Europa — Sida 4 av 5 — lite mera rosa reseblogg reser i Europa. Välkomna!

Framme på Destination okänd – första rapporten

21 april, 2019

Klockan 02:25 i natt kom SMS från Linda, ni vet min kollega som vi får följa med till Destination okänd. Då var hon på väg mot Arlanda för att boarda morgonflyget på väg till Destination okänd. Eller kanske inte riktigt så okänd längre. Rhodos och Faliraki var ju känt sedan tidigare. Och 14:02 dök nästa SMS upp. Hon var framme på Destination okänd.

Hotel Epsilon

Nu återstod att se vad hon skulle få för sina 2000 kronor hon betalt för en helt okänd destination i en vecka.

Utan att ha hunnit utforska så mycket mer än de mest uppenbara är första betyget fint och fräscht. Och det tycker jag nog att bilderna går i god för också.

Hotellet heter Epsilon hotel och enligt Apollos hemsida är det ett 4-soligt hotell.

Taxi rekommenderas

Innan Linda lutade sig tillbaka i solstolen tipsade hon också om att ta en taxi till hotellet. Blev både billigare än att ta transferbuss och innebar mindre väntetid. Win-win!

Ha nu en underbar ledighet Linda. Jag lovar att fråga ut henne om allt när hon är åter på svensk mark.

Fotocred till resenären själv.

Såhär lyder Apollos egen beskrivning av resorna:

Live a little: Upptäck något nytt med Apollo. Det händer något med oss när vi reser. Vi slappnar av, blir friare och öppnar upp för nya intryck. Nya maträtter, nya människor, nya stilar, nya gångstilar. Vi kallar det Live a little!

Har du själv en resa bokad till Destination okänd eller känner du någon som bokat. Let me know i en kommentar nedan.

Fler inlägg om Lindas resa till Destination okänd hittar du här

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Att uppleva Paris på egen hand – en reseberättelse

15 april, 2019

I december 2018 åkte jag på egen hand till Paris. Jag har skrivit om hur planerna såg ut och om hur stolt jag var över mig själv för att jag gjorde resan men när det kommer till hur det egentligen var har det inte skrivits många ord. För en tid sedan fick jag frågan. Men hur var det att uppleva Paris på egen hand? Jo, såhär.

Lika säker som jag hade känt mig sedan den där dagen i juli när jag bestämde mig för att göra resan. Lika osäker kände jag mig när jag satte mig på tåget upp till Arlanda på kvällen den 1 december. När Andreas vinkade av mig och gick tillbaka mot bilen var en tår nära ögonvrån och jag kände mig ensammast i hela världen. Vad hade jag nu hittat på och hur tänkte jag?

En resa för att skriva

När tåget rullade ut från Linköpings station tog jag upp datorn och började skriva. Det var ju det hela resan handlade om. Att skriva. Och det jag hade drömt om så länge skulle nu bli verklighet. Jag skulle bara komma till rätta med mina tvivel först och komma tillbaka till säkerheten i att det skulle bli en bra resa.

Några timmar senare steg jag av det sista trappsteget på den oändligt långa rulltrappan från tågperrongen under Arlanda och klev in på en av de bästa platserna jag vet. Jag andades flygplatsluften och när jag promenerade upp emot Clarion Arlanda för att checka in på mitt rum för natten spred sig åter leendet över mina läppar. Jag var på väg.

I maj 2017 besökte jag Paris för allra första gången. Då i sällskap med min sambo och det fanns nog en anledning att jag valde en stad jag redan besökt för min allra första solo-resa. Jag ville känna mig lite hemma.

Det var därmed inte alls obekant för mig att kliva in på Charles de Gaulles flygplats utanför Paris. Jag kände igen vägen mot tåget som skulle ta mig in mot stan och behövde egentligen bara fokusera på att hitta till en annan tunnelbana än förra gången när jag hoppade av vid Gare du Nord. Jag kunde njuta av varje sekund och jag njöt i fulla drag.

På egen hand

Det var ett sargat Paris jag kom till denna dag och just det har jag berättat mer om tidigare. Efter att ha checkat in på mitt rum och gjort mig hemmastadd strosade jag ut i den franska huvudstaden med enda mål att hitta ett Starbucks. Där skulle jag handla en kaffe och nyttja WiFi för att göra min allra första noteringar på resan. Men jag hade ju ingen brådska.

Att strosa ut från hotellet och styra stegen precis dit du vill är att resa på egen hand. Eller inte behöva undra om ditt sällskap vill gå till höger eller vänster. Att inte behöva fråga om sällskapet också kan tänka sig att ta en tur in i kyrkan du passerar. Och inte fråga om det är okej att du bara tittar in i butiken du blir nyfiken på på vägen. Att se ett café och spontant styra stegen in och beställa ett glas vin eller en croissant. Det är att uppleva på egen hand. Och lika fint som det är att ha någon att dela det med lika fint känner jag det är att uppleva precis det just du önskar.

Att stanna upp och bara titta på en vacker byggnad. Att beundra den lite extra länge och ta bilder från precis alla vinklar du vill. Eller att inte orka gå den sista biten och ta tunnelbanan bara en station. Det är att uppleva något på egen hand.

Starbucks och häng på rummet

Klockan hade hunnit bli nio innan jag ens lämnade rummet min andra dag i Paris. Den lilla vattenkokaren och pulverkaffe räckte gott för mig att starta dagen på. Jag öppnade dörren till min franska balkong och lät Paristrafiken ackompanjera mina tryck på tangenterna. Och flera timmar senare begav jag mig sedan ut för en snabb, men sen frukost.

Tvärtemot hur jag hade tänkt mig mina dagar begav jag mig sedan snabbt tillbaka till hotellrummet och datorn för att skriva vidare.

Vid mitt senaste besök i Paris såg jag nästan allt det där man måste se, Eiffeltornet, Triumfbågen, Notre Dame och Seine. Champs Elyseé såg jag från hop-on-hop-off-bussen och där ville jag gärna strosa denna gången men i övrigt var det bara Sacré-Cœur som stod på to-do och uppleva-listan vid mitt besök på egen hand.

Väderprognosen såg dyster ut och regnet strilade ner utanför fönstret. Regnjackan som jag köpt i Paris förra gången hade varit på sin plats men den hade jag lämnat hemma.

