Hur hamnade jag här?

När jag påbörjade texten i inlägget som heter Hemma, hemma & hemma, tänkte jag börja med orden ”Tro nu inte att jag har gått och blivit schizofren…” Nu gjorde jag inte det. Och självklart har jag inte blivit det. Schizofren alltså. Men mötet med mina tidigare hemstäder påkallar som så många gånger förr någon form av större funderingar, nästintill känslostormar. Och frågan hur hamnade jag här?

Jag uppmärksammar det främst när besöken infaller under någon form av längre ledighet så att min hjärna har möjlighet att fundera vidare kring livet i allmänhet även efter besöket. När jag nu dessutom hann med både Malmö OCH Karlskrona och utöver det gjorde ett snabbt nedslag i Emmaboda, det som egentligen borde vara min hemstad, så kan det hända att tankarna har gått över styr lite utöver det vanliga de senaste dagarna.

Att tappa sig själv

Jag får ibland känslan av att jag tappat en bit av mig själv på vägen. Men vilken bit och var kan jag inte riktigt svara på. Och då är det liksom bäst att sätta tankarna på pränt för att få ordning på dem.

Jag föddes i Kalmar en onsdageftermiddag i november 1977 och på bilden som inleder detta inlägg ser ni mig förevigad i armarna på min syster vid detta tillfälle. Mycket mer än så vet jag inte om det. De som hörde mitt första skrik, räknade mina fingrar och tår och kollade upp om det blev en Ylva eller Bruno (de namnen mina föräldrar hade tänkt ge mig egentligen, men det är en historia för sig) är döda sedan många år tillbaka och inte heller när de fanns kvar i jordelivet var blödiga berättelser om hur det var den där dagen jag föddes något som hörde till vanligheterna. Det jag vet är i alla fall att vi efter förlossning och BB åkte tillbaka hem till Emmaboda. Samhället jag bodde i fram till jag var sex och ett halvt år.

Jag har en del glasklara minnen från den tiden. Jag minns de bostäder vi bodde i, hur ICA-affären såg ut, macken där jag handlade mitt lördagsgodis och Jimmy i Järnvägskiosken som alltid bjöd på glass. Och så några kompisar från den där tiden såklart. Som Sandra till exempel. Hon, jag, två hopprep och ”Säg mig var du står” från Carolas Främling-album. Måtte jag aldrig bli känd, och måtte i så fall ingen hitta de där kassettbanden och inspelningarna.

Men det finns också mycket jag förträngt, minnen som min syster påminner mig om då och då. Saker jag bör bli påmind om men som hör till ett helt annat inlägg den dagen det passar.

Från Emmaboda till Vinslöv

Sommaren det året jag skulle fylla sju flyttade vi med buller och bång från Emmaboda till Vinslöv i norra Skåne. Mamma och pappa var skilda sedan något år tillbaka och det var jag och mamma som flyttade. Det var sista gången jag kunde adresseras post i Emmaboda. Många år senare flyttade mamma tillbaka och praktiskt nog bodde hon där när hon sedan hastigt gick bort år 2000. Jo praktiskt nog. Praktiskt för att jag då sju år senare inte hade två orter att besöka när jag skulle titta till både mammas och pappas gravar då och då – men allt för sällan.

Grundskoletiden i Vinslöv, Hässleholm och Asarum och ett första testår på gymnasiet i Karlshamn innan jag bestämde mig för vad jag ville göra på riktigt, de åren finns det mycket att säga om. Vi var ett tight sammanbundet team jag och mamma. Men snarare på hennes önskan än min egen. Jag följde henne i vått och torrt. Hon var en sökare och en trasig själ. Jag plockade ofta upp spillrorna efter ännu en besvikelse av någon sort och peppade henne att gå vidare. Peppade att orka upp ur sängen, peppade att inte gråta, peppade att inte ge upp. Jag styrde upp vardagen och hushållssysslorna så som en åttaåring kan göra. På bästa sätt utifrån förutsättningarna. Jag blev vuxen, något min mamma visade det sig senare när jag efter hennes död läste hennes dagböcker, aldrig blev.

