Karlskrona-arkiv — lite mera rosa

Din guide till Mitt Karlskrona

21 mars, 2019

Din guide till Mitt… är en guide som inte på något sätt gör anspråk på att vara den ultimata guiden till en stad. Istället är det Din guide till Mitt Karlskrona exempelvis, vad jag absolut rekommenderar dig att göra i den här staden eller på den här platsen utifrån mina intressen och mina önskemål och vad jag tycker du kan hoppa över.
Det finns säkert saker jag missat som även jag borde besöka eller göra, då får du gärna ge mig de tipsen i kommentarsfältet nedan.

Min relation till Karlskrona

Bara att skriva orden får mig känslosam. För även om jag på senare år har förstått att jag inte kommer att komma tillbaka, att mitt hem är någon annanstans så är Karlskrona staden jag kallar min hemstad trots att det egentligen inte är det. Och hade jag i augusti 2003 när jag satt i bilen på väg upp till Linköping med allt jag ägde och hade i ett släp vetat att jag aldrig mer skulle komma tillbaka hade jag nog skrikit högt och bett herrn bakom ratten att stanna bilen. Jag har berättat mer om det här.

Och ibland är det ju bra att man inte vet allt för tänk så bra det blev i alla fall.

Geografi

-Blekinge, ligger det i Skåne?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått den frågan.

Nej, nej, nej, Blekinge ligger inte i Skåne. Blekinge är ett eget landskap i sydöstra hörnet av Sverige med gräns mot Skåne i väster och Småland i norr.
Blekinge är kallat Sveriges trädgård och har bland de vackraste bokskogar jag någonsin sett. Man kanske inte passerar Blekinge på vägen. Inte alls faktiskt. Blekinge måste man välja att åka till, det går liksom inte att ta en avstickare på vägen, det blir en riktigt lång avstickare i så fall. Och av hela Blekinge skulle då Karlskrona dessutom bli den allra mesta avstickaren. Karlskrona är den östligaste staden i Blekinge och ligger längsmed Europaväg 22 åtta mil söder om Kalmar ungefär i höjd med Ölands södra udde.

Historia

1680 erhöll Karlskrona sina stadsprivilegier. I november året innan hade Karl den XI pekat ut var den nya staden skulle ligga. Ön som pekades ut var Trossö som fortfarande utgör Karlskrona centrum men då var den inte ansluten till fastlandet.

Mitt Karlskrona — Vy över Karlskrona från luften

1658 vid Freden i Roskilde hade Blekinge blivit svenskt och vid tiden för de första spadtagen till det som skulle bli Karlskrona var Sverige en stormakt som även innefattade Estland, Lettland, Finland och vissa delar av norra Tyskland. Det är lätt att förstå att man ville anlägga en stad med kraftig militär närvaro just där Karlskrona ligger. Även om ryktet, myten, legenden om att det en gång i tiden var tänkt att bli Sveriges huvudstad tycks vara kraftigt överdrivet.

Karlskrona i korthet

Karlskrona är uppbyggt på öar. Huvudön där centrum ligger kallas alltså Trossö men lägg till den Saltö, Dragsö, Stumholmen, Björkholmen, Hästö, Långö och så vidare och så vidare så har du snart Karlskrona. De allra allra flesta öar går det att åka bil till men Aspö är ett undantag. Dit går det kostnadsfria färjor var tjugonde minut under dagtid och det är väl värt ett besök.
Karlskrona byggdes med inspiration från flera av Europas större städer. Det innebär att många av gatorna i stadskärnan går parallellt som ett mycket jämnt rutmönster. Egentligen alla utom de fyra som utgår från klocktornet där det var tänkt att ett palats skulle byggas. Med vatten runt om staden och gator som löper rakt från ena sidan till den andra kan det därmed bli ordentligt blåsigt och stan har i folkmun därför kallats pinan.
Karlskrona är Blekinges största stad och även residensstad.

Missa inte detta när du är i Karlskrona

Norra Europas största torg – eller?

Precis som myten att Karlskrona en gång i tiden var tänkt att bli Sveriges huvudstad (se ovan) så är det också allmänt känt, i alla fall hos Karlskronaborna, att Stortorget är ett av norra Europas största torg. Det är till och med något kommunen gått ut och slagit ett slag för i turistbroschyrerna. Men efter att en karlskronit (som karlskronaborna i folkmun kallas) varit i Moskva och sett torget där och med blotta ögat kunna avfärda att Karlskronas torg ens var i närheten av lika stort som torget i Moskva gjorde han en kontrollmätning som visade att Karlskronas torg inte ens tar sig in på topp 20. Att det är vackert är det dock ingen tvekan om och jag tycker inte att du ska missa det. Sommartid finns det dessutom gott om uteserveringar att avnjuta det ifrån.

