Lite mera rosa reseblogg

Sri Lanka för 20 år sen – en reseberättelse

25 oktober, 2018

Igår presenterade Lonely planet de topp tio bästa platserna att besöka 2019. Under kategorin länder hamnar ett land jag besökt för 20 år sedan på första plats. Och inte vilket land som helst utan det absolut första landet jag besökte (om man inte räknar med Danmark) nämligen Sri Lanka.

Igår berättade jag min historia kring resandet. Och läste du det inlägget så vet du att jag 21 år gammal tog i från tårna på min första utlandsresa. Sri Lanka i två veckor. Kulturkrocken var T.O.T.A.L!

I takt med att resandet blivit en större del av mitt liv, denna bloggen kom i åtanke och så vidare. Har tankarna på de tidigare resorna gjort sig påminda. Och i somras ägnade jag en hel kväll åt att rota så djupt ner jag kunde i lådorna i förrådet för att hitta fotoalbumet. Jajamensan, fysiskt fotoalbum med tillhörande mapp med diverse olika minnen i såsom, sedlar, servetter och diverse biljetter från min Sri Lanka-resa. Det var en sann skatt att hitta för en nybliven flyg- och resenörd.

Framkallade foton – dåliga eller charmiga?

Av bilderna tagna med en hederlig gammal vanlig kamera och därefter framkallade finns det en hel del att önska. Men det förtar inte att jag nu såhär 20 år senare ändå är både lite stolt och glad över att haft förmånen att besöka detta land. För även om kulturkrocken var total vid ankomst har jag därefter kallat det paradiset.

Att resan den där gången gick till Sri Lanka har en naturlig förklaring. Min dåvarande sambo var adopterad därifrån och hans föräldrar bjöd oss på en resa till hans rötter. Vi bodde både i Colombo och gjorde en rundtur till de områden som gick att besöka och som var säkra nog. Det pågick även då ett inbördeskrig i norr.

Jag tycker att vi börjar med att konstatera att de bilder ni ska få ta del av i inlägget, avfotade med en iPhone, är charmiga snarare än av dålig kvalité. Att bläddra genom albumet och välja bilder gav mig insikten om hur bortskämda vi är idag. Ni hade nämligen kunna få se ännu läckrare bilder än de ni skall få lägga ögonen på. Men med tanke på att några av bilderna från teplantagen blev alldeles för gröna och att några av elefanterna på safarin döljs av min tumme så funkar inte det. Och när filmen var framkallad och man kunde konstatera just ovanstående var det ju inte lätt att åka tillbaka och ta en ny bild. Fun fact hur det faktiskt var för bara 20 år sen.

Jetlagad i Colombo?

Jag kan inte minnas att jag var jetlagad de första dygnen. Kanske för att jag knappt hade en aning om vad jetlag var. Minns att vi landade mitt i natten och kryssade genom Colombos gator i nattmörker. Jag var livrädd. Vi åkte på fel sida vägen och kryssade mellan k-pistbeväpnade militärer och heliga kor. Jag var fast besluten om att åka hem dagen efter igen men ändrade mig som tur var. Och det visar sig att även på den tiden var solnedgången ett favoritmotiv.

Vi spenderade först några dagar i Colombo och utforskade området. Mina fördomar besannades snabbt när korna verkligen gick runt på gatorna. Kanske hade jag ändå trott att det var en skröna.

Några dagar senare begav vi oss ut på den lilla rundtur på ön som var planerad för oss. Första stoppet var i en elefantdjurpark. Jag vet mer nu än vad jag visste då. Och hade kanske inte valt att göra besöket idag men det är så dags att säga nu. Besöket var i alla fall starten på en enorm kärlek till detta enastående djur. Och under besöket fick jag också möjligheten att rida på en elefant. Det var inte bara elefanter i djurparken och vissa andra djur gick det att få riktigt närkontakt med.

Hotell Thilanka – Kandy

Jag var inte flygrädd på den tiden. Och var tydligen inte heller så berörd av vilket flygbolag eller vilken flygplanstyp jag flög med, jag skall komma till det. Och tydligen hade jag heller inte blivit sjukligt rädd för att åka bil på serpentinvägar. Resten av färden förde oss upp i bergen i mitten av ön på riktiga serpentinvägar. Men jag verkar mest ha varit oberörd och fotograferat innan vi första natten tog in på Hotell Thilanka i Kandy. Magiska vyer från hotellet och fantastiska rum om än lite hårda sängar.

Nuwara Eliya och teplantager

Dag två spenderades i bergen på teplantage och i tefabriker. Öns guld visades upp innan vi var framme vid nästa övernattning. Nuwara Eliya. Resten av familjen jag åkte med var djupt golfintresserad och vi bodde på ett hotell precis i närheten av en superfin golfbana. Nuwara Eliya är beläget ca 2000 meter över havet och klimatet var märkbart svalare. Som svenska sommar ungefär, dock inte sommaren 2018.

Yala nationalpark

Dag tre styrde vi kosan mot Yala Nationalpark. Där åkte vi på safari och såg elefanterna i sitt riktiga element på lite avstånd innan vi begav oss ut mot kusten på den sydöstra sidan av ön och skådade den berömda Elefantklippan. Precis utanför nationalparken låg också hotellet som blev vårt hem för natten.

Dag fyra hann vi med korallrevsutflykt, besök i månstensgruva, eller i alla fall ovanför. Och så besökte vi även ett sköldpaddsdagis. Bland det gulligaste jag någonsin sett.

Därefter var det dags för nästa stopp, hotell Neptun och övernattning i två nätter. Här njöt vi av häng vid Indiska oceanen och all inclusive innan vi begav oss hemåt mot Colombo via staden Kalutara.

Cathay Pacific och 747

På senare tid har resan blivit en del av målet. Jag har gått från hysteriskt flygrädd till lite av en flygnörd. Likväl som jag har resmål på min bucketlist har jag flygrutter uppskrivna på den och en av mina önskningar kommer att gå i uppfyllelse om exakt två veckor. Då kommer jag för första gången att flyga med en A380, världens största passagerarflygplan. Men det finns också de där flygbolagen man gärna skulle vilja ha åkt med.

Döm om min förvåning när det då seglar ut en servett med Cathay Pacifics logga på ur min minnesmapp från resan. Både jag och Andreas satt med uppspärrade ögon och tittade på den lilla pappersbiten innan jag mycket raskt djupdök bland de gamla boardingkorten i mapparna med den fina SAS-loggan på. Och jo då med lite flightnummer och google kunde Andreas efter en stund konstatera att jag med all sannolikhet på en av rutterna flugit med en Boeing 747. Lite snopet ändå för en nybliven flygnörd att ha flugit med både en 747 och Cathay och liksom inte ens veta om det.

Hur som helst. Sri Lanka besöker jag gärna igen. Det är fint att höra att landet har repat sig och att det återigen går att besöka lite säkrare efter år av inbördeskrig och även efter att ha drabbats hårt av tsunamin 2004.

Vad är klockan på Sri Lanka?

Nu gäller det bara att övertyga sambon att notera in Sri Lanka som en av resplanerna de kommande åren. Annars kan jag även tänka mig att åka till bronsplatsen Zimbabwe.