Champs Elyseé i regn

En timme efter lunch gav jag mig ändå ut för att äta och med siktet inställt på just Champs Elyseé. Jag hade kanske föreställt mig mitt strosande på en av världens mest berömda gator på ett lite mer glamouröst sätt men å andra sidan smakade min crêpe med Emmentaler-ost och ett glas vitt extra gott när jag genomblöt hittade en plats på en av caféerna mellan alla de exklusiva butikerna.

Triumfbågen Paris — Triumfbågen i regn snabbt förevigad för att inte vattenskada telefonen

Till och med en shoppingpåse var bättre kittad än jag för vädret…

Google maps avslöjade att avståndet till en vacker vy över Eiffeltornet inte var så långt som jag trott och när regnet för en stund avtog lite begav jag mig ut. Strosade förbi lyxhotell efter lyxhotell och ännu lyxigare butiker än de på Champs Elyseé och undrade om det kanske till och med var inträde för att gå på just den gatan. Och sedan som genom ett trollslag öppnar gatan upp sig efter ett hörn och där ligger Seine och en bit bort Eiffeltornet.

Regnet hade upphört. Timmarna hade gått och solen som var på väg neråt börjar tränga igenom molnen. Jag beskådar Flame of Liberty på Place d´Alma som kommit att bli en plats för minnet av Prinsessan Diana som omkom i tunneln under monumentet. Och så bestämmer jag mig för att sätta mig på en servering och avnjuta ett glas vitt till.

Eiffeltornet och sol

Runt hörnet på huset som precis skymmer utsikten över Eiffeltornet från min plats på restaurangen ser jag ett alldeles magiskt sken och när vinet är uppdrucket tar jag mig åter ner till vattnet och får beskåda den allra vackraste av solnedgångar.

Jag står en lång stund och bara insuper känslan. Känslan över att jag står där. I Paris. På en resa för att skriva. Och hur lyckligt lottad jag är som har möjligheten att göra just det.

Sedan unnar jag mig lyxen att ta metron tillbaka till hotellet och ägnar resten åt kvällen till att skriva.

Jag vaknar senare än vanligt min tredje dag. Har skrivit långt in på småtimmarna och under natten konstaterat att det är ett lyhört hotell jag bor på. Frukost avnjuter jag denna dag på hotellet och skriver inte många rader innan jag beger mig ut på Paris gator igen. Jag tar metron till Montmartre och hoppar av på en station som skall visa sig ligga många trappsteg under gjord.

Många trappor upp till Montmartre

Jag kommer småsvettig upp till de vackra små gatorna i Montmartre och med mobilens hjälp kryssar jag mig upp genom gränderna mot Sacré-Cœur. Passerar underbart vackra små hus och väggmålningar. Passerar ett par som poserar för bröllopsbilder och upptäcker bland de gulligaste Starbucks jag sett och de ena huset vackrare än det andra.

Så händer det igen. Bakom ett hörn öppnar gatan upp sig och framför mig tornar den gigantiska Sacré-Cœur upp sig. Nedanför den vackra basilikan ligger hela Paris för mina fötter. Utsikten är enastående men svår att ta in.

Jag väljer att gå in i i kyrkan och slår mig ned en stund i en bänk. Kyrkor ligger mig varmt om hjärtat. Jag går gärna in men det var längesedan jag tog mig tid att sätta mig ner en stund. Det är svårt att ta in storheten i denna byggnad. Svårt att ta in att jag är där.

Så oändligt stort, så makalöst vackert.

Jag tar trapporna ner mot nya gränder i Montmartre och när jag gått några kvarter och inte längre har Sacré-Cœur i sikte slinker jag in och köper en crêpe to-go att äta på min fortsatta promenad.

På promenad utan karta eller mål

Kartappen är nedstängd. I varje gathörn tittar jag åt alla håll och väljer det håll dit husen är som vackrast. När crêpen är avnjuten och fötterna trötta låter jag google berätta var närmaste metrostation finns och konstaterar att jag promenerat så långt att jag nästan är hemma. Jag bryr mig inte om metron utan promenerar den sista biten tillbaka till hotellet. Fotograferar solen som är på väg ned bakom Paris ståtliga hus och det sötaste Mc Donalds jag någonsin skådat.

Med själ och hjärta fyllt till bredden av inspiration ägnar jag några timmar till åt tangentbordet. Sedan packar jag ihop mina saker och beger mig ut på Paris gator en sista gång innan hemfärd.

Maten för dagen intar jag på det där vackra McDonaldset jag passerat tidigare. Jag planerar för en tidig kväll innan hemresan imorgon. På väg hem till hotellet igen kan jag ändå inte låta bli att fastna på en av Paris uteserveringar. Det är den 4 december och jag sitter ute och avnjuter ett glas rött, franskt såklart.

Mitt lilla hotell och där uppe där det lyser där bor jag.

På egen hand i en drömstad

Jag summerar några underbara dygn i en riktig drömstad. Jag är tacksam för att jag kan och tacksam för att jag vågar och vill uppleva världen. På egen hand eller tillsammans. Det finns en tjusning med både och. Men jag är säker på att det inte är sista gången jag upplever på egen hand.

Har du åkt på en solo-resa eller skulle du vilja göra det? Eller skulle du absolut inte kunna tänka dig att göra det? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan.

Vill du läsa fler inlägg från mina resor till Paris kan du klicka dig vidare hit.

Skybar – mina bästa tips i Sverige och världen

4 april, 2019

Kanske är det för att jag tidigare inte vågade som jag nu fascineras något alldeles nästan osunt av olika skybarer, eller takbarer om man föredrar att kalla det det. Eller för den delen även utsiktsplatser högt upp i olika möjliga och omöjliga hus som jag kommer över på våra resor. Så just därför – skybar – mina bästa tips både här i Sverige och i världen.

Visst har jag haft möjligheten att njuta av utsikten i världens nu högsta byggnad, Burj Kahlifa i Dubai men det är inte bara höjden som fascinerar och jag skulle faktiskt inte sätta den upplevelsen högre på listan än exempelvis takbaren på plan 18 på Steam hotell i Västerås eller min absoluta favorit hittills Skybaren på våning 25 i Malmö Live.

Och på tal om att jag tidigare inte vågade eller i alla fall hade väldigt svårt för höga höjder. Första besöket på Malmö Live var i juli 2016. Det var med stor skräck jag ställde mig i hissen och tryckte på 25. När dörrarna öppnades strök jag bokstavligen längs väggarna och vågade knappt titta ut. Och jag minns att jag på fullaste allvar kände att hela golvet gungade och sviktade under mig. Det var naturligtvis säkert bara min hjärna som spelade mig ett spratt men där och då var det på fullaste allvar.