Fredrikskyrkan

En av två kyrkor vid Stortorget men just denna ligger mitt på torget. Den började byggas 1720. Inte förrän 1744 var den så pass klar att den kunde invigas och först 1758 blev kyrktornen klara och helt klart blev det inte då heller. Tittar du närmare på tornen så se det lite kala ut, tanken var att de både skulle få spiror och lite mer utsmyckning, men så blev det aldrig.

Björkholmen

En av öarna i de centrala delarna av Karlskrona, här bodde på 1700-talet varvsarbetarna och det finns fortfarande en del stugor bevarade från den tiden. Inte mer än en tvärhand höga, färggranna och väl värda att beskåda.

Kungsholms fort

Skall du besöka Kungsholms fort, vilket jag absolut tycker att du ska göra, måste du ta båten. Fortet byggdes på uppdrag av Karl XI för att skydda örlogsstaden Karlskrona vid det södra inloppet i skärgården. Ända fram till 2000 användes fästningen som en del i den militära verksamheten i Kustartilleriet (KA2). Personal från försvarsmakten finns fortfarande på plats och tanken är att man snabbt ska kunna ”iståndsätta” verksamheten. Sedan 2015 är Kungsholmen militärt skyddsobjekt igen och endast tillgänglig vid guidade turer.

Marinmuseum

Vill du testa hur det är att gå in i en u-båt, spana in vrakdelar från 1700-talet på havet botten eller besöka Sveriges sista fullriggare HMS Jarramas? Då är Marinmuseum något för dig. Vackert beläget på Stumholmen har den något för både stora och små. Inte för u-båtsrädda dock.

Ta Axel till Nättraby

Det är i det närmaste tjänstefel att vara i Karlskrona och inte åka båt och ska du välja endast en tur så ska du välja att ta skärgårdsbåt från Fisktorget i Karlskrona till Nättraby. Då får du uppleva en fantastisk härlig tur förbi Dragsö och Brändaholm, den lilla ön som finns på vart och vartannat vykort från Karlskrona och som också ofta får representera Sverige på bilder i böcker ämnade för andra än svenskar. Båtturen fortsätter sedan till Nättraby centrum och Nättraby kyrka genom den fantastiskt vackra Nättrabyån. M/F Axel är det som trafikerar denna linje och skärgårdsbåtarna är en del i Blekingetrafiken, alltså kollektivtrafiken i Karlskrona. Biljettpriser och tidtabeller hittar du på Blekingetrafikens hemsida.

Glassiären

Sist men absolut inte minst. Glassiären.
Kanske har du besökt glasscaféer med den ena kreationen efter den andra, såsom Smultronstället i Söderköping. Eller tänker du att det glasscaféet är ännu inte uppfunnet som imponerar på mig. Kanske ska du då testa Glassiären beläget bakom Fredrikskyrkan på Stortorget i Karlskrona. Hemgjord glass och hemgräddade strutar på plats i butik. Har du tur så sitter de och gräddar när just du står i kö.

Förvänta dig långa köer och ta för guds skull inte tre kulor. Det orkar du aldrig äta upp!

Missa gärna detta när du är i Karlskrona

Nej mina vänner.
Jag må vara part i målet men här kommer jag inte på något.

Bra att veta

Staun

Ska du in till staun? Den frågan kan du få om du skulle uppehålla dig i några av de inte helt centrala delarna av Karlskrona. Och staun är helt enkelt lika med stan. Men med karlskronitiskan får den ett bara ett litet extra u och den typiska karlskronitiska karaktären.

Nytigt

Vi fortsätter med den dialektala kursen. Och då pratar vi inte hälsoresa utan precis det det står. Inte Nyttigt. Utan Nytigt. Med betoningen på y:et. Om något är nytigt skulle man kunna översätta det till pinsamt. Gör du dock ordet till ett verb blir det nyter och det ordet har inte samma möjlighet att översättas till vanlig svenska. I dagligt tal skulle man kunna använda ordet ungefär såhär.

Säg att något är lite pinsamt att göra och någon frågar dig om du skall göra det. Då kan du svara. Nej det nyter jag inte.

Här bor du under ditt besök

Karlskrona har flera hotell och ett av dem med längst historia är solklart First hotell statt. Men det har också sett sina glans dagar. Charmen i de gamla lokalerna övervinner tyvärr inte att hotellet är rejält slitet och skulle behöva en varsam renovering vilken dag som helst. (Skrivet 2019)

Istället väljer jag här det nyaste hotellet Scandic Karlskrona.

Vackert beläget vid Fisktorget precis i närheten av där du kan hoppa på skärgårdsbåtarna och med krypavstånd till en picknick på Stakholmen men också med stans absolut bästa utsikt över Borgmästarfjärden.

