Meny

Så kom den där dagen då jag checkade in bagaget, gick igenom säkerhetskontrollen och boardade ett plan till ett annat land. Så många gånger jag tänkte på detta. Så många gånger jag funderat på hur det kommer att kännas. Så många olika sätt jag har trott att det ska kännas på. Jag har till och med tillägnat ett helt inlägg till min kärlek för resandet. Så – hur var det då? Jo såhär.

Men vi kan väl börja med själva bokningen. Var det självklart? Absolut inte. Faktum är att vi hade en resa bokad redan i juli. Vi fick nog lite blodad tand efter första vaccindosen och Andreas tryckte på bokaknappen. Det var också en resa till Skiathos och det var en av de sista veckorna i september.

Men så la sig euforin och verkligheten kom närmare. Sverigesommaren stod i full blom och vi funderade på om vi verkligen skulle åka. Och så avbokade vi.

Sommaren har varit magisk på alla sätt. Härligt väder. Fina resor inom landet både norrut och söderut. Det fanns egentligen inget som behövde kompletteras till sommaren 2021. Men så satt andra sprutan i armen och eurforin återvände lite. Vädret sviktade såsom det gör ibland i augusti. Och knappen på bokafingret tryckte plötsligt på en resa som var så nära i tid att den inte gick att boka om. Det var den 28 augusti och bara dryga två veckor senare skulle vi sitta på ett plan. Denna gången fanns inte avbokningsalternativet. Och här är vi nu.

Måste man någonsin resa?

Så åter till frågan om det var självklart. Nej det var det inte. Jag ska inte ens säga att det kändes helt bra när vi bokat. Vad var det som inte kändes bra? Det var frågan jag ställde mig inne i mitt huvud. Var det verkligen nödvändigt att åka? Nej det var det såklart inte. När är det någonsin det.

Tanken har slagit mig att göra det under radarn. Men den tanken har jag slagit bort fortare än den kom. Att resa är något jag älskar. Jag kanske inte behöver det för att överleva. Men jag behöver det för att leva. Det finns troligen många som säger emot här. Och varsågod. Du har säkert många åsikter och tankar jag skulle kunna säga emot om man säger så.

Skiathos september 2021

”Men du har ju inte sagt något” har jag fått höra en och annan gång de senaste dagarna. Och det stämmer. Jag har följt andra som varit på väg att resa och fått ändrade planer i sista stund. Så jag höll det lite för mig själv tills vi nästan satt på planet. Och så satt vi där vid gaten. Och alla de där känslorna jag målat upp och trodde skulle komma fanns inte alls.

Allt var så väldigt som vanligt och ändå var allting annorlunda.

Inte bara att knata in till bagagebandet på den lilla flygplatsen på Skiathos. Munskydd på planet. Men i övrigt som om inget hade hänt.

Ingen kollade på våra vaccinationspass. De kollade dokumentet vi fyllt i var vi skulle bo. Sen var det fritt blås. Här nere ska man ha mask inne i affärer men inte utomhus. Och här nere är man ju ganska sällan inomhus.

Igår när jag knatade bort till vår lokala supermarket glömde jag såklart masken på rummet och kom på det mitt i handlingen. Kassörskan skrattade gott när jag ursäktade mig och berättade att hon också brukar glömma när hon själv går till affären.

Jag njuter till fullo och älskar världen

Känslan av dåligt samvete är borta. Jag njuter nu och jag hoppas att kunna resa igen. Kanske inte lika ofta som tidigare. Men inte lika sällan som de senaste åren. Jag behöver världen. Och jag behöver Sverige och mitt Östergötland. Jag behöver alltihop i lagom dos.

2 Comments

Leave a Reply