Authentic.
  • Om & Kontakt
    • Om
    • Kontakt
  • Jobba med mig
    • Syns i mina kanaler
    • Digital affärsutveckling i Sociala medier
    • Social Media Management
  • Resor
    • Asien
      • Dubai
      • Singapore
      • Sri Lanka
      • Thailand
    • Europa
      • Belgien
      • Danmark
      • Estland
      • Finland
      • Frankrike
      • Grekland
      • Italien
      • Spanien
      • Turkiet
    • Nordamerika
      • USA
    • Svenska resmål
      • Blekinge
      • Bohuslän
      • Halland
      • Härjedalen
      • Lappland
      • Närke
      • Skåne
      • Småland
      • Sörmland
      • Uppland
      • Värmland
      • Västergötland
      • Västmanland
      • Öland
      • Östergötland
    • Samla bonuspoäng
    • Hotelltips
    • Sparesor
    • Kryssning
    • Skrivresor
    • Unika boenden
    • Vandring
  • Personligt
    • Vardagsfunderingar
    • Hälsoångest
    • Flygrädsla
  • Östergötland
    • Vandringsleder i Östergötland
  • Webbutik
lite mera rosa
lite mera rosa
  • Om & Kontakt
    • Om
    • Kontakt
  • Jobba med mig
    • Syns i mina kanaler
    • Digital affärsutveckling i Sociala medier
    • Social Media Management
  • Resor
    • Asien
      • Dubai
      • Singapore
      • Sri Lanka
      • Thailand
    • Europa
      • Belgien
      • Danmark
      • Estland
      • Finland
      • Frankrike
      • Grekland
      • Italien
      • Spanien
      • Turkiet
    • Nordamerika
      • USA
    • Svenska resmål
      • Blekinge
      • Bohuslän
      • Halland
      • Härjedalen
      • Lappland
      • Närke
      • Skåne
      • Småland
      • Sörmland
      • Uppland
      • Värmland
      • Västergötland
      • Västmanland
      • Öland
      • Östergötland
    • Samla bonuspoäng
    • Hotelltips
    • Sparesor
    • Kryssning
    • Skrivresor
    • Unika boenden
    • Vandring
  • Personligt
    • Vardagsfunderingar
    • Hälsoångest
    • Flygrädsla
  • Östergötland
    • Vandringsleder i Östergötland
  • Webbutik

Flygrädsla

7 posts

Under många år led jag av en fruktansvärd flygrädsla. I september 2017 nådde jag en kulmen när jag helt sonika klev av det plan jag precis gått ombord på. Jag stod sedan kvar och såg det lyfta mot Malaga utan mig.
Det blev början till slutet på min flygrädsla som jag nu på egen hand jobbat bort. Nu är flyga det bästa jag vet.

  • Flygrädsla
  • Personligt
  • Resor

Så gör du för att bli av med din flygrädsla

  • 29 september, 2019
Bli av med din flygrädsla

Jag står egentligen inte alls bakom rubriken ovan. Ändå måste den skrivas. Den måste skrivas för det är ändå det inlägget ska handla om. Men att det skulle finnas en universallösning för alla, en medicin eller ett enda sätt att komma över flygrädsla tror jag inte alls på. Och det är därför jag egentligen inte står bakom Så gör du för att bli av med din flygrädsla. En bättre rubrik skulle kanske vara Såhär gjorde jag för att bli av med min flygrädsla. Och kanske kan du hitta en eller flera saker i mitt sätt som kan hjälpa även dig.

Hitta lättare i inlägget
  • Det fanns ett liv innan flygrädslan
  • Såhär började det – tror jag
  • Såhär visade sig min flygrädsla
  • Rutiner
  • Såhär gjorde jag för att bli av med min flygrädsla
  • Respekten försvinner aldrig

Det fanns ett liv innan flygrädslan

Men vi kan väl börja från början. Jag har nämligen inte alltid varit flygrädd. Jag minns så väl min allra första flygresa. Året borde ha varit 1998 eller möjligen tidigt 1999 och jag var alltså 21 år fyllda. Resan gick mellan Ronneby i Blekinge och Arlanda och jag skulle helt på egen hand resa till huvudkontoret för lite möten. Mamma, som själv aldrig ens hade satt sin fot i närheten av en flygplats, än mindre ett flygplan hade skrämt upp mig lite för svårigheterna att hitta rätt på Arlanda men i övrigt visste jag egentligen ingenting.

Med på flygbussen från Karlskrona till Ronneby var en kvinna som jobbade på grannkontoret i det kontorshotell vi satt på. Hon blev min guide under denna min första flygning och jag tror bestämt att vi satt bredvid varandra. Jag borde ha varit en ganska underhållande medpassagerare med min totala naivitet och jag minns att jag sa till Monica att jag inte tyckte det var så farligt. Jag hade fått berättat för mig att det kunde vara lite hissnande när planet drog igång motorerna och satte full gas mot lyftet.

Att vi för tillfället bara i sakta mak taxade ut mot startbanan blev jag varse efter en stund.

Min andra eller eventuellt tredje flygresa, här sviker minnet något, gick sedan till andra sidan jorden, bokstavligt talat, när vi åkte på semesterresa till Sri Lanka.

Åren som följde. De första fem-sex åren på 2000-talet åkte jag både inrikes och till flertalet europeiska charterdestinationer och flygningarna var inget som bekom mig över huvud taget.

På väg till Kreta från Arlanda 2006. Vare sig kameran eller flygplanen var då vad de är idag.

Såhär började det – tror jag

Jag vet inte om jag vet exakt vad det var som gjorde att jag blev flygrädd eller om jag i efterhand har fabricerat en historia. På den tiden var det inte direkt vanligt med skärmar i stolsryggen framför. Istället var det skärmar som fälldes ner i taket. Inför start åkte dessa ner och visade säkerhetsfilmen och när den var klar syntes bilden från en kamera som var placerad under flygplanet. Normalt brukade sedan skärmarna fällas upp innan det var dags för start. Men denna gången åkte de aldrig upp. Istället såg jag bilden och hur planet lyfte. Och om det är som jag minns det så var det då som att jag insåg att det jag såg utanför fönstret var på riktigt och inte på film och jag blev hysteriskt rädd. Ganska galet om det är så, men det är så jag minns det.