Jag har inte besökt den sista takbaren i mitt liv och min tanke är att detta inlägg ska få leva och uppdateras vartefter jag får möjligheten att uppleva fler. Men fram till dess. Här listar jag takbarer – högt och lågt. Nära och lite längre bort.

The skybar på Mai Khao Lak i Khao Lak

Inte så många våningar upp men med en vidunderlig utsikt. Här var vi på besök i januari 2018 och spenderade 8 dagar på detta TUI-hotell. Den delen där Skybaren är belägen är den delen av hotellet som ligger längst bort från stranden och som också har en åldersgräns. Det är helt enkelt vuxen-delen av hotellet.

I Skybaren kan man både avnjuta middag och dricka och endast något gott att dricka om man så önskar. För de kvällar när åskan gick och det hällregnade fanns det en del inomhus men annars föredrog vi utomhusdelen. Mer om vår vistelse på Mai Kao Lak läser ni här.

The Steam hotell

I det gamla ångkraftverket i Västerås ligger The steam hotell och mer om vårt besök där kan du läsa här. En av de delar som fick min mesta kärlek förutom att jag fullkomligt avgudar hela stället, var baren och restaurangen på våning 18. Vi var där mindre än ett dygn och jag hade gärna avnjutit mer av utsikten från översta våningen men nu fick jag både sippa lite bubbel och äta en av de bästa hotellfrukostar jag någonsin ätit just här uppe så jag ska inte klaga. Därmed inte sagt att jag inte kommer tillbaka.

Clarion Malmö Live Skybar

Vad finns mer att säga om detta ställe som jag inte redan har sagt? Kanske inte mycket. Inte många fler superlativ går att frambringa men jag tänker att jag samlar dem alla här så slipper du klicka dig vidare till de övriga inlägg jag har ägnat åt detta ställe.

På våning 25 med utsikt över hela Malmö, Öresund och bron men även med en fin vy över Köpenhamn och Kastrup finns Skybaren på Malmö Live. Bar och restaurang ligger i hotellet Clarion Malmö Live och därmed är det Marcus Samuelssons Kitchen & table du hittar i ena delen. I andra delen med direkt utsikt mot sundet och bron finns baren där jag upplevde att golvet gungade under mig den där dagen i juli 2016.

Oavsett om du bor på hotellet eller inte är du välkommen upp. Passa på. Ta ett glas bubbel eller det som passar dig bäst. Missa inte de fantastiska mandlarna på snacksmenyn – Valencia almonds.

Melia Barcelona Sky

Inför vår kryssning med Symphony of the seas laddade vi upp med ett dygn i Barcelona. Andreas som har bott i Barcelona en tid för några år sedan ville vis mig sina gamla kvarter och då passade vi på att besök Melia hotell och deras takbar 24 Cielos Terrace. Och som namnet antyder kunde vi 24 våningar upp njuta av en makalös utsikt över Barcelona.

Vårt besök gick av stapeln i april när man fortfarande kunde anse vädret något ostabilt. Därför var taket fortfarande på. Men för varmare dagar finns möjlighet att öppna upp för solen att skina in på besökarna. Både mat och dryck finns att tillgå här uppe. Vi valde varsitt glas rosé. Sommarens första.

Lounge 24 Tallinn

Det blev en regntung vy vi fick ta del av från Lounge 24 på Radisson Blu Sky hotell i Tallinn. Vi spenderade nyligen ett dygn i den estniska huvudstaden och en av punkterna på min agenda var såklart att besöka en av de skybars staden har att erbjuda. Lotten föll på Lounge 24 som tyvärr var reserverad dagen med mest sol. Men å andra sidan erbjuder ju livet inte alltid solsken och lugnet som infinner sig sådär många våningar upp är till och med större med regnet smattrande på rutan.

Vi avnjöt varsin kopp kaffe och blickade ut över Tallinn, men nästa gång, för en nästa gång blir det, då får vi nog slå till på lite käk också.

Lounge 24 ligger som sagt i hotellet Radisson Blu Sky men du behöver inte vara gäst på hotellet för att besöka skybaren. Ta bara hissen upp till just våning 24 och njut.

Än har jag inte upplevt den sista skybaren och var jag än kommer är målet att uppleva staden några våningar från ovan. Inlägget uppdateras kontinuerligt. Fler besök på skybarer har jag skrivit om här.

Har du tips på en favoritbar jag inte får missa? Kommentera gärna här neranför.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Ett sargat Paris dagen efter kravallerna

18 januari, 2019

Jag står bredvid den gamle mannen och båda riktar vi våra objektiv mot den sönderbrända motorcykeln i gathörnet. Han sitt Canonobjektiv för säkert ganska många tusen. Jag min iPhone-kamera. Men båda med samma mål. Att dokumentera förödelsen som skapats efter de gula västarnas protester kvällen innan. Det är ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

– Cést terrible säger han och skakar på huvudet.

På min knaggliga skolfranska och med gemensamma ansträngningar på engelska samtalar vi en stund och kommer fram till att det är onödigt. Så onödigt. Sen nickar jag farväl och rullar min väska de femtio meterna till mitt hotell.

Kvällen innan satt jag på mitt hotellrum på Arlanda och följde liverapporteringen från centrala Paris.

Såg hur polis och demonstranter drabbade samman, hörde explosioner, såg Triumfbågen klottras ner och såg tårgasen. Ändå trodde jag nog att det var som vanligt, att medierna överdrev. Trots att jag såg bilderna.

Lite som förra gången vi besökte Paris. Det var i maj 2017 och samma dag som Macron, som nu är den man protesterar emot, valdes till president. Vi avnjöt varsin kaffe på Starbucks några hundra meter från Louvren när de svenska medierna kablade ut nyheten om hur just Louvren, som var Macrons högkvarter, fått utrymmas och att det var stora kravaller. Själv märkte vi ingenting.

Denna gången är det annorlunda.

Så snart jag kommer upp från metron vid San Augustin ser jag det. Först tror jag det är vanligt klotter men inser snart att det är spår efter gårdagen. Jag stannar och tittar. Ser fler som stannat, som betraktar, som fotograferar, som filmar och förfasas.

