Företagande

15 posts

Om konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Det är något som gnagt i mig. Något som tagit över min skrivlust. Som stoppat fingrarna från att dansa över tangenterna. Något som måste ut. Något som måste skrivas. Det skulle kunna misstas för kritik mot det ytliga i våra sociala medier. Men jag skulle inte vilja se det så. För det ser jag bortom, det ytliga alltså. Det är något annat. Det handlar om den ädla konsten att kunna inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Hitta lättare i inlägget

Ett brev till bloggen

Kära blogg. För ett år sedan fanns du inte ens. För ett år sedan var lite mera rosa en hashtag på vissa av mina inlägg på mitt privata instagramkonto. En hashtag på de inlägg där jag mer eller mindre medvetet ville berätta om den där vardagsglädjen jag prioriterade så högt och ville främja.

Så en oktoberdag föddes idén om dig. Om en helt egen blogg fylld med inspiration och glädje. Upplevelser och resor. Nära och långt borta. Och det var egentligen bara en domänregistrering bort innan du kom till och såg dagens ljus. Det känns som ett annat liv. Livet innan du fanns.

Tio månader senare är du nu redan fylld med mängder av inlägg. Både nya och gamla. Själv är jag fylld med mängder av idéer. Både nya och de som funnits med mig en tid. Och under dessa månader har jag gått igenom en mängd olika faser.

Nybörjarens oövervinnerlighet

Precis som när jag började viktblogga för tolv år sedan kan det ha funnits en liten tanke om att jag kanske var den första resebloggaren. Att jag kom på något unikt. Att jag liksom uppfann resebloggen.

Det är lite av en överdrift, för visst hade jag lite koll på att det redan fanns och jag hade också lärt mig att jag sällan är först på något. Men jag kunde väl aldrig ana att denna världen var så stor.

Jag kände mig nog ganska oövervinnerlig de där första veckorna kanske till och med månaderna. Jag skapade inlägg, skapade idéer. Bestämde mig för tema på bloggen. Skapade min grafiska profil. Möjligheterna var oändliga.

Uppstartens nyfrälsning

Efter hand hittade jag fler som var som jag. Ett nätverk började sakta uppdagas. Det var både fantastiskt och skrämmande. Jag ansåg mig ännu inte tillräckligt bra för att vara en del av dem. Behövde skriva mer, visa att jag var här för att stanna. Jag såg upp till dem. Inspirerades. Tänkte att en dag ska jag också göra allt det där dom gör.

Jag ska bli en av dem.

Vardagens verklighet

Så kom den där dagen när jag föll. Föll ner i vem-tror-du-att-du-är-gropen. Dagen när jag insåg hur långt alla andra utom jag kommit. Dagen när jag började tvivla på mig själv.

Jag läste på och funderade. Att skapa artiklar, som borde vara det mest naturliga för mig som journalist, var en börda. Jag gick vilse på stigen mellan det personliga skrivandet och det redaktionella. Visste inte vad jag skulle välja och försökte för mycket.

Jag förlorade mig i det tråkigaste jag vet. SEO. Och lyssnade mer på de gröna, orangea och gud förbjude röda gubbarna i Yoast än på min egen kärlek till det skrivna ordet.

Jag såg mig runt på alla de andra och insåg att jag inte hade vågat, inte hade kommit lika långt och naturligtvis inte var lika bra. Plötsligt blev det en börda istället för inspiration.

Jag hade inte vågat säga upp mig och leva min dröm som Moa eller Jennifer. Skriver inte lika fängslande och rappt som Gunilla eller Daniel. Jag gör inte lika spännande resor som Lisa och Annika. Och kommer aldrig att bli lika väletablerad som Rosita och Lina. Aldrig att ta lika coola bilder och skriva så bra captions som Isabelle eller skriva så insatt, detaljerat och intressant som Ann-Louise. Och då har jag bara nämnt en bråkdel av alla jag följer.

Jag började tvivla.

Andas och börja om

Lite mera rosa Cornelia Tonéri

Det var ett tag sedan det där hände. Jag har fortsatt skriva. Fortsatt läsa och inspireras. Men jag har också omvärderat mina tankar och känslor. Det är inte lätt men jag vet att det är det jag behöver.