Och som en avslutning: visste ni att Sri Lanka är om inte det enda så ett av få länder i världen som det inte skiljer en hel timme till i tidszonerna? Är klockan 14 i Stockholm är hon 17:30 i Colombo.

Tack för att du delar mina tankar med mig. Följ gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.

På resande fot genom livet – min resehistoria

24 oktober, 2018

Idag är jag på tjänsteresa i Uppsala och på tåget norrut började mina tankar förirra sig bort, tillbaka i tiden till en liten flicka med en stor förälskelse för en alldeles speciell bok. Inspirerad av de tankarna och lunchpromenaden till Uppsala domkyrka kommer här berättelsen om mitt resande.

Jag har alltid älskat att resa men förutsättningarna för det har växlat kraftigt genom åren.

Mina föräldrar skilde sig när jag var sex år och jag bodde ensam med mamma efter det. Som förtidspensionär var mammas resekonto inte så fett och när mina klasskamrater åkte till Mallorca eller Tunisien på loven (vi pratar det glada 80-talet) fick jag nöja mig med att resa Skåne runt på det sommarkort på Skånetrafikens bussar som fanns att köpa till en tillräckligt liten summa för att mamma skulle ha möjlighet att spara ihop till det under året.

Hemma hade vi en gigantisk bok som kort och gott hette Sverige och som i text och bild berättade om just vårt avlånga land. Jag bläddrade och bläddrade. Lärde mig allt. Frågade mamma om sånt jag undrade över och hon kunde mycket. Och kunde hon inte så gissade hon säkert eller svarade med en vit lögn på mina ständiga frågor. Vi spelade Sverigespelet och jag lärde mig ännu mer.

Under mina somrar i låg- och mellanstadiet tuffade jag alltså runt i en buss utan AC och upptäckte därmed hela Skåne. Åhus, Simrishamn och Brantevik, Båstad och Torekov, Ängelholm och Skälderviken.

Resten av Sverige såg jag bara i fantasin och på bokens bilder och än idag kan jag bli omåttligt imponerad när jag får se och uppleva sevärdheter i andra delar av Sverige. 2012 fick jag för första gången möjligheten att besöka Uppsala domkyrka och se Gustav Vasas grav. Jag förstår att det kan tyckas märkligt att en 35-åring fäller en tår av en händelse som denna, men min barndomsdrömmar går steg för steg i uppfyllelse.

Kunskapen om Sverige, om våra landskap och största sevärdheter, sitter fortfarande kvar men det var också länge så långt min kunskap sträckte sig. Från Smygehuk till Treriksröset men inte längre och jag minns att jag var orimligt nervös när jag åkte på min allra första utlandsresa. Jag var runt åtta år och vi turade över sundet från Helsingborg till Helsingör.

Vartefter åren gick och jag själv fick andra möjligheter än vad jag haft som liten, insåg jag att det fanns mer än bara Sverige och mina drömmar och önskeresmål återspeglar nog ganska mycket 80- och 90-talets hippaste destinationer. Jag har fortfarande kvar att besöka två av de resemål som stått på listan allra längst -Treriksröset och Hawaii.

När jag 1999, nyss fyllda 21, gjorde min allra första riktiga utlandsresa, jag hade då fortfarande bara varit i Danmark, tog jag i från tårna. Jag följde med min dåvarande sambo och hans familj till det land han adopterats från – Sri Lanka. Kulturkrocken var såklart total och när vi landade sent i den lankesiska natten och kryssade fram mellan k-pistutrustade militärer och heliga kor på fel sida av vägen på Colombos gator, var jag fast övertygad om att inte stanna i landet de planerade två veckorna. Jag skulle ta första bästa plan tillbaka morgonen efter.

Men när Inidska oceanen låg spegelblank utanför vår altan några timmar senare kom jag på bättre tankar och fick en fantastisk resa.

Ett drygt halvår senare gav jag mig ut på min nästa resa utanför Sveriges gränser. I november 1999 åkte jag tillsammans med nästan 90 andra norrmän, svenskar och danskar till Alcudia på Mallorca. Framför mig låg två månaders utbildning till reseledare för Ving.

Jag jobbade aldrig som reseledare. Hade det som ett ess i rockärmen att ta till om livet på hemmaplan skulle ha utvecklat sig till något jag hade behövt lämna. Jag fick några erbjudanden om jobb men tackade nej.

Istället reste jag på vanliga chartersemestrar med mina kompisar och mellan 2000 och 2002 besökte jag Cypern två gånger, Mallorca två gånger och Gran Canaria och Malta en gång var. Det var typiska charterresor, alla utom en av resorna till Mallorca då jag och min bästa vän Fia utbildade oss till bartenders.

Efter några år av mindre resande följde några sambo- och familjeresor till Kreta två gånger, Mallorca ytterligare två gånger och Turkiet en gång mellan åren 2005 och 2012.

Olika tider i livet ger olika möjligheter till resor. En separation senare har nu jag och min nya sambo hittat ett gemensamt och stort intresse i just resandet. Både inom och utom Sveriges gränser.

Sedan 2015 har jag besökt följande platser:

Mallorca september 2015

Rhodos maj-juni 2016

Gran Canaria jan-feb 2017

Paris maj 2017

Rhodos maj-juni 2017

Skiathos juli 2017

New York november 2017

Khao Lak, Thailand januari 2018

Dubai mars 2018

Kryssning i medelhavet april 2018

Turkiet augusti 2018

Och utöver det ett antal resor inom Sverige.

Nu fortsätter resan, våra resor och livet.

Nyligen kom jag hem från Helsingfors.

Härnäst kommer Los Angeles i november, Paris i december och New York i mars när det gäller utomlands.

Vi blandar och ger. Spahotell blandas med enkla stugor. Upptäckter i närområdet blandas med resor till andra sidan jorden. Hotellresort för vuxna blandas med airbnb. Oavsett hoppas jag du vill följa med och inspireras.

Sunprime C-lounge Alanya – a Travel diary

6 oktober, 2018

Efter en vädermässigt förvisso helt magisk sommar var det den 26:e augusti dags även för oss att ta lite semester. De senaste två åren har vi lagt upp ledigheten så. Vi har varit på plats på jobbet stora delar av sommaren när vi inte har barnen hos oss. För att sedan kunna resa andra delar av året. Och sommaren 2018 ska man inte klaga på att ha spenderat på våra nordliga breddgrader. Ändå var det ganska trevligt att veta att det väntade dryga 30 graders värme och lite avkoppling när vi närmade oss första höstmånaden. Valet föll på Turkiet och denna gången var vi så tillbaka hos ”vårt” Ving och Sunprime C-lounge Alanya.

Resan inleddes med en sen eftermiddagsflight. Det skapade utrymme för både morgonpackning och en massa härlig tid på Arlanda innan take off.

Resan inleddes med AMEX på Pontus

Min kära sambo har på senare tid gått och snöat in på poängintjänande och kort. Och det innebar att vi kunde glida in på Amex-loungen på Pontus in the air och avnjuta den godaste pastan jag kanske någonsin ätit. Vi är inte dom som rusar in till last call i vanliga fall och kommer mest troligt inte att vara det framöver heller. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag älskar atmosfären på flygplatsen. Förväntningarna och den ständiga rörelsen ligger i luften. Det är den känslan som gör att jag inte tvekar på att spendera fler timmar på flygplatsen än jag egentligen måste. I mitt tidigare lite mer flygrädda liv hjälpte tiden mig att lugna ner mig. Nu blir jag lugn av hela stället.

