Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan förväntas jag infinna mig på mitt kontor för att göra rätt för min lön finansierad av skattemedel. För att försörja mig rent ekonomiskt arbetar jag med telefoni och kommunikation på Sveriges fjärde största region, tidigare kallat landsting.
För att försörja mig själsligt lägger jag också ganska mycket tid här på bloggen och på sociala medier för att skriva och inspirera och då händer det ibland att jag avsätter en hel eller halv dag för just det. Eller som jag kallar det. Jag unnar mig att jobba.
Och det är just de kontrasterna som är det fina.
Kontrasterna
Det händer ibland att jag tycker att tiden inte räcker till. Att jag skulle vilja ha mer tid att skriva. Och framför allt skulle jag gärna se att inspirationen att skriva infann sig när luckan finns i kalendern och inte tvärtom. Men så är det väl för alla och med det mesta antar jag. Det blir ju inte alltid så som man önskar.
Och likväl som jag ibland önskar mig mer tid till skrivande så älskar jag mitt jobb bakom skrivbordet med Outlook som bästa vän och de analoga skrivböckerna på en armlängds avstånd max.
Det är kontrasterna som gör det.
Lobbyjobb och människoliv och kontrasterna
Denna veckan har jag verkligen fått lite av allt och det mesta av det bästa.
Två dagar var avsatta att skriva. Det är mer än vad jag brukar kunna få till. Av de två dagarna blev det till slut två halva. Och dessa spenderade jag båda två där min kreativitet flödar bäst. Med lobbyjobb på Quality hotell the Box här i Linköping.
På kontoret har vi gjort de sista skälvande förberedelserna för en av de största uppgraderingarna på mycket länge. En uppgradering som innebär att vårt största sjukhus är utan personsökare och larmknappar i ett helt dygn. En mycket stor påverkan på vården och ett arbete som planerats minutiöst i ett halvår av mina kollegor. Själv får jag denna gång bara vara med på det roliga. Dagen det händer. Idag.
Kanske vill du också läsa: Att unna sig att jobba – lobbyjobba
Konsekvens på liv och död
Det är då klockan är ställd på fem en lördagsmorgon. Det är då jag tassar upp för att inte väcka resten av familjen och ljudlös smyger ut genom dörren när klockan närmar sig halv sex.
Morgonluften är sval men inte kall. Frisk men inte kylig. Solen har redan gått upp. Och det känns i luften att det ska bli en härlig försommardag.
Det är då jag är tacksam att jag får vara en del av en viktig helhet. Att jag får vara med att bidra till att ett av Sveriges största universitetssjukhus kan bedriva avancerad vård med rätt teknik. Det är då jag inser att det jag jobbar med kan ge konsekvenser på liv och död och att förberedelserna aldrig är förgäves utan bokstavligt talat är livsviktiga.
Det är då jag är tacksam över att jag ena dagen får lov att sammanställa mina bästa restaurangtips på Skiathos i en lobby på ett hotell och dela med er. För att nästa dag blicka ut på solen bakom lasarettsbyggnadens tjocka fasad och veta att om 24 timmar råder åter lugnet på det stora akutsjukhuset.
Tack för att du läser mina tankar.