Jag har börjat traska vägen tillbaka. Tillbaka till mig själv och varför jag gör detta. Till att våga bjuda på mer av mig själv. Som till exempel detta inlägget. Jag fokuserar på min grundpelare. Att prioritera glädjen. Bryr mig mindre om underrubriker och nyckelordsfraser. Ser alla andra fantastiska resebloggarkollegor och deras inlägg som inspiration. Vågar ta avstamp i deras inlägg och hitta idéer eller göra egna varianter och på så sätt även kunna marknadsföra andra genom mina inlägg.

Och i arbetet med detta är ni andra både nämnda och inte nämnda fantastiska bloggkollegor så viktiga. Era bjussiga inlägg som berättar om er verklighet. Era kommentarer på mina Instagraminlägg. Er hjälp med länkar. Allt detta är fantastiskt. Och jag är stolt över att vara en del av en så bjussig bransch som denna.

Att inspireras av andra men ändå vara sig själv

Men det allra viktigaste är att jag är mig själv. Gör detta på mitt sätt. För min egen skull. För om jag gör det så tror jag också att jag inte kan misslyckas. Allt handlar om den ädla konsten att inspireras av andra men ändå vara sig själv.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share

Om lobbyjobb och människoliv och kontrasterna

Lobbyjobb

Åtta timmar om dagen fem dagar i veckan förväntas jag infinna mig på mitt kontor för att göra rätt för min lön finansierad av skattemedel. För att försörja mig rent ekonomiskt arbetar jag med telefoni och kommunikation på Sveriges fjärde största region, tidigare kallat landsting.
För att försörja mig själsligt lägger jag också ganska mycket tid här på bloggen och på sociala medier för att skriva och inspirera och då händer det ibland att jag avsätter en hel eller halv dag för just det. Eller som jag kallar det. Jag unnar mig att jobba.
Och det är just de kontrasterna som är det fina.

Kontrasterna

Det händer ibland att jag tycker att tiden inte räcker till. Att jag skulle vilja ha mer tid att skriva. Och framför allt skulle jag gärna se att inspirationen att skriva infann sig när luckan finns i kalendern och inte tvärtom. Men så är det väl för alla och med det mesta antar jag. Det blir ju inte alltid så som man önskar.

Och likväl som jag ibland önskar mig mer tid till skrivande så älskar jag mitt jobb bakom skrivbordet med Outlook som bästa vän och de analoga skrivböckerna på en armlängds avstånd max.

Det är kontrasterna som gör det.

Lobbyjobb och människoliv och kontrasterna

Denna veckan har jag verkligen fått lite av allt och det mesta av det bästa.

Två dagar var avsatta att skriva. Det är mer än vad jag brukar kunna få till. Av de två dagarna blev det till slut två halva. Och dessa spenderade jag båda två där min kreativitet flödar bäst. Med lobbyjobb på Quality hotell the Box här i Linköping.

Lobbyjobb
Lobbyn på Quality hotell

På kontoret har vi gjort de sista skälvande förberedelserna för en av de största uppgraderingarna på mycket länge. En uppgradering som innebär att vårt största sjukhus är utan personsökare och larmknappar i ett helt dygn. En mycket stor påverkan på vården och ett arbete som planerats minutiöst i ett halvår av mina kollegor. Själv får jag denna gång bara vara med på det roliga. Dagen det händer. Idag.

Kanske vill du också läsa: Att unna sig att jobba – lobbyjobba

Konsekvens på liv och död

Det är då klockan är ställd på fem en lördagsmorgon. Det är då jag tassar upp för att inte väcka resten av familjen och ljudlös smyger ut genom dörren när klockan närmar sig halv sex.

Morgonluften är sval men inte kall. Frisk men inte kylig. Solen har redan gått upp. Och det känns i luften att det ska bli en härlig försommardag.

Det är då jag är tacksam att jag får vara en del av en viktig helhet. Att jag får vara med att bidra till att ett av Sveriges största universitetssjukhus kan bedriva avancerad vård med rätt teknik. Det är då jag inser att det jag jobbar med kan ge konsekvenser på liv och död och att förberedelserna aldrig är förgäves utan bokstavligt talat är livsviktiga.