Käka

Karlskrona vill gärna utnämna sig till en av de krogtätaste städerna men vilken stad vill å andra sidan inte det. Och visst finns det mycket att välja på i den ändå relativt lilla ”stauden”. Det faktumet gör också att restauranger kommer och går från säsong till säsong och att kvalitén på de restauranger som lever vidare år från år varierar stort. Med det vill jag ha sagt att du kan behöva göra lite egen research om du läser detta inlägg och det inte är dagsfärskt. Jag tar mig också friheten att uppdatera det i händelse av att jag själv skulle ändra åsikt.

Restaurang Montmartre

En restaurang som funnits i alla år och som alltid har varit populär och hållit hög kvalité är Montmartre. Går du hit rekommenderar jag något så enkelt som pizzan. Den bästa i stada. Min personliga favorit är Gorgonzola.

Restaurang Vass

Besöker du Karlskrona på sommaren, och det gör du med största sannolikhet, skall du passa på att göra ett besök på sjökrogen Vass. Precis som det låter, en krog på sjön.

Fun fact om denna restaurang som ligger förtöjd i Karlskrona gästhamn som på senare år verkligen har fått ett uppsving, är att den från början hette Lisas sjökrog och låg på andra sidan av staden vid Borgmästarfjärden där nu ovan nämnda Scandic är byggt. När krogen var tvungen att flytta på sig bogserade man den helt enkelt över vattnet till andra sidan staden. Några år senare gick den i konkurs och har sedan nyöppnad i annan regi med nytt namn.

Fun fact del två är att eder undertecknade skribent faktiskt har jobbat på denna restaurang en gång i tiden när det var Lisas sjökrog och jag kan garantera er att jag där har sett de största spindlarna jag någonsin sett i vilt tillstånd. Det största antalet också. Men det var det värt.

Kända Karlskronabor

Kanske ger det en hint om att det inte finns vansinnigt många kändisar som härstammar från Karlskrona när man på Wikipediasidan med just denna information har valt att ange både personer som är födda i och som är bosatta i Karlskrona.

Den för mig mest kända personen på listan är nog Mi Ridell. Men hon har på senare tid blivit omkörd på innern av ingen mindre än en av mina tidigare kumpaners härliga son – Emilio Walter. Emilios mamma Anna och jag gick Medieprogrammet tillsammans på Chapmanskolan, hon året under mig och vi gjorde stordåd för bland annat Skoltidningen tillsammans. Det är med stor glädje jag nu följer hennes förstföddes kometkarriär. Har ni sett något coolare?

Heja Emilio, Du kommer sätta Karlskrona på kartan.

Bara en bit bort

Hela Blekinge är väldigt vackert. Havet och bokskogen är mina absoluta favoriter och jag är inte förvånad över att landskapet kallas Sveriges trädgård. Har du en dag över tycker jag att du sätter dig i bilen och åker sex mil västerut till min andra favoritstad i Blekinge. Karlshamn.

Här hittar du bland annat Väggahamnen och men nyrökt fisk. Helt i närheten finns Kolleviks mysiga kolloniområde och bad. Vill du bli lite kulturell och lära dig mer om vår historia kan du besöka utvandrarmonumentet. Det var nämligen från Karlshamn de avreste mot Amerika Karl-Oskar och Kristina. Han står med blicken fäst vid horisonten medan Kristina blickar tillbaka in emot land.

Detta var Din guide till Mitt Karlskrona. Tycker du att jag har missat något? Tycker du att jag har rätt eller kanske helt fel? Kommentera gärna nedan med egna tankar och tips. Och håll ögonen öppna på fler guider som kommer till andra städer och platser, både inom Sverige och utomlands.

Redan skrivna guider hittar du här

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

När jag valde staden jag skulle bo i

14 december, 2018

Året är 2003, månaden augusti och jag närmar mig Linköping för andra gången i mitt liv.
Min dåvarande sambo skulle flytta från Karlskrona till Linköping och plugga till slöjdlärare. Just då var det det värsta som kunde hända mig och jag hatade staden på slätten utan vatten, staden jag skulle bo i.
Femton år och tre bostadsorter senare är Linköping den staden jag valt att bo i.

Linköping

Mitt eget flyttlass lämnade Karlskrona ett år senare. Jag flyttade efter min sambo och slog mig ner i Östergötlands residensstad. Resten är historia som det heter. Sambon och jag separerade. Trodde att jag skulle flytta tillbaka till Karlskrona men träffade J. Flyttade ihop med henne och sedan började vår flyttkarusell.

Halmstad

Min saknad efter havet tog oss från Linköping till Halmstad. Där träffade vi härliga människor i form av hyresvärdar och chefer som finns kvar i våra liv fortfarande. Men ett år senare så kände vi att staden var för liten. Vi rörde oss vidare från Halmstad till Malmö.

Malmö

Malmöåren 2006-2009 var underbara. Vi träffade fantastiska människor och lärde oss massor på våra jobb. Och vi trivdes så otroligt bra. Malmö är staden jag alltid sagt att jag vill flytta tillbaka till.

