt var. Men det blev inte så – då. Jag fixade det helt enkelt inte. Visste inte var jag skulle börja. Ska jag vara helt ärlig var jag nog lite rädd för att bli påhoppad. Min resebloggarkollega Inger på Halloj världen skrev ett riktigt bra och reflekterande inlägg häromdagen. Om reseskammandet. Och ställde sig frågan vad den handlar om egentligen. Och någonstans i det där reseskammandet tror jag att jag tappade bort mig själv. Mellan traumat av att se groundade plan och tomma incheckningsdiskar och funderingar på om världen någonsin kommer bli vad den har varit fick jag tunghäfta.
Arlanda 2020 var precis den ödeflygplats jag hade förväntat mig. Inget var öppet. Och jag kunde räkna människorna jag såg på ena handens fingrar. På Clarion Arlanda var det uppenbarligen så lite gäster att receptionisten när vi handlade lite dricka och slog oss ner i lobbyn direkt såg att vi inte bodde på hotellet, hon kände inte igen oss. Och hon hade helt rätt. Vi bodde på det nyöppnade grannhotellet Comfort.
SAS-planen trängdes, men inte i luften utan på marken.
Arlanda i februari 2021
Åtta månader senare är scenariot något annorlunda. Fortfarande används bara en bana för både lyft och landningar. Mer än så behövs inte. Men inne i terminalen har saker så sakta börjat öppna. Fiket mitt i Sky City där jag köpte mitt livs dyraste kaffe på väg till Gent i september 2019 är återigen öppnat. En bit bort köar människor för incheckning på planet till Paris.
Men på avgångslistan är det fortfarande relativt tomt. SAS dominerar. När hände det senast? Det mest exotiska du kan se på landningsbanan är Emirates 777.
Vi vandrar bort från terminal 5. Den enda öppna terminalen. Övriga är tillgängliga att passera men härifrån sker inga avgångar. Inrikesterminalen, terminal 4, varifrån jag flugit så många gånger är igenbommad mörk och tyst. Likaså tvåan och trean. Lite som en spökstad, en kyrkogård. Här står ett snötäckt Norwegian-plan. Kanske flyger det inte mer. Alls.
Kitchen & Table och nästan som vanligt
Någon timme senare har vi bokat bord på Kitchen & Table på Clarion Arlanda Airport. Mörkret har lagt sig så man ser inte startbanan, men det gör inte så mycket. Härifrån lyfter inga plan. Men i restaurangen är det nästan som vanligt. Lite glesare mellan borden och serveringen stänger såklart 20:00. Men annars. Vi är långt ifrån ensamma och det är ett mysigt mummel från sällskapen som samtalar. För en stund glömmer jag. Skulle nästan kunna drista mig till att få känslan av att det är jag som ska checka in på morgonflighten imorgon bitti. Men det är det inte. Inte än. Den tiden kommer. Men inte än. Arlanda en lördag i februari 2021 bjuder inte på en take off för mig.
4 comments
Måste vara surrealistiskt att befinna sig på ett nästan öde Arlanda. Jag fick en sorg i hjärtat av dina bilder, men blev ändå lite hoppfull. Visst borde det ljusna snart?
Det är surrealistiskt! Som en ödestad. Och lite som terapi. Att förstå. För här märks så tydlig skillnad. Men nu ser vi ljuset i tunneln 🙂
Så konstigt att det är så tomt! Eller, det är kanske inte så konstigt, men det k ä n n s konstigt! Världen har verkligen blivit annorlunda. Var i Gamla stan för några dagar sedan. Också tomt!
Ja det är en märklig känsla. Det blir så märkbart här på något sätt. Men det var ändå mer öppet nu än i juni så jag tänker att vi ser ljuset i tunneln nu 😉