Det är då jag är tacksam över att jag ena dagen får lov att sammanställa mina bästa restaurangtips på Skiathos i en lobby på ett hotell och dela med er. För att nästa dag blicka ut på solen bakom lasarettsbyggnadens tjocka fasad och veta att om 24 timmar råder åter lugnet på det stora akutsjukhuset.

Människoliv, US Linköping

Tack för att du läser mina tankar.

Share

Om deklarationen, eget företag och om det är värt det?

Jag är en av de där få människorna i världen som älskar ekonomi och excel. Jag älskar att betala räkningarna. Självklart vill jag inte att de ska ta hela min lön, men jag älskar momentet att betala in räkningarna och var länge en stark motståndare till både e-faktura och autogiro. Då fick jag ju inte skriva in alla siffrorna själv. Ja ni förstår. Man skulle kanske tro att jag då skulle vara den perfekta egenföretagaren. Det trodde jag med.

Jag har just spenderat en och en halv timme i ett web-seminarie för att begripa mig på hur jag skall deklarera detta första år med en Enskild firma. Inte ens jag som ändå älskar skiten kände mig säker nog för att fylla i det på egen hand. Och jag fick mycket värdefulla tips under den där timmen och en halv.

Det enda jag har gjort under året är att skriva. Syssla med det jag älskar. Jag har skrivit en artikel som blivit publicerad och jag har skrivit inlägg här som på ett eller annat sätt gett några små mindre inkomster. Jag har på det stora hela tjänat lite drygt 6000 kronor.

Efter en och en halvtimme har jag nu fått svart på vitt att dessa 6000 kronorna plus en dryg tusenlapp till är puts väck. För alla de pengarna jag tjänade på min älskade hobby, som blev ett litet jobb vid sidan av, plus tusen kronor till skall jag betala i skatt för att jag verkar ha kommit över någon magisk gräns.

Jag är tacksam för den välfärd vi har. Jag är tacksam för barnomsorg och sjukvård. Missförstå mig inte.

Det enda jag hade velat var att få behålla en liten del av de kronor som en dag kom in på mitt konto efter att jag skickat min allra första egna faktura.

En och en halv timme senare sitter jag nu här 1113 kronor fattigare men rik på kunskapen hur jag deklarerar min enskilda firma.

Over and out. Imorgon är en annan dag.

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Share

Att unna sig att jobba – lobbyjobba

Lobbyjobb The Box

Hur gick det där ihop egentligen? Kan man verkligen unna sig att jobba? Jajamen, i min värld kan man det och just det gjorde jag igår med lite lobbyjobb.

I den vanliga världen sitter jag nämligen på kontor åtta till sjutton måndag till fredag med några mindre undantag. Det är det jag försörjer mig på och jag älskar verkligen mitt jobb. Ingen får tro något annat. Jag har ynnesten att på riktigt älska mitt jobb. Jag tycker om mina arbetsuppgifter och jag älskar mina kollegor. De är som en andra familj för mig.

Frilansliv & lobbyjobb

Men jag har också ett annat liv. Ett frilandsliv. Ett liv som egen företagare. Företaget startade jag när jag hux flux hade skrivit och sålt in en artikel till Amelia för ungefär ett år sedan. Det var inte svårare än så. Och jag sa till mig själv direkt att företagandet och skrivandet skulle vara kravlöst. Jag skulle skriva när inspirationen fanns. Jag har nästan hållit mig till det. Men det har funnits perioder när tanken på att driva företaget har varit starkare än glädjen över att skriva. Förstår ni mig? Och det har liksom aldrig slutat bra utan mer som pannkaka.

Under slutet av 2018 kom också bloggandet att bli en del av företaget. En försiktig del. Mest i mitt medvetande. Men som en tanke om något som kan bli större. Och av den anledningen unnade jag mig igår att ta en dags semester från mitt vanliga jobb för att jobba med mitt företag.

Arbetsplatsen för dagen blev Quality hotel The Box här i Linköping där jag var på dagspa i slutet av förra året. Jag blev förälskad i lokalerna och har sedan dess haft som mål att hitta en passande dag att avsätta för att skriva just där. Och kan man annat än älska detta ställa när man har en blogg som heter Lite mera rosa?