Rädslan för mig bestod i en rädsla för att störta. Helt enkelt rädslan för att planet skulle gå sönder och störta. Rakt ner. Jag har aldrig tyckt det var jobbigt med trångt utrymme. Det har bara varit rädslan för att planet skulle störta. Rädslan har heller inte varit grundad i någon fakta. Jag tyckte till exempel inte på den tiden att lyftet var jobbigt, det kom långt senare. Inte heller landningen var något problem för mig. Ju närmare land desto bättre var min devis.

Jag var rädd för att planet mitt uppe i luften skulle gå sönder och störta. Och sönder tänkte jag att det skulle gå av exempelvis turbulens. Att en plåtklump på otaliga hundra ton kunde lyfta var ofattbart i sig. Att en vinge skulle åka av borde inte vara helt orimligt tyckte jag.

Såhär visade sig min flygrädsla

Jag har aldrig låtit flygrädslan stoppa mig. Jag har åkt ändå. Eller ja, det är kanske en liten sanning med modifikation, men jag har alltid velat åka. Jag har alltid velat se världen och jag har inte tvekat att boka en ny resa. Att jag när resan närmade sig greps av värre och värre panik var en annan historia.

För det var så det visade sig. Ju närmare resan jag kom desto mer greps jag av panik. På vägen till flygplatsen var jag inte pratbar. Att sova natten innan en flygning var inte att tänka på. Bodde vi på hotell innan en flygning var frukostbuffén som att kasta pärlor för svin. Inte det minsta lilla fick jag i mig. På sin höjd kaffe.

Varje moment var som ett oöverstigligt hinder. Och i säkerhetskontrollen var det ett under att jag inte totalt freakade ut. Jag analyserade hur noga man kontrollerade både mitt och mina medpassagerares bagage. Jag spanade efter misstänkta både personer och föremål. Personer som verkade nervösa och så vidare.

Rutiner

På flygplatsen behövde jag följa rutiner. Och nervositeten visade sig genom ett onormalt stort antal toalettbesök. På väg ner mot flygplanet fotograferade jag varje steg jag tog och innan avgång skickade jag alltid SMS till min bästa vän Fia med information om vilka tider som gällde.

Bli av med din flygrädsla
Rödgråten på väg till Paris

Vid det värsta tillfället fick jag en total minneslucka från det att jag sätter foten på planet och jag vet faktiskt inte hur lång tid som sedan gick. Men när jag återfick medvetandet satt jag vid min plats. Framför mig på huk satt en flygvärdinna som pratade lugnande med mig. Dörren till planet var stängd. Eller ja. Jag vet inte om jag ska kalla det den värsta gången. Den värsta gången kanske ändå måste vara den gången jag faktiskt gick av planet.

Vi skulle åka till Malaga. Vi boardade och satte oss till rätta. När siste man hade gått på planet bestämde jag mig. Jag skulle inte åka med. Jag reste mig tog ner mitt bagage och gick helt sonika av planet.

Såhär gjorde jag för att bli av med min flygrädsla

En viktig del i att bli av med min flygrädsla anser jag själv har varit att jag verkligen har velat bli av med den. Och nu kanske det kan låta lite märkligt för det klart att ingen vill vara flygrädd. Sant. Men jag har verkligen aktivt och medvetet jobbat för att bli av med min flygrädsla, det är så jag menar. Hur har jag då gjort? Jo såhär.

Pratat med flygvärdinnorna

Jag har tagit alla chanser att prata med flygvärdinnorna. När rädslan var som värst gick det inte att undvika att jag var rädd. Då trillade tårarna nerför mina kinder när jag klev på planet och då var det oftast flygvärdinnorna som pratade med mig och inte tvärtom. Men en bit upp i luften när jag alltid lugnade mig något passade jag på att prata med dem.

De ville ofta lugna mig med det vanliga. Det brukade handla om hur länge de hade jobbat som detta och att inget har hänt under alla dessa år. Eller att både piloterna och resten av besättningen har familj hemma som de också vill hem till och skulle det vara farligt att flyga så skulle de inte göra det varje dag. Och så det där klassiska. Att turbulens är som när man åker båt på vatten eller bil på en guppig grusväg. Det var samtal som just då inte hjälpte mig nämnvärt.

Det som hjälpte mig var istället att höra att detta var deras vardag precis som min vardag var en helt annan. Ett par samtal minns jag extra väl.

Ellinor på väg till Skiahtos
Bli av med din flygrädsla
Om det var för att Ellinor gjorde ett glädjeskutt eller för att jag var skakig av rädsla vet jag inte men såhär välkomnade hon oss till Skiathos.

Det ena var när jag pratade med Ellinor på väg till Skiathos. Jag undrade var hon hade varit igår, allt för att höra hur vardagen såg ut för henne. Och hon mindes inte ens vilken destination hon varit på dagen innan. Jag insåg att det jag såg som det mest onaturliga i världen var för henne det mest naturliga. Så naturligt att hon till och med glömt var hon var dagen innan.

På väg till Paris

Det andra samtalet jag minns extra mycket var på väg till Paris. Jag traskade bakåt i kabinen och fick en pratstund med en i besättningen. När hon hörde hur rädd jag var visade hon runt mig lite i ”köket”. Hon frågade vad jag tyckte var värst och när jag sa att det var turbulensen så fick jag inte det vanlig svaret om vindar och att åka på en guppig grusväg. Istället sa hon att inte hon heller tyckte att turbulens var det allra roligaste men att turbulens inte är farligt. Att planet är byggt för att kunna hantera turbulens och att det farliga är att ha det som hon hade det just då i köket. Mycket saker lösa. Det farliga med turbulens är om lösa saker eller gud förbjude man själv skulle åka runt i kabinen. Jag uppskattade verkligen hennes ärlighet.

Pernilla på väg från Rhodos

Den trejde pratstunden jag minns lite extra var med Pernilla på Thomas Coock och på vår resa hem från Rhodos i juni 2016. Pernilla hade varit med på resan ned och utan att ens fråga serverat mig en drink och en tidning när hon såg min panik. Nu stod hon och tog emot på planet hem och jag blev så lugn. Under tiden vi var på Rhodos hade resedjävulen tagit oss i ett fast grepp och innan vi ens hunnit hem hade vi bokat en resa till senare under samma år. Den resan skulle gå till Antalya i Turkiet.