Nåväl. 17:25 eller i alla fall strax därefter lyfte Thomas Cooks A321 DK 822 från Stockholm Arlanda mot Antalya. Ifrån gaten hade vi magisk utsikt ut mot startbanan och det var en dramatisk himmel vi skulle styra kosan emot. Det resulterade i en inte allt för brant stigning. Istället stannade vi på låg höjd till de parerat åskovädret innan vi steg ytterligare upp i magiska molnkreationer.

Nära en väskfadäs

Vi landade 22:20 lokal tid i Turkiet och passerade passkontroller och immigration i ett rasande tempo. Resan hade kunnat börja ganska dåligt men tack och lov lyckades jag undvika detta. Det var första gången jag åkte med min nya rosa älskling och jag spanade noga efter den på bagagebandet men trodde nog att jag var ganska ensam om väskan. Som en av de absolut första väskorna uppenbarar sig min lilla pärla, men döm om min förvåning när en annan kvinna norpar väskan av bandet en bit bort.

Handlingskraftig som jag ändå är kände jag att jag ville kolla av läget lite extra. Och det visade sig att hon inte kollat av namnen på taggarna och väskan var min. Jag har en vana att klistra på de små extra streckkoderna på lite olika sidor på väskan och det är jag ganska ensam om så jag såg direkt att det var min väska, troligen trodde väl även hon att hon var ensam om sin väska. Det skulle till slut visa sig att det fanns tre likadana väskor på flighten och till nästa resa skall jag se till att märka upp den ännu bättre.

Transfer Antalaya – Alanya

En stund senare knatade vi ut mot transferbussarna. Transfern från Antalya till Alanya är ganska lång och tar normalt mellan två till tre timmar. Bor man på Sunprime som vi gjorde ingår alltid direkttransfer och inte bara det. För dagen var vi helt ensamma i vår lilla minibuss. Chauffören kan vi säga var en förare som tog för sig på vägarna. Och innan jag förlorade kampen mot sömnen vet jag att jag tänkte att ”överlever jag denna färden ska jag nog klara av att åka linbana upp till slottet i Alanya, det kan omöjligt vara farligare”.

Klockan hann bli ett lokal tid innan vi anlände till rummet och fick några timmars sömn.

Sunprime C-lounge i Oba

Sunprime C-lounge ligger en bit utanför Alanya i Oba. Hotellet är inte så stort och inte heller till enbart för skandinaviska charterturister. Positivt skulle säkert många säga. Inte lika positivt tycker jag och kanske också en av anledningarna till att jag inte fick riktigt den rätta känslan. På hotellet fanns naturligtvis mycket tyskar men även ryssar och polacker. Och under vår vistelse var det även ett turkiskt fotbollslag som övernattade. Det var alltså inte enbart semesterfirare som vi och jag tror att det var det som kändes av. Den ultimata semester och relax-känslan infann sig inte helt under veckan.

En annan effekt var att maten som fått skyhöga betyg i alla recensioner jag läst inte föll mig helt i smaken. Turkisk mat är annars en favorit, men här på hotellet kändes det som att den var anpassad till de tyska och eventuellt ryska gästerna och det var väl kanske inte därför jag åkte till Turkiet. Men nog med negativa åsikter och klagande.

Strandläge

Måndag morgon vaknade vi till en lite mer molnig och blåsig morgon men med en magisk utsikt från vår balkong. Med en känsla som nästan kunde liknas vid lättare jetlag blev det en riktigt lugn dag. Vi utforskade hotellets faciliteter, åt, låg i en solstol, drack öl, åt lite till och lyssnade på ljudbok. Ungefär så.

Sunprime C-lounge ligger precis bredvid havet men med en lite större bilväg mellan stranden och själva hotellet. Det har man löst smidigt med en gångtunnel. Och även att vi nu inte är några sanddyrkare så tog vi oss ner till stranden enkelt för lite fotografering flera dagar. Annars huserade vi mest vid poolen.

Tillgången till solstolar kunde man inte klaga på och man behövde inte vara uppe med tuppen för att få en plats utan kunde komma när som helst på dagen och få en bra plats.

Sunprime C-lounge med fokus på färg

Hotellet i sig är ganska, hur ska jag säga, spejsigt. Belysningen i rummet går att ställa in i olika färger enligt RGB-skalan, istället för de klassiska stör ej-skyltarna tände man små lampor vid dörren och det är stilrent och snyggt i gemensamhetsytorna.

Hamam och Starbucks

Dag nummer två inledde jag med två timmars hamam och massage. Och sedan bestämde vi oss för att ta en promenad in till Alanya stad när även tisdagen såg ut att bli lite mulen. Men innan vi var klara med promenaden hade solen kommit fram och islatten på Starbucks var välkommen om än felstavad. Ni kan numera kalla mig Konilela.

Varvet och Red tower

Promenaden till Alanya och besöket på just Starbucks var planerat – allt började i Dubai, men mer om det i ett annat inlägg. Efter iskaffe passade vi på att vara lite kulturella och besökte de äldre delarna av Alanya med muren, det gamla varvet och Red tower. Helt oplanerat men mycket lyckat. Många åker upp till slottet som ligger uppe på berget men kanske missar dessa delarna som också är väl värda ett besök. Alltsammans har anor sedan 1200-talet. Galet att det har stått där sedan dess. Skall du ta dig en tur upp i tornet så var beredd på många, höga och smala trappsteg. Men när de väl är gjorda kan du se fram emot en vidunderlig utsikt över stora delar av Alanya.

Vi fortsatte vår färd mot västra delarna av staden för att ta oss en titt på den där linbanan vi tänkte ta upp till slottet. Men också, för att beskåda den mycket populära Cleopatra beach innan vi haffade en taxi och tog oss hemåt mot hotellet.

Sunprime C-lounge efter mörkret fallit

Vilket är vårt hotell då? Tja kommer du efter mörkrets intåg kan du alltid kika efter detta.

Effektfullt utifrån, inte lika effektfullt inifrån om du känner för att sova lite tidigare en kväll. Och är det något jag är bra på när jag är på semester så är det att sova. Jag kanske inte är världsbäst på att slappna av och vila i vardagen men när det kommer till semester då kan jag sova hur mycket som helst. Jag går gärna och lägger mig tidigt, jag tar sovmorgon och är det ingen som hindrar mig så presterar jag även en och annan tantvil på dagtid.

En av oss tokdäckar

Onsdag morgon vaknade Andreas upp med feberkänning och genomförkyld. Och när jag säger genomförkyld så menar jag verkligen GENOMförkyld. Inte lite lätt snuvig. Nej då, inte alls. Efter att ha intagit frukost i restaurangen fick jag praktisera mina gamla servitris-kunskaper när jag balanserade med mig ett par tallrikar omelett och smörgås och frukt upp på rummet till min sjukling. Efter en förmiddag med lite mer tantvilande än även jag brukar prestera så spenderade jag sedan eftermiddagen själv vid poolen.