  • The Box hotel
  • The Box hotel
  • The Box hotel

Jag valde bästa dagen. Solen sken från en klarblå himmel när jag rattade bilen mot hotellet. Jag slog mig ner i loungen vid skrivbordsliknande bord med sköna stolar och närhet till eluttag. Solen sken in genom de skira gardinerna och utanför kunde jag ana den varma utomhuspoolen ånga. Just som jag skulle starta upp rev ett JAS-plan av en start på den intilliggande flygplatsen och över ansiktet spred sig ett leende – ett sånt från öra till öra.

Det går att unna sig att jobba

Det var ett härlig bryt från vardagen och jag lämnade inte förrän vid fyratiden fulladdad med energi och inspiration. Så visst går det finfint att unna sig att jobba. Och att dessutom ha möjligheten till dessa miljöer är fantastiskt.

Får jag någon gång möjlighet att jobba med detta på heltid lovar jag mig själv att minnas tillbaka på tiden när jag unnade mig att jobba och den härliga inspirerande känslan det gav.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share

Att landa i ett namn – eller att avgöra ett livsöde

Ett av de absolut mest avgörande ögonblicken jag varit med om i livet har varit två. Du tänker säkert att det är när barnen föddes, och absolut, visst är det avgörande. Men något som på sätt och vis är ännu mer avgörande är den där dagen man sitter med blanketten från Skatteverket/Folkbokföringen och ska skriva ner vad barnen ska heta.

I månader, kanske ett helt liv, har man funderat på vad ens barn ska heta. Och så sitter man där och ska bestämma, skriva ner, stava rätt, skriva i rätt ordning. Pappret läggs på lådan och ett helt livsöde är bestämt.

Okej, jag kanske överdriver en aning men visst är det ändå så att ens namn blir ens personlighet, ibland till och med ens varumärke.

Att bestämma namn

När jag i oktober bestämde mig för att börja blogga här på Lite mera rosa hade jag bloggat många år under mitt eget namn, Cornelia Tonéri. Men jag ville börja om. Jag ville fokusera på det Lite mera rosa står för för mig, göra det lite mer professionellt. Ett stort fokus för mig blev resor men som ni kanske vet försöker jag lyfta lyxen även i det lilla – i vardagen.

Bland det första jag gjorde var såklart att leta efter andra bloggare med samma tema och jag hittade massor. Flera av dem har jag berättat om i tidigare inlägg som både det bästa och de värsta med att reseblogga.

På de snart fyra månader som gått sedan jag började blogga på riktigt här har jag befunnit mig mellan hopp och förtvivlan. Jag har läst på om räckvidd, engagemang och SEO, mediakit och personliga varumärken. Och nischer. Nischer nischer! Ena dagen har jag varit säker på min sak och haft massor med inspiration. Andra dagen har jag undrat vad jag håller på med och vad jag egentligen har att bidra med. Och en sak som verkligen har gjort mig brydd är namnet. Lite mera rosa. För mig betyder det allt men vad står det för när andra kommer hit och läser och hur får jag fram andemeningen.

Att jämföra sig med andra

Och då är det lätt att fastna på att se sig omkring och jämföra sig. Jämföra sig med andra. Nej jag vet, det ska man aldrig göra.

En av de saker som slog mig var hur bra namn alla andra har på sina bloggar och företag. ThatSwedishTraveller, resamedfamiljen.se, resamedvetet.se, Rosita reser, Come fly with me, Ready for takeoff, Från stad till strand och Resfredag. En kompott fylld med inspiration och då har jag inte ens nämnt alla!

Men namn är inget självklart och nu har jag följt Annika på Resfredag som funderat på att byta namn och tagit oss, sina läsare och bloggkollegor till hjälp. Just Resfredag är en av de allra första bloggarna jag började följa och jag funderade aldrig ens på varifrån namnet kom. Det föll sig så naturligt och är ett av de där namnen jag i hemlighet gått och varit riktigt avundsjuk på. Jag menar resa och fredag. What´s not to like?

Idag – på en fredag såklart – avslöjar Annika att hon har bestämt sig. Hon byter inte, hon hänger kvar, hon ÄR ju Resfredag. Så rätt beslut Annika. Resfredag är ju ett toppennamn och den nya logon så snygg. Grattis till ett bra beslut!

