Det kom ett brev

Det är inte många i vår värld som är helt opåverkade av det som just nu händer. I resebloggarnas värld är det många som har bloggen och allt runt om den som sin huvudsakliga inkomstkälla som drabbats hårt i vardagen. För mig som har bloggen som ett hobbyprojekt har det mest påverkat mig genom att jag har haft lite mindre inspiration att skriva än tidigare. För någon vecka sedan kom min kollega Daniela på Discovering the planet på den geniala idén att vi resebloggare skulle skicka ett care-package till varandra. Alla som ville vara med fick anmäla sig i ett inlägg på Facebook och vi blev ett gäng som hakade på. Och det kom ett brev för bara några dagar sedan.

Tanken bakom var att inspirera varandra. Att göra en annan typ av resa. En resa i våra olika genrer. För även att vi alla bloggar om resor gör vi det med olika vinklar. Vissa med fokus på mat, andra med fokus på outdoor, några med fokus på specifika delar av världen och andra bara mer generellt på resor.

Vid en angiven tidpunkt avslutades anmälan och Daniela lottade vem som skulle skicka till vem. Personligen skulle jag skicka till Maria på Fantasy Dining och själv väntade jag på brev från Emilie på Emilies Travels. I veckan dök det upp i brevlådan.

Det kom ett brev – från Emilies Travels

Och Emilie är ju faktiskt just en av de som bloggar med lite mer fokus på äventyr och outdoor än vad som går att hitta här hos mig. Ännu mer spännande då att få paket just från henne.

Det var som att gå in i en helt annan värld när jag öppnade paketet. En frystorkad påse med mat, ett kameraband (rosa såklart) och en printout av en av Emilies egna bilder som finnas att beställa i hennes egen nyöppnade Print Shop. Bilden är tagen i Aktse en STF-stuga längs med Kungsleden.

Och jag vill ge mig på att skriva lite om mina känslor inför var och en av dessa saker.

På väg in i en ny värld

Jag har aldrig ätit en påse med frystorkad mat. Aldrig. Det beror helt enkelt på att jag aldrig har varit en friluftsmänniska. Jag fick det definitivt inte med modersmjölken och jag har inte hittat intresset på egen hand heller. Men. Sedan några år tillbaka har jag en dröm om att vandra caminon. Vägen mellan Saint Pierre de Port i södra Frankrike och Santiago de Compostella i västra Spanien. Jag har köpt vandringsskor. De har stått i garderoben i ett par år och sedan några dagar tillbaka är de nu framtagna. Jag vet inte om det är världsläget eller något annat men både jag och Andreas har börjat intressera oss mer för att vara ute och vandra och vi har planer som gör att den där frystorkade påsen kommer väl till pass. Jag har en alldeles speciell tanke kring den. Men jag återkommer till det.

Med kameran i högsta hugg – not

I gymnasiet gick jag medieprogrammet. På min tid var det fortfarande filmrulle och mörkrum som gällde. Och jag kämpade. Men jag blev aldrig klok på bländare och slutartider. Femton år senare var kameran digital och jag gick Journalistik- och mediproduktion på universitetet. Återigen kämpade jag. Men nej, jag blir inte klok på det. Hittills har jag varit bestämd på att fotografering med kamera inte är något för mig. Jag har en kamera i skåpet men jag nöjer mig med min iPhone. Tills igår. När vi var ute och vandrade runt Rosenkällasjön här i Linköping och jag så gärna hade velat kunna ta lite bättre bilder på svanarna. Kanske ska jag inte ge upp det där med fotografering med ”riktig” kamera? Vad sägs om tredje gången gillt?

Med målet på Aktse

Bilden från Aktse ska bli min målbild. Jag har länge haft en längtan norrut. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Överst på min bucketlist, alla kategorier, står att få besöka Treriksröset, se midnattssol och se norrsken.

Vi håller nu på att planera för en tur norrut i sommar. Vi hoppas att det kommer att vara möjligt att göra den resan. Aktse ligger troligen längre fram i tiden än så. Men bilden ska bli min målbild. En dag ska jag avnjuta den där vyn på riktigt. Men fram till dess blir din bild inramad Emelie och placerad bredvid min arbetsplats här hemma. Som en morot.

Tack snälla Emelie för de fantastiska sakerna. Tack för inspirationen. Jag tror inte att du anar vad det har satt igång.

Här hittar du Danielas inlägg om hela idén med länkar till flera bloggare som skrivit om sina paket.

Mer läsning på Lite mera rosa

• 
  Är det konstigt att man blir besviken? – Om problemet med att bara visa de bästa bilderna
• 
  Älskade Anna – allt det där som inte hanns med på fyra minuter
• 
  Världens muggar