När vi landat i Stockholm klappade Pernilla om mig och sa att hon tyckte det var bra att jag vågade utmana min rädsla och vågade åka. Jag tackade och berättade att vi faktiskt till och med redan bokat nästa resa några månader senare. Jaha, sa Pernilla, va kul. Var ska ni då? Till Antalya sa jag. Kul sa hon. Dit ska jag imorgon.

Just den repliken. Här hade jag redan börjat stirra upp mig för en resa tre månader senare medan det var något hon gjorde över dan dagen därpå. Det satte lite perspektiv på det hela. Och även om det där och då inte gjorde att jag blev av med rädslan har det varit en sak jag tänkt på många gånger efter det.

Tittat på YouTube och lyssnat på poddar

En annan sak jag gjort mycket är att jag har tittat på YouTube. Det är en riktigt guldgruva. Men var försiktig med vad du tittar på i början. Kanske ska någon som inte är lika rädd som du välja ut filmerna. För visst finns det filmer som du inte ska se när du är som mest rädd.

De filmer jag har tittat på är realityserier från flygplatser. Personer som jobbar med att ”recensera” olika flygbolag, flygvärdinnor och vloggar. Men jag har också lyssnat på poddar som hjälpt mig. En podd som tyvärr är nedlagd men där jag tror att det finns avsnitt kvar att lyssna på är Flygvärdinnepdden. Men det finns fler. En podd jag lyssnar på nu är Pilotpodden. Härliga poddar som varvar fakta med nöje och roliga gäster.

Passa också på att följa flygvärdinnor och piloter på sociala medier. Härliga konton att följa är exempelvis Upptäck världen med Louise, BjörnPilot och elincekberg

Följt andra som rest mycket

En annan sak som helt omedvetet hjälpte min flygrädsla var att jag följde Jon Olssons Youtube-kanal. Under dessa åren reste han oerhört mycket. På så sätt blev flygandet normaliserat och det hjälpte mig absolut. Faktum är att utan Jon hade jag inte bestämt mig frö att åka till New York innan min 40-årsdag för snart två år sedan.

På senare tid har vi hittat flera resekanaler med personer som lever på att resa. Vår favoritkanal är definitivt Kara & Nate som faktiskt med en av sina videor inspirerade oss till resan jorden runt vi gjorde i maj.

Flightspottat

En annan sak jag gjort som verkligen har hjälpt mig är att jag har flightspottat och just det har jag berättat mer om i ett helt eget inlägg så det ska jag inte bli så långrandig med här. Från att med skräckblandad förundran ha stått och sett planen lyfta och landa och tacksamt veta att jag denna gången slapp sätta mig på ett plan själv. Till att som nu med beundran i blick se dessa giganter slå hjulen i backen och med besvikelse se dem lyfta mot andra breddgrader utan mig.

Flightradar24

Ett verktyg för flightspottingen som också har blivit det som jag vågar utse till det allra viktigaste hjälpmedlet i min kamp mot flygrädslan är appen Flightradar24. Där kan man i realtid se vilka plan som är i luften och vi som bor i Linköping har ganska många plan som passerar över oss dagligen. Titt som tätt tar jag fram appen för att se vart planet som just nu passerar över mitt huvud är på väg.

Men det allra viktigaste den appen har fått mig att förstå är hur många plan som är i luften hela tiden. Och hur sällan det därmed är det händer något. Och hur osannolikt det är att det därmed skall hända något när man flyger. För är du flygrädd så är det kanske det du är som mest trött på att få höra. Det var i alla fall jag. Konstaterandet från de som inte är rädda om att det faktiskt är mycket farligare att åka bil. Åh vad jag hatade det uttrycket. Jag passar mig noga för att säga det till andra som är flygrädda även om det ju faktiskt är precis så det är.

Att ta en titt på exemepelvis det europeiska luftrummet som du ser på bilden ovan och konstatera hur många plan som är där uppe just nu är det yttersta beviset för just det. Och det är ganska skönt att luta sig tillbaka emot när man väl kan ta till sig det.

Tagit reda på fakta

Men om vi skall vara helt krassa då. Det händer ju faktiskt olyckor och även om det inte var det första jag gjorde så är det något jag har börjat göra på senare tid, ta reda på fakta kring olyckor men framför allt fakta kring hur piloter hanterar när ett eller annat inte går som det var tänkt.

För är det i någon bransch som inget lämnas åt slumpen så är det i flygbranschen. Allt är minutiöst kollat, testat och övat. Piloter och besättning övar med jämna mellanrum olika scenarion. Det kan verka som att personerna i besättningen på planet gör det som faller dem in. I själva verket har alla sina väl förberedda uppgifter. Både när allt är som det ska men framför allt har alla beroende vilken position du jobbar på ansvaret för olika delar i förberedelse och genomgång innan vi passagerare får gå på planet men även i händelse av att något går fel.

Får jag lov att dra en parallell med bilkörning ändå? Hur många förare är specialutbildade för att köra just den bil man kör och hur många förare går med jämna mellanrum igenom uppfräschnings-utbildning och gör tester? Inte många. Det är precis det piloter gör.

Och i övrigt är säkerhetstänket så gediget att inget lämnas åt slumpen. Går en motor sönder kan man flyga vidare med den andra om planet har två. Skulle mot förmodan båda gå sönder kan planet glidflyga och jag kan lova dig att det inte vänder nosen neråt och faller. Det är i princip en fysisk omöjlighet.

Respekten försvinner aldrig

Den hysteriska rädslan är över. Men när jag skriver detta sitter jag med lite rödgråtna ögon på 38 000 fot över Portugal på väg hem ifrån Gran Canaria. Det sista lilla som finns kvar av rädslan är i starten och den är mer eller mindre jobbig beroende på så många olika orsaker.

Vissa beteenden som förr var av flygrädsloskäl har jag behållit som att fotografera planen när vi boardar.

