Jag är nog inte om man skulle granska det lite närmare en typisk globetrotter eller resebloggare. Visst älskar jag att resa och får abstinens om nästa resa inte skulle vara bokad men jag är nödvändigtvis inte speciellt kunnig eller påläst om vår värld. Vill jag besöka en plats är det troligen inte på grund av att en väldigt sällsynt art av något hittats där eller för att en känd konstnär står för utsmyckningen av ditten eller datten, utan troligen beror önskan på att jag vill besöka det allra mest turistiga platsen har att erbjuda.
När jag gick i grundskolan flyttade vi en hel del och jag lyckades därmed missa geografilektionerna kring Nordamerika. Det i sin tur har resulterat i att jag än idag har extremt dålig koll på USA:s geografi, vad som ligger på östkusten och västkusten och staternas geografiska förhållande till varandra eller för den delen namnen på de femtio ska vi inte bara prata om. Att New York ligger på östkusten och lite mer exakt var det ligger lärde jag mig inför resan dit för ganska exakt ett år sedan.
Att valet föll på resmålet vi nu är på väg till, Los Angeles, handlar mer om min sambos intresse för att hitta bra deals på flygbiljetter än att vi var exceptionellt sugna på just Los Angeles. L.A. är självklart en stad man vill besöka men inte det jag hade överst på önskelistan precis just den där dagen i maj när vi bokade resan.
Läs också: På resande fot genom livet. Om hur resandet blev den del av mig.
Scenariot var följande.
Solen sken, sommarvärmen var redan på plats. Jag hade huggit tag i gräsklipparen medan Andreas satt vid utemöblerna med datorn i högsta hugg och letade biljetter. Och det händer ganska ofta. Så det var inte alls bestämt att vi skulle boka något. Under en paus för att tömma den sprängfyllda gräsbehållaren meddelade han att han hittat ett klipp på resor med Lufthansa till L.A. i november. Nu var bara frågan om man skulle flyga över Frankfurt eller München. Själv hakade jag på gräsuppsamlaren igen och fortsatte klippa några längder till. Vid nästa paus var konstaterandet klar. Resan skulle definitivt gå via Frankfurt för då fick man flyga 380.
När sista gräslängden var klippt var det bokat och klart. Vi skulle åka till L.A. i november. Jag sprang in, hämtade mig något kallt att dricka och slog mig ner hos min sambo.
– LA i november alltså, sa jag. Kul. Då får man väl kolla lite vad man kan göra där?
– Ja Hollywood ligger ju där till exempel svarade Andreas.
– Det var som tusan svarade jag, ja det har man ju alltid velat se.
Och på den vägen är det. Det finns ställen jag har bättre koll på såklart men på USA-fronten erkänner jag min okunskap och blir ganska ofta glatt överraskad.
Så vad vill jag nu se i Los Angeles då.
Jo allt det där turistiga, Santa Monica, Venice beach, Hollywood-skylten, Hollywood boulevard och alla stjärnorna, Rodeo drive, Beverly hills – ja ni förstår. Kommer jag från L.A. och har en bra bild på de berömda bokstäverna på kullen och en på mig själv vid Ingrid Bergmans stjärna där på trottoaren, har jag dessutom kanske fångat en vacker solnedgång över och doppat tårna i Stilla havet för första gången i mitt liv, då är jag mer än nöjd. Det behöver inte vara svårare än så.
Ibland är inte resandet att uppleva det mest spektakulära eller det som ingen annan upptäckt. Ibland är resandet att uppleva det som är någon annans vardag och det som precis alla andra också vill se.
Off we go!
Läs också: Fyra dagar i Los Angeles – en reseguide
Tack för att du delar mina tankar med mig. Följ gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