Den andre av oss hittar egna rutiner

De kommande dagarna hittade jag sedan lite av en egen rutin. Medan Andreas med en genomtäppt näsa och hostan från h-vetet hade svårt att njuta av 35-gradig värme och därmed spenderade ganska mycket tid på rummet. Tog jag mig efter frukost ner till min solstol. Lyssnade på ljudbok och tog ett förmiddagsdopp innan det var dags för 11-ölen och lite skugga innan lunch. Eftermiddagen spenderades sedan i ovan nämnda solstol ytterligare några timmar. Det enda som avbröt slappandet var ytterligare några dopp i poolen. Något glas vin och eftermiddags-mellis hos den lilla damen som satt och gjorde världens godaste bröd på beställning.

Framåt kvällningen packade jag sedan ihop mig och begav mig upp till min kära sambo som jag mest sett vid lunchen och något sporadiskt besök vid poolen. Balkongen inbjöd till ganska mysig avslutning på dagen.

Golden hour vid havet

Och när golden hour närmade sig brukade vi ta oss ner till havet för lite foto och film och sedan intog vi middag i den tyskinspirerade buffén.

Sådär löpte dagarna på med avbrott endast för en tur ut på torsdagens marknad. Och vet ni. Även att jag har lite att önska kring hotellet i sig och framför allt maten så måste jag säga att Andreas förkylning bidrog till exakt det där jag önskar mig av en solsemester. Exakt det där jag tror att jag skulle åstadkomma på en ensamsemester. Det vill säga total avkoppling. Samma rutin dag ut och dag in. Inga utfall vare sig åt höger eller vänster. Samma rutin, samma solstol, samma lugn. Självklart är jag ledsen för Andreas skull men han gjorde det bästa av sin situation och jag gjorde det bästa av min.

Enberi till vår räddning

På fredagskvällen hade vi dock fått nog av all-inclusivebuffén och Andreas hade letat upp ett ställe som fått goda betyg och bara låg en bit bort. Ett Italienskt ställe som skulle visa sig hade ljuvlig både pizza och pasta och dessutom världens bästa och trevligaste servitris. Enberi kan vi varmt rekommendera.

Linbanan i Alanya

Det närmade sig resans sista dag. Söndag morgon blev vi upphämtade tidigt och Andreas hade fokuserat hela veckan på att bli tillräckligt frisk till lördagen för att orka åka upp till slottet. En liten del i mig hade nog en förhoppning att han inte skulle orka för jag skall inte säga att jag såg fram emot linbanefärden efter att han inspekterat den några dagar tidigare. Men jag hoppades förgäves och i efterhand är jag mycket glad att han orkade och jag vågade.

Vi hade turen att få åka ensamma upp i en av vagnarna och även att mina ben skakade så kameran guppade så var det en hisnande vacker vy vi fick se och som förevigades. Väl uppe hände det som oftast sker när man spänt sig. När jag hoppade ur vagnen kom tårarna av lättnad när jag klarat det och när det var över. Nu skulle jag bara ner också. Men innan det gav vi oss på att se så mycket som möjligt av det gamla slottet och utsikten.

Trots de många meter vi redan tagit oss upp återstod många trappor innan man kom upp till de delar som vätte västerut och som skulle visa upp en av de vackrare solnedgångarna. Men Andreas täppta näsa satte stopp och höjdskillnaden visade sig tidigt. Efter att ha njutit av utsikten österut tog vi oss ner till linbanan igen och åkte neråt för att istället fånga solnedgången från Cleopatra beach. Och den går inte heller av för hackor, den ser ni smakprov på i den allra sista bilden i detta inlägg. Solnedgången från slottet kollar vi på en annan gång. Vi kommer säkerligen tillbaka.

På återseende Alanya

För vi gillade verkligen Alanya som stad och hittade flera mysiga hotell närmare själva stadskärnan som vi gärna testar på vid kommande besök.

Vi hann sedan äta en sista frukost innan vi och ett annat par hämtades upp för färden tillbaka till Antalya. Men innan dess fick vi med oss matsäck från min absoluta favorit-kock Mustafa. Mustafa (eller vår egen Super-Mario som vi kallade honom) hittade vi varje morgon bakom stekbordet tillverkandes världens bästa omeletter och ett och annat stekt ägg. Världens sötaste och innan vi sa hej då sista morgonen kom han med lite bröd i foliepaket för hemresan. Så fint.

En hemresa som krävde bubbel

När DK823 lyfte lite senare än planerade 13:00 hade jag hamnat mitt emellan min snörvlande sambo och vad som skulle visa sig vara en magsjuk dam. Vid första anblicken trodde jag att hon var åksjuk eller flygrädd och självklart är jag otroligt förstående för det. Jag talade lugnande med henne och försäkrade henne mellan kräkattackerna att det absolut inte gjorde något. Ända tills hon kläckte ur sig att det inte alls var någon rädsla eller åksjuka utan något som flugit på henne kvällen innan.

När hjulen lyfte från marken och den varma luften gjorde det till en ordentligt skakig färd upp bland molnen, när sambon snörvlade i högerörat och damen gjorde *ni-vet-vad* i vänsterörat, då avslutade jag semestern med att beställa Prosecco och längta efter nästa resa. Den som går av stapeln i början av november. Den som tar oss till Los Angeles i världens största passagerarplan, en Airbus 380.

Tack Ving, tack Turkiet, tack Alanya och tack Sunprime C-lounge. Vi kommer tillbaka fast kanske inte just till det hotellet.

Läs gärna fler av mina reseskildringar om du klickar dig vidare hit.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Jag har blivit en ”nobody”

29 augusti, 2018

För exakt ett år sedan idag klev jag både på och av ett plan inom loppet av några minuter. Vi skulle åka till Malaga några dagar som avslutning på sommaren. Och fast jag då och även i efterhand, hävdade att det inte hade så mycket med min flygrädsla att göra utan mer om att jag inte ville åka. Så får jag nog nu såhär ett år senare erkänna att just flygrädslan hade ett finger med i spelet.

Så vad hände sen? I inlägget här på bloggen som berättar om hur jag gick på ett plan till Malaga och landade i Malmö skrev jag att ”nu hade jag gjort det och det skulle inte hända igen”. För visst hade jag även tidigare tänkt tanken att jag alltid kan hoppa av. Ända fram till flygvärdinnorna stänger dörren har möjligheten funnits och det har lugnat mig lite. Men jag har ju inte gjort verklighet av mina funderingar. Förrän den 29 augusti 2017.

Det finns de i min omgivning som har hyllat mitt beslut. Som har klappat mig på axeln och sagt att det var bra gjort att jag följde mitt hjärta. Men det fanns nog också de som tänkte att det slagit över lite. De som tänkte att jag gått för långt. De som trodde att jag aldrig mer skulle våga. Som att inte våga hoppa upp på hästen igen efter att man blivit avkastad.

Ett år senare firar jag med att ha blivit en ”nobody” i Turkiet.

I söndags klev jag på planet och för första gången hade ingen i kabinen koll på att hon på 15 E behövde de titta till lite extra. För första gången log jag mot personalen som hälsade oss välkommen in i planet. Jag gick inte rödgråten och hulkande förbi med panik i ögonen. För första gången rabblade jag inte mitt mantra om och om igen när motorerna varvade upp. Jag nöjde mig med att säga det en gång. Sedan fokuserade jag på att titta ut på omgivningarna som för dagen var ganska dramatiska med ett åskoväder söder om Arlanda. Jag var en nobody. Som vem som helst av de andra passagerna. Inte hon den flygrädda med panikångest som hyperventilerade vid minsta ristning.

