Livet hände

Exakt så. Livet hände.

Egentligen är det svaret jag fick i veckan på en direkt fråga till en närstående när jag förstod att livssituationen för henne hade förändrats på senare tid. Jag skrev ett meddelande. Kollade om allt var bra och frågade vad som hade hänt. Svaret blev just det.

Livet hände

Så sant. För det är ju så ibland. Livet händer och saker blir annorlunda än vad man kanske både tänkt och vill.

För egen del är det nog inte så dramatiskt egentligen men dessa inledande ord är ändå ett försök till att både för mig själv och kanske dig som eventuellt frekvent läsare att förklara varför det plötsligt varit så tyst här.

Inlägg som planerades att skrivas, bilder som var på G att publiceras. Allt lades på is. För att livet hände.

Jag fick äntligen till en date med min fina vän Johanna.
Och vi gjorde vad vi kunde för att få till en groupie.

Dagen efter och helt utan samröre med vare sig Johanna eller begreppet ”dagen efter” låg jag totalt däckad. Och då menar jag TOTALT däckad.

Det händer väldigt sällan. Jag är den där typen som in i det längsta kämpar mig upp för att avboka möten, sjukanmäla mig och bara rensa mailen lite. Men här låg jag pall. Och det var dagen innan jag skulle casha in min födelsedagspresent från i november. Och inte vilken present som helst. Utan att gå på Mia Skäringers No more fucks to give. I Malmö. Cirka 43 mil från Linköping. Den ekvationen.

Den löstes med Iprensa.

Och dagen efter satt vi i bilen på väg ner mot ett ordentligt blåsigt Skåne för ett dygn i Malmö. Ett dygn med övernattning på mitt favorithotell i Malmö. Clarion Malmö Live. Fler hotelltips i Malmö hittar du för övrigt här. Och alltså för att uppleva Mia Skäringer.

Och vilken upplevelse.

Skrattet som fastnade i halsen gång på gång på gång. Denna lilla människa framför alla oss. Med ett så viktigt budskap.

Det går inte att inte beröras!

Sen kväll. Tidig frukost. Direkt hemfärd till Östgötaslätten för att hämta upp de små. Fortsatt pillerknaprande för att hålla huvudvärk och allmän feberkänsla i schack. Snoken rann oavbrutet.

Kompislek. Aktiviteter. Matlagning. Plockning. Tvätt. Tidig kväll. Stökiga nätter. Allt i ett enda virrvarr. Dagar som flöt ihop. En tänkt sjukdag blev jobb vid köksbordet. Gympa. Hämta på dagis. Lämna i stan. Hämta upp en annan. Tillbaka. Och så en bajsläcka på det. Inte hemma men dock på mitt jobb. Men tack och lov utan påverkan på det jag jobbar med. Men Aftonbladets rubriker ger ändå lite skratt i vardagen.
Det rinner neråt…

Och sedan de där dagarna när barnen åkt till sitt andra liv. När jag styrde själv. Borde vilat men hade planerat in lite kvällsjobb. När jag andra kvällen rasade i säng nästintill innan mörkret infallit.

När uppdateringarna från alla andras Instakonton lagt sig som en tung filt över mitt eget. När följarna droppat som ett ösregn. När andras reseberättelser gjort mig stundtals ledsen, stundtals avundsjuk. Ibland förbannad utan någon som helst mening eller anledning. När jag velat skriva men inte orkat. Det har helt enkelt inte kommit ett enda ord ur fingrarna. Och jag trodde på riktigt att jag kanske tappat det helt.

Vardagsinläggen här på bloggen brukar lysa med sin frånvaro. Men nu var jag tvungen att få ur mig det. Det låg som ett lock och vägrade släppa förbi allt det där andra som vill fram.

Så – nu är det sagt!


Följ Lite mera rosa på Bloglovin och Facebook för mer vardagsinspiration.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.