Så ser jag den sönderslagna fönsterrutan mitt framför mig. Det är lite som att ögat valt att inte se först för att vänja sig. Jag går några meter. Mer klotter. En förstörd bankomat. Framför en bank har det som troligen är personalen samlats. Någon gråter. På andra ställen har man redan hunnit få upp plank som skyddar från intrång och glasskärvor som kan skada.

Det har hunnit gå drygt en månad sedan mina dagar på egen hand i Paris. Sedan mina dagar med datorn som mitt enda sällskap och näsan som riktmärke för nästa upplevelse. Jag har börjat på ett inlägg om hotellet jag bodde på. Jag har funderat på berättelsen om min skrivhelg. Men någonstans har detta legat och grott. Att få berätta om det som mötte mig.

De oroliga kommentarerna från nära och kära på meddelande och sociala medier avfärdades med att det inte var någon fara. Jag skulle vara ett par kilometer bort. Två kilometer närmare bestämt. Ett avstånd som inte betydde någonting skulle det visa sig.

Det var ett sargat Paris dagen efter kravallerna.

Det var ett sargat Paris som mötte mig den tredje dagen i december 2018. Och dagen efter var det en annan typ av gula västar som regerade Paris gator. De som fick städa upp. Sopa upp resterna och skrubba klotter. Några dagar senare syntes nästintill inga spår och receptionisten på hotellet bedyrade att gårdagens kravaller inte skulle upprepas under söndagskvällen. De som protesterat skulle upp och jobba imorgon. Fredagar och lördagar kunde man dock förvänta sig något annat. Och hon hade rätt.

Läs också: Att uppleva Paris på egen hand

Jag är inte djupt politiskt insatt inte i Sverige och ännu mindre i Frankrike. Se inte detta som ett inlägg i debatten. Se det som mina högst personliga funderingar om det är värt att förstöra? Om det inte finns andra sätt. Jag förstår att man behöver visa sitt missnöje. I detta fallet har jag förstått att det gäller missnöjet mot höjda priser på drivmedel och avsaknaden av kollektiva möjligheter att transportera sig utanför storstäderna. Men hjälper det verkligen att slå sönder och klottra?

Några dagar senare var Triumfbågen fortfarande stängd för besökare men av klottret syntes inget till. Några andra gula västar hade tvättat den ren och fin igen.

Med datorn under armen i Paris

2 december, 2018

Det är lite svårt att förklara. Det kanske inte ens går.
Men när jag för en stund sedan efter att ha checkat in på mitt supermysiga hotell tog datorn under armen och begav mig ut i Paris på jakt efter ett mysigt ställe att slå mig ner på för att skriva, då var det så nära man kan komma att leva i en dröm.

Att jag skulle åka iväg ensam. Att jag skulle göra det för att fokusera på skrivandet. Och att resan dessutom skulle gå till Paris. Det hade jag väl kanske aldrig trott var möjligt. Och trots att jag haft resan bokad sedan i juli och utan problem har kunnat vänja mig vid tanken så kunde jag inte stoppa ett fånigt leende från att sprida sig över mina läppar när jag på väg till mitt lilla hak för kvällen passerade statyn av Jeanne d´Arc och Eglise Saint-Augustin. Vilken möjlighet. Jag är så oerhört tacksam.

Att åka ensam

Jag har fått frågan om jag är rädd eller nervös inför att resa ensam. Absolut inte.Jag trodde att jag skulle göra detta helt utan att blinka. Men det är ändå en speciell känsla att lämna någon hemma för att bege sig ut i världen.

Det är inte känslan av rädsla eller nervositet utan en blandning mellan dåligt samvete och vetskapen om att man för alltid kommer att uppleva något som jag inte kan dela med någon och framför allt då den jag lever med.

Han släpper iväg mig utan att blinka och även om han är avis så unnar han mig detta från hjärtat.

Nu väntar två och ett halvt dygn med näsan i datorn stora delar av tiden. Några timmar mitt på dagen skall jag unna mig att bege mig ut och uppleva – uppleva Paris.

Läs också

Drömmiga skrivdagar i Paris

Det är dags att summera Paris

Drömmen om Paris

Drömmiga skrivdagar i Paris

19 november, 2018

Det var torsdagen den 19 juli och det var en av de där veckorna när jag höll ställningarna på jobbet när övriga hade semester. Efter jobbet bestämde jag mig för att hoppa över den planerade städningen. Istället korkade vi upp lite bubbel och kollade på en film mitt i högsommarvärmen. Det blev en favorit som jag sett tidigare. 100 steg från Bombay till Paris. En liten feelgoodpärla med bland annat Helen Mirren. Filmen handlar om en färgstark familj från Indien som öppnar en indisk restaurang i en liten by i södra Frankrike. De blir snart ovänner med den fina Michelin-belönade restaurangen på andra sidan gatan. Och i synnerhet med dess kyliga ägare, Madame Mallory.

Utan att spoila hela historien så måste jag för att berätta min historia, avslöja att sonen i den indiska familjen som är den duktiga kocken, av olika anledningar hamnar i Paris för att praktisera på en fin restaurang. I en scen i filmen ser man honom gå över Pont Neuf mitt i ett nyårsfirande Paris. Scenen är stämningsfull och känslosam. Och då fick jag en ingivelse.

– Jag ska åka till Paris i december och skriva, sa jag högt rakt ut i luften.

Sex dagar senare var biljetterna bokade. Och måndag om två veckor sluter jag om en stund ögonen för lite sömn efter min andra dag i den franska huvudstaden.

Kan man annat än älska Paris?

Jag har varit där en gång förr. Det är ett och ett halvt år sedan nu och då hade jag med mig min kära sambo och utforskade staden. Denna gången blir det en annan upplevelse. Planen är som följer.

Med mig på resan följer dator och skrivböcker, idéer och skrivlust. Jag ser mig själv vakna tidigt för att ta med mig datorn till ett närbeläget café. Där avnjuter jag en kaffe och en croissant eller två medan jag skriver dagens första berättelser och spånar idéer. När det närmar sig lunch och dagsljuset är som bäst beger jag mig ut på stadens gator och upplever det jag inte hann med sist eller det jag vill se igen. Strosar på de magiska små bakgatorna och insuper atmosfären innan jag avnjuter en lättare lunch. Framåt kvällningen hämtar jag återigen upp datorn för att slå mig ner i någon takbar eller på en mysig restaurang och skriver sedan vidare ackompanjerad av ett glas rött.

Vad tror ni? Låter det inte alldeles alldeles underbart?

