Föreläsning

Försvara glädje, är det det jag gör? Jag brukar ofta vidhålla att jag skriver för min egen skull. För att kunna se tillbaka och minnas, för att få utlopp för den journalistiska ådran som jag bär med mig. Men de gånger jag skriver något som läses av lite fler och dessutom kommenteras inser jag hur mycket det ger att få en kommentar. Att ta till sig och reflektera över och att också det är en stor del i mitt skrivande. På detta inlägg fick jag en klok kommentar från en före detta kollega just inom journalistiken, Michelle. Hon skrev såhär:

Det känns som att du försöker försvara varför du är glad ibland. Gör inte det! […] Men det är liksom så det är. Försvara inte att du gör glada saker. Det måste alla människor göra för att överleva. Kram!

Försvara glädje – gör aldrig det!

Hon är så klok och har såklart helt rätt. Man ska absolut inte försvara att man ibland mår bättre eller gör roliga saker fast man egentligen inte mår så bra. Självklart inte, det är ju det som hjälper till att hålla näsan ovanför vattenytan. Jag reflekterade över hennes tankar och insåg att jag inte alls försökt försvara mig även om jag nu i efterhand kan se att det verkade så. Istället för att försvara så försökte jag förklara. Förklara hur det kan komma sig att jag i ena meningen kan säga att jag inte mår så bra för att i andra meningen må bättre än någonsin.

Har du själv aldrig känt hur det känns när man drabbats av utmattningssyndrom, ångestpåslag eller hälsoångest? Då kan det vara otroligt svårt att förstå. Faktum är att det kan vara svårt att relatera till helt och fullt även för oss som har erfarenheten, under de perioder vi mår bra. För hjärnan är inte logisk och det är det som gör det så obegripligt.

Varför berättar jag?

En del i att jag berättar är att försöka förklara. För både dig som har någon i din närhet som inte mår så bra och för dig som kanske just nu mår precis sådär genomuselt hur jag känner och har känt det. Jag har inte receptet på hur man tar sig ur det. Det finns det de som har otaliga universitetspoäng i ämnet som har eller i alla fall tror sig ha. Men jag kan berätta hur det känns och hur det funkar. I alla fall för mig. För denna sjukdomen har en stor palett av olika symptom att ösa ur.

Och för vem? Jo för dig!

Jag vill berätta för dig som är min ytliga bekant, som kanske smyger in och läser här av nyfikenhet. Hur det kommer sig att du ser mig på Storans uteservering med ett glas rosé i goda vänners lag en fredagseftermiddag när jag dagen innan publicerat ett tungt inlägg här. Jag vill berätta för kollegan i rummet bredvid som jag inte känner så väl men som jag ändå arbetar ganska mycket med. Förklara hur det kommer sig att jag vissa dagar inte är lika talför som jag brukar, kanske verkar jag till och med lite butter.

Jag vill berätta för mina allra närmaste. De som jag inte orkar prata med just då att det är en tung period och nej du kanske inte kan vänta dig ett samtal den närmaste tiden. Jag vill berätta för dig som hittat hit och kanske inte alls känner mig. Dig som och finner tröst i att någon mer känner som du. Berätta att det är helt okej att känna precis såhär. Och du ska inte heller försvara dig. Vi behöver inte försvara oss. Vi behöver inte heller förklara oss. Men jag tror att i de fall det finns någon som kan försöka förklara ens ett litet uns om hur det är, så kan det hjälpa. Hjälpa till att känna att det är okej och hjälpa andra i vår omgivning att börja förstå.

Jag har under många år lidit av hälsoångest. Mer om hur allt började kan du läsa här.

Alla inlägg om tiden med hälsoångest och vägen ur hittar du här.

Lite mer än 1200 personer har hittills läst mitt förra inlägg. Inlägget där jag berättade att det är lite tufft just nu. Oavsett vilket epitet man sätter på det, hälsoångest, depression, utbrändhet, you name it, så är det lite tufft just nu. Jag har fått så många fina reaktioner och kommentarer och de värmer. Samtidigt ser de i min omgivning en Cornelia som precis som vanligt går till jobbet, skrattar och skojar så det hörs på hela våningsplanet och om vissa får sin mening hörd även till den intilliggande lunchrestaurangen. Så – har jag ljugit eller bara friserat sanningen lite?