Jag kan utan att ljuga kalla mig helt botad från min flygrädsla.

Vare sig en försening till följd av en trasig stol som tidigare hade kunnat få mig att se det som ett tecken på att nog säkert något mer var fel på planet. Eller en himmel svartare än natten att lyfta emot fick mig att känna mig det minsta rädd. Istället njöt jag av de magiska vyerna vi lyfte in i och som ni ser en skymt av på bilden här ovan.

Ett år senare har jag trotsat min flygrädsla och överbevisat många som säkert trodde att jag aldrig skulle våga, och även mig själv, och besökt både New York, Thailand, Dubai, Barcelona och nu Turkiet. I november ska jag få flyga i världens största passagerarflygplan, en Airbus 380, till Los Angeles. Och i december åker jag ensam till Paris några dagar för att skriva, äta croissanter och dricka rödvin.

Planerna för 2019 och 2020 års resor har redan påbörjats men är ännu i sin linda. Jag ska se resten av världen som en ”nobody”.

Läs också fler inlägg om flygrädslan och hur jag har arbetat med den.

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Där jag ser mig själv bli gammal

20 juli, 2018

Vårt första möte var i mars 2013. Jag åkte på utbildning förlagd på Sigtunastiftelsen. Och trots att det var mörkt, kallt och blåsigt så blev jag hejdlöst förälskad i den lilla staden. De små gränderna med kullerstenar, de pittoreska husen, historiens vingslag och närheten till vatten. Kanske var det en liten påminnelse om Karlskrona? Eller är det bara en sådan liten pärla man älskar vid första ögonkastet. Kanske är det en stad som gjord för att se mig själv bli gammal.

Det tog ganska många år mellan den där marsdagen 2013 och mitt nästa besök. Jag är lite osäker på när det var men vi svängde mitt i högsommaren förbi på väg hem från Arlanda efter en av våra flightspottingturer. Eftersom det var mitt i semestern var det knökfullt var vi än vände oss och med begränsat med tid så lämnade vi ganska snabbt och jag lovade mig själv att återvända.

I maj i år, efter att jag avslutat firandet av Fias fyrtioårsdag på Saltsjöbaden, hämtade Andreas upp mig för en liten tur till Arlanda och på vägen hem stannade vi åter till i Sigtuna.

Det var maj och högsommarvärme

Men alldeles lagom med folk. Vi spatserade runt i de små gränderna och bara njöt!

När barnen är stora och kanske även de flyttat från Linköping, då är det i Sigtuna jag ska bo. Det är där jag ska bli gammal. Jag känner det så instinktivt.

Men innan dess tänker jag återvända. För mig själv för att skriva och tillsammans med Andreas och de små för att semestra. Detta är en pärla man inte får missa.

Läs också andra inlägg om resmål i Sverige

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Radisson Blu hotel Malmö – en hotellrecension

11 juli, 2018

Malmö har blivit en riktig favorit för oss och jag kan inte tänka mig en sommar utan besök. Så i helgen var det dags. Jag började känna av en strejkande hals några dagar innan resan men valde att ignorera den känslan eftersom jag så hjärtans gärna ville kunna åka. Det hann bli lite nytt, lite gammalt och lite saknat på resan. Och besök på ett nytt hotell. Radison Blu Hotel Malmö.

Vi startade från Linköping strax efter lunch på fredagen och medan jag satt bredvid och jobbade (!) så körde Andreas hela vägen ner.

Med anledning av min sambos nyvunna intresse för eller ska jag kanske säga nyvunna mani kring kort och poäng. Så skulle vi denna gången testa ett nytt hotell – Radisson Blu hotel – i kvarteret St Gertrud mittemellan Caroli och Drottningtorget. Jag lär nog få anledning att återkomma kring poängen och korten men denna gången fokuserar vi helt på vår Malmö-helg.

Radisson Blu hotel Malmö

Radisson Blu är en kvarleva från när det var SAS egen hotellkedja och vissa saker lever kvar i väggarna. Det känns verkligen som ett businesshotell anpassat till affärsresenären.

Andreas hade dagarna innan avresa i sann travlehackerstil nosat upp att rummet blivit billigare och billigare ju närmare inpå ankomsten vi kom och kunde därmed spara in några hundralappar till oss bara genom att boka om rummet. Det värmer mitt småländska sparsamma hjärta.

Vi bodde i rum 656. Jag är lite osäker på vilken kategori rummet hamnar under men det går inte att säga annat än att det var stort.

Radisson Blu Hotel Malmö — Rymligt var ordet för rummet.

Granne med fantastiska St Gertruds

Måste också få tipsa om detta ställe. Rakt över gatan ligger St Gertruds som har vansinnigt mysiga afterworks med buffé om andan faller på. Jordens mysigaste innergård och även mysiga lokaler inomhus om vädret skulle svika.

Direkt efter att vi gjort oss hemmastadda traskade vi iväg den korta biten ner till vårt favorithak. Malmö live och baren 25 våningar upp. Vi har varit där förr och jag minns att mitt första besök kantades av stark yrsel och illamående innan jag lugnade mig något och kunde njuta av utsikten.

Numera kan jag tack och lov njuta direkt och det blev ett eller två glas cava, deras ljuvliga mandlar och ett magiskt vackert Öresund.

Trötta efter alla timmarna i bil orkade vi sedan i vanlig ordning inte riktigt göra oss till för att gå till något fancy ställe för käk utan bokade istället bord på Pinchos. I Malmö var det första gången för mig. Har bara testat Linköpingsrestaurangen tidigare. I Malmö ligger Pinchos i Wallmans gamla lokaler och de är ju såklart som klippta och skurna för Pinchos konceptet.

På Pinchos – vi och Jehovas vittnen

I restaurangen huserade vi och resten var Jehovas vittnen helgen till ära. Den årliga sammankomsten hölls nämligen i Malmö arena och med nästan 10 000 besökare blir man lätt i minoritet. Förr mig som har ett förflutet i församlingen var det lite av en inte helt välkommen deja vu. Jag har inget problem med församlingen i sig. Jag kanske inte håller med i alla deras åsikter men har inte heller något agg till dem. Men att i ett nafs kastas drryga 25 år tillbaks i tiden till alla minnen var jag inte helt förberedd på. Vem vet, det kanske blir ett annat inlägg av bara det om jag känner att jag behöver det.

En hallonlakritsdrink och favorit-tapasen senare anlände vi ganska tidigt tillbaka till hotellet för en god natts sömn innan resans kanske viktigaste event.

Frukostkaoset

I hissen satt skyltar som vittnade om att ju tidigare du valde att besöka frukosten, desto mindre trängsel skulle upplevas och vi är inte nödbedda. Frukosten är som jag sagt tidigare bland det viktigaste när man bor på hotell.

De där gröna gula och röda prickarna gällde dock inte när det var sammankomsthelg, det skulle vi bli varse den hårda vägen. För när vi klev ur hissen strax efter halv åtta kryllade det av folk. De allra flesta med den igenkännande namnbrickan på tröjan. Även hotellet var såklart fullt av vittnen som nu skulle få i sig frukost innan sammankomsten började för dagen.