På vår resa till Aarhus i somras reste vi med ett mycket mindre plan än normalt som inte alls lyfte på samma sätt som jag är van. Det var lite oväntat och jag var inte helt oberörd. När vi lyfte från Gran Canaria på resan då detta inlägg skrivs var det första gången på flera år som vi inte satt vid fönstret utan i mitten av kabinen. Det visade sig vara riktigt jobbigt och lyftet var det jobbigaste på länge.

Men om jag jämför är det inte ens värt att nämna och framför allt är det bra att ständigt utmanas och hitta nya saker att jobba med.

Jag är så oerhört tacksam att jag kommit över min rädsla och jag hoppas att du om du är flygrädd kanske kan känna igen dig och förhoppningsvis hitta hjälp och tips om hur du kan bli av med din rädsla. Jag önskar dig från djupet av mitt hjärta lycka till. Och tveka inte att höra av dig om det är något du funderar över.

Fly safe.


Under åren innan jag besegrade flygrädslan har jag skrivit flera inlägg om min rädsla. Vill du läsa mer hittar du dem samlade här


Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share
  • Flygrädsla
  • Personligt
  • Resor

Fri från flygrädslan – äntligen!

  • 24 juni, 2019
Flygrädsla

Det har successivt blivit bättre och bättre och jag har jobbat stenhårt för att det ska bli så. Jag har läst på, jag har lyssnat på poddar och tittat på videoklipp. Jag har flightspottat och flugit och verkligen jobbat för att bli av med rädslan. Och idag kan jag till slut officiellt förklara mig själv fri från flygrädslan.

Vad jag än har sagt tidigare, att det är bättre, att jag inte är rädd längre så var det igår det verkligen hände. Successivt har jag blivit av med fler och fler tankar och känslor och manér jag lade mig till med under tiden som jag var som räddast.

Kramp och Jägermeister

När det var som värst började det kvällen innan. Sömn var inte att tänka på och på väg mot flygplatsen var jag inte kontaktbar. Hela kroppen spände sig och andningen var ytlig. I bilen på parkeringen brukade den lilla Jägermeistern åka fram och resan med bussen in mot terminalen mindes jag oftast inte mycket av. I säkerhetskontrollen noterade jag noggrant om något bagage eller någon medpassagerare verkade skum och lade utseendet på minnet om personen i fråga skulle med samma flight som jag.

Rutiner, rutiner, rutiner

Sedan följde en manisk procedur. Hitta gaten och spana in planet. När det var gjort gick vi varje gång till samma ställe, satte oss och tog något att äta och dricka. Om mina rutiner rubbades blev jag orolig och försvann i mina egna tankar. Vid en av våra resor skulle Andreas syster och hennes familj också ut och åka samtidigt. Vi mötte såklart upp dem och hälsade. Utåt var jag glad men inom mig höll jag på att förgås när mina rutiner bröts.

Sedan började springet på toaletten. Hysteriskt kissnödig. Så fort jag kom ut blev jag kissnödig igen. Tårarna brände bakom ögonlocken. Paniken låg och lurade allt för nära. Vid gaten scannade jag av medpassagerarna och noterade allt jag själv tyckte var avvikande. Sedan skickade jag SMS till min vän Fia. SMS med info om varifrån jag åkte, vart jag skulle, när vi skulle lyfta och när vi förväntades landa. Varje gång.

Point of no return – alla gånger utom en

På väg ner mot planet tog jag alltid upp telefonen och tog mängder av foton. Fråga mig inte varför. Det var på något sätt mitt sätt att dokumentera point of no return.

Flygrädsla
Såhär ser det ut i mitt fotoalbum i telefonen på fler en en resa.

Jag visste att när jag väl hade gått på planet fanns det inte så mycket till återvändo, förutom den gången när jag faktiskt valde att hoppa av planet då . Och när det var min tur hade tårarna så sakteliga börjat trilla ner för mina kinder. Ibland utan att jag märkte det. Det var olika. Vid ett tillfälle minns jag inte tiden mellan att jag klev in i planet och när jag en stund senare kom till medvetande och dörren till planet var stängd. En annan gång gick jag in i planet övertygad om att jag denna gången lyckats dölja min rädsla. Ända till jag hörde flygvärdinnan säga:

-Hur är det med dig?
Jag är bara lite rädd svarar jag. Hon undrar vilken plats jag sitter på. Jag får ur mig det och hon lovar att strax titta förbi. Jag sneglar in emot cockpit innan jag viker av mot min plats.

Katastroftankar

Sedan började den värsta stunden. Stunden när jag om och om igen ältade katastroftankarna. Stunden när jag anklagade mig själv för att göra detta. Det fanns ingen som tvingat mig. Jag hade gjort detta av fri vilja. Hur kunde jag utsätta mig för denna fara. Jag har familj och barn att tänka på. Bara jag landar säkert så lovar jag mig själv allt ALDRIG göra om det. Och var det utresan så lovade jag mig själv att bara åka hem igen också. Sen skulle jag aldrig göra om det.

Flygrädsla

Vita fingrar och mantran

Momenten som följde. När dörrarna stängdes. När vi började taxa ut. Alla var så starkt ångestladdade. Och alla betraktade jag dem som min sista i sitt slag. Värst var det om vi fick stå en stund och vänta på att få åka. När sedan motorerna drog igång höll jag så hårt i endra Andreas hand eller i armstödet att fingrarna var vita efteråt. Och så rabblade jag barnens namn och att jag lovade att komma hem snart och allt vi skulle göra då. Och sakta trillade tårarna nerför mina kinder.

En bit upp brukade rädslan ofta avta. Men varje liten skakning, varje litet ljud var en mardröm.

Landningen har aldrig varit ett problem för mig. Min ologiska hjärna var bara så glad att det snart var över. Och så var allt frid och fröjd. I nästan en hel vecka om det var resan ut. Och så började allt om igen.

Så började det vända

Sakta men säkert har jag blivit av med varje rädsla.

Plötsligt började jag kunna sova natten innan och resan upp var inte kantad av att kroppen krampade. Jag mindes resan in mot terminalen och plötsligt gjorde det inte så mycket att vi satt på ett ställe vi inte brukade innan avgång. Toalettbesöken var dock kvar.

