Tårar från himlen

Följ Lite mera rosa på Bloglovin

Det var september 2003, höstterminen skulle just börja. I D-huset på Linköpings universitet hade jag hittat fram till den sal där uppropet för ”Historia 1-20 poäng” skulle äga rum. Jag slog mig ner på golvet som de flesta andra. Några minuter senare öppnades dörren in till korridoren.

Jag tittade upp, våra blickar möttes och en livslång vänskap startade även om livslångt inte skulle bli så långt som vi önskade.

Ett drygt år senare skulle Sandra vara en av de svenskar som aldrig mer kom hem – en av dem som inte överlevde tsunamin annandag jul 2004.

När nyheten om flodvågen kablades ut över världen på morgonen den 26 december hade jag just kommit till jobbet. Bara några dagar tidigare hade vi på SMS (i vanlig ordning) diskuterat vem som vann melodifestivalen något av de klassiska åren på 90-talet. Jag satt i bilen på väg till Åmål och du satt på en restaurang i ditt paradis efter en arbetsdag på Fritidsresors Blue village. Kom hit, ta ett flyg, du kan bo hos mig skrev du. Absolut skrev jag. Jag ska kolla på det. Precis som jag skrev halvåret tidigare när du var på Kanarieöarna.

Det var det sista jag skrev till dig.

Det sista om jag inte räknar med orden som aldrig kom fram den där morgonen…

Thailand är stort. Jag viftade bort mina funderingar och skämdes nästan över att jag oroade mig över min vän. Oroade mig i onödan. Bara för att jag kände en person som var i Thailand just nu behövde jag inte överdriva när det fanns de som faktiskt var  drabbade. Men visst var det något bekant över namnet Khao Lak. Fast å andra sidan låter ju allt likadant där borta.

Jag var så övertygad om att jag skulle få svar på mitt meddelande. Jag var övertygad om att få se dig på ett av de där inslagen som rullade i de extrainsatta nyhetssändningarna. Jag var inte beredd på att få höra ditt namn bland de som saknades.

Under det dryga halvår vi fick tillsammans hann vi avhandla mer än vad jag hunnit med de flesta. Vi delade det innersta och det mest ytliga. Drömde och ältade.

Du älskade livet, du älskade musiken. Och du älskade att resa. Lika mycket som du älskade det – lika rädd var du för att flyga. Varje gång du skulle åka lovade du att aldrig mer åka bara du inte störtade just den gången.

Din bild skulle komma att finnas på den där kvällstidningens förstasida, men under rubriken SAKNAD.

Livet med dig min vän, blev aldrig trist. Vardagen blev en fest. Oavsett om vi åt tacopizza och kollade på Vänner, hade melodifestivalsmaraton eller mindes någon udda och lite galen musik som troligen bara vi någonsin hört.

Dina små egenheter sitter fast i minnet.  Alltid på språng. Du kom farande med sjalen som en mantel efter dig och med tygväskan dinglandes på höften. Jag ser framför mig hur du knappar på din vinröda Ericsson på ditt eget speciella sätt – med båda tummarna på de små små knapparna –  för att författa ett SMS till en av de många som du hade i ditt hjärta och som älskade dig helhjärtat tillbaka. Alla kaffekoppar jag fick fixa till dig i automaten för att du hade fobi för att stoppa i mynten om automaten skulle vara sönder och det inte skulle funka. Det finns ett bord på vårt fik där jag aldrig skulle sätta mig ensam. Ett bord som är vigt för dig och mig. Din innerliga omsorg om din omgivning. Din förmåga att fråga och bry dig om.

Jag kan inte minnas när jag började söka efter information.
Jag kan inte minnas hur jag hittade numret till din moster. Jag kan inte minnas när jag fick de första definitiva beskeden. Men jag minns när jag första gången hörde att du var saknad.
Jag har tänkt alla de förbjudna tankarna. Varför du och inte någon annan? Jag
har undrat om du förstod vad som hände eller om det gick snabbt och du slapp lida.

Jag minns när jag fick veta att du var skadad och fanns på ett sjukhus och jag minns när jag fick veta att det inte var sant.

Jag har haft förmånen att få kontakt med personer som fanns vid din sida när vågen kom och jag vet vad du gjorde kvällen innan. Jag har läst deras berättelser och ställt frågor. Jag har sett alla amatörfilmer som rullat och jag letar fortfarande efter dig när jag ser dem.

Jag minns telefonsamtalet som berättade att du var funnen och jag minns det hopp som släcktes.

Jag känner fortfarande den inre kraften som grep tag i min luftstrupe när jag klev in genom dörrarna till Snöstorps kyrka den 27 april 2005 och såg fotografiet på din kista. Hur luften försvann och hur tårarna som strömmade ner för mina kinder inte gick att hejda. Hur det som inte gick att förstå blev till ett vrål från djupet av mitt hjärta. Hur det ofattbara blev definitivt.

CiPhone 709

Av alla de bidrag från alla år av alla festivaler som vi diskuterat hade du en favorit.
En oväntad favorit. 
Tårar från himlen med Frank Ådahl.

Ja, jag ser hur månen lyser ner på mig
Jag tänker: kan man fara dit, kan jag hitta till dig
En resa bortom både rum och tid
Kräver barnens fantasi att göra tanken fri
Tårar från himlen, när änglarna gråter
Är tårar av glädje och tårar av hopp
Tårar från himlen, när regndroppar faller
Blir till en flod som bär kärlekens bud.
Mellan dröm och verklighet
Finns svar på livets hemlighet

Fyrklövern vi fann på din grav första gången vi besökte den efter att stenen kommit på plats är inramad och står på mitt nattduksbord sedan dess. Den påminner mig om att njuta av livet lika mycket som du gjorde.

10 år har gått och fortfarande återstår mitt sista farväl.
Att besöka platsen som var ditt paradis.
Platsen där du för alltid togs ifrån oss.
10 år har gått och jag är redo.


Följ Lite mera rosa på Facebook

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.