Det blev inte den lugna och angenäma upplevelse vi kanske hoppats på men å andra sidan var inte heller frukosten bland de bättre. Vi valde ändå att ge den en andra chans på söndagen och stoppade i oss det nödvändiga innan vårt nästa event. Och det var inte vilket som helst utan klippning. av världens bästa Mis. Hemma från Oman några månader och då får hon gärna saxen i min kalufs. Det var en välkommen stund av uppdatering på det senaste toppat med en ny frisyr.

Dagen fortsatte sedan med lite shopping på Emporia och tillhörande lunch på Vapiano – och om man nu väljer att luncha bredvid arenan får man skylla sig själv att man får samsas om platsen med vittnena ännu en gång.

Story hotel takbar

Shoppandet tog på krafterna och efter shoppingen tog jag mig en powernap samtidigt som Sverige började sin match mot England. Om matchen mot Tyskland var en nervpärs vet jag inte vad jag ska kalla denna. Jag är helt enkelt inte bra på att kolla på avgörande fotbollsmatcher. Jag är bättre på att bara få veta hur det gick.

En powernap senare och minimalt med piff begav vi oss sedan mot Story hotel i hamnen. Ett hotell som vad jag förstått riktar sig mot affärsresenären och bland annat har rum att boka som kontor. Nu var det inte hotellet vi skulle besöka utan den takbar som finns uppe på taket. Ta hissen högst upp, minns inte om det möjligen var fjortonde våningen, passera restaurangen Kasai in the sky och njut av utsikt över hela Malmös skyline och Öresund. Fantastiskt härligt! Inte lika högt som Malmö Live men underbart avnjuta ett glas bubbel under bar himmel.

Kasai in the sky Malmö — Ingången till Kasai in the sky

Story hotel Malmö — Vacker vy in emot Malmö

Kvällen blev kanske sedan inte helt som vi tänkt oss. Sverige förlorade och åkte ur VM, vi väntade lite för länge med att bestämma var vi skulle äta och för att inte bli ”hangry” tog vi ett gammalt beprövat alternativ. Café Gustaf Adolf som serverar Andreas absoluta favoritplanka. Gissa vilka mer som valde just det stället? Ja ni har nog listat ut det.

Maten dröjde två timmar och var vi inte hangry innan så var det när att vi blev det. Men de räddade upp situationen och gav 30 procent på hela notan så det var ganska nöjda Linköpingsbor som trillade i säng någon gång runt elva på lördagskvällen.

Söndagsfrukost i stillhet

Söndagsfrukosten blev sedan en något trevligare historia när vi valde att planera in vår närvaro utifrån schemat för sammankomsten. Innehållet på frukosten lämnar fortfarande lite att önska men när atmosfären och lugnet lagt sig kan jag ändå ge den en svag trea.

Lite shopping och lunch senare satte vi oss sedan i bilen och begav oss hemåt. Utöver att Burger king inte finns i Örkelljunga, att Burger king i Markaryd inte tog kort den dagen och att jag därmed fick vänta till Värnamo innan jag fick min hett eftertraktade Oreo-mint-shake och att vi sedan hamnade i en dryg timmes bilkö efter Jönköping på grund av brorenovering – utöver det så gick även hemresan ganska smärtfritt.

Gillade du detta inlägget? Vill du läsa mer om mina resor? Då kan du läsa alla mina övriga reseskildringar här.

Omslagsbilden visar interiör i frukosten och restaurang på Radisson Blu hotel Malmö. Ett av Malmös äldsta korsvirkeshus. Thottska huset.

Den om midsommar

23 juni, 2018

Det var detta med högtider.
Vi hade en liten diskussion om det häromdagen.
Midsommar.
Jag drar mig till minnes mina egna midsommaraftnar. Och så blev det en text. Den om midsommar.

Under gymnasietiden och åren därefter firade jag med vänner i en stuga i Holmsjö. Det blev en tradition jag kan tänka på än idag.
Under många år spenderade vi sedan midsommar hos J´s pappa i Kisa.
Men det finns också flera midsommaraftnar av alternativ karaktär.

Den om midsommar. Midsommarafton 2000.

Efter att ha kört Fia till sitt firande rattade jag bilen mot Maxi där det inhandlades diverse. Vi hade bott i vår lägenhet sedan årsskiftet men med vårt jobbtempo var lyan långt ifrån färdig. Målet var att få allt klart till jag skulle hämta hem Fia någon dag senare. Och jag lyckades. Midsommaraftonskvällen spenderades sen med en kebabtallrik från Michels i soffan framför ett avsnitt vänner.

Den om midsommar. Midsommar 2015.

Efter separation, flytt och en åskknall värd ett nedslag när jag träffade Andreas bestämde vi att fira vår första midsommar tillsammans. Då jag ursprungligen hade helt andra planer fanns inget av det traditionella handlat. Det blev istället tacos och rödvin. Det var ju trots allt fredag.

Den om midsommar. Midsommar 2017.

På samma tema som ovan men med lite extra krydda firades midsommar ännu en gång med tacos och rödvin men denna gången i en röd liten stuga precis bredvid 01L/19R, Arlandas längsta landningsbana.

Flödet igår fylldes av snapsflaskor, gräddtårtor toppade med jordgubbar, midsommarstänger och blomkransar. Och alla klagade på eller skrev om vädret. Midsommarvädret. Det vi alla känner så väl till. Snålblåst och regn.

Det är långt ifrån alla som firar påsk och fler och fler svenskar flyr julen och åker till solen. Nyår tenderar i vårt stressade samhälle få mindre och mindre plats. Det är helt enkelt inte inne att anordna lyxmiddagar och bygga på stressen ännu mer innan den ens hunnit försvinna efter julen.

Men midsommar. Det ska firas.

Jag tror att det är mer drömmen om midsommar än själva midsommar vi firar.

Drömmen om det perfekta vädret, den gröna gräsmattan och den röda lilla stugan med vita knutar kombinerad med en skir sommardröm till klänning och kransen i håret. En midsommar vi inte har sett på många år. Vi toppar sedan med de sju sorters blommorna som ska läggas under kudden för att drömma om den du ska gifta dig med. Kanske borde vi just där inse att vi år efter år försöker uppnå det omöjliga.

En gång har jag plockat sju sorters blommor och lagt under kudden.

Den natten vaknade jag med täppt näsa och större svårigheter att andas.

Igår firade jag med storstädning, därefter åkte jag ner till min dotter som spenderade midsommar hos sin andra mamma. Men frisyren fick jag äran att fixa. Sedan hann jag precis klippa hela gräsmattan innan ösregnet kom. Därmed kändes det inte helt fel att bränna på stekpannan för lite tacomys. Det var ju trots allt fredag.

Följa gärna Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer bilder och tankar. Tack för att du läser mina tankar.

Yasuragi Stockholm – eller att överraska en 32-åring

9 juni, 2018

Söndagen den 27 maj fyllde min kära sambo 32. Det var längesedan nu som jag hittade på någon överraskning så jag tyckte att det var dags. Jag älskar verkligen överraskningar. Framför allt när det är jag som överraskar någon annan. Jag passade på att fråga om han ville gå ut och käka nåt på kvällen men annars var planen för dagen att bara vara hemma och njuta av solen och värmen. Trodde han. Föga visste han att vi skulle spendera dagen på Yasuragi.