Och så vid ett tillfälle hade jag utan att tänka på det inte plockat upp telefonen och fotograferat vägen ner mot planet. I augusti förra året gick jag för första gången på ett plan utan att personalen tittade på mig medlidsamt och noterade någon rädsla.

Lyften och SMS:en

Lyften har fortsatt varit svåra. Och så sent som i fredags när vi lyfte med ett mindre plan än jag är van vid och steg snabbt gick pulsen upp.

Men så igår när vi gick in för landning på Arlanda efter vår resa till Aarhus insåg jag att jag har släppt det sista. Jag hade inte SMS:at Fia och berättat och när vi lyfte från Köpenhamn rabblade jag inte mitt mantra. Istället konstaterade jag att piloten drog på extra snabbt eftersom vi var lite sena och hade missat vår slot-tid. Och sedan kikade jag nyfiket ut genom fönstret, pekade ut Smygehuk för Andreas och fotograferade Malmö från ovan.

Jag är äntligen där. Jag kan officiellt förklara mig fri från flygrädslan.

Stolt trots flygskam

I en tid av flygskam och klimatångest är det kanske inte korrekt eller så väl tajmat men vet ni? Just nu skiter jag i det. Jag är så förbaskat stolt över mig själv. För jag har jobbat medvetet för detta. För att jag har klarat det. Jag har övervunnit rädslan. Det bevisar att inget är omöjligt.

Utmana din rädsla om du vill. Inte för att någon annan säger att du måste det utan för att du själv vill. Kan jag kan du!

SAS Business class

Fler av mina inlägg kring flygrädsla kan du om du vill läsa här.


Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share
  • Flygrädsla
  • Personligt
  • Resor
  • Vardagsfunderingar

När rädslan och ångesten kommer tillbaka

  • 2 april, 2019

Donk!
Jag vaknade av att jag med en smäll rullade ner på golvet och slog i huvudet. Var var jag och vad var det som hände? Plötsligt blev jag medveten om röster i korridoren och golvet som sluttade kraftigt. Jag reste mig upp till hälften och kollade klockan. 00:47. Siffrorna lyste ilsket rött. Känslan av obehag växte sig starkare och jag förstod att jag var tvungen att ta mig ur hytten.

1994

Året är 1994. Jag går på Medieprogrammet i Karlskrona och vill redan då bli journalist. Den 28 september förliser Estonia. Hemma i Karlskrona sitter jag och förfäras. Men inte bara av händelsen utan av hur journalisterna behandlar de överlevande som i princip inte hunnit ur livbåtarna innan de får en mikrofon upptryckt i ansiktet. Och jag bestämmer mig för att jag inte vill bli en av dem. En av journalisterna som i det närmaste går över lik för en historia. Men kärleken att berätta bevarar jag och istället skriver jag annat än journalistiska texter. En av dem heter ”Jag var med på Estonia” och du kan läsa början av den texten här ovan. Det är en text skriven i kursen svenska under mitt första år på medieprogrammet.

2009

Femton år senare har jag kommit till rätta med mina känslor för händelserna efter Estonia. Jag följer min dröm sedan barnsben och börjar läsa till journalist.

Tjugofem år senare går jag på båten som ska ta mig till Tallinn. Båten som kanske passerar precis över platsen där hon ligger 80 meter ner i havets djup. M/S Estonia.

Donk!
Jag vaknar av en kraftig smäll. Vad var det? Jag reser mig halvvägs upp och kollar klockan på mobilen. 00:38. Det är totalt mörkt i hytten och jag känner paniken som sprider sig i kroppen. Känslan är bekant. Fartyget kränger till. Besvärligt väder hade prognosen sagt. Men det ska inte påverka fartyg av denna storleken. Så känner jag hur den kommer krypande. Krampen i benen och smärtan i magtrakten. Jag sträcker på benen för att få bort känslan men istället blir den bara värre. Den är tillbaka.

2019

I helgen var vi på en weekendresa i Tallinn. För några veckor sedan hittade jag av en slump den handskrivna texten från första året på medieprogrammet 1994. Att säga att jag såg det som ett tecken vore en underdrift. Jag höll känslan i schack trots en relativt hård vind när vi gick på båten i fredags men när mörkret lagt sig och hyttdörren var stängd kunde jag inte längre stoppa den.

Rädslan som jag kommit över när jag flyger. Som jag är så stolt över att jag har klarat av att hantera. Som jag trodde var borta men var beredd på att den skulle kunna komma tillbaka när jag som minst anar det. Den kom tillbaka. Men istället för i luften på vattnet.

Jag var lika ledsen som rädd när jag låg där med paniken personifierad i små korta ytliga andetag. Ledsen för att det kändes som ett nederlag. Ena sekunden talade förnuftet för att det inte ens var i närheten av hårt väder och rörelserna och ljuden helt normala. Andra sekunden talade paniken för att jag borde sett alla tecken på att inte gå på.

Precis som så många gånger tidigare på 10 000 meters höjd.

På väg hem natten till i går kom känslan tillbaka. Den fick vara med mig en stund. Jag konstaterade att den fanns där. Att den har sin plats i det som är jag men att den inte är relevant. Så talade jag om för mig själv att det var dags att sova och några timmar senare vaknade jag av att Andreas hade varit och hämtat kaffe.


Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share
  • Flygrädsla
  • Personligt

Inflight entertainment i alla ära

  • 23 december, 2018

Det finns en kategori vloggare på YouTube som enbart sysslar med att recensera flygbolag och olika flygklasser. Att följa dem och se deras videor har varit en stor del i mitt arbete för att bli av med min flygrädsla. Och jag har därmed det senaste året sett otaliga av dessa videor. Utöver att recensera och sätta betyg på själva flygkomforten, servicen, ”amenity kit” och ganska ofta flygplanstoaletten (?!). Är inflight entertainment-utbudet något som brukar vara avgörande för slutbetyget. Ju fler filmer och ju nyare de är – desto bättre betyg såklart.

För en tid sedan gick jag igenom en hel del gamla bilder från våra resor. Och insåg att just inflight entertainment nog inte är riktigt min grej. Men skärmen i stolen framför den använder jag.

