När livet vänder – en berättelse om hälsoångest

Året var 2008, datumet april, närmare bestämt den 21:e. För att vara exakt så är det sex år och två dagar sedan just idag. Den dagen kom att förändra mitt liv. Bloggen jag skrev på då, förtäljer inte så mycket. Inte så mycket mer än att det var kaos och att det var privat. Och mer än så har det inte sagts, inte förrän idag. Idag känner jag mig redo. Idag kan jag berätta. Om tiden med hälsoångest.

Under 2007 hade jag, förutom att jobba nästan 200 procent under långa perioder, sagt ett snabbt farväl till min älskade pappa och även tagit avsked av en person som stod J mycket nära och som hon delat stora delar av sitt liv med. Båda två drabbades av cancer. Pappa rycktes bort plötsligt om än i en hög ålder, L rycktes bort efter ett år när sjukdomen eskalerat snabbt, men i en betydligt lägre ålder. Ett halvår innan hon gick bort hade hon och jag suttit i mitt vardagsrum hemma i Malmö och tittat på bröstcancergalan. Jag grät som så många gånger förr till liknande program och tänkte att ”det händer andra, men inte oss”.

När avgrunden öppnade sig

2008 rivstartade jag med GI-diet och snabb viktnedgång kombinerat med ett något mer humant tempo på jobbet. I mars kom de första prickarna, små, röda. I armvecket. På handleden och i knävecket. Jag tänkte inte så mycket mer på det. Tränade på, minskade i vikt, åt nyttigt, arbetade. Men så en dag i april, den tjugoförsta dagen i april det året, hade jag bestämt mig. Jag måste söka för det där. Jag kanske behövde en kräm eller nåt.

Distriktssköterskan på Vårdcentralen Södervärn såg lite frågande ut. Jag fick följa med en trappa ner till en läkare för en närmare titt. En läkare jag skulle lära känna väl skulle det visa sig. Ni som känner mig vet att jag gärna skämtar, skrattar och skojar om saker och ting. Så även denna gång. Det hindrade ändå inte läkaren, som hette Bengt, från att börja se, vad jag tyckte, ganska bekymrad ut när han tittade närmare på prickarna.

– Men det går väl att bota, undrade jag.

– Jag det får vi hoppas, skojade han.

Jag skulle dö

Men i den sekunden slutade min hjärna skoja. I den sekunden tog hjärnan hans budskap på ett alldeles för stort allvar. Varför vet jag inte än idag. Resten av samtalet och besöket är en enda stor dimma. Det enda jag minns nu och mindes när jag kom tillbaka till kontoret en stund senare var ordet ”purpura”. Löst taget ur sitt sammanhang var det något som Bengt hade nämnt innan både han och disktriktssköterskan gett mig rådet att vänta några veckor och komma tillbaka om det inte gav med sig. Purpura var inte en diagnos. Men det var det i min värld och det var då jag googlade. Googlade på ordet purpura och fick fram ”dödlig blodsjukdom”.

Golvet försvann under mina fötter. Jag blev helt tom. Efter en stund kom tårarna. I mängder. Jag minns att jag ringde J och förklarade läget, min tid i livet hade ett slutdatum. Hon rådde mig att ringa tillbaka till vårdcentralen för att försöka få prata med dem igen. Jag gjorde som hon sa, och troligen hörde de att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk, för jag fick komma tillbaka direkt. Jag borde nog inte ha kört bilen dit. Men det gjorde jag.

En förklaring utan mening

På plats förklarade Bengt lugnt och sakligt att ordet purpura måste sättas samman med andra latinska namn för att verkligen ge en diagnos och i mitt fall handlade det inte om någon blodsjukdom. Purpura härledde helt enkelt till färgen på utslagen.

Han hade lika gärna kunnat  berätta om de sju underverken världen förärats med, Sveriges grundlag eller vem som vann det senaste formel1-loppet. Jag hade inte kunnat lyssna mindre. Men jag tackade för informationen och gick därifrån – med en dödlig blodsjukdom.

De kommande åren innehöll perioder av sjukskrivningar, jag var utarbetad sas det. Jag testade akupunktur och samtalsterapi. Kognitiv. Jag testade på att jobba deltid och arbetade därmed heltid. Jag hade alla de där mest säkra symptomen. Yrsel, huvudvärk, trötthet. Säkra symptom på utbrändhet. Min egen diagnos var hjärntumör, eller hjärnblödning beroende på dagsformen. Jag åkte på semester. Blev sjuk – på riktigt. Ingen trodde mig. Förkylningen på Kreta gjorde att en trumhinna sprack och började blöda under flygresan hem. Yrseln visste inga gränser. Men ingen trodde mig. Inte förrän jag återigen träffade Bengt. Jag var sjuk. På riktigt, inte dödligt, men sjuk.

Mellan hopp och förtvivlan om och om igen

När trumhinnan läkt kom dock tumörerna tillbaka, liksom hudcancern och alla andra sjukdomar jag hade. Jag färdades resan mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Vissa dagar var totalt mörker, vissa dagar var helt okej. Vissa runt mig visste inget, och märkte troligen inget heller. Andra visste allt och har varit ett otroligt stöd.