Att missa skolavslutningen i nian

Det närmade sig skolavslutningen i nian försommaren 1993. Ett halvårs hårt slit för att återfå anständiga slutbetyg efter att vi varit tvungna att bryta upp och flytta från Hässleholm till Asarum mitt under det sista läsåret på grundskolan, började ta ut sin rätt. Den religiösa åskådning och den församlingstillhörighet som mamma sett till att ”vi” hade just då hade gjort det lite svårare för mig att komma in i den nya klassen. Trots att jag aldrig hade varit den där som hängt i det populära gänget hade jag ändå alltid varit accepterad. Det ändrades i och med flytten och det tillsammans med hårt arbete på hemmaplan, långa resdagar med skolbussen ut på landet och pluggandet resulterade så småningom i att jag aldrig orkade vara med på min skolavslutning i nian.

Inför hösten hade jag bestämt mig för att ta ett mellanår, läsa basämnen och testa på arbete inom de två områden jag trodde mig vilja jobba med och plugga vidare inom – restaurang och media. Jag skulle börja gymnasiet i Karlshamn och det krävde att jag gjorde något jag lovat mamma att aldrig göra. Flytta hemifrån. Jag var femton år på mitt sextonde och jag fick en egen liten lya på 25 kvadrat i Karlshamn. Jag var redo – det var inte mamma.

Att blir bortvald

Pappa hade genom åren funnits där i bakgrunden. Som en stöttepelare som jag visste fanns när jag behövde honom oavsett vad det gällde – men ändå i tysthet. Snyggt parerande mammas vansinnesutbrott om han var för närvarande. Nu klev han fram. Nu var det nämligen dags för mig att bli utsatt för mammas ilska och besvikelse. Detta var det hårdaste svek hon varit med om. Jag som alltid funnits där vid hennes sida, till och med jag hade förrått henne menade hon. Allt såklart bara i hennes egen fantasi och hennes egen verklighet. Inget var ju egentligen på riktigt i hennes värld. 

Hon valde de sista åren jag behövde en vårdnadshavare innan jag blev myndig att avsäga sig just det. Hon bad pappa ta över. Och han tog över. Hon avsade sig kontakten med mig helt. Skrev inte längre under meddelanden hon var tvungen att skriva till mig med ”mamma” och lade helt enkelt den tiden bakom sig.

En ny familj

Tillsammans med min pappa blev min syster och hennes familj min nya närmaste inre krets. Jag slog mig loss från den församling jag tillhörde. Jag upptäckte helt nya möjligheter och jag började leva.

Och kanske är det därför jag, när någon frågar mig var jag kommer ifrån säger Karlskrona. Ett år efter att jag flyttat hemifrån hade jag bestämt mig för vad jag ville göra. Jag skulle läsa media i Karlskrona. Jag hittade lägenhet och flyttade och därmed började det liv som jag anser är mitt.

Om man säger att man kommer från en stad, så som Karlskrona i mitt fall, får man ofta följdfrågor, särskilt från andra som också är från samma stad för att de ska kunna sätta personen i ett fack eller kanske hitta gemensamma bekanta.

Frågor som:

-Jaha, bor dina föräldrar kvar där? Vilken del av Karlskrona kommer du ifrån? Eller var gick du i högstadiet?

Mina svar på de frågorna är:

-Nej mina föräldrar har aldrig bott där. Jag flyttade till en lägenhet mitt i stan när jag var 16 och har därmed inte gått högstadiet i Karlskrona.

Min stad

Ändå är Karlskrona min stad. Den staden där jag skapade mig ett normalt liv om man får säga så. Och jag tror, om vi skulle jämföra, att jag är den som faktiskt får säga så. För innan detta var mitt liv allt annat än normalt.

Än idag är de människor som kom mig nära i Karlskrona några av de viktigaste i mitt liv, min bas. Människor jag inte träffar lika ofta längre främst på grund av avstånd men som jag aldrig skulle tveka att ringa om det knep och jag hoppas att de känner samma sak för mig. Fia, Lise, Micke, Bird, Stina, Hanna och Daniel. De närmaste på ett oförklarligt sätt. Men också så många fler. Ingen nämnd ingen glömd. De blev min nya familj eller kanske den familj jag aldrig haft. De som kände mig bäst. De som vet vad jag tänkte och ville. Vad jag brann för. De jag reste med inom Sverige och utomlands. De som var med i vardagen. De som tröstade när det var tungt, gladdes med mig när det var toppen och var arga för min skull när det behövdes.