2009 var vi klara. Min sambos företag var i ett skede som medgav flytt och själv ville jag förverkliga en dröm att läsa till journalist (som jag tänkte återkomma till i en senare lucka). 2009 flyttade vi till Kalmar.

Vi trodde aldrig att vi skulle stanna där men vi trodde nog att vi skulle stanna där längre än vad vi gjorde. Just som höstterminen skulle starta år två kom vår lilla dotter och i och med det började tankarna snurra. Vad skulle hända efter Kalmar?

Vi ville till en större stad, en stor stad, då finns inte så många att gå på. Vi ville inte till en stad vi aldrig bott i förr, vi ville inte börja om på nytt. Då minskade antalet till – två! Och med tanke på att vi gärna ville ha närhet till någon typ av förankring när det gällde familj så fanns det bara ett alternativ kvar.

Linköping igen

Fram till jag var 32 hade jag bott i tio olika städer på sexton olika adresser. Det innebär att jag i stort sett fram till dess hade bytt hemort var tredje år och bytt hemadress en gång vartannat.

2011, nyss fyllda 33 flyttade jag för första gången tillbaka till en stad. Till staden jag åtta år tidigare hatat. Staden där jag till slut skulle finna mig hemma i. Till staden där jag insåg att mina barn har som sin hemstad och därifrån jag inte skulle kunna se mig själv flytta. Inte än i alla fall.

Läs mer: Platser där jag ser mig själv bli gammal.

Detta är en del i Kajsons julkalender – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Hur hamnade jag här?

31 juli, 2016

När jag påbörjade texten i inlägget som heter Hemma, hemma & hemma, tänkte jag börja med orden ”Tro nu inte att jag har gått och blivit schizofren…” Nu gjorde jag inte det. Och självklart har jag inte blivit det. Schizofren alltså. Men mötet med mina tidigare hemstäder påkallar som så många gånger förr någon form av större funderingar, nästintill känslostormar. Och frågan hur hamnade jag här?

Jag uppmärksammar det främst när besöken infaller under någon form av längre ledighet så att min hjärna har möjlighet att fundera vidare kring livet i allmänhet även efter besöket. När jag nu dessutom hann med både Malmö OCH Karlskrona och utöver det gjorde ett snabbt nedslag i Emmaboda, det som egentligen borde vara min hemstad, så kan det hända att tankarna har gått över styr lite utöver det vanliga de senaste dagarna.

Att tappa sig själv

Jag får ibland känslan av att jag tappat en bit av mig själv på vägen. Men vilken bit och var kan jag inte riktigt svara på. Och då är det liksom bäst att sätta tankarna på pränt för att få ordning på dem.

Jag föddes i Kalmar en onsdageftermiddag i november 1977 och på bilden som inleder detta inlägg ser ni mig förevigad i armarna på min syster vid detta tillfälle. Mycket mer än så vet jag inte om det. De som hörde mitt första skrik, räknade mina fingrar och tår och kollade upp om det blev en Ylva eller Bruno (de namnen mina föräldrar hade tänkt ge mig egentligen, men det är en historia för sig) är döda sedan många år tillbaka och inte heller när de fanns kvar i jordelivet var blödiga berättelser om hur det var den där dagen jag föddes något som hörde till vanligheterna. Det jag vet är i alla fall att vi efter förlossning och BB åkte tillbaka hem till Emmaboda. Samhället jag bodde i fram till jag var sex och ett halvt år.

Jag har en del glasklara minnen från den tiden. Jag minns de bostäder vi bodde i, hur ICA-affären såg ut, macken där jag handlade mitt lördagsgodis och Jimmy i Järnvägskiosken som alltid bjöd på glass. Och så några kompisar från den där tiden såklart. Som Sandra till exempel. Hon, jag, två hopprep och ”Säg mig var du står” från Carolas Främling-album. Måtte jag aldrig bli känd, och måtte i så fall ingen hitta de där kassettbanden och inspelningarna.

Hur hamnade jag här - Emmaboda 1980 — Jag och mamma i Emmaboda runt 1980

Men det finns också mycket jag förträngt, minnen som min syster påminner mig om då och då. Saker jag bör bli påmind om men som hör till ett helt annat inlägg den dagen det passar.

Från Emmaboda till Vinslöv

Sommaren det året jag skulle fylla sju flyttade vi med buller och bång från Emmaboda till Vinslöv i norra Skåne. Mamma och pappa var skilda sedan något år tillbaka och det var jag och mamma som flyttade. Det var sista gången jag kunde adresseras post i Emmaboda. Många år senare flyttade mamma tillbaka och praktiskt nog bodde hon där när hon sedan hastigt gick bort år 2000. Jo praktiskt nog. Praktiskt för att jag då sju år senare inte hade två orter att besöka när jag skulle titta till både mammas och pappas gravar då och då – men allt för sällan.