Vi har kommit över stadiet att vi låtsas-sover men eftersom jag hade lite tider att passa så satte jag larmet på morgonen och gick upp och gjorde en enkel liten frukost. Kaffe och en mycket liten macka tillsammans med ett litet brev som talade om att han hade ungefär en timme på sig att packa en väska. Viktigt att ta med var tandborste, tandkräm och lite extra ombyte. Lagom med information för att han skulle förstå att vi skulle spendera natten på annat håll än hemma.

Hans absolut första kommentar när han läst brevet var:

– Då kommer inte jag att få köra va?

Det är alltid Andreas som kör så det var det han funderade mest över.

En liten undanmanöver

Runt niosnåret satte vi oss i bilen och åkte men det var ännu inte dags att åka den längre sträckan. För att förvirra ytterligare körde jag en annan väg in till stan än normalt och som om vi skulle ut på E4:an. Döm om förvåningen när vi istället för att svänga ut på motorvägen kör in mot stan och parkerar i det vanliga parkeringshuset. För innan vi drog vidare skulle vi äta frukostbuffé på Scandic city.

Vi är inga långätare och kommer nog aldrig att bli så en stund senare satte vi oss åter i bilen och åkte mot Yasuragi i Stockholm. Men detta var ännu hemligt för födelsedagsbarnet.

Vi närmade oss Stockholm och jag fick sätta på GPS:en. Ungefär då såg jag en liten orosrynka över Andreas ögonbryn. Han hade nog trott att vi skulle till något ställe vi varit förr. Och när vi körde genom Orminge centrum var till och med jag lite fundersam på om vi verkligen kommit rätt. Det ligger lite udda men när man väl kommer fram är man i himmelriket. Detta var första besöket för oss båda men garanterat inte sista.

Yasuragi – överreklamerat eller inte?

Jag var lite fundersam på om det var så fantastiskt som man hört om eller om det levde på ett gott rykte. Svaret: Det var helt makalöst.

Det råder mobilförbud i stora delar av bad och själva spaanläggningen vilket jag definitivt respekterade så det blir tyvärr inga bilder därifrån.

Vi började med lunch och valde båda sushi, vad annars liksom.

Efter en promenad i omgivningarna slog vi oss sedan ner i utegymmet med lite bubbel och bär och bara njöt av lugnet.

Incheckning var det sedan klockan 15:30 och jag hade uppgraderat oss till ett rum i japansk stil med låg säng och bord. Och jag blev helt förälskade i detta rum och bad.

Utöver ett supermysigt rum fick vi också en magisk utsikt över Stockholms skärgård.

En av de lite speciella sakerna med Yasuragi är att man uppmanas att bära sin Yukata, den bomullsrock man får, under hela vistelsen. Både yukatan och badkläder får man när man kommer och de får man sedan också behålla när man åker därifrån. Tofflor får man låna. Syftet sägs vara att alla skall vara lika. Och det är verkligen en speciell känsla framför allt vid kvällens middag när man går upp till restaurangen i sin rock. Det finns något magiskt avslappnat över det. Och sedan ser det ju ganska roligt ut när alla sitter i likadana kläder.

In love with a badrock på Yasuragi

2018-05-27 15.56.03 — In love with a badrock

Efter att ha testat på alla olika bad, avslappningsrummet och de galet sköna solbäddarna var det ganska snart dags att förbereda sig för middag och det var ju ganska enkelt då det inte krävdes så mycket piff. Torra badkläder under rocken och sen var man good to go.

Vi började med en drink innan maten och beställde varsin Basil cocojito. Oh my god!!! Jag är inte någon drinkälskare egentligen men denna var sjukt god, googlar recept för fulla muggar för att se om vi kan göra den här hemma.

Middagen bestod likt den på Skansen i Båstad av olika alternativ som vi kunde kombinera ihop själva. Det blev gös till huvudrätt och chokladkaka till efterrätt men bäst av allt var ändå dumplingsen till förrätt.

Det tar på krafterna att vara på spa. Lika avkopplande som det är, lika trött blir man.

Grattis ännu än gång älskling. Fyll år snart igen så jag får hitta på ännu mer roliga överraskningar.

Boka Ysauragi

Visste du att Ysauragi ingår i Strawberry (f.d Nordic Choice)? Jo då, detta är ett av deras fristående hotell vilket innebär att du både kan boka för poäng, tjäna poäng när du bor är och även använda presentkort från hotellkedjan här. För bokning via Strawberry tittar du in här. (Annonslänk)

Från flygrädd till flygnörd

8 juni, 2018

Nedanstående texter är hämtade från de blogginlägg jag skrivit efter de resor vi gjort de senaste två åren.

Maj/Juni 2016 Rhodos

Andreas fick dras med ett psykiskt vrak de första två timmarna av resan. Starten som tidigare har varit en av de saker jag inte brytt mig så mycket om var vidrig och varje liten skakning i planet gjorde mig mer livrädd än jag trodde var möjligt.

Jan/Feb 2017 Gran Canaria

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart.

Maj/Juni 2017 Rhodos

Nervositeten inför flygningen som kommit allt senare de senaste gångerna hade ännu inte infunnit sig när vi satte oss på shuttle-bussen mot terminalen och den lyste fortsatt med sin frånvaro både vid incheckning av bagage och säkerhetskontroll. Rutinfasta som vi är krävs det en liten okulärbesiktning av flygplanet innan vi sätter oss ner för den obligatoriska ölen/vinet. Vid gaten hör jag plötsligt
– Heeeej, går det bättre att flyga nu?

Orden kommer från kvinnan i ett av de få sällskap som hunnit till gaten lika tidigt som oss. Jag letar i minnet och kommer fram till att vi sågs senast vid vår resa till Rhodos förra året. Då har man banne mig gjort sig känd för att vara flygrädd när man ett år senare blir igenkänd av den anledningen.

Juli 2017 Skiathos

Trots en så lugn och orädd resa hem från Rhodos för bara några veckor sedan kände jag tidigt att jag inte hade full koll på känslorna inför denna resa och jag valde att prata med en av flygvärdinnorna innan vi lyfte. Det hjälper mig verkligen. Att få småprata lite. Vi kan egentligen skippa snacket om att det är farligare att åka bil, att piloterna också har barn hemma som de vill komma hem till och att turbulensen är som när man åker på båt på vågorna. För mig hjälper det att få veta att detta är deras jobb precis som jag har mitt. Att istället för att skriva in möten med olika leverantörer i kalendern skriver de in Sardinien, Skiathos eller kanske Los Angeles i sin.

November 2017 New York

Med bagaget incheckat och säkerhetskontrollen avklarad begav vi oss mot gaten. Ungefär halvvägs kom det stora brytet och jag ska vara helt ärlig och erkänna att jag under en kort stund trodde att Eva-Lena skulle få åka till New York själv. Men – jag tog mig i kragen. På riktigt. Tog mig i kragen. Och så gick vi.

Januari/Februari 2018 Thailand

Telefonen är full med bilder på flygplansvingar. För är det något jag älskar lika mycket som jag i alla fall tidigare ogillade att flyga så är det att ta bilder på utsikten ovan molnen.

