Mitt bästa jag varje dag – om passion, drivkraft och vibe

Leendet sprider sig från öra till öra. Jag lyfter blicken uppåt som om jag skulle se himlen genom kontorstaket. Det är som om meningen jag just läst där på skärmen har gett svar på alla frågetecken. Så sänker jag blicken för att läsa vidare och leendet som tidigare tagit över mitt ansikte sprider sig genom kroppen som ett pirr och glädjerus när jag läser nästa mening.
Vad är det jag läst? Och vilka frågor har jag fått svar på?

Ibland är det mest naturliga, det vi liksom lever med dag ut och dag in, det vi behöver reflektera över för att få svar. De senaste dagarna har orden passion, drivkraft, magkänsla och vibe sökt mig från flera i sig oberoende håll och källor. De har fått landa och gro som ett ämne jag vill reflektera över. Jag har gett det en plats i mitt undermedvetna och som så många gånger förr så finns svaret rakt framför nästan ganska snart.

En känslomänniskas bekännelse

Jag är en känslomänniska. Och jag har nog ganska länge trott att alla är det. Men så är det ju inte alls. Men jag är det. En känslomänniska av stora mått. I det stora och det lilla. Jag kan gråta lika mycket som jag skrattar, kan gråta av glädje och skratta mitt i sorgen. Jag lever med känslor ständigt närvarande. En ny glass jag längtat efter att smaka omnämns ofta i enorma superlativ om den var god. Inte bara ett konstaterande om den var god eller inte. Nej hela registret.

Upplevelser uppfyller ofta hela mig på något märkligt sätt. Tårar kan trilla. Jag försvinner bort i ett ögonblick av total mållöshet. Det kan vara första gången jag såg Eiffeltornet. Lång borta i fjärran en grådisig majdag. Eller första gången jag såg en glimten av ett valven i Collosseum flera hundra meter bort i en gränd i Rom. Det kan vara solnedgången över Medelhavet eller stjärnhimlen beskådad från totalt mörker i Dubais öken. Men det kan också vara en filmscen. Den i senaste Mamma Mia-filmen till exempel. För att inte spoila något om du inte har sett den berättar jag inte mer. Eller kan det vara musik. Musik! Och inte bara en sort. Det handlar om känslan. Oavsett om det är Theoz, Celine Dion, Danny eller Sven-Ingvars. Rätt låt ger exakt den där känslan. Känslan av att allt är möjligt.

Har jag gått bort mig nu? Gått bort mig i diskussionen om vad det var som fick leendet att sprida sig där på kontoret. Både ja och nej.

Att skapa en vibe á la Sara Rönne

Det hela började med en Instastorie för några veckor sedan. Underbara Sara Rönne satte fingret precis på något som varit så självklart för mig men som jag aldrig egentligen reflekterat över. Eller i alla fall inte riktigt förstått. Hon var på väg på ett av sina äventyr. Denna gången med tåg och så la hon upp denna storyn.

Det där är så jag! Nu gillar jag förvisso att sortera kvitton, något vi kanske inte ska gå in närmare på, men jag har andra saker jag skulle kunna ange just där i stället. Och kanske är det därför jag också gillar att åka exempelvis tåg. Jag har också oftast en situationsanpassad to-do-lista. Och kaffe såklart. Ofta kan jag spara på saker som jag vet passar extra bra till just den där tågresan. Och därmed ser jag till och med fram emot det. Har jag något mindre kul göromål men sparar en bra pod till det tillfället då ser jag fram emot det fast jag egentligen inte gillar uppgiften. Och därmed gillar jag det mesta och ogillar inte mycket.

Min passion och drivkraft. Och är det samma sak?

Min passion och drivkraft då? Det där är svårt tycker jag. Är det samma sak? Måste det vara det eller är det tvärtom inte alls samma sak? En tidigare chef till mig, en person som är en stor inspirationskälla för mig, Harriet, reflekterade över det på ett av mina Facebookinlägg. Hon skrev. ”För mig är en drivkraft mer kopplad till personlighet och passion det kommer mera plötsligt och varar en viss tid.”

Jag försöker analysera mig själv. Jag har inget speciellt område jag brinner för. Har inte hittat hem i yogan eller funnit mig själv i löpningen. Drivkraften hittar jag inte i att göra karriär eller plocka hem bättre titlar till CV:t. Men jag återkommer hela tiden till en känsla. En känsla som infinner sig i kroppen när jag mår riktigt riktigt bra. Det är samma känsla som jag får av den där musiken jag nämnde tidigare, oavsett om det nu är Celine Dion eller Sven-Ingvars. Det är när när jag inte kan stoppa leendet. När pirret sprider sig. Ofta någonstans ifrån hjärt-trakten och vidare ut i kroppen. Det går som en fysisk rysning genom hela mig och leendet går just sådär från öra till öra. Och just i den där sekunden är ingenting omöjligt. Inget berg är för högt, inget problem för svårt.

Att skapa förutsättningen för mitt bästa jag – varje dag

Min passion, det som gör att jag mår riktigt riktigt bra är att skapa de allra bästa förutsättningarna för mig själv. Göra som Sara och skapa den vibe jag vet gör mig till mitt bästa jag. För en utomstående skulle det säkert kunna te sig som petitesser. Men för mig gör den vibe jag skapar till mig själv att jag mår så bra jag bara kan vid varje litet tillfälle. Och det skapar också min drivkraft. Min drivkraft att ständigt fortsätta skapa dessa möjligheter för mig själv.

Det är viktigt för mig att det inte enbart handlar om ouppnåeliga mål eller bara de stora händelserna i livet. Det ska handla lika mycket om vardag. Jag vill göra min vardag till min bästa vardag. Till en vardag jag trivs i och ser fram emot. Till en vardag där jag känner pirret. Där jag känner mig oövervinnerlig. Och där jag längtar till att få vakna nästa dag och vara mitt bästa jag.

Tänkte du nu tanken att vardag är vardag och den måste väl inte alltid vara så speciell? Varför inte, säger jag då? Vad är det som säger att vardagen inte ska vara den bästa vardagen. Det är ju dagarna som går som kallas livet.

Om orden på skärmen

Orden på skärmen framför mig. De där som fått mig att le från öra till öra. De kommer från en ganska ny bekantskap i bloggvärlden, Malin Lundskog. Och i sitt inlägg Måste du hitta din passion för att må bra, ett av de där som kommit i min väg och fått mig att fundera, skriver hon en lista på saker att fråga sig själv för att hitta sin egen passion. Det är när jag kommer till de sista frågorna som det liksom blir så självklart.

Om du inte behövde tänka på vuxenheter som att jobba, tjäna pengar, ta ansvar – vad hade du velat fylla dina dagar med då?

Det är då jag ler från öra till öra och lyfter blicken uppåt. För när jag ställer mig frågan på det sättet blir det självklart för mig. Det blev ett sådant där ögonblick av både pirr, drivkraft och passion när jag insåg det. Jag vill fylla mina dagar med glädje, med möjligheten att inspirera andra till att prioritera sin glädje och prioritera att ge sig själv förutsättningarna till att vid varje tillfälle bli sitt bästa jag, i vardag som äventyr. Och jag ler för att jag ser det så klart. Sedan sänker jag blicken och läser den sista frågan:

Och om du är riktigt ärligt med dig själv: vad får dig att le och känna att tiden står still? 

Jo exakt det jag just kände.

Tack alla som inspirerar mig att ge mig själv förutsättningen att vara mitt bästa jag. Hur gör du för att ge dig förutsättningen att vara ditt bästa DU!