Pappa

Pappa fanns återigen i bakgrunden vid min sida när jag behövde honom. Det var så vi båda var vana vid att ha det och det var så vi hade det tills den dagen han inte längre fanns. Han var inte och blev inte den personen som verkligen kände mig i vardagen. Ändå stod han mig så oerhört nära och är min förebild i så mycket. Mamma valde själv att aldrig återta den nära kontakten vi en gång haft och jag ska inte säga att det gjorde mig något alls. I februari 2000 gick hon hastigt och oväntat bort. Hon hade fyllt 65, jag hade fyllt 23 och mitt liv hade bara börjat när hennes slutade.

Hur det blev som det blev och hur hamnade jag här?

Jag har vid lite olika tillfällen – i lite kortare inlägg än vad detta tenderar att bli – reflekterat över hur jag hamnade där jag är idag och vad flytten från Karlskrona betytt för mig. För i augusti 2003, nio år efter att jag flyttade till Karlskrona, var mina saker återigen packade i lådor och på väg till en annan stad. Linköping.

I flera år efter flytten kände jag att jag levde i en parallell-värld. Jag undrade dagligen, hur hamnade jag här? Jag ville egentligen aldrig flytta till Linköping och jag saknade mitt Karlskrona, vännerna, havet och atmosfären något oerhört. Det resulterade i att jag valde att inte acklimatisera mig i den nya staden. Samtidigt som jag levde i min parallell-värld pågick det riktiga livet någon annanstans och jag hade bara tryckt på paus tills jag var tillbaka. Hur skulle jag då kunna veta att jag aldrig skulle komma tillbaka.

Jag har sträckt mig efter playknappen

Sedan dess har livet tagit mig vidare till både Halmstad, Malmö och Kalmar för att sedan återigen ta mig tillbaka till Linköping. I olika omgångar har jag trott mig komma fram till att det inte längre är en parallell-värld jag lever i. Jag har sträckt mig efter playknappen. Men kanske har jag inte riktigt nått eller vågat trycka. Kanske har jag inte tryckt än.

Den korta sejouren i Halmstad var resultatet av längtan bort från Linköping och längtan till havet. En fin tid som har sin egen speciella plats i historien om mitt liv. Men det är i Malmö jag för första gången på flera år känner att nog livet inte är på paus ändå. Malmö är alldeles för levande i sig för att livet ska kunna vara på paus.

I Malmö knyts ännu några vänskapsband för livslång tid med Helen, Maja och Pernilla. Flera bekantskaper görs med människor som inspirerat mig att våga och som är mina förebilder nu och forever, Bella och Thomas. I Malmö börjar vi försöken att blir föräldrar och i Malmö återfår jag en längtan efter att göra det jag alltid älskat. Skriva! Längtan väcks nog inte minst en februaridag 2007 när jag skriver mitt första blogginlägg på en helt annan blogg.

– Hörs vi inte så är allt bra

Bara tre dagar före det inlägget skrevs hade jag sagt farväl till pappa, något jag av någon anledning inte alls skriver om. Chockartat får jag på alla hjärtans dag 2007, mitt i brinnande arbete på regionhuset i Lund, samtalet från min pappas sambo. Pappa ligger på lasarettet i Kalmar. Han är sjuk. Mycket sjuk. Något jag inte har vetat om. Ett halvårs intensivt projektarbete på mitt nya arbete på Siemens för Region Skåne har uppslukat mig totalt men jag känner också att pappa inte ville att jag skulle veta att det var på väg mot slutet. Han som alltid avslutade varje möte med att säga:

– Hörs vi inte så vet vi att allt är bra.

Han var inte så förtjust i detta med långa och många telefonsamtal bara för att. Nu hade han själv inte hållit sitt löfte. Förmodligen med omsorg om mig. Han hade inte hört av sig – men allt var inte bra. Inte alls bra. Några timmar senare satt jag i bilen från Malmö till Kalmar utan att veta vad som väntade mig..

Någon annan än det som var min far

Jag mötte upp min bror som jag inte sett på flera år. Han berättade med några korta ord om läget. Men jag förstod fortfarande inte. I mötet med pappas läkare frågar jag vad de gör för att han ska bli bra igen. Då förstår min bror att jag inte har förstått.

Jag är så oförberedd på att möta det jag möter i salen där pappa några timmar senare tar sitt sista andetag. En skugga av den charmiga och resliga man som alltid i skjorta, kostym och sina älskade trätofflor tagit omgivningen med storm vart han än kommit. Jag skriker rakt ut och tårarna väller fram när jag ser min lilla pappa där i sängen. Ihopsjunken, vithårig och utan kontakt med omvärlden. Det tar en lång stund innan jag vågar närma mig denna främling som inte alls är den jag minns honom som. Jag tar min tid och när jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand märker jag hur ögongloberna rör sig snabbt från sida till sida bakom de stängda ögonlocken. Han öppnar dem, ser på mig – stint men innehållslöst och jag känner att han vet att jag är där.