Flygplansvingar och jordgloben

Förutom att telefonens album brukar fyllas med bilder som dessa så är det en annan typ av bild som alltid dyker upp om jag har en skärm i stolen framför mig.

2018-12-22 13.51.36

Helt nyligen såg jag i Facebook-flödet från en bekant som jag också vet är flygrädd och som var på väg ut i världen. Flertalet bilder från resan var bilder på kartan med flygrutten. Och även om jag inte var säker fick jag känslan av att jag nog själv hade en och annan sådan bild i albumet. Och jajamensan. Håll till godo.

Rhodos x 2, Gran Canaria, Thailand, New York och Los Angeles i ett svep.

När vi flög till Los Angeles nu i november var det första gången jag aktivt såg på en hel film. Istället för att ständigt titta på hur det lilla planet flyttar sig över bilden på vår jord såg jag Mama Mia 2.

Så nej, hur inflight entertainment-utbudet sett ut på våra resor har jag ingen aning om. Men jag vet exakt hur flygrutten gått. Har jag rätt i min teori att det handlar om flygrädsla så kan vi nog räkna med att denna typen av bilder blir mindre i antal på de kommande resorna.


Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Share
  • Flygrädsla
  • Personligt

Jag har blivit en ”nobody”

  • 29 augusti, 2018

För exakt ett år sedan idag klev jag både på och av ett plan inom loppet av några minuter. Vi skulle åka till Malaga några dagar som avslutning på sommaren. Och fast jag då och även i efterhand, hävdade att det inte hade så mycket med min flygrädsla att göra utan mer om att jag inte ville åka. Så får jag nog nu såhär ett år senare erkänna att just flygrädslan hade ett finger med i spelet.

Så vad hände sen? I inlägget här på bloggen som berättar om hur jag gick på ett plan till Malaga och landade i Malmö skrev jag att ”nu hade jag gjort det och det skulle inte hända igen”. För visst hade jag även tidigare tänkt tanken att jag alltid kan hoppa av. Ända fram till flygvärdinnorna stänger dörren har möjligheten funnits och det har lugnat mig lite. Men jag har ju inte gjort verklighet av mina funderingar. Förrän den 29 augusti 2017.

Det finns de i min omgivning som har hyllat mitt beslut. Som har klappat mig på axeln och sagt att det var bra gjort att jag följde mitt hjärta. Men det fanns nog också de som tänkte att det slagit över lite. De som tänkte att jag gått för långt. De som trodde att jag aldrig mer skulle våga. Som att inte våga hoppa upp på hästen igen efter att man blivit avkastad.

Ett år senare firar jag med att ha blivit en ”nobody” i Turkiet.

I söndags klev jag på planet och för första gången hade ingen i kabinen koll på att hon på 15 E behövde de titta till lite extra. För första gången log jag mot personalen som hälsade oss välkommen in i planet. Jag gick inte rödgråten och hulkande förbi med panik i ögonen. För första gången rabblade jag inte mitt mantra om och om igen när motorerna varvade upp. Jag nöjde mig med att säga det en gång. Sedan fokuserade jag på att titta ut på omgivningarna som för dagen var ganska dramatiska med ett åskoväder söder om Arlanda.  Jag var en nobody. Som vem som helst av de andra passagerna. Inte hon den flygrädda med panikångest som hyperventilerade vid minsta ristning.

Jag kan utan att ljuga kalla mig helt botad från min flygrädsla.

Vare sig en försening till följd av en trasig stol som tidigare hade kunnat få mig att se det som ett tecken på att nog säkert något mer var fel på planet. Eller en himmel svartare än natten att lyfta emot fick mig att känna mig det minsta rädd. Istället njöt jag av de magiska vyerna vi lyfte in i och som ni ser en skymt av på bilden här ovan.

Ett år senare har jag trotsat min flygrädsla och överbevisat många som säkert trodde att jag aldrig skulle våga, och även mig själv, och besökt både New York, Thailand, Dubai, Barcelona och nu Turkiet. I november ska jag få flyga i världens största passagerarflygplan, en Airbus 380, till Los Angeles. Och i december åker jag ensam till Paris några dagar för att skriva, äta croissanter och dricka rödvin.

Planerna för 2019 och 2020 års resor har redan påbörjats men är ännu i sin linda. Jag ska se resten av världen som en ”nobody”.


Läs också fler inlägg om flygrädslan och hur jag har arbetat med den.


Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Share
  • Flygrädsla
  • Personligt

Från flygrädd till flygnörd

  • 8 juni, 2018

Nedanstående texter är hämtade från de blogginlägg jag skrivit efter de resor vi gjort de senaste två åren.

Maj/Juni 2016 Rhodos

Andreas fick dras med ett psykiskt vrak de första två timmarna av resan. Starten som tidigare har varit en av de saker jag inte brytt mig så mycket om var vidrig och varje liten skakning i planet gjorde mig mer livrädd än jag trodde var möjligt.

Jan/Feb 2017 Gran Canaria

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart.

Maj/Juni 2017 Rhodos

Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll. Rutinfasta som vi är krävs det en liten okulärbesiktning av flygplanet innan vi sätter oss ner för den obligatoriska ölen/vinet. Vid gaten hör jag plötsligt
– Heeeej, går det bättre att flyga nu?

Orden kommer från kvinnan i ett av de få sällskap som hunnit till gaten lika tidigt som oss. Jag letar i minnet och kommer fram till att vi sågs senast vid vår resa till Rhodos förra året. Då har man banne mig gjort sig känd för att vara flygrädd när man ett år senare blir igenkänd av den anledningen.

Juli 2017 Skiathos

Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite. Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin.

November 2017 New York

Med bagaget incheckat och säkerhetskontrollen avklarad begav vi oss mot gaten. Ungefär halvvägs kom det stora brytet och jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag under en kort stund trodde att Eva-Lena skulle få åka till New York själv. Men – jag tog mig i kragen. På riktigt. Tog mig i kragen. Och så gick vi.

Januari/Februari 2018 Thailand

Telefonen är full med bilder på flygplansvingar. För är det något jag älskar lika mycket som jag i alla fall tidigare ogillade att flyga så är det att ta bilder på utsikten ovan molnen.