Hur valde du ditt blogg/företagsnamn? Finns det en historia bakom och vilken är den och är du nöjd?

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Share

Lite mera rosa – då, nu och imorgon

Igår sammanfattade jag rese- och händelseåret 2018 här på bloggen. Ett år med fantastiskt många nya upplevelser både på hemmaplan och på andra sidan jorden. Ett år när denna bloggen Lite mera rosa föddes. Samtidigt sitter jag och gör upp planerna för det kommande året och åren.

Och någonstans här infinner sig känslan så starkt av att jag behöver definiera för mig själv och för er vart jag vill, vad jag har för syfte med bloggen, med skrivandet och nästan lite med mig själv. Jag hade kunnat välja att göra det i ett av mina många anteckningsblock, men jag vill göra det här. Jag vill berätta för er och mig själv. Inte på en sida gömd i bokhyllan som kan glömmas bort eller i värsta fall, rivas ut och kastas.

Och för att göra det så behöver vi titta lite bakåt, lite framåt och lite på nuet.

Vem är jag?

Cornelia Tonéri heter jag. Jag är i skrivande stund 41 år och jag bor i Linköping. Här har jag bott i snart sju år och hur jag hamnade här och vilka städer jag kan kalla hemma, har jag berättat om tidigare.

IMG_7297

Jag är utbildad journalist men har inte jobbat som det mer än under en period åren 2010-2012. Men kärleken till att skriva har jag haft i hela mitt liv. Kanske var det därför jag en februaridag 2007 startade en blogg som sedan var min följeslagare i över tio år men som sedan har stängts ner. Olika tider i livet kräver olika åtgärder.

Varför just Lite mera rosa?

Det är november 2016 och jag ligger nerbäddad i sängen. Under många månader, kanske till och med något år har jag tagit av reserverna. Tagit av mig själv och gett och gett och under hösten har ögoninflammationerna avlöst varandra. Jag har skylt på otvättade sminkborstar och köpt på mig den ena rengöringen efter den andra istället för att fundera på om något egentligen är galet.

Samtidigt som jag ligger hemma sjuk väntar jag på ett telefonsamtal. Jag väntar på besked om jag har fått ett jobb jag har sökt och jag anar att jag inte har fått det. Det är egentligen inget besked jag kommer bli ledsen över. Jag har sökt jobbet för att andra har sagt att jag skulle passa för tjänsten snarare än att jag verkligen vill.

Så ringer det och beskedet är som jag har förväntat mig. Personen på andra sidan luren vill ge mig konstruktiv feedback på varför jag inte fick tjänsten som skulle innebära rollen som chef över en lite mindre grupp på företaget. Hon säger:

Cornelia, du är ju alltid sprudlande glad.
Men du bör dämpa din glädje och välja vid vilka tillfällen du är glad…

Jag sa tack för feedbacken, la på luren och drog täcket över huvudet.
I några minuter kände jag mig nedslagen. Sedan insåg jag att jag troligen just varit med om något livsomvälvande och skrev ner orden. Och där och då bestämde jag mig för att ingen i hela världen någonsin kommer få mig att dämpa min glädje.

En månad senare, för två år sedan igår, stod jag i Telia-butiken och skulle välja ny telefon. Jag var sugen på att ta den rosa varianten av den senaste iPhonen men som så många gånger tidigare hittade jag en tanke som pockade på uppmärksamhet:

– Ta en svart Cornelia, det ser seriösare ut.

Med orden från telefonsamtalet klingande som svar till den lilla tanken i mitt huvud gick jag fram till kassan och bad om att få köpa en rosa iPhone 7 plus. Och där och då föddes Lite mera rosa. Det blev ett inlägg om det på den andra bloggen och det blev en hashtag jag använde ganska flitigt på min Instagram.

Tanken var att leva livet lite mer rosa. Välja det som ger lite mera glädje. För mig ger en rosa telefon lite mera glädje än en svart. Men alla har vi såklart olika färger eller kanske något annat som vi associerar med glädje. Och det viktigaste av allt är glädjen!

Lite mera rosa – lite mera glädje!

