Om att se tillbaka, summera och blicka framåt – del 1

Montmartre, Paris, Se tillbaka

Se framåt inte bakåt! Ett ganska vanligt uttryck. Som att det skulle vara något fel på att se bakåt. Jag reflekterade över det när jag var i Paris i december och promenerade runt i Montmartre. Vid ett tillfälle vände jag mig om och fick se motivet på väggen du ser på bilden i början av detta inlägg och det gav mig en tankeställaren om att du också kan missa väldigt mycket om du inte tittar bakåt. Både bildligt och bokstavligt talat.

Jag har bloggat sedan 2007 och ett par gånger under åren sedan dess har jag använt bloggen för att titta tillbaka och summera. Första tillfället var bloggen bara några månader gammal i juli 2007. Andra gången var sex år senare i augusti 2013. Då slogs jag bokstavligt talat av att jag utan att ens tänka på det hade uppfyllt flera av mina önskningar från 2007. Nu har det snart gått ytterligare sex år och inspirerad av flera bloggare som på senare tid gjort små recaps och tittat tillbaka blev jag sugen på att själv se tillbaka på inläggen från 2007 och 2013 och börja knåpa på ett nytt för 2019.

Den tidigare bloggen har fått vila nu och är i alla fall tills vidare inte öppen så därför blir det en tillbakablick här från den 30 juli 2007. Jag är 29 år och bor i en lägenhet mitt i Malmö när jag tittar tillbaka och summerar de senaste åren med rubriken:


Ständigt på väg eller nöjd och belåten – hur långt är ditt CV?

Vi lever i ett samhälle där karriären spelar större och större roll för oss alla. Vi vill ha en bra utbildning, bättre jobb, högre lön, finare hus, bättre bil, vi vill se så mycket som möjligt av världen o.s.v.

Ganska få människor är nöjda med sin tillvaro, därmed inte sagt att alla de som inte är nöjda gör något åt det. Många är missnöjda men orkar eller kan inte förändra sin situation.

Personligen har min egen önskan om förändring genom åren sett väldigt olika ut.

Under gymnasietiden spelade mitt privatliv in mycket och jag var på väg att lämna det Karlskrona, dit jag nyss flyttat, för en annan stad där jag trodde mig ha min framtid i form av socialt liv. Det var jobbigt att börja om från noll igen tyckte jag redan då (så många gånger jag tänkt så även senare). Tack och lov fick en fantastisk person på skolan mig att tänka efter två gånger. Jag är glad att jag inte flyttade från mitt älskade Karlskrona.

Efter gymnasiet infann sig dock en tid av ganska stort lugn och förnöjsamhet med tillvaron. Jag fick jobb direkt på det produktionsbolag jag praktiserat på och efter ett tag kom ett nytt erbjudande som jag valde att gå vidare med, det var mitt kliv in i telefoni och IT-branschen. Kanske berodde lugnet under dessa år på mitt flyt, jag hade tur att få bra jobb och bra erbjudanden. Under stora delar av denna tid hade jag bara mig själv att tänka på (läs: ingen sambo 🙂 och jag styrde över min tid som jag ville. Som den arbetsmyra jag är valde jag att komplettera mitt arbete dagtid med ett nattetid i krogbranschen. Kanske var det här min rastlöshet yttrade sig. Jag nöjde mig inte med erfarenhet inom ett yrkesområde. Croupiere blev min nya ”yrkestitel” och med den kom möjlighet till allsköns erfarenhet inom restaurang, bar och festvåning. Jag ville göra så mycket som möjligt och prova på så mycket som möjligt. Kanske ett prov på min rastlöshet och vilja att komma vidare.

Vingschool 99

På detta tema sökte jag och kom in på en reseledarutbildning för Ving hösten/vintern 99. När antagningsbrevet kom hem i brevlådan hade jag nästan glömt att jag sökt, det var så på den tiden, ansökningar skickades in lite hej vilt till saker som lät spännande. Och nu hade jag kommit in, den chansen kunde jag ju inte missa. Två månader på Mallorca mitt under mörkaste hösten. Men jobbet då? Fantastiskta arbetskamrater och nu så här i efterhand kan jag se dem som mina coacher under de första åren i arbetslivet (tack L8), informerade om tjänstledighet, rättigheter och skyldigheter. Med tjänstledigheten beviljad bar det av. Mitt mål var aldrig att arbeta som reseledare, mitt mål var att få en utbildning, en erfarenhet, ett avbrott i vardagen, mer kunskap och en rad till att komplettera mitt CV med. Erbjudandena om jobb på Kreta, Cypern och även Kanarieöarna avfärdades och jag fortsatt det nya milleniet hemma i kalla Sverige, med en massa ny energi, kompetens och jäklaranamma i bagaget. Jag hade kommit en bit till på vägen, vägen som är livet.