I flödet på Instagram varvas bilderna av resor med redovisning från den senaste motionsrundan. Och även här i bloggen skrivs det idel positiva saker om både Paris, solsemester på Rhodos och mitt nyvunna intresse för odling. Hur går det ihop?

Det behövs styrka i det svaga för att berätta

Jag är som ni kanske märkt inte så mycket för att undanhålla sanningen. Därmed inte sagt att jag alltid basunerar ut den. För ibland orkar jag inte. Och då är det allt som oftast tyst. Men så ibland kommer det ett uns av styrka i det svartaste. Styrka som just då ger kraften att formulera orden och berätta.

Andra stunder är livet verkligen fantastiskt. Som på Rhodos. Efter en hel dag i solstolen. När vartenda ord jag skriver till bilden på Instagram är så där genomsant. För jag mådde verkligen oförskämt bra. Sanningen rakt igenom.

En annan uppdatering som swishar förbi i flödet är inlägget från när jag och Lina fick till en spontandate i Stockholm. När det som allra allra bäst behövdes!

Mental svacka

Bara två dagar tidigare handlade sms:et i telefonen till min fina vän om att trots att hon fixat och donat var jag tvungen att avstå en aktivitet. ”Jag är i en mental svacka just nu” läser jag när jag hittar meddelandet från den 20 maj. Och Lina är en sån som får veta, en sån som förstår, en sån person jag med några enkla ord kan berätta för utan att känna dåligt samvete eller behöva förklara mer för om jag inte orkar. Den där kvällen i Stockholm över ett glas rött och en pizza på Vapiano pratade vi om det jobbiga och hon hjälpte mig också att inse det jag skrev om i det förra inlägget att det är när det saknas kaos, när det inte finns något att kämpa emot, det är då det är som lättast att falla.

Några inlägg längre ner i bloggen läser jag reseskildringen från Paris. ”Alla promenader de senaste dagarna och alla intryck gav sig till känna och innan låt nummer fem var klar hade jag gett upp hoppet om att hålla mig vaken…” Alla intryck som kan få vem som helst att känna sig lite småtrött kan för mig innebära att jag däckar klockan sju och sover till klockan slagit lunch dagen efter. Och om det blir i Paris så blir det det. Alternativet är att jag inte kan sova alls och det är inte bättre.

Ljuspunkterna varvat med lite mindre rosa

Så ni kommer nog även fortsatt att få ta del av de där ljuspunkterna i livet. Som midsommarafton som ska spenderas som ingen annan spenderar den. Och som nästa resa till Grekland som går av stapeln om bara några dagar. Som när vi igår kväll firade att vi för två år sedan bestämde att det var värt att satsa på det som är vi. Vi firade med lite bubbel på uteplatsen i all sin enkelhet och igår var en bra dag, trots knallröda ögon.

Efter en tung natt känns det lite sämre idag. Men jag vet att det går över. Jag samlar tankarna. Och jag skriver. Jag vattnar mina små växter och gläds åt att det ytterligare en av citronkärnorna blivit en liten grön stängel som tränger sig upp ur jorden. Jag som just hade tappat hoppet. Och så vilar jag lite. Vaknar med mer energi. Tar mig an vardagen och livet. Det är ju det jag lever för.

Det sitter långt inne och är, i motsats till vad många säkert tror, långt ifrån en självklarhet att skriva om. Jag skriver ju om det allra innersta. Om skilsmässor, om barndomen som kanske inte alltid var så enkel och om hälsoångesten. Saker som är bearbetade, kanske inte klart, men bearbetade. Och jag gör det för att vi aldrig får glömma styrkan att vara svag.

Om saker som just nu påverkar, som är lite mindre rosa än vad min devis – #litemerarosa vill göra gällande. Och om saker som inte syns på de enstaka uppdateringar jag gör på sociala medier. Om sådana saker läser man ganska sällan här i bloggen.