En ny blogg föds

Till skillnad från många som började blogga för tiotalet år sedan har jag hållit fast vid samma bloggportal och samma blogg sedan 2007, fram till nu.

För det som varit en hashtag och det som av det blivit små tankar från nära och kära, allt ifrån taggningar på rosa konton på sociala medier till en av mina vänner som gjorde en rosa variant av vårt företags logga till mig att ha som bakgrund på mobilen, det har fått följa med mig och gro i nästan två år fram till i slutet av oktober i år.

Under vår kryssning till Helsingfors föddes en tanke. Och det tog inte många minuter efter att jag landade hemma innan jag hade registrerat domän-namn och börjat leta tema för det som nu är litemerarosa.com.

Med ett år bakom mig som innehållit sex olika resor till världens alla hörn fick bloggen omedvetet och ganska naturligt ett fokus på resor. Jag har valt att plocka med mig vissa inlägg från min förra blogg hit eftersom de bildar en grund i det jag vill fortsätta utveckla. Många av dessa inlägg handlar om resor. Men jag har även valt att ta med mig inlägg som är lite mindre rosa. Det är inläggen om separation och den hälsoångest jag ständigt har med mig.

För när det gäller skrivande så kan jag inte bara skriva om ytliga och kommersiella ämnen. På ett eller annat sätt kommer ni att få lära känna personen bakom Lite mera rosa. Personen som också kan se det tunga bakom glädjen.

Nu

I skrivande stund håller jag på att forma tankarna och planerna för det kommande året. Jag erkänner så smått för mig själv att jag vill lägga mer tid på detta. På skrivandet. Det är självklart men också lite skrämmande.

Under 2018 fick jag en första artikel publicerad. Den handlade inte alls om resor, var inte alls rosa men väldigt viktig och publicerades i Amelias nummer 13. Det innebar att jag också startade ett litet företag. Mitt eget företag. Något jag jobbar med vid sidan av mitt jobb åtta till fem.

Bloggen och Lite mera rosa-konceptet blir sakta men säkert också en del av det företaget. Med tankar och idéer och planer för framtiden.

Allt väl förankrat i berättandet, upplevelserna och glädjen i livet oavsett om det handlar om att hitta glädjen efter något tungt eller om att ge glädjen plats i en i övrigt stabil vardag. Jag vill inspirera och berätta historier som peppar och berör.

Framåt

2019 har jag ett mål – inget löfte – utan ett mål. Och det är att prioritera mig själv. Jag har allt för länge prioriterat vad andra önskat för att inte göra någon ledsen eller besviken men då missat att det innebär att jag har prioriterat bort mig själv. 2019 vill jag prioritera mig själv och det jag vill.

Att jobba mer med skrivandet är en sådan sak.

På företagsfronten kommer det att innebär ett ökat engagemang i nätverk, föreningar och organisationer där andra i samma bransch finns och verkar. Och ett medvetet arbete med mål och planer för min lilla verksamhet.

På resandefronten kommer det att innebära ett stort fokus på att besöka platser som ger mig den där känslan av rosa. Känslan av glädje.

På jobbfronten som inte har med företaget att göra innebär det att jag kommer att fortsätta med det fokus jag har haft även under 2018. Att inte lägga för mycket energi på saker jag inte kan förändra men ändå göra det absolut bästa jag kan och kunna stå rakryggad för beslut jag tar.

Om jag får drömma

Om jag får drömma då. Drömma och inte planera.

Mitt mål är att jag på ett eller annat sätt kan jobba med mitt koncept Lite mera rosa. Mitt mål är att kunna jobba med att inspirera till lite mera rosa, lite mera glädje. Att få jobba med att hjälpa andra att prioritera glädjen i vardagen.

Till sist vill jag tacka

Jag vill tacka ovan nämnda person för de där orden. För den konstruktiva feedbacken. Jag hoppas och tror att just de orden är det som jag kommer att kunna se tillbaka på som avgörande för mig.

För jag kommer alltid att välja glädjen och jag kommer aldrig någonsin att dämpa den.

47576731_1334703193338089_7506005466351140864_o

Tack Herregud & co för alltid lika pricksäkra quotes!

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Share
- Resor, glädje & upplevelser -