Det var aldrig tal om att jag skulle stanna och vaka. Den tanken fanns inte i min värld. Jag vet att jag vände mig om och tittade en extra gång när jag lämnade salen och visste att jag aldrig mer skulle se honom i livet. Lite senare när min bror också åkt hem en kort stund, lämnade pappa oss för alltid. Jag vet att han ville ha det så. Han ville lämna ensam.

Åter till vardagen i 180

Jag återgick till min vardag. Förutom en begravning som stundande några veckor senare var allting som vanligt. Hektiskt projektarbete och arbetsveckor med långt över 60 timmar rapporterade var vardagsmat. Drygt ett år senare när projektet var slut, anställningen ändrat form och min arbetstid gått ner till de normala 40 timmarna per vecka hade jag dessutom hunnit ta tag i vikt och hälsa. Livet var ganska bra, på gränsen till perfekt. Det var då min värld rasade. Det var då jag plötsligt insåg att jag var alldeles ensam.

Trots att jag genom alla år alltid klarat mig själv insåg jag att nu fanns det inte ens någon som jag kunde kalla mamma eller pappa längre. Jag som alltid klarat mig själv hade nu inget annat val. Jag var ensam, alldeles ensam och väldigt väldigt sårbar. Det resulterade i en tid av panikångest och hypokondriska tankar som jag valt att berätta om redan tidigare här i bloggen. Många fina människor på vägen gjorde att jag sex år senare kunde sträcka mig så långt att jag kunde säga att jag kände mig frisk. Men då går jag händelserna i förväg lite.

Malmö blev Kalmar

Sensommaren 2009 lämnade vi vårt älskade Malmö och flyttade till Kalmar. Jag skulle förverkliga drömmen om att läsa till journalist. En dröm som jag av olika anledningar flera gånger tidigare lagt på hyllan men som nu blev alldeles sann. Tiden i Kalmar blev inte lika kort som den i Halmstad, men kortare än vad det var tänkt. Kalmar kändes litet efter vår tid i Malmö och när vi ganska snart efter flytten fick veta att ett litet hjärta bankade i J´s mage och att vi skulle bli tre började tankarna på framtiden att göra sig påminda.

Att Kalmartiden hade ett slut det visste vi redan. Och vi ville nu förkorta tiden där ytterligare. Om jag ville satsa på en karriär inom yrket jag nu utbildade mig till skulle en större stad bli vår nästa anhalt. Vi ville inte börja om ytterligare en gång i en helt ny stad och därmed var Stockholm och Göteborg uteslutet. Vi vill komma närmare Js familj och därmed var Malmö för långt bort. Ett och ett halvt år efter skolstart och bara halva tiden in i utbildningen hade vi bestämt oss, vi skulle återvända till Linköping och jag reflekterade över att jag nu för första gången efter otaliga antal flyttar under åren faktiskt flyttade tillbaka till en stad.

Tillbaka för första gången

Så kom det sig att vi en februaridag 2011 återvände med flyttlasset och vår nybildade lilla familj till östgötaslätten. Så kom det sig att jag insett att det troligen är här jag blir kvar. Med numera två små hjärtan som börjar rota sig i förskola och alldeles snart skola och med den andra mamman som också är rotad här. Med mängder med kusiner och sysslingar till de små så nära som bara ett par hus bort skulle jag aldrig vilja göra det min mamma gjorde så många gånger för mig, riva upp dem från en känd miljö och byta mot något nytt och okänt. Om inte mitt eller J´s liv kräver det såklart. Då är jag övertygad om att de små också skulle må bra så länge de är i vår närhet.

Istället pockar känslan av att känna sig hemma på allt oftare. Jag ser gamla bekanta vyer med nytt perspektiv. Jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid tanken på att det är detta som är mitt hem. Mitt riktiga liv. Jag har hittat tillbaka till den jag en gång var och lagt till den erfarenhet jag samlat på mig på vägen för att bli den jag är idag. Livet är inte vad det en gång var. Det är inte det jag lämnade och önskade komma tillbaka till. Livet är inte längre på paus. Jag når fram till play-knappen och jag har vågat trycka. Livet är nu!

Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration. 
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.