HHJH3 — I Vinslöv. Gissningsvis i 9-10 årsåldern

Grundskoletiden i Vinslöv, Hässleholm och Asarum och ett första testår på gymnasiet i Karlshamn innan jag bestämde mig för vad jag ville göra på riktigt, de åren finns det mycket att säga om. Vi var ett tight sammanbundet team jag och mamma. Men snarare på hennes önskan än min egen. Jag följde henne i vått och torrt. Hon var en sökare och en trasig själ. Jag plockade ofta upp spillrorna efter ännu en besvikelse av någon sort och peppade henne att gå vidare. Peppade att orka upp ur sängen, peppade att inte gråta, peppade att inte ge upp. Jag styrde upp vardagen och hushållssysslorna så som en åttaåring kan göra. På bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag blev vuxen, något min mamma visade det sig senare när jag efter hennes död läste hennes dagböcker, aldrig blev.

Att missa skolavslutningen i nian

Det närmade sig skolavslutningen i nian försommaren 1993. Ett halvårs hårt slit för att återfå anständiga slutbetyg efter att vi varit tvungna att bryta upp och flytta från Hässleholm till Asarum mitt under det sista läsåret på grundskolan, började ta ut sin rätt. Den religiösa åskådning och den församlingstillhörighet som mamma sett till att ”vi” hade just då hade gjort det lite svårare för mig att komma in i den nya klassen. Trots att jag aldrig hade varit den där som hängt i det populära gänget hade jag ändå alltid varit accepterad. Det ändrades i och med flytten och det tillsammans med hårt arbete på hemmaplan, långa resdagar med skolbussen ut på landet och pluggandet resulterade så småningom i att jag aldrig orkade vara med på min skolavslutning i nian.

Inför hösten hade jag bestämt mig för att ta ett mellanår, läsa basämnen och testa på arbete inom de två områden jag trodde mig vilja jobba med och plugga vidare inom – restaurang och media. Jag skulle börja gymnasiet i Karlshamn och det krävde att jag gjorde något jag lovat mamma att aldrig göra. Flytta hemifrån. Jag var femton år på mitt sextonde och jag fick en egen liten lya på 25 kvadrat i Karlshamn. Jag var redo – det var inte mamma.

Att blir bortvald

Pappa hade genom åren funnits där i bakgrunden. Som en stöttepelare som jag visste fanns när jag behövde honom oavsett vad det gällde – men ändå i tysthet. Snyggt parerande mammas vansinnesutbrott om han var för närvarande. Nu klev han fram. Nu var det nämligen dags för mig att bli utsatt för mammas ilska och besvikelse. Detta var det hårdaste svek hon varit med om. Jag som alltid funnits där vid hennes sida, till och med jag hade förrått henne menade hon. Allt såklart bara i hennes egen fantasi och hennes egen verklighet. Inget var ju egentligen på riktigt i hennes värld.

Hon valde de sista åren jag behövde en vårdnadshavare innan jag blev myndig att avsäga sig just det. Hon bad pappa ta över. Och han tog över. Hon avsade sig kontakten med mig helt. Skrev inte längre under meddelanden hon var tvungen att skriva till mig med ”mamma” och lade helt enkelt den tiden bakom sig.

HHJH4 — Jag och min systerdotter Mikaela någon gång
sommaren 1993.

En ny familj

Tillsammans med min pappa blev min syster och hennes familj min nya närmaste inre krets. Jag slog mig loss från den församling jag tillhörde. Jag upptäckte helt nya möjligheter och jag började leva.

Och kanske är det därför jag, när någon frågar mig var jag kommer ifrån säger Karlskrona. Ett år efter att jag flyttat hemifrån hade jag bestämt mig för vad jag ville göra. Jag skulle läsa media i Karlskrona. Jag hittade lägenhet och flyttade och därmed började det liv som jag anser är mitt.

Om man säger att man kommer från en stad, så som Karlskrona i mitt fall, får man ofta följdfrågor, särskilt från andra som också är från samma stad för att de ska kunna sätta personen i ett fack eller kanske hitta gemensamma bekanta.

Frågor som:

-Jaha, bor dina föräldrar kvar där? Vilken del av Karlskrona kommer du ifrån? Eller var gick du i högstadiet?

Mina svar på de frågorna är:

-Nej mina föräldrar har aldrig bott där. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan när jag var 16 och har därmed inte gått högstadiet i Karlskrona.

Min stad

Ändå är Karlskrona min stad. Den staden där jag skapade mig ett normalt liv om man får säga så. Och jag tror, om vi skulle jämföra, att jag är den som faktiskt får säga så. För innan detta var mitt liv allt annat än normalt.