Mars 2018 Dubai

Som brukligt är fylldes telefonen med bilder som denna. [Bild på flygplansvinge]. Men tvärtemot tidigare gånger tog jag inte dessa bilder under starka panik-känslor. Peppar, peppar, men det kan vara så att jag i det närmaste är botad från min flygrädsla. Men mer om det i ett alldeles eget inlägg.

April 2018 Medelhavskryssning

Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.

Man behöver inte vara raketforskare för att se ett tydligt mönster. Och även om det vore att jinxa det big time att säga att jag är botad från min flygrädsla så vill jag nog ändå sträcka mig till att säga att jag har kommit en mycket bra bit på vägen.Så hur har jag gjort då för att gå från i det närmaste maniskt rädd för att flyga till snudd på flygnörd? Vi kan väl börja med att konstatera att jag inte säkert vet exakt när min flygrädsla började. Det kom innan barnen så det var inte i samband med det. Jag tror att det var vid en resa till Mallis i juni 2008 men jag ska ändå låta det vara osagt.

Symptomen har kunnat se ut som följer

Ett dygn innan själva avfärd går jag in i mitt skal och kan inte tänka på något annat än att jag skall flyga. Är ganska otrevlig och fåordig (och ja, det är ganska onormalt för att vara jag).
Några timmar innan börjar benen krampa och jag spänner hela kroppen konstant.
Jag behöver följa rutiner. Sitta på samma restaurang, dricka samma vin och så vidare.
Jag blir tok-kissnödig tre sekunder efter att jag har varit på toa och springer i skytteltrafik.
Jag hyperventilerar och gråter i avgångshallen innan jag ska gå in och spanar efter tilltänkta flygplanskapare alternativt en mindre pålitlig pilot.
På väg ner mot planet måste jag ta bilder.
Och när motorerna drar igång och planet accelererar på startbanan rabblar jag barnens namn och hur mycket jag älskar dem och när vi ska ses igen och vad vi ska göra då.

Och så när vi ska åka nästa gång så är det samma sak igen. Vid resan till Gran Canaria var det till och med så illa att jag fick en black-out i samma sekund jag klev på planet. Jag minns att jag är i gången på väg in och nästa sak jag minns är att jag sitter på min plats och dörrarna är stängda.

2016-05-29 09.05.48 — Skakig och rödgråten på väg till Rhodos 2016

Ändå har jag alltid bokat en ny resa, för jag vill ju uppleva nya platser och nya saker. Jag vet inte hur många som genom åren har försökt förklara att det är farligare att åka bil och att piloterna har också familj där hemma som de vill komma hem till och hade det varit det minsta farligt så hade ju ingen velat bli vare sig pilot eller flygvärdinna.

Flygrädslokurstipsen har haglat

Och råden om diverse flygrädslokurser har haglat i parti och minut. Jag har inte känt att jag behöver dem. Och en av anledningarna till det är att jag faktiskt redan vet ganska mycket om hur det fungerar. Jag har istället attackerat min rädsla på andra sätt som passar mig bättre.Jag följer en mängd piloter och flygvärdinnor på Instagram. Att se att deras vardag, om än inte 9 till 5, består av flygningar till Kiruna, Los Angeles, Ängelholm och Bangkok när min fylls med veckoavstämningar, driftmöten och projektmöten har lugnat mig. Det är deras vardag precis som min är min. Jag kan inte förklara vad det är i detta som lugnar mig, men det normaliserar det på något sätt.

Jag har lyssnat på Flygvärdinnepodden. Två flygvärdinnor på SAS som poddade. Tyvärr gör de inte det längre men hoppet lever vidare att de kommer tillbaka. De tog upp alla möjliga olika ämnen som lugnade och gav fakta med en stor nypa humor.

2017-07-02 10.23.06 — Vår fantastiska flygvärdinna på väg till Skiathos 2017. Som välkomnade oss ner på marken såhär. Varför fotot är suddigt? Troligen för att jag hulkgrät och fotade samtidigt.

Flygvärdinnorna

Jag har pratat med flygvärdinnor (och även piloter). Varje gång jag har gått på ett plan har jag gått fram och pratat med dem. Berättat att jag har varit rädd om det nu hade gått att missa. Fått ett namn på dem, fått höra lite om hur deras vecka ser ut och hur resan beräknas vara idag. De har alltid vetat var jag har suttit och haft extra koll. All personal jag har mött har varit fantastisk. Och det jag uppskattat mest av allt är ärlighet. Speciellt vid ett tillfälle. Och det är en av resorna jag inte nämner här ovan. Resan till Paris. Efter ett av otaliga toalettbesök tittar jag in i den bakre delen av planet och säger hej till flygvärdinnan där. Vi pratar lite och jag berättar att jag tycker att det är obehagligt, framförallt med turbulensen.

– Vet du vad, säger hon då, jag tycker inte heller att det är så himla kul med turbulens faktiskt. Men jag vill att du ska veta en sak. Oavsett vad vi tycker så är ett flygplan byggt för att klara turbulens. Det som kan vara farligt är om du inte sitter fastspänd eller som nu när jag har lite oordning här och inte allt är fastspänt. Det kan vara farligt. Men inget annat.Jag uppskattar verkligen ärligheten. Att man inte försöker prata omkring problemet. Det gör mig trygg.

Jag har lärt mig mer om de olika flygplanstyperna för att kunna lite mer och därmed känna mig lite tryggare.

Flightradar.

Jag har nästintill ett beroende av Flightradar. Appen där du ser alla flygplan i hela världen som är upp och flyger. Och det är inte lite plan. Jag kollar alltid upp plan jag ser hemifrån och kollar var de kommer ifrån och var de är på väg. Och så är appen oumbärlig när man…

Fligtspottar! Kanske det bästa av allt. Andreas introducerade mig tidigt för flightspotting och numera är jag minst lika fast som han. Vi är absolut inga proffs men vi gör det på vårt vis. Varsin brassestol, Andreas med kameran (som inte är någon värsting på något sätt) och jag med telefonen som fungerar som både kamera och koll på vilka plan som är i antågande via ovan nämnda app.

Det är så otroligt fascinerande att se dessa kolosser landa på så nära håll som det går att komma exempelvis på Arlanda.

Och sommaren 2017 när vi var på Skiathos passade vi såklart på att kika lite på deras riktigt coola flygplats där man kommer extremt nära. Och det är väl här någonstans jag börjar närma mig lite av en flygnörd även om jag är långt ifrån de som kan varenda detalj på varenda flygplanstyp.

Framför allt har jag flugit

Men framför allt så har jag flugit. Jag har ingen aning om hur många mil det har blivit men mellan maj 2017 och april 2018 har jag flugit tur och retur till Paris, Rhodos, Skiathos, New York, Phuket, Dubai och Barcelona. Ofattbara sju resor på tolv månader. Det har inte varit en gratis terapi. Men det har absolut varit värt det.

Jag har fortsatt respekt för att flyga men jag känner mig numera lugnt och trygg. Jag är inte längre orolig för olika ljud och flera av mina ”ticks” och tvångsbeteenden jag förr hade är nu helt borta. De har försvunnit utan att jag tänkt på det. Det sista jag ska jobba bort är rädslan för starten. För nu kan jag faktiskt känna en längtan efter att flyga, och den känslan tänker jag behålla.

Fly safe!

Läs gärna andra inlägg jag skrivit om flightspotting här