Klockan skulle snart slå 07:00 söndagen den 26 januari 2020 när flight TG 0950 slog ner sina hjul på en av Kastrups landningsbanor. Vi var hemma i Norden igen efter härliga dagar i Thailand. En magisk Businessclass-upplevelse med Austrian på vägen dit och loungehoppning på Bangkoks flygplats på vägen hem. Min vana trogen blickar jag inte bara ut genom flygplansfönstret. Jag tar en snabb bild. Klockan i telefonen är fortfarande Thai-tid. En stund senare tar jag en smygbild på min forne barndomsidol Stefan Edberg som visar sig ha varit på samma plan som oss. Sedan kommer våra väskor rullande och vi beger oss ut i ankomsthallen för att fiska upp en kaffe innan vi kliver på snabbtåget hem till Linköping.
Tänk om jag då hade vetat att det skulle dröja ett år innan jag satte min fot i ett flygplan igen. Och inte bara ett år utan mer. Inte bara en gång under året som gått har jag funderat på hur det kommer att kännas den där dagen då det gått ett helt år sedan våra förra resa. Och nu är den dagen här.
Så hur känns det då? I ena sekunden känns det som en evighet. I nästa sekund kan jag inte förstå att det redan gått ett år. Att det jag då trodde var omöjligt, att stanna hemma ett helt år, inte ens var ett val jag skulle ha i mina egna händer.
Med en försiktig blick mot horisonten och världen
Vi har inte ens funderat i termerna av att resa under året som gått. Men jag vill verkligen poängtera att det inte innebär att jag på något vis har något ont att säga om de som har valt att resa. Vi har bara valt att inte göra det. Främst av skälet att jag faktiskt är lite harig av mig och inte riktigt har vågat. Varit osäker på försäkringar och vad som händer om man är hemifrån om världen stänger ner. Har inte velat behöva fundera på det under resans gång. Men också för att just resan alltid är en del av målet för mig. Jag älskar själva flygningen och allt som har med det att göra. Jag så till den milda grad att de tankarna fått ett helt eget inlägg. Och jag har inte velat flyga i dessa tider när det varit något helt annat än tidigare.
Men inte bara det, vi har också det faktum att listan är lång över saker jag vill upptäcka på hemmaplan. Det kommer aldrig ersätta utlandsresan men det kommer att fortsätta komplettera den.
Men så i veckan som gått, kanske i takt med att vaccinationerna kommer igång, så får jag den där frågan från sambon igen. ”Har vi några planer några speciella datum i september?” säger han.
Jag vet så säkert att det bara finns en enda anledning till att han frågar en sådan sak.
” Har du tittat på resor” frågar jag. Han ler lite klurigt, nästan som att han blivit påkommen med något han inte får. Och jag vet vad det betyder.
En försiktig blick mot horisonten. En önskan om att kanske mot slutet av året kunna göra det igen. Gå genom säkerhetskontrollen. Avnjuta ett glas bubbel. Köa till boardingen och ta jetbryggan ner till planet för att en stund senare höra motorerna varva upp.
En resa västerut?
Kanske blir det verklighet? Men än så länge så bubblar det lite extra och fjärilarna ger sig till känna i magen bara av att veta att vi börjat fundera. Och inte för att jag någonsin tvivlat men när jag pratar om ett besök i staden som aldrig sover så vet jag att jag aldrig någonsin kommer sluta älska att vara på resande fot.