Jag är fullt medveten om att den där scenen från filmen där snön låg i drivor i ett juligt Paris antagligen ersätts av en höstruskigt scenario. Men det gör inte så mycket – inte när jag får spendera tre dagar i Paris för att skriva.

Läs också:

Om mitt första och hittills enda besök i Paris i maj 2017. När kapten på planet när vi närmade oss inflygning hälsade oss välkomna med orden:
– Då möter vi våren i Paris med duggregn och tio grader.
Tack och lov ordnade det upp sig och vi fick några fina dagar.

Följ gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Sex timmar i Helsingfors – en reseberättelse

30 oktober, 2018

Det är lätt att fokusera resandet och resmålen på de som ligger många timmar bort. Ofta med flyg och som kan bidra med palmer och milslånga sandstränder till instaflödet. Men då är det också lätt att missa pärlorna man har närmare. Som man utan större uppoffringar vare sig ekonomiskt eller tidsmässigt kan uppleva över en helg. Såsom sex timmar i Helsingfors .

Att kryssa till Helsingfors är en sådan sak. På vår 40-timmarskryssning ingick ca 6 timmar i den finländska huvudstaden. Vare sig jag eller Andreas är några kulturexperter. Så du kommer nu inte att få dig till livs en redogörelse för konstutställningar och museum att besöka. Nej snarare kan vi berätta hur två ganska bekväma typer väljer att spendera en fjärdedel av ett dygn i vår grannlandshuvudstad.

Oavsett om du åker med Vikingline eller Tallink/Silja så lägger fartygen till nära stadskärnan och det är gångavstånd till allt. Stadens stora stolthet (om du frågar mig) den ofantligt vackra domkyrkan tornar upp sig vackert när båten närmar sig land. Och det var också det som var mitt absolut första mål med vår promenad runt Helsingfors.

Kyrkornas stad

Helsingfors domkyrka stoltserar högt över staden och den är magnifik där den ligger ovanför en gigantisk trappa vid Senatstorget. Totalt är den 62 meter hög och dess vackra gröna kupoler med guldstjärnor på gör att den gör sig riktigt fint på bild. Och har du inte redan fått tillräckligt med steg eller träning så gör sig trapporna upp fint för lite intervaller.

Men det är inte bara domkyrkan som är väl värd ett besök i Helsingfors. På vår 15000 steg långa vandring runt stan hann vi med att se flera andra vackra kyrkor. Vad sägs om dessa? Uspenskijkatedralen och Johanneskyrkan. Och då hann vi vare sig med besök vid Tyska kyrkan eller vi den berömda Tempelplatsens kyrka med sin kopparinredning.

Vi behövde inte stressa oss igenom Helsingfors men låt oss säga såhär. Vi var inte helt vana vid kylan och kanske inte helt välklädda för det heller så vi passade på att titt som tätt smita in för att värma oss på diverse ställen.

Muggjakt på Starbucks

Det första uppdraget och stoppet för dagen var det absolut viktigaste. Ni som följer mig på Instagram vet. Det var inköp av den viktiga muggen. Det handlar helt enkelt om en Starbucksmugg. Jag kanske måste förklara mig. Och jag tänker göra det. Men i ett eget inlägg. Allt började egentligen i Dubai. Jag kunde inte motstå färgerna i denna mugg och den är nu min ständiga följeslagare på jobbet.

Och jo då. Nu har jag även en med Helsinki på och även muggar från lite andra städer, men mer om det i ett annat inlägg.

Och samtidigt som vi köpte muggen passade vi på att värma oss en stund med en Maple-latte. Ljuvligt.

Efter kaffe gick jag sedan på anteckningsboksjakt i den bokhandel som Starbucks låg i. Och jag kunde inte hjälpa att jag slogs av tanken på att det måste vara galet svårt att ha bokhandel i Helsingfors. Förvånansvärt mycket skyltas på både svenska och finska. Många kan ju faktiskt prata svenska och hur gör man då i bokhandeln, har man både svenska och finska böcker? Någon som läser kanske vet. Måste ju hur som helst bli gigantiska bokhandlar, för att inte tala om bibliotek.

Nåväl. Efter en värmande kaffe och en shoppingtur som inte slutade med något köp begav vi oss återigen ut i Helsingfors för att upptäcka. Vi hittade den otroligt vackra järnvägsstationen och den närbelägna Kaisaniemiparken innan vi stannade till för lunch på Vapiano.

Med lite pizza i magen gav vi oss sedan på ännu liter fler steg på Helsingfors gator.

Allas sea pool & Helsinki Skywheel

Vi hann med en tur ner till Skatuddskajen för att kolla in något vi inte hann uppleva som vi kanske önskat – Allas sea pool. Ett stort bryggområde på pontoner, med tre flytande bassänger – en 25-metersbassäng med uppvärmt sötvatten, en mindre barnbassäng och en 25-metersbassäng med filtrerat, renat havsvatten. Bredvid finns även en byggnad med tre bastuar med havsutsikt. Hade vi haft mer tid så kan jag nog ge mig på en chansning att vi testat på lite bad i kylan.

Precis bredvid Allas Sea Pool finns också Helsinki Skywheel som jag verkligen hade tänkt mig ta en tur i men det visade sig att sex timmar inte är tillräckligt med tid för att hinna allt man önskar. Vi får helt enkelt komma tillbaka. Och då kanske vi slår på stort och bokar VIP-gondolen sponsrad av Veuve Clicquot. Det sägs också att det finns en bastu i en av gondolerna.

Innan vi var tvungna att återvända till båten traskade vi ytterligare några steg via mysiga stadsdelar upp på Observatorieberget och hittade områden vi definitivt vill utforska vidare när vi har mer tid. Och från Observatorieberget får man också en fin vy över båten som bara en stund senare tog oss hemåt igen.

Helsingfors – Vi kommer tillbaka!

Läs också om: vår kryssning till Helsingfors med Silja Serenade

Kryssning till Helsingfors med Silja Serenade – en reseberättelse

27 oktober, 2018

Förra helgen spenderade vi 40 timmar på Silja Serenade och en kryssning till grannlandet i öster och dess huvudstad Helsingfors. Det var många år sedan jag var i Helsingfors. Några år i slutet av 1990-talet var jag där ganska ofta då företaget jag jobbade för var finskt. Men nu var det som sagt många år sedan och kryssning har ju lite blivit vår grej efter sommarens upplevelse på Symphony of the seas.