Än idag är de människor som kom mig nära i Karlskrona några av de viktigaste i mitt liv, min bas. Människor jag inte träffar lika ofta längre främst på grund av avstånd men som jag aldrig skulle tveka att ringa om det knep och jag hoppas att de känner samma sak för mig. Fia, Lise, Micke, Bird, Stina, Hanna och Daniel. De närmaste på ett oförklarligt sätt. Men också så många fler. Ingen nämnd ingen glömd. De blev min nya familj eller kanske den familj jag aldrig haft. De som kände mig bäst. De som vet vad jag tänkte och ville. Vad jag brann för. De jag reste med inom Sverige och utomlands. De som var med i vardagen. De som tröstade när det var tungt, gladdes med mig när det var toppen och var arga för min skull när det behövdes.

HHJH5 — Pappa och jag i Karlskrona. Runt år 1997.

Pappa

Pappa fanns återigen i bakgrunden vid min sida när jag behövde honom. Det var så vi båda var vana vid att ha det och det var så vi hade det tills den dagen han inte längre fanns. Han var inte och blev inte den personen som verkligen kände mig i vardagen. Ändå stod han mig så oerhört nära och är min förebild i så mycket. Mamma valde själv att aldrig återta den nära kontakten vi en gång haft och jag ska inte säga att det gjorde mig något alls. I februari 2000 gick hon hastigt och oväntat bort. Hon hade fyllt 65, jag hade fyllt 23 och mitt liv hade bara börjat när hennes slutade.

Hur det blev som det blev och hur hamnade jag här?

Jag har vid lite olika tillfällen – i lite kortare inlägg än vad detta tenderar att bli – reflekterat över hur jag hamnade där jag är idag och vad flytten från Karlskrona betytt för mig. För i augusti 2003, nio år efter att jag flyttade till Karlskrona, var mina saker återigen packade i lådor och på väg till en annan stad. Linköping.

I flera år efter flytten kände jag att jag levde i en parallell-värld. Jag undrade dagligen, hur hamnade jag här? Jag ville egentligen aldrig flytta till Linköping och jag saknade mitt Karlskrona, vännerna, havet och atmosfären något oerhört. Det resulterade i att jag valde att inte acklimatisera mig i den nya staden. Samtidigt som jag levde i min parallell-värld pågick det riktiga livet någon annanstans och jag hade bara tryckt på paus tills jag var tillbaka. Hur skulle jag då kunna veta att jag aldrig skulle komma tillbaka.

Jag har sträckt mig efter playknappen

Sedan dess har livet tagit mig vidare till både Halmstad, Malmö och Kalmar för att sedan återigen ta mig tillbaka till Linköping. I olika omgångar har jag trott mig komma fram till att det inte längre är en parallell-värld jag lever i. Jag har sträckt mig efter playknappen. Men kanske har jag inte riktigt nått eller vågat trycka. Kanske har jag inte tryckt än.

Den korta sejouren i Halmstad var resultatet av längtan bort från Linköping och längtan till havet. En fin tid som har sin egen speciella plats i historien om mitt liv. Men det är i Malmö jag för första gången på flera år känner att nog livet inte är på paus ändå. Malmö är alldeles för levande i sig för att livet ska kunna vara på paus.

HHJH6 — Med Maja och Helen i Malmö. Maja med Knoppen i magen.

I Malmö knyts ännu några vänskapsband för livslång tid med Helen, Maja och Pernilla. Flera bekantskaper görs med människor som inspirerat mig att våga och som är mina förebilder nu och forever, Bella och Thomas. I Malmö börjar vi försöken att blir föräldrar och i Malmö återfår jag en längtan efter att göra det jag alltid älskat. Skriva! Längtan väcks nog inte minst en februaridag 2007 när jag skriver mitt första blogginlägg på en helt annan blogg.

– Hörs vi inte så är allt bra

Bara tre dagar före det inlägget skrevs hade jag sagt farväl till pappa, något jag av någon anledning inte alls skriver om. Chockartat får jag på alla hjärtans dag 2007, mitt i brinnande arbete på regionhuset i Lund, samtalet från min pappas sambo. Pappa ligger på lasarettet i Kalmar. Han är sjuk. Mycket sjuk. Något jag inte har vetat om. Ett halvårs intensivt projektarbete på mitt nya arbete på Siemens för Region Skåne har uppslukat mig totalt men jag känner också att pappa inte ville att jag skulle veta att det var på väg mot slutet. Han som alltid avslutade varje möte med att säga:

– Hörs vi inte så vet vi att allt är bra.

Han var inte så förtjust i detta med långa och många telefonsamtal bara för att. Nu hade han själv inte hållit sitt löfte. Förmodligen med omsorg om mig. Han hade inte hört av sig – men allt var inte bra. Inte alls bra. Några timmar senare satt jag i bilen från Malmö till Kalmar utan att veta vad som väntade mig..

Någon annan än det som var min far

Jag mötte upp min bror som jag inte sett på flera år. Han berättade med några korta ord om läget. Men jag förstod fortfarande inte. I mötet med pappas läkare frågar jag vad de gör för att han ska bli bra igen. Då förstår min bror att jag inte har förstått.