Pengarna som jag och min bästa vän Fia tjänade ihop på våra oändligt långa arbetsdagar ca 50 veckor om året spenderades gärna på semesterresor. Jag såg lite mer av världen, nja kanske mer specifikt Europa, under de kommande åren. Oftast som vanlig charterturist, men även som deltagare av ännu en utbildning på Mallis, denna gången till bartender. Och ännu en rad att komplettera mitt CV med, ännu ett diplom att sätta in i plastficka i mappen som fylldes på allteftersom.

Missnöjdheten blev studier

Det var missnöjdheten med det dåvarande jobbet som fick mig att göra slag i sak och efter mycket om och men hösten 2002 söka till en kurs på Växjö universitet. Många kurskataloger hade passerat genom åren och många funderingar på om läraryrket kunde vara något för mig fick mig att söka till Nordiska språk med inriktning på Svenska 20 p. Jag som aldrig läst på den nivån förut ville inte binda mig på nåt program (jag ville ju kunna hasta vidare om det inte var nåt för mig). Det var kul, och drömmen om en lärarexamen gav mig även 20 p i Historia på Linköpings universitet innan jag hade tröttnat, eller kanske inte så mycket tröttnat som hittat något nytt som var roligare. Ett nytt jobb, med nya möjligheter i en ny bransch. Ja jag tog naturligtvis den chansen. Och så hade jag fått in en fot i callcenter-världen. Massor av nya vänner och gigantiskt mycket ny kunskap och erfarenhet senare behövde jag en anledning att komma vidare. Jag kände väl att det blev lite stiltje och jag hade kommit så långt jag ansåg mig kunna komma.

Längtan till havet tog oss till Halmstad och till ytterligare en utbildning jag trodde mig behöva. Jag skulle gå tillbaka till restaurangvärlden. Jag skulle starta eget. Många har tjatat på mig om det genom åren när jag kämpat och slitit för andra. Du skulle vara din egen har det sagts. Nu skulle jag bli restaurangchef. Jag skulle gå på Gastro Academy, IBR – Internationell Bar- o restautangchefsutbildning. En KY-utbildning på dryga året med två månaders praktik under sommarhalvåret. Kan ni gissa var? På Mallis så klart. Detta var min grej.

Men efter tre månader och goda resultat började jag känna mig besviken på utbildningens kvalité. Jag saknade upplägget från universitetet och kände mig fängslad i min skolbänk mellan 8-17. Utbildningen i vinkunskap var det inget fel på och inte i spanskakursen heller men det är en omöjlighet att anpassa serveringskunskap så den passar alla, för en grupp där erfarenheten hos individerna är så skilda som från en dag i disken för 5 år sedan till att ha arbetat som servitris på heltid de senaste 10 åren. Själv låg min kunskapsnivå någonstans i mitten med dragning åt det senare. Det går inte heller att kalla en kurs där man läser igenom Almi företagspartners Starta-eget-häfte, för en kurs i företagsekonomi. Speciellt inte när läraren själv har mindre kunskap i excel än vad de flesta av eleverna hade. Nej utbildningen var inte vad den utgav sig för att vara eller för den delen vad jag hade förväntat mig. Jag tog ett av de svåraste besluten i mitt liv – jag hoppade av. Något sådant hade jag aldrig gjort förr. Hur skulle jag presentera det i CV:t?

För att inte gå sysslolös läste jag entreprenörskap på Halmstad högskola samtidigt som jag knegade extra, på Harrys som servitris, för Adecco som ekonomiassistent och i växeln på sjukhuset som telefonist. Detta skulle knappast ge mig större bredd av erfarenhet. Knappast något annat i Halmstad heller. Det är en fantastisk sommarstad, men mer än så vet jag inte om den kan erbjuda. Flytten till Malmö för snart ett år sedan var ett faktum.

Malmö

Vad kunde då Malmö erbjuda som jag inte gjort tidigare. Tja, jobbet som annonstraffic på en tidningsredaktion var ju nytt men inget jag kände att jag kunde hålla i när åskan går. Då var det bättre på det nya telefoniprojektet. Stabilare, i alla fall vid första anblicken, men något nytt? Knappast, det här hade jag gjort förr. Malmö var dock en höjdare och trivseln i staden infann sig mycket fortare än vad den gjort i Halmstad, där den aldrig riktigt infann sig om jag skall vara ärlig. Det skulle möjligen vara i trädgården vid grillen en dag efter jobbet med en kall öl och doft av nyklippt gräs och en kycklingfilé som snart skulle förtäras tillsammans med lite klyftpotatis. Men det klart den känslan kan ju infinna sig i vilken trädgård som helst, inte bara i Halmstad.

Trädgård ja… Gud vad vi saknar trädgård. Tänk om vi bara hade haft en balkong… Inte bara en stenig innergård där inte en människa kan trivas. Malmö är fantastiskt på alla sätt, vi har bra jobb, bra inkomster, en jättefin lägenhet mitt i stan – men vi har ingen trädgård och ingen balkong. Så nu är letandet i full gång. Efter ett nytt boende. Med balkong eller motsvarande. Och när jag ändå funderar på det som är på gång i livet, är det inte konstigt att jag som är och alltid har varit så intresserad av ekonomi som jag är, inte har läst till någon form av ekonom? Det kanske man skulle kunna göra. På distans finns bra kurser på Växjö universitet, den har jag sökt till, skall läsa på halvfart i höst nu, vid sidan av jobbet. Flygledare hade också varit coolt men då måste man ha lite mer matte än vad jag har sedan gymnasiet om man skall kunna komma in på den utbildning. Men det kan man ju läsa upp på Komvux, så det har jag sökt till hösten och kommit in på, två kvällar i veckan är det lektioner, men det hinner jag ju eftersom den andra utbildningen är på distans. Och man vill ju inte stänga några dörrar.

Och eftersom vi nu letar hus så hade det ju suttit fint med lite extra pengar på kontot – funderar på att ta ett extrajobb, har ju ett par branscher att falla tillbaka på som är kända för att vara bra extraknäck. Så jag har slängt iväg en ansökan till casinot och en som telefonintervjuare. Har fått napp på det ena, det andra får jag nog vänta med till augusti. Bara ett par kvällar i veckan tänkte jag, skulle ge bra extrapengar. Och så får jag inte glömma att skicka iväg ansökan till det där jobbet som verkade spännande. På en av de stora mobil och bredbandsoperatörerna här i stan. Skulle passa mig som handen i handsken – hade varit skönt med en fast tjänst och slippa jobba som konsult.

Så har vi vårt motto inför hösten, bli mer sociala. Umgås mer. Bjuda hem folk på middag och bara träffas. Tänk om man hade kunnat göra det en gång i veckan eller så. Mer hade inte behövts. Jag behöver ha lite tid över till annat, för jag nämnde väl tidigare att jag har en liten affärsidé jag funderar på, man skulle starta eget. Bara på lite hobbynivå till att börja med, så att det inte tar för mycket tid. Någon kväll i veckan skulle räcka tror jag.

I övrigt är jag nöjd

I övrigt känner jag mig ganska nöjd med min tillvaro. Känner att jag kan slå mig till ro snart.

Det enda jag skulle vilja göra är kanske att resa lite mer, se världen… Thailand, New York, Hawaii har alltid varit en dröm. Las Vegas naturligtvis.

Men i övrigt känner jag mig helt nöjd!

Mia
– som med detta oändligt långa blogginlägg (hoppas ni inte somnat) visar sin kärlek till skrivandet. Drömmen om att bli journalist lever fortfarande!


På den tiden skrev jag inte under mina inlägg med mitt riktiga namn utan med en förkortning av mitt andranamn Maria. Därav Mia ovan.

Tolv år senare sitter jag och ler åt mina tankar då – fortfarande inte alls olika de som finns idag men med så mycket mer erfarenhet att lägga till handlingarna.

Följ gärna Lite mera rosa på BloglovinFacebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Lämna ett svar