Bokningen gjorde vi via Secret Escapes, som jag även tidigare talat mig varm för. Det är på Secret Escapes vi hittat boenden både när vi var i Dubai, när jag och Fia var på The Winery hotel i januari. Men även på Grand Hotell Saltsjöbaden i maj och nu blev det alltså en kryssning som bokades. Är du inte redan medlem tycker jag att du klickar dig vidare hit och signar upp dig för deras nyhetsbrev. Reseinspiration direkt i mailen så ofta du önskar både nära och långt borta.

Tredje kryssningen på ett år

Vi avslutade 2017 med en 24-timmars kryssning med Viking Cinderella till Åland. I april åkte vi sedan som jag berättat om tidigare med världens största kryssningsfartyg, Symphony of the seas, i medelhavet. Och nu var det dags att testa på TallinkSilja och deras Serenade. På samma sätt som Royal Caribbeans fartyg så är Silja Serenade byggd med en gågata i mitten av skeppet. Och i jämförelse med Vikings Cinderella kan vi konstatera att vi föredrar den typen av fartyg. Det känns rymligare och öppnare.

Dags för boarding

Kvart över tre på fredagseftermiddagen var det dags för boarding som var både snabbare, smidigare och mindre noggrann än den i Viking-terminalen. Vi hade bokat hytt med utsikt över promenaden. En standardvariant med två enkelsängar varav en går att fälla upp för bättre yta i hytten. Fartyget sägs vara totalrenoverat 2014 men jag är skeptisk till att de verkligen hann med toaletterna. Men jag klagar inte, jag gillar rosa som sagt. Men att man skulle gjort ett aktivt val att renovera till den inredningen för bara fyra år sedan ställer jag mig tveksam till.

Man behöver inte vara sysslolös på Silja Serenade. Det finns gott om restauranger, barer och butiker att strosa omkring i och göra små pit-stop. Och det sägs att Silja Serenades taxfree är en av de allra största.

Genom Stockholms magiska skärgård med Silja Serenade

Tröttnar du på nöjesutbudet på båten rekommenderar jag varmt en tur ut för att njuta av en magisk solnedgång över den Stockholmska skärgården.

Till utresan hade vi ingen middagsbokning men kunde välja och vraka mellan flera olika restauranger med mycket bra menyer. Det blev till slut för svårvalt och kvällsmålet blev en toast i fiket. Alldeles lagom skulle det visa sig efter att ha druckit gott och ätit lite snacks under eftermiddagens barhäng.

Under kvällen bjöds vi också på akrobatikshow på gångpromenaden och precis utanför vår hytt. Svårt att fånga på bild men ordentliga konster bjöds det på, inget för den höjdrädde.

Efter en god natts sömn var vi bland de första på plats i frukostbuffén som var väl tilltagen utan att vara överflödig. Det är väl värt att kliva upp för frukost innan sju när man glider in och få se soluppgången över finska viken. Och sedan var vi redo att kliva av och uppleva Helsingfors under cirka sex timmar vid 10-tiden. Men mer om det kan du läsa här.

Åter på båten på lördagseftermiddagen med ganska många steg i benen slog vi oss ner i de sköna fåtöljerna i baren i fören. Ett par glas bubbel senare hade Silja Serenade kastat loss och tuffat ut från Helsingfors hamn Uundertecknad tog sitt förnuft till fånga och drog mig tillbaka till hytten för en powernap a.k.a. tantvil. Tack och lov hade vi bordsbokning i den Italienska restaurangen vid åtta. Hade vi inte haft det hade jag nog sovit till morgonen därpå.

Middag på Tavolàta Ristorante Italiano

Tavolàta Ristorante Italiano är belägen på däck 6 i anslutning till TaxFree:n och inte på promenadgatan som de flesta andra restauranger. Det ger en lugnare atmosfär och vi var mycket nöjda med vår middag. Rekommenderas varmt!

En middag senare kan jag erkänna att jag hade lite svårt att komma till ro och somna. Om det hade att göra med den tidigare tagna tantvilen, ljudet från promenaden (som ändå var relativt dämpat), sambons snarkande i sängen bredvid eller aktiviteten på grannarna i rummet bredvid. Här kan du ju själv fundera ut aktiviteten, ska jag låta vara osagt men det blev inte mycket sömn den natten. Att då vakna och gå upp till soluppgången över Stockholms skärgård hjälper. För mycket vackrare än såhär blir det liksom inte.

Allt som allt är vi mycket nöjda med vår kryssning. Det är ett trevligt sätt att komma iväg från vardagen och bara slappna av. Och i detta fallet dessutom får möjligheten att uppleva ett annat land under några timmar. Det vi gillar allra mest med att vara på en båt är att det är så rofyllt. Visst är det mycket folk och kan stundtals var ganska livat men ändå slår havets lugn igenom när båten stävar ut mot horisonten.

Och nej, det lär inte vara den sista kryssningen. Drömmen är fortfarande en kryssning i Karibien. Men innan dess blir det nog en ytterligare resa här upp i norr till Tallin eller Riga i vår. Eller kanske både och.

Mer kryssningsberättelser hittar du här: Reseberättelsen från kryssningen med Symphony of the seas i Medelhavet i april 2018

Sunprime C-lounge Alanya – a Travel diary

6 oktober, 2018

Efter en vädermässigt förvisso helt magisk sommar var det den 26:e augusti dags även för oss att ta lite semester. De senaste två åren har vi lagt upp ledigheten så. Vi har varit på plats på jobbet stora delar av sommaren när vi inte har barnen hos oss. För att sedan kunna resa andra delar av året. Och sommaren 2018 ska man inte klaga på att ha spenderat på våra nordliga breddgrader. Ändå var det ganska trevligt att veta att det väntade dryga 30 graders värme och lite avkoppling när vi närmade oss första höstmånaden. Valet föll på Turkiet och denna gången var vi så tillbaka hos ”vårt” Ving och Sunprime C-lounge Alanya.

Resan inleddes med en sen eftermiddagsflight. Det skapade utrymme för både morgonpackning och en massa härlig tid på Arlanda innan take off.