Vartefter åren gick kunde jag få distans till och famför allt kontroll på mina tankar. Jag kände när de var i antågande och kunde hejda dem på vägen. Kunde be om hjälp att hejda dem. Jag kunde intala mig själv att tankarna inte stämde, men helt säker var jag inte. Program som bröstcancergalan har jag inte sett sedan den där hösten 2006. Artiklar i Aftonbladet om hur man tolkar sina potentiella hudcancerfläckar scrollar jag snabbt förbi och filmer eller program som handlar om sjukdom och död har jag aktivt varit tvungen att välja bort. Jag vet att de hade kunnat sätta igång idéer hos mig som fått eget liv. Jag har undvikit all form av sjukdomsinformation som en alkoholist måste undvika alkohol för att inte falla dit igen.

Frisk från hälsonångest efter sex år?

Men så idag – sex år och två dagar efter den där dagen på Vårdcentralen Södervärn och mitt första möte med Bengt, vill någon säga mig något. Under dagen har jag tagit del av beskedet  att en bekant till mig sagt farväl av sina barns far efter en relativt kort tids sjukdom. Jag kände mig oerhört berörd, skrev några ord, men gav inte mig själv någon diagnos. När barnen lagt sig och jag sjönk ner i soffan och började zappa bland kanalerna fastnade jag vid ”När livet vänder” på SVT2. Programmet där man porträtterar personer som själva varit med om svåra olyckor som förändrat deras liv, eller personer som mist någon närstående. Jag tittade en stund men kände mig tvungen att zappa vidare. Jag kan ju inte se sånt.

Några kanaler bort fastnar jag återigen – på Kunskapskanalen av alla kanaler. I programmet fick man följa en relativt ung man som drabbats av ALS och som förbereder sig för ett alldeles för tidigt avsked av sin fru och sin son. ALS är en sjukdom vi i familjen har smärtsamt nära oss just nu och programmet kändes därför ytterst påtagligt.

Sex år och två dagar senare såg jag idag klart det programmet. Jag var rörd och berörd men det rörde inte mig på samma sätt som det gjort. Efteråt ställde jag inte någon diagnos åt mig själv. Jag känner mig stark och jag vet att jag är frisk. Jag kan bli sjuk vilken dag som helst – på riktigt – men idag är jag frisk! Frisk från sex år i hypokondrins gissel. Så frisk att jag kunnat ta ett steg till idag. Så frisk att jag vet att jag fortfarande måste vara på min vakt för tankar som inte stämmer med verkligheten.


I media och i bloggen om min hälsoångest

Läs också andra inlägg om när livet varit lite tyngre.

Genom åren har det också skrivit ett par gånger om min historia i tidningarna. Här hittar du länkar till de artiklar som finns på nätet:

Hemmets veckotidning 2015
Hemmets Journal 2018

17 svar till “När livet vänder – en berättelse om hälsoångest“

  1. Jag blev så otroligt rörd av din berättelse, berätta den precis som du gör här så kommer det bli en otroligt bra föreläsning om ett tungt ämne.
    Tack för att du delar med dig av en väldig tung tid för dig. Jag hade ingen aning om att man kunde få en sån ångest av det så för mig blev ditt inlägg otroligt lärorikt ??
    Lycka till, det kommer gå fantastiskt ?

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Stort tack för dina ord.

  2. Ojoj, det där låter riktigt tufft. Fint att du delar med dig. Säkert värdefullt för många i samma situation. Men säkert även för andra med fobier. Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar, men jag kopplar det till en form av fobi. Jag själv har haft brofobi, som kom i samband med att Tjörnbron rasade. Jag var inte ens i närheten, men det räckte att jag såg på nyheterna. Jag bestämde mig till sist för att inte låta fobin styra mig och idag är jag näst intill oberörd. Lite av de jobbiga känslorna kom tillbaka för några veckor sedan då jag gick över en hängbro i Grövelsjön, men gick över lika fort.

    Fint att du vet vad du ska/kan/bör undvika för att inte trilla dit igen och samtidigt fint att det gick bra att utsättas för en trigger.

    Lycka till med föreläsningen du nämnde!

    Kram Lena

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack för dina tankar. Och va skönt att du lyckats besegra din begränsare. Det går om man kämpar.

  3. Malin Lundskog skriver: Svara

    Heja dig som har jobbat dig ur det här. Och ditt sätt att beskriva det! Så jäkla bra skrivet! Kan riktigt känna hur jobbigt du har haft det.

    Härligt att du är här. Nu! Heja dig!

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla för de orden. De värmer <3

  4. doroteadorrose skriver: Svara

    Wow! Vad bra du lyckas beskriva det och hur fint vi läsare får följa med. Det är en tuff resa du tagit dig igenom.

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla för dina ord. De värmer.

  5. Än en gång – tack för att du delar. Och gisses… vilken superkraft våra tankar är. Som kan stjälpa eller hjälpa, och därmed i sanning behöver hållas under lite kontroll. För det går ju, genom att observera sig själv, på precis det sätt jag tolkar in att du gör. Nu. Med ett uns av distans, som gör att den där ”förmenta sanningen” helt plötsligt mister lite av sin trollbundenhet.

    <3

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Du tolkar så rätt och skriver så vackert.
      Jag tar med mig ordet superkraft lite extra. Att mina tankar kan vara en superkraft. Jag behöver tänka det lite extra. I alla fall idag. Tack för varma ord ??

      1. Skickar en extra skopa ljus och värme din väg! <3

  6. Wow, tack för att du delar. Det går liksom kalla kårar genom dig, som att jag kan känna ditt lidande – må det vara inbillat – i min