Jag är så oförberedd på att möta det jag möter i salen där pappa några timmar senare tar sitt sista andetag. En skugga av den charmiga och resliga man som alltid i skjorta, kostym och sina älskade trätofflor tagit omgivningen med storm vart han än kommit. Jag skriker rakt ut och tårarna väller fram när jag ser min lilla pappa där i sängen. Ihopsjunken, vithårig och utan kontakt med omvärlden. Det tar en lång stund innan jag vågar närma mig denna främling som inte alls är den jag minns honom som. Jag tar min tid och när jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand märker jag hur ögongloberna rör sig snabbt från sida till sida bakom de stängda ögonlocken. Han öppnar dem, ser på mig – stint men innehållslöst och jag känner att han vet att jag är där.

Det var aldrig tal om att jag skulle stanna och vaka. Den tanken fanns inte i min värld. Jag vet att jag vände mig om och tittade en extra gång när jag lämnade salen och visste att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Lite senare när min bror också åkt hem en kort stund, lämnade pappa oss för alltid. Jag vet att han ville ha det så. Han ville lämna ensam.

HHJH7 — Jag lägger blommor och tar farväl vid pappas grav.

Åter till vardagen i 180

Jag återgick till min vardag. Förutom en begravning som stundande några veckor senare var allting som vanligt. Hektiskt projektarbete och arbetsveckor med långt över 60 timmar rapporterade var vardagsmat. Drygt ett år senare när projektet var slut, anställningen ändrat form och min arbetstid gått ner till de normala 40 timmarna per vecka hade jag dessutom hunnit ta tag i vikt och hälsa. Livet var ganska bra, på gränsen till perfekt. Det var då min värld rasade. Det var då jag plötsligt insåg att jag var alldeles ensam.

Trots att jag genom alla år alltid klarat mig själv insåg jag att nu fanns det inte ens någon som jag kunde kalla mamma eller pappa längre. Jag som alltid klarat mig själv hade nu inget annat val. Jag var ensam, alldeles ensam och väldigt väldigt sårbar. Det resulterade i en tid av panikångest och hypokondriska tankar som jag valt att berätta om redan tidigare här i bloggen. Många fina människor på vägen gjorde att jag sex år senare kunde sträcka mig så långt att jag kunde säga att jag kände mig frisk. Men då går jag händelserna i förväg lite.

Malmö blev Kalmar

Sensommaren 2009 lämnade vi vårt älskade Malmö och flyttade till Kalmar. Jag skulle förverkliga drömmen om att läsa till journalist. En dröm som jag av olika anledningar flera gånger tidigare lagt på hyllan men som nu blev alldeles sann. Tiden i Kalmar blev inte lika kort som den i Halmstad, men kortare än vad det var tänkt. Kalmar kändes litet efter vår tid i Malmö och när vi ganska snart efter flytten fick veta att ett litet hjärta bankade i J´s mage och att vi skulle bli tre började tankarna på framtiden att göra sig påminda.

Att Kalmartiden hade ett slut det visste vi redan. Och vi ville nu förkorta tiden där ytterligare. Om jag ville satsa på en karriär inom yrket jag nu utbildade mig till skulle en större stad bli vår nästa anhalt. Vi ville inte börja om ytterligare en gång i en helt ny stad och därmed var Stockholm och Göteborg uteslutet. Vi vill komma närmare Js familj och därmed var Malmö för långt bort. Ett och ett halvt år efter skolstart och bara halva tiden in i utbildningen hade vi bestämt oss, vi skulle återvända till Linköping och jag reflekterade över att jag nu för första gången efter otaliga antal flyttar under åren faktiskt flyttade tillbaka till en stad.

Tillbaka för första gången

Så kom det sig att vi en februaridag 2011 återvände med flyttlasset och vår nybildade lilla familj till östgötaslätten. Så kom det sig att jag insett att det troligen är här jag blir kvar. Med numera två små hjärtan som börjar rota sig i förskola och alldeles snart skola och med den andra mamman som också är rotad här. Med mängder med kusiner och sysslingar till de små så nära som bara ett par hus bort skulle jag aldrig vilja göra det min mamma gjorde så många gånger för mig, riva upp dem från en känd miljö och byta mot något nytt och okänt. Om inte mitt eller J´s liv kräver det såklart. Då är jag övertygad om att de små också skulle må bra så länge de är i vår närhet.

Istället pockar känslan av att känna sig hemma på allt oftare. Jag ser gamla bekanta vyer med nytt perspektiv. Jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid tanken på att det är detta som är mitt hem. Mitt riktiga liv. Jag har hittat tillbaka till den jag en gång var och lagt till den erfarenhet jag samlat på mig på vägen för att bli den jag är idag. Livet är inte vad det en gång var. Det är inte det jag lämnade och önskade komma tillbaka till. Livet är inte längre på paus. Jag når fram till play-knappen och jag har vågat trycka. Livet är nu!

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Hemma, hemma & hemma

21 juli, 2016

Nittioåtta mil och närmare fem dygn senare har jag landat i soffan på uteplatsen.
Hjärtat är fyllt av glädje och kärlek.
Hjärnan är fylld av upplevelser, från hemma, hemma & hemma.

Jag har den stora förmånen och glädjen att känna mig hemma i två städer utöver den som faktiskt är mitt hem och som faktiskt är den stad som kvalade in på listan över ”hemmastäder” sist.

I dagarna fem har vi nu gjort Malmö och Karlskrona.
Båda städer som jag känner att jag kommer hem till.
Trots det var det så skönt när vi i eftermiddags såg siluetten av Linköping över Östgötaslätten och vi var – hemma.

Malmö

För snart tio år sedan var Malmö mitt hem. En stad jag och J hamnade i efter en kort sejour i Halmstad. Båda fick jobb och vi tog chansen och flyttade. Går det lätt så är det rätt brukar vara min devis i livet och efter bara någon vecka hade vi båda fixat jobb och även lägenhet mitt under takåsarna i city. Vi tillbringade tre härliga år i staden. Skapade minnen och fick vänner för livet. Och numera är Malmö den enda staden jag skulle vilja flytta tillbaka till och , vem vet, förhoppningsvis kanske det blir så när barnen är stora. Nu fick jag visa en ganska skeptisk Andreas staden som har en alldeles speciell plats i hjärtat.

Och hur gör man det? Jag hade såklart planerat väl och på listan stod såklart Västra hamnen, Möllan, Lilla torg och så vidare. Det blev nästan allt det där och lite till.

Comfort & Clarion

Första natten bodde vi på Comfort Hotell Malmö. Tanken var egentligen inte att vi skulle åkt ner redan på söndagen och det blev en extranatt på detta lite enklare hotell nära centralen som ändå var helt OK. Nyrenoverat och fräscht, mycket centralt och prisvärt. Men utan det där lilla extra. Det fick vi istället natt två och tre när vi bodde på Clarion på Malmö Live.

Det är tjugofem våningar högt och slog mig med stor förvåning när jag landade i Malmö förr förra hösten. Ett stort konferenskomplex hade växt upp som en svamp ur marken. Men en mycket trevlig svamp visade det sig nu när jag fick möjlighet att bekanta mig med det lite närmare.

I Skybaren på tjugofemte våningen njöt vi av både vackra solnedgångar, oväder och plan som landade på Kastrup.

Vårt rum låg mycket längre ner. På nittonde våningen. Och till och med en höjdrädd som jag vande sig med tiden och tyckte det var ganska långt ner i jämförelse.

Jag passade på att vara turist i min egen stad. Jag fotograferade nya byggnader och gamla bekanta vyer. Vi hittade nygamla hak och jag fick återuppleva gamla löparrundor som jag saknat.

Och så hann vi med besök på både Emporia och i Köpenhamn som en liten bonus. Och ja mina vänner – Andreas är överbevisad. Malmö är en stad att älska.

Karlskrona

Igår morse satte vi oss i bilen och begav oss mot ett östkusten och Karlskrona. Den stad som jag om någon frågar säger att jag är ifrån, trots att jag var 16 när jag flyttade dit och 26 när jag flyttade därifrån. Det var där jag blev den jag är idag. Att återse Karlskrona är alltid känslosamt och fantastiskt. Dessa omgivningar. Havet. Här kopplar jag av.

Denna gången gjorde vi så gott vi kunde efter två intensiva dagar och turistade så mycket vi orkade.
En kebab på Michels följdes av besök på Marinmuseet.

Ubåtar kvalar in som nummer ett på Andreas absoluta hatlista och det blev ett intressant möte för honom med Neptun – förevigat på både bild och film, men de håller vi privat, det blir bäst så.

Efter lite turistande mötte vi så upp Bird och Johannes för middag på Biobaren.
Och när vi sen traskade hemåt i sommarkvällen bjöd Borgmästarfjärden på magiska vyer.

Scandic Karlskrona

Kvällen avslutades på Scandics uteservering där vi såg solen gå ner bakom Stakholmen. Och ett snett glas rött förevigades.

Idag har vi tagit oss norrut och hemåt.

På vägen tittade vi till mammas och pappas gravar i Emmaboda och svängde in på ett snabbt besök hos syster i Lessebo.

I brevlådan väntade mitt sällskap de kommande semesterdagarna utan barn och sambo som kommer att spenderades där jag sitter nu. Uppkrupen i soffan på uteplatsen.

Än är inte sommaren slut.
Den har bara börjat.
Nu ska här njutas.

Läs gärna mer om vad denna resa väckte för tankar. Om funderingar om rötter och Hur jag hamnade här.

Men till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.