Resan inleddes med AMEX på Pontus

Min kära sambo har på senare tid gått och snöat in på poängintjänande och kort. Och det innebar att vi kunde glida in på Amex-loungen på Pontus in the air och avnjuta den godaste pastan jag kanske någonsin ätit. Vi är inte dom som rusar in till last call i vanliga fall och kommer mest troligt inte att vara det framöver heller. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag älskar atmosfären på flygplatsen. Förväntningarna och den ständiga rörelsen ligger i luften. Det är den känslan som gör att jag inte tvekar på att spendera fler timmar på flygplatsen än jag egentligen måste. I mitt tidigare lite mer flygrädda liv hjälpte tiden mig att lugna ner mig. Nu blir jag lugn av hela stället.

Nåväl. 17:25 eller i alla fall strax därefter lyfte Thomas Cooks A321 DK 822 från Stockholm Arlanda mot Antalya. Ifrån gaten hade vi magisk utsikt ut mot startbanan och det var en dramatisk himmel vi skulle styra kosan emot. Det resulterade i en inte allt för brant stigning. Istället stannade vi på låg höjd till de parerat åskovädret innan vi steg ytterligare upp i magiska molnkreationer.

Nära en väskfadäs

Vi landade 22:20 lokal tid i Turkiet och passerade passkontroller och immigration i ett rasande tempo. Resan hade kunnat börja ganska dåligt men tack och lov lyckades jag undvika detta. Det var första gången jag åkte med min nya rosa älskling och jag spanade noga efter den på bagagebandet men trodde nog att jag var ganska ensam om väskan. Som en av de absolut första väskorna uppenbarar sig min lilla pärla, men döm om min förvåning när en annan kvinna norpar väskan av bandet en bit bort.

Handlingskraftig som jag ändå är kände jag att jag ville kolla av läget lite extra. Och det visade sig att hon inte kollat av namnen på taggarna och väskan var min. Jag har en vana att klistra på de små extra streckkoderna på lite olika sidor på väskan och det är jag ganska ensam om så jag såg direkt att det var min väska, troligen trodde väl även hon att hon var ensam om sin väska. Det skulle till slut visa sig att det fanns tre likadana väskor på flighten och till nästa resa skall jag se till att märka upp den ännu bättre.

Transfer Antalaya – Alanya

En stund senare knatade vi ut mot transferbussarna. Transfern från Antalya till Alanya är ganska lång och tar normalt mellan två till tre timmar. Bor man på Sunprime som vi gjorde ingår alltid direkttransfer och inte bara det. För dagen var vi helt ensamma i vår lilla minibuss. Chauffören kan vi säga var en förare som tog för sig på vägarna. Och innan jag förlorade kampen mot sömnen vet jag att jag tänkte att ”överlever jag denna färden ska jag nog klara av att åka linbana upp till slottet i Alanya, det kan omöjligt vara farligare”.

Klockan hann bli ett lokal tid innan vi anlände till rummet och fick några timmars sömn.

Sunprime C-lounge i Oba

Sunprime C-lounge ligger en bit utanför Alanya i Oba. Hotellet är inte så stort och inte heller till enbart för skandinaviska charterturister. Positivt skulle säkert många säga. Inte lika positivt tycker jag och kanske också en av anledningarna till att jag inte fick riktigt den rätta känslan. På hotellet fanns naturligtvis mycket tyskar men även ryssar och polacker. Och under vår vistelse var det även ett turkiskt fotbollslag som övernattade. Det var alltså inte enbart semesterfirare som vi och jag tror att det var det som kändes av. Den ultimata semester och relax-känslan infann sig inte helt under veckan.

En annan effekt var att maten som fått skyhöga betyg i alla recensioner jag läst inte föll mig helt i smaken. Turkisk mat är annars en favorit, men här på hotellet kändes det som att den var anpassad till de tyska och eventuellt ryska gästerna och det var väl kanske inte därför jag åkte till Turkiet. Men nog med negativa åsikter och klagande.

Strandläge

Måndag morgon vaknade vi till en lite mer molnig och blåsig morgon men med en magisk utsikt från vår balkong. Med en känsla som nästan kunde liknas vid lättare jetlag blev det en riktigt lugn dag. Vi utforskade hotellets faciliteter, åt, låg i en solstol, drack öl, åt lite till och lyssnade på ljudbok. Ungefär så.

Sunprime C-lounge ligger precis bredvid havet men med en lite större bilväg mellan stranden och själva hotellet. Det har man löst smidigt med en gångtunnel. Och även att vi nu inte är några sanddyrkare så tog vi oss ner till stranden enkelt för lite fotografering flera dagar. Annars huserade vi mest vid poolen.

Tillgången till solstolar kunde man inte klaga på och man behövde inte vara uppe med tuppen för att få en plats utan kunde komma när som helst på dagen och få en bra plats.

Sunprime C-lounge med fokus på färg

Hotellet i sig är ganska, hur ska jag säga, spejsigt. Belysningen i rummet går att ställa in i olika färger enligt RGB-skalan, istället för de klassiska stör ej-skyltarna tände man små lampor vid dörren och det är stilrent och snyggt i gemensamhetsytorna.

Hamam och Starbucks

Dag nummer två inledde jag med två timmars hamam och massage. Och sedan bestämde vi oss för att ta en promenad in till Alanya stad när även tisdagen såg ut att bli lite mulen. Men innan vi var klara med promenaden hade solen kommit fram och islatten på Starbucks var välkommen om än felstavad. Ni kan numera kalla mig Konilela.

Varvet och Red tower

Promenaden till Alanya och besöket på just Starbucks var planerat – allt började i Dubai, men mer om det i ett annat inlägg. Efter iskaffe passade vi på att vara lite kulturella och besökte de äldre delarna av Alanya med muren, det gamla varvet och Red tower. Helt oplanerat men mycket lyckat. Många åker upp till slottet som ligger uppe på berget men kanske missar dessa delarna som också är väl värda ett besök. Alltsammans har anor sedan 1200-talet. Galet att det har stått där sedan dess. Skall du ta dig en tur upp i tornet så var beredd på många, höga och smala trappsteg. Men när de väl är gjorda kan du se fram emot en vidunderlig utsikt över stora delar av Alanya.

Vi fortsatte vår färd mot västra delarna av staden för att ta oss en titt på den där linbanan vi tänkte ta upp till slottet. Men också, för att beskåda den mycket populära Cleopatra beach innan vi haffade en taxi och tog oss hemåt mot hotellet.

Sunprime C-lounge efter mörkret fallit

Vilket är vårt hotell då? Tja kommer du efter mörkrets intåg kan du alltid kika efter detta.

Effektfullt utifrån, inte lika effektfullt inifrån om du känner för att sova lite tidigare en kväll. Och är det något jag är bra på när jag är på semester så är det att sova. Jag kanske inte är världsbäst på att slappna av och vila i vardagen men när det kommer till semester då kan jag sova hur mycket som helst. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag tar sovmorgon och är det ingen som hindrar mig så presterar jag även en och annan tantvil på dagtid.

En av oss tokdäckar

Onsdag morgon vaknade Andreas upp med feberkänning och genomförkyld. Och när jag säger genomförkyld så menar jag verkligen GENOMförkyld. Inte lite lätt snuvig. Nej då, inte alls. Efter att ha intagit frukost i restaurangen fick jag praktisera mina gamla servitris-kunskaper när jag balanserade med mig ett par tallrikar omelett och smörgås och frukt upp på rummet till min sjukling. Efter en förmiddag med lite mer tantvilande än även jag brukar prestera så spenderade jag sedan eftermiddagen själv vid poolen.

Den andre av oss hittar egna rutiner

De kommande dagarna hittade jag sedan lite av en egen rutin. Medan Andreas med en genomtäppt näsa och hostan från h-vetet hade svårt att njuta av 35-gradig värme och därmed spenderade ganska mycket tid på rummet. Tog jag mig efter frukost ner till min solstol. Lyssnade på ljudbok och tog ett förmiddagsdopp innan det var dags för 11-ölen och lite skugga innan lunch. Eftermiddagen spenderades sedan i ovan nämnda solstol ytterligare några timmar. Det enda som avbröt slappandet var ytterligare några dopp i poolen. Något glas vin och eftermiddags-mellis hos den lilla damen som satt och gjorde världens godaste bröd på beställning.

Framåt kvällningen packade jag sedan ihop mig och begav mig upp till min kära sambo som jag mest sett vid lunchen och något sporadiskt besök vid poolen. Balkongen inbjöd till ganska mysig avslutning på dagen.

Golden hour vid havet

Och när golden hour närmade sig brukade vi ta oss ner till havet för lite foto och film och sedan intog vi middag i den tyskinspirerade buffén.

Sådär löpte dagarna på med avbrott endast för en tur ut på torsdagens marknad. Och vet ni. Även att jag har lite att önska kring hotellet i sig och framför allt maten så måste jag säga att Andreas förkylning bidrog till exakt det där jag önskar mig av en solsemester. Exakt det där jag tror att jag skulle åstadkomma på en ensamsemester. Det vill säga total avkoppling. Samma rutin dag ut och dag in. Inga utfall vare sig åt höger eller vänster. Samma rutin, samma solstol, samma lugn. Självklart är jag ledsen för Andreas skull men han gjorde det bästa av sin situation och jag gjorde det bästa av min.

Enberi till vår räddning

På fredagskvällen hade vi dock fått nog av all-inclusivebuffén och Andreas hade letat upp ett ställe som fått goda betyg och bara låg en bit bort. Ett Italienskt ställe som skulle visa sig hade ljuvlig både pizza och pasta och dessutom världens bästa och trevligaste servitris. Enberi kan vi varmt rekommendera.

Linbanan i Alanya

Det närmade sig resans sista dag. Söndag morgon blev vi upphämtade tidigt och Andreas hade fokuserat hela veckan på att bli tillräckligt frisk till lördagen för att orka åka upp till slottet. En liten del i mig hade nog en förhoppning att han inte skulle orka för jag skall inte säga att jag såg fram emot linbanefärden efter att han inspekterat den några dagar tidigare. Men jag hoppades förgäves och i efterhand är jag mycket glad att han orkade och jag vågade.

Vi hade turen att få åka ensamma upp i en av vagnarna och även att mina ben skakade så kameran guppade så var det en hisnande vacker vy vi fick se och som förevigades. Väl uppe hände det som oftast sker när man spänt sig. När jag hoppade ur vagnen kom tårarna av lättnad när jag klarat det och när det var över. Nu skulle jag bara ner också. Men innan det gav vi oss på att se så mycket som möjligt av det gamla slottet och utsikten.

Trots de många meter vi redan tagit oss upp återstod många trappor innan man kom upp till de delar som vätte västerut och som skulle visa upp en av de vackrare solnedgångarna. Men Andreas täppta näsa satte stopp och höjdskillnaden visade sig tidigt. Efter att ha njutit av utsikten österut tog vi oss ner till linbanan igen och åkte neråt för att istället fånga solnedgången från Cleopatra beach. Och den går inte heller av för hackor, den ser ni smakprov på i den allra sista bilden i detta inlägg. Solnedgången från slottet kollar vi på en annan gång. Vi kommer säkerligen tillbaka.

På återseende Alanya

För vi gillade verkligen Alanya som stad och hittade flera mysiga hotell närmare själva stadskärnan som vi gärna testar på vid kommande besök.

Vi hann sedan äta en sista frukost innan vi och ett annat par hämtades upp för färden tillbaka till Antalya. Men innan dess fick vi med oss matsäck från min absoluta favorit-kock Mustafa. Mustafa (eller vår egen Super-Mario som vi kallade honom) hittade vi varje morgon bakom stekbordet tillverkandes världens bästa omeletter och ett och annat stekt ägg. Världens sötaste och innan vi sa hej då sista morgonen kom han med lite bröd i foliepaket för hemresan. Så fint.

En hemresa som krävde bubbel

När DK823 lyfte lite senare än planerade 13:00 hade jag hamnat mitt emellan min snörvlande sambo och vad som skulle visa sig vara en magsjuk dam. Vid första anblicken trodde jag att hon var åksjuk eller flygrädd och självklart är jag otroligt förstående för det. Jag talade lugnande med henne och försäkrade henne mellan kräkattackerna att det absolut inte gjorde något. Ända tills hon kläckte ur sig att det inte alls var någon rädsla eller åksjuka utan något som flugit på henne kvällen innan.

När hjulen lyfte från marken och den varma luften gjorde det till en ordentligt skakig färd upp bland molnen, när sambon snörvlade i högerörat och damen gjorde *ni-vet-vad* i vänsterörat, då avslutade jag semestern med att beställa Prosecco och längta efter nästa resa. Den som går av stapeln i början av november. Den som tar oss till Los Angeles i världens största passagerarplan, en Airbus 380.

Tack Ving, tack Turkiet, tack Alanya och tack Sunprime C-lounge. Vi kommer tillbaka fast kanske inte just till det hotellet.

Läs gärna fler av mina reseskildringar om du klickar dig vidare hit.