Styrkan att vara svag

Det ses som en svaghet man inte ska visa offentligt. Det ska inte chefen eller en eventuell blivande arbetsgivare kunna läsa om när man googlar mitt namn. Men vet du vad. Detta är jag! Just nu är detta jag. En annan dag är det inte alls såhär. Men just nu är detta jag och det är något som alltid kommer att påverka mig. Något man inte ska skämmas för och något som måste belysas.

En nackdel med att ha en mamma som under alla år led av ”dåliga nerver”, en nackdel med att vara en prestationsprinsessa och en nackdel med att ha levt med den där hälsoångesten i snart tio år är att man är alldeles för medveten om sina ups and downs. Man har egentligen redan receptet eller som kuratorn sa på telefon när jag för ett år sedan för en gångs skull lyssnade på kroppens signaler och tog hjälp:

Ja men då vet ju du redan hur du jobbar med det där, vi kan bara ta en snabbgenomgång så är du snart på banan igen.

Lappar och lagar

Numera är varje helg, varje ledig stund, ett tillfälle att dra en sån där snabbrepris för mig själv. Lappa och laga hjärtat och känslorna. Andas rätt. Lägga tankarna på ett symboliskt litet löv i en porlande bäck och låta dem försvinna i fjärran. För att sedan känna dem komma tillbaka så att jag kan sända iväg dem igen vid nästa tillfälle till andhämtning.

Det är just när livet känns som allra bäst det händer och det är ett mönster jag känner igen. När allt är på sin plats. Det personliga och det professionella. När livet är snällt mot mig och det inte finns något att gå en match emot. När jag inte har ett kaos att kämpa mig igen. Det är då brakar ihop.

Lyssnar på kroppen

Och visst kan jag lyssna på kroppen och höra signalerna. Tröttheten som är lamslående men sömnen som inte infinner sig när natten väl är här. Och när jag sedan utmattad somnar och sover tolv timmar oavsett tid på dygnet och utan problem kan somna igen några timmar senare och sova tolv timmar till.

När ansiktet fylls av röda prickar trots att jag aldrig haft problem med acne, inte ens som tonåring. När ögoninflammation efter ögoninflammation avlöser varandra och minnet sviker. Och när allt för höga ljud ger mig ångest. och jag inte kan se på en film jag inte sett förr för att jag inte orkar ta in något nytt och när bokningarna i kalendern på saker som jag annars älskar ter sig som ett av världens högsta berg som just jag måste bestiga. Och när jag finner det svårt att se en mening med att gå upp ur sängen med det enda undantaget att mina små hjärtan är här.

Visst har jag receptet

Jag har som sagt redan receptet. Jag vet att jag måste ”ta tag” i detta. Har redan hunnit oroa mig och fundera över de oroliga blickarna, huvudet som läggs på sned eller kommentarer som de att jag måste ”rycka upp mig”. För jag vet att de kommer. Det ena är inte bättre än det andra. De som ser mig som en svagare människa oavsett om det gäller att de känner att de måste hjälpa till att stötta eller om de anser att jag inte är stark nog.

Men jag vet att starkast av dem alla är jag. Som vågar erkänna. Att det är tufft nu. Och att jag faktiskt inte har en aning om varför. Att jag just nu har det alldeles fantastiskt. Jag kan inte skylla på hösten, ett dåligt förhållande eller en alldeles för jävlig arbetsmiljö. Det är som det är och troligen har väl vägen hit bidragit till det.

I´m alive

Nu behöver jag rensa kalendern.
Hitta mig själv, resa mig och gå vidare i det livet som jag älskar mer än något annat.
Och du kan finnas där bredvid mig.
Med en armkrok.
Och med en klapp på axeln.
Med ett leende.
Med värme och med massor av glädje – för glädje är det bästa receptet för livet!

Glöm aldrig den magiska styrkan att vara svag. Det ger dig och andra du möter styrka och kraft att vara sanna mot sig själva.