Mars 2018 Dubai

Som brukligt är fylldes telefonen med bilder som denna. [Bild på flygplansvinge]. Men tvärtemot tidigare gånger tog jag inte dessa bilder under starka panik-känslor. Peppar, peppar, men det kan vara så att jag i det närmaste är botad från min flygrädsla. Men mer om det i ett alldeles eget inlägg.

April 2018 Medelhavskryssning

Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.

Man behöver inte vara raketforskare för att se ett tydligt mönster. Och även om det vore att jinxa det big time att säga att jag är botad från min flygrädsla så vill jag nog ändå sträcka mig till att säga att jag har kommit en mycket bra bit på vägen.Så hur har jag gjort då för att gå från i det närmaste maniskt rädd för att flyga till snudd på flygnörd? Vi kan väl börja med att konstatera att jag inte säkert vet exakt när min flygrädsla började. Det kom innan barnen så det var inte i samband med det. Jag tror att det var vid en resa till Mallis i juni 2008 men jag ska ändå låta det vara osagt.

Symptomen har kunnat se ut som följer

  • Ett dygn innan själva avfärd går jag in i mitt skal och kan inte tänka på något annat än att jag skall flyga. Är ganska otrevlig och fåordig (och ja, det är ganska onormalt för att vara jag).
  • Några timmar innan börjar benen krampa och jag spänner hela kroppen konstant.
  • Jag behöver följa rutiner. Sitta på samma restaurang, dricka samma vin och så vidare.
  • Jag blir tok-kissnödig tre sekunder efter att jag har varit på toa och springer i skytteltrafik.
  • Jag hyperventilerar och gråter i avgångshallen innan jag ska gå in och spanar efter tilltänkta flygplanskapare alternativt en mindre pålitlig pilot.
  • På väg ner mot planet måste jag ta bilder.
  • Och när motorerna drar igång och planet accelererar på startbanan rabblar jag barnens namn och hur mycket jag älskar dem och när vi ska ses igen och vad vi ska göra då.

Och så när vi ska åka nästa gång så är det samma sak igen. Vid resan till Gran Canaria var det till och med så illa att jag fick en black-out i samma sekund jag klev på planet. Jag minns att jag är i gången på väg in och nästa sak jag minns är att jag sitter på min plats och dörrarna är stängda.

2016-05-29 09.05.48
Skakig och rödgråten på väg till Rhodos 2016

Ändå har jag alltid bokat en ny resa, för jag vill ju uppleva nya platser och nya saker. Jag vet inte hur många som genom åren har försökt förklara att det är farligare att åka bil och att piloterna har också familj där hemma som de vill komma hem till och hade det varit det minsta farligt så hade ju ingen velat bli vare sig pilot eller flygvärdinna.

Flygrädslokurstipsen har haglat

Och råden om diverse flygrädslokurser har haglat i parti och minut. Jag har inte känt att jag behöver dem. Och en av anledningarna till det är att jag faktiskt redan vet ganska mycket om hur det fungerar. Jag har istället attackerat min rädsla på andra sätt som passar mig bättre.Jag följer en mängd piloter och flygvärdinnor på Instagram. Att se att deras vardag, om än inte 9 till 5, består av flygningar till Kiruna, Los Angeles, Ängelholm och Bangkok när min fylls med veckoavstämningar, driftmöten och projektmöten har lugnat mig. Det är deras vardag precis som min är min. Jag kan inte förklara vad det är i detta som lugnar mig, men det normaliserar det på något sätt.

Jag har lyssnat på Flygvärdinnepodden. Två flygvärdinnor på SAS som poddade. Tyvärr gör de inte det längre men hoppet lever vidare att de kommer tillbaka. De tog upp alla möjliga olika ämnen som lugnade och gav fakta med en stor nypa humor.

2017-07-02 10.23.06
Vår fantastiska flygvärdinna på väg till Skiathos 2017. Som välkomnade oss ner på marken såhär. Varför fotot är suddigt? Troligen för att jag hulkgrät och fotade samtidigt.

Flygvärdinnorna

Jag har pratat med flygvärdinnor (och även piloter). Varje gång jag har gått på ett plan har jag gått fram och pratat med dem. Berättat att jag har varit rädd om det nu hade gått att missa. Fått ett namn på dem, fått höra lite om hur deras vecka ser ut och hur resan beräknas vara idag. De har alltid vetat var jag har suttit och haft extra koll. All personal jag har mött har varit fantastisk. Och det jag uppskattat mest av allt är ärlighet. Speciellt vid ett tillfälle. Och det är en av resorna jag inte nämner här ovan. Resan till Paris. Efter ett av otaliga toalettbesök tittar jag in i den bakre delen av planet och säger hej till flygvärdinnan där. Vi pratar lite och jag berättar att jag tycker att det är obehagligt, framförallt med turbulensen.

– Vet du vad, säger hon då, jag tycker inte heller att det är så himla kul med turbulens faktiskt. Men jag vill att du ska veta en sak. Oavsett vad vi tycker så är ett flygplan byggt för att klara turbulens. Det som kan vara farligt är om du inte sitter fastspänd eller som nu när jag har lite oordning här och inte allt är fastspänt. Det kan vara farligt. Men inget annat.Jag uppskattar verkligen ärligheten. Att man inte försöker prata omkring problemet. Det gör mig trygg.

Jag har lärt mig mer om de olika flygplanstyperna för att kunna lite mer och därmed känna mig lite tryggare.

Flightradar.

Jag har nästintill ett beroende av Flightradar. Appen där du ser alla flygplan i hela världen som är upp och flyger. Och det är inte lite plan. Jag kollar alltid upp plan jag ser hemifrån och kollar var de kommer ifrån och var de är på väg. Och så är appen oumbärlig när man…

Fligtspottar! Kanske det bästa av allt. Andreas introducerade mig tidigt för flightspotting och numera är jag minst lika fast som han. Vi är absolut inga proffs men vi gör det på vårt vis. Varsin brassestol, Andreas med kameran (som inte är någon värsting på något sätt) och jag med telefonen som fungerar som både kamera och koll på vilka plan som är i antågande via ovan nämnda app.

Det är så otroligt fascinerande att se dessa kolosser landa på så nära håll som det går att komma exempelvis på Arlanda.

2017-07-04 12.19.59

Och sommaren 2017 när vi var på Skiathos passade vi såklart på att kika lite på deras riktigt coola flygplats där man kommer extremt nära. Och det är väl här någonstans jag börjar närma mig lite av en flygnörd även om jag är långt ifrån de som kan varenda detalj på varenda flygplanstyp.

Framför allt har jag flugit

Men framför allt så har jag flugit. Jag har ingen aning om hur många mil det har blivit men mellan maj 2017 och april 2018 har jag flugit tur och retur till Paris, Rhodos, Skiathos, New York, Phuket, Dubai och Barcelona. Ofattbara sju resor på tolv månader. Det har inte varit en gratis terapi. Men det har absolut varit värt det.

Jag har fortsatt respekt för att flyga men jag känner mig numera lugnt och trygg. Jag är inte längre orolig för olika ljud och flera av mina ”ticks” och tvångsbeteenden jag förr hade är nu helt borta. De har försvunnit utan att jag tänkt på det. Det sista jag ska jobba bort är rädslan för starten. För nu kan jag faktiskt känna en längtan efter att flyga, och den känslan tänker jag behålla.

Fly safe!


Läs gärna andra inlägg jag skrivit om flightspotting här

Share
  • Flygrädsla
  • Hotelltips
  • Personligt
  • Reseinspiration
  • Resor
  • Svenska resmål
  • Vardagsfunderingar

Att göra det jag aldrig trodde jag skulle göra

  • 30 augusti, 2017
Att göra det jag aldrig trodde jag skulle göra

Ser ni min uppdatering på Facebook här nedan? Har ni gillat den, kanske kommenterat? Inte? Ha inget dåligt samvete för det. Det var inte många som hann göra det. Inlägget la jag upp ca 6:25 i går morse. Trettio minuter senare gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra. Då hade jag nämligen hunnit gå både på OCH av planet som skulle ta oss till Malaga.


Att göra det jag aldrig trodde jag skulle göra

Igår gjorde jag det jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag gick av planet som skulle ta oss till semestern och stod sedan gråtande kvar och såg det lyfta. Jag grät av lättnad att jag inte satt på planet, av lättnad att jag hade vågat följa mitt hjärta, av ledsamhet att jag avbröt våra planer och vår semester och att stackars Andreas får följa med på mina galenskaper och inte heller han kom i väg på semester. Men mest av allt grät jag av glädje att jag fortfarande var hemma.

Jag ville inte åka

För denna gången var det där skon klämde. Jag ville vara hemma. Jag ville inte åka någonstans. Och jag är medveten om att det är grymt otacksamt att tänka så när jag skulle haft möjligheten att spendera några dagar på spanska sydkusten. När jag vet att Andreas hade uppskattat det mycket. När jag såklart borde ha känt det innan vi bokade hela resan. Men då kändes det inte så. NU kändes det så.

Flygrädsla eller ”bara” ångest?

Jag hade haft känslan några dagar och kvällen innan berättade jag lite lätt om dem för min kära sambo. Jag ville verkligen inte åka. Ändå sov jag två timmar, klev upp mitt i natten och åkte hela vägen till Arlanda. På parkeringen kom den första avgörande ångesten men jag tog mig igenom den och vi hoppade på bussen in till terminalen. Checkade in och gick genom säkerhetskontrollen, drack ett glas vin och boardade och där kom nästa ångestattack. I gången på väg ner mot planet. Jag kände hur hela kroppen skrek att jag inte ville åka. Jag VILLE verkligen inte. Inte alls samma känsla som annars. Inte rädslan för att flyga på samma sätt. Bara en stark känsla av att vilja vara kvar hemma. Ändå gick jag gråtande in i planet, satte mig på min plats och tog på mig bältet.

Att göra det jag aldrig trodde jag skulle göra, ta beslutet att kliva av ett plan

När jag såg att de sista passagerarna var på väg in i planet bestämde jag mig. Jag kunde inte göra det. Jag reste mig – meddelade hulkande till flygvärdinnan att jag inte kunde åka med. Han försökte såklart övertala mig att åka med och försökte erbjuda mig ett litet samtal med piloterna. Men förgäves. Det är redan gjort. Det var inte där skon klämde.

Några minuter senare lyfte planet mot Malaga utan oss.

Så – ångrar jag mig?

Ja, visst borde jag ha åkt. Och visst hade jag gärna velat vara på Gibraltar i solen idag.

Så – ångrar jag mig?

Nej – innerst inne i mitt hjärta finns det bara en del av mig som är lite ledsen och det är den att det även påverkade någon annans semester. Jag vill såklart inte förstöra min kära sambos semester. Men för egen del var detta det rätta.

Att göra det jag aldrig trodde jag skulle göra
På väg mot Malaga – utan oss.

Nu har det hänt och det kommer inte att hända igen. Det vet jag med säkerhet. Nu har jag gjort detta! Nästa gång är det jag som följer med flygplanet till planerad destination.

Så – vad gjorde vi istället?

Vi bytte aga mot mö.

Malaga mot Malmö.

En stund senare satt vi i bilen på väg. Nittio mil avverkade vi igår och landade i Malmö vid femtiden.

Aldrig någonsin hade jag väl i min vildaste fantasi kunnat tro att jag skulle göra det jag aldrig trodde jag skulle göra just denna dagen. Aldrig någonsin trodde jag att jag inte skulle komma till Malaga.

Clarion Malmö Live

Men när allt kommer omkring blev det inte en så dålig avslutning på dagen ändå, 25 våningar upp på Clarion Malmö Live med ett glas bubbel.

PS. Och förresten. Nästa resa klev jag inte av planet utan åkte i stället på en av mina bästa resor någonsin… DS

Share

Mina restips rakt till din mail

Varmt välkommen att skriva upp dig på listan så kommer det snart ett mail med restips från mig.

lite mera rosa
  • Om & Kontakt
  • Jobba med mig
  • Resor
  • Personligt
  • Östergötland
  • Webbutik
- Resor, glädje & upplevelser -

Input your search keywords and press Enter.

Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår webbplats. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.