Jag står bredvid den gamle mannen och båda riktar vi våra objektiv mot den sönderbrända motorcykeln i gathörnet. Han sitt Canonobjektiv för säkert ganska många tusen. Jag min iPhone-kamera. Men båda med samma mål. Att dokumentera förödelsen som skapats efter de gula västarnas protester kvällen innan. Det är ett sargat Paris dagen efter kravallerna.
– Cést terrible säger han och skakar på huvudet.
På min knaggliga skolfranska och med gemensamma ansträngningar på engelska samtalar vi en stund och kommer fram till att det är onödigt. Så onödigt. Sen nickar jag farväl och rullar min väska de femtio meterna till mitt hotell.
Kvällen innan satt jag på mitt hotellrum på Arlanda och följde liverapporteringen från centrala Paris.
Såg hur polis och demonstranter drabbade samman, hörde explosioner, såg Triumfbågen klottras ner och såg tårgasen. Ändå trodde jag nog att det var som vanligt, att medierna överdrev. Trots att jag såg bilderna.
Lite som förra gången vi besökte Paris. Det var i maj 2017 och samma dag som Macron, som nu är den man protesterar emot, valdes till president. Vi avnjöt varsin kaffe på Starbucks några hundra meter från Louvren när de svenska medierna kablade ut nyheten om hur just Louvren, som var Macrons högkvarter, fått utrymmas och att det var stora kravaller. Själv märkte vi ingenting.
Denna gången är det annorlunda.
Så snart jag kommer upp från metron vid San Augustin ser jag det. Först tror jag det är vanligt klotter men inser snart att det är spår efter gårdagen. Jag stannar och tittar. Ser fler som stannat, som betraktar, som fotograferar, som filmar och förfasas.
Så ser jag den sönderslagna fönsterrutan mitt framför mig. Det är lite som att ögat valt att inte se först för att vänja sig. Jag går några meter. Mer klotter. En förstörd bankomat. Framför en bank har det som troligen är personalen samlats. Någon gråter. På andra ställen har man redan hunnit få upp plank som skyddar från intrång och glasskärvor som kan skada.
Det har hunnit gå drygt en månad sedan mina dagar på egen hand i Paris. Sedan mina dagar med datorn som mitt enda sällskap och näsan som riktmärke för nästa upplevelse. Jag har börjat på ett inlägg om hotellet jag bodde på. Jag har funderat på berättelsen om min skrivhelg. Men någonstans har detta legat och grott. Att få berätta om det som mötte mig.
De oroliga kommentarerna från nära och kära på meddelande och sociala medier avfärdades med att det inte var någon fara. Jag skulle vara ett par kilometer bort. Två kilometer närmare bestämt. Ett avstånd som inte betydde någonting skulle det visa sig.
Det var ett sargat Paris dagen efter kravallerna.
Det var ett sargat Paris som mötte mig den tredje dagen i december 2018. Och dagen efter var det en annan typ av gula västar som regerade Paris gator. De som fick städa upp. Sopa upp resterna och skrubba klotter. Några dagar senare syntes nästintill inga spår och receptionisten på hotellet bedyrade att gårdagens kravaller inte skulle upprepas under söndagskvällen. De som protesterat skulle upp och jobba imorgon. Fredagar och lördagar kunde man dock förvänta sig något annat. Och hon hade rätt.
Läs också: Att uppleva Paris på egen hand
Jag är inte djupt politiskt insatt inte i Sverige och ännu mindre i Frankrike. Se inte detta som ett inlägg i debatten. Se det som mina högst personliga funderingar om det är värt att förstöra? Om det inte finns andra sätt. Jag förstår att man behöver visa sitt missnöje. I detta fallet har jag förstått att det gäller missnöjet mot höjda priser på drivmedel och avsaknaden av kollektiva möjligheter att transportera sig utanför storstäderna. Men hjälper det verkligen att slå sönder och klottra?
Några dagar senare var Triumfbågen fortfarande stängd för besökare men av klottret syntes inget till. Några andra gula västar hade tvättat den ren och fin igen.
