Det finns platser man målat upp en bild av och romantiserat sönder för att sedan bli gruvligt besviken eller måttligt imponerad av när man väl kommer dit. Sedan finns det de platser man är lite rädd för att de inte kan vara så bra som man har föreställt sig. Lite så var det med Borkhult Lapphem. En plats jag längtat efter att besöka i närmare två år sedan jag skrev inlägget om 5 unika boenden i Östergötland och föll pladask för deras ”Göra-ingenting-paketet”. Det var därmed med lika delar iver och nervositet vi på Skärtorsdagen styrde kosan mot den lilla byn Borkhult och pensionat Lapphem. Kunde mina högt ställda förväntningar infrias?
Vägarna som leder mot Borkhult genom Åtvidabergs-skogarna är vägar jag inte trodde fanns längre. Vägar så slingriga att de följer varje liten stenbumlig som inte gått att flytta med mankraft. Det regnar och är lite allmänt mysväder när vi närmar oss Borkhult denna första påskdag. Och det känns lite som att det är så det ska vara. Det känns som att det bara blir mysigare då.
På plats i lugnet vid Borkhult Lapphem
Vi ställer bilen på den avsedda parkeringen och så börjar vi traska. Över den strömma bäcken, den som genom åren gett Borkhult liv och kraft till de bruk som legat här. Det gula huset uppe i backen är inget jag känner igen. Lapphem ska vara vitt men vi fortsätter dit pilarna leder oss. Och när vi rundar hörnet på det gula huset visar sig det där huset jag har sett på alla bilder.
Huset med en känsla av amerikanska södern, nästan lite vilda västern. Med verandan som sträcker sig över hela den andra våningen och med de små trapporna som leder dit upp. Vi är här nu.
Matilda möter upp. Hälsar välkommen och visar oss till rätta. Matilda är en av de två systrar som sedan några år tillbaka äger Borkhult Lapphem. Elisabeth kommer lite senare, till middagen. Jag hinner ställa några av alla de där frågorna jag har. Men sen är det dags för oss att landa. Och njuta. Allt medan dropparna fortsätter falla mot fönsterrutan på ett i det närmaste meditativt sätt.
Göra-ingenting-paketet
Det var kärlek vid första ögonkastet när jag hittade Borkhult Lapphem. Hur kan man inte älska en plats som kompletterar upplevelsepaket som vandringspaket och kajakpaket med – Göra ingenting-paketet.
Agendan är på riktigt följande:
15:00 Checka in
Göra ingenting
19:00 Äta middag
Göra ingenting
Och här i lugnet vid bygatans slut är det alldeles särskilt passande att gå ner i varv och göra just ingenting i magiska miljöer. När vi installerat oss i vårt rum Etterkvesan är det precis det vi gör. Ingenting.
Rum efter gamla östgötska ord – som en del av historien
Av pensionatets totalt sex lägenheter går fyra att hyra. Alla fyra har namn efter gamla östgötska ord. Etterkvesan betyder surpuppa. Men jag tar det inte personligt. Ett annat heter Laffsern, som betyder mesig man. Alla rum har unik inredning men gemensamt för alla är att det allra mesta är original från när huset byggdes.
Den lilla orten Borkhult i Åtvidabergs kommun är inte längre lika blomstrande som på slutet av 1800-talet när det fanns både järnbruk, kvarn, träsliperi, tegelbruk och tändsticksfabrik här. Ändå sover inte orten alls. Och det är mycket tack vare just Lapphem.
Vid bygatans slut byggdes i slutet av 1800-talet Lapphem. Det var arbetarbostäder som flyttades från andra sidan ån och hit och eftersom huset byggdes av virke som blev över kallades det Lapphem och gör så än idag.
Elisabeth och Matilda tar över
Hundra år senare i slutet under 1980-talet växte systrarna Elisabeth och Matilda upp en bit ner på bygatan. Efter att ha prövat sina vingar i andra delar av Sverige och världen fick de 2016 möjlighet att köpa Lapphem. Nu har de förverkligat en dröm om att skapa ett kulturhus i sin lilla hemby. Förutom pensionatet som är anslutet till STF driver de café, kursgård och anordnar konserter.
I källarvalven där det inryms café hänger konst från tidigare somrars konstnärer. De bor och verkar på gården en sommar och ställer ut alstren sommaren därefter. En annan dag är det målarkurs eller kurs i trädbeskärning i Lapphem.
Eftermiddagste på verandan med ackompanjemang
Vi avnjuter eftermiddagste på verandan utanför vår lilla lägenhet. Regnet strilar fortfarande ner. Det gör lugnet ännu lugnare.
Nedanför vår testund på verandan lämnar Matilda Lapphem och kilar hemåt en sväng. Ett par hus neråt bygatan alltså. Hon sjunger en trudelutt och hälsar på grannen. En gammal barndomskompis som också är kvar i byn.
Middag och musik
Säsongen har inte riktigt dragit igång ännu och vi är ensamma gäster på Lapphem. Därmed får vi service värdig vilken VIP-gäst som helst. Men får jag gissa så skiljer det sig inte nämnvärt från när stället är fullbokat.
Klockan 19 har vi svidat om och det är dags för middag nere i Lapphems källarplan. Elisabeth har kommit tillbaka från storstan. Systrarna styr runt i köket med det som ska bli vår middag. Tvårätters. Alltid lokalt. Färsbiff från trakten och svampen som serveras till har Elisabeth själv plockat i skogen intill förra hösten.
När första rätten är uppäten ansluter Matildas sambo Stefan. Musikaliskt geni. Efterrätten kommer in på bordet och till den serveras vi den vackraste musik framförd av Matilda, Elisabeth och Stefan. Gamla östgötska visor. Stundtals svåra att förstå men omöjliga att inte älska.
Vi lämnar med varm hand över Lapphem
När maten sjunkit ner, musiken tystnat och samtalen motvilligt ebbat ut beger vi oss upp till Etterkvesan. Regnet har slutat falla och Lapphem badar i ett mjukt aprilmörker. Jag kan inte beskriva det bättre än att det känns som att jag befinner mig på skivomslaget till ett vackert skillingtryck. Yngre generationer får googla det ordet. Har man tur förstår man. Det är en känsla.
Uttrycket öronbedövande tystnad får en helt ny mening och jag somnar strax gott.
Morgonen därpå badar Lapphem i solljus, ett annat Lapphem och jag är lycklig att ha fått uppleva båda. Frukosten är lika lokal som middagen. Matilda är uppe med tuppen och berättar att för de som väljer vandringspaketet serveras efter frukost tunnbröd. Detta fyller man sedan med valfria godsaker från frukostbuffén och tar med sig ut på sin vandring.
Vi är inte där för att vandra men passar ändå på att ta en tur i omgivningarna. Förbi festplatsen, en av de gamla slaget. Ner till sjön Borken där Matilda enhälligt säger att man kan se världens vackraste solnedgång. Men nu är det morgon. Långfredagsmorgon. Hemma på Lapphem styr systrarna i köket. Hela påsken håller caféet öppet. Bland annat serveras de berömda våfflorna.
Innan vi traskar backen ner tillbaka till bilen och det verkliga livet passar vi på att smaka på dem. Sedan börjar gästerna trilla in. Våffeljärnet går varmt och vi tassar ut från Lapphem. Vinkar ett snällt på återseende och överlämnar Lapphem till dagens cafébesökare.
Det sjuder fortfarande alldeles lagom av liv vid bygatans slut i lilla Borkhult i vårt Östergötland.
Boka din egen vistelse på Borkhult Lapphem
Titta in på Borkhult Lapphems egen hemsida för att boka boende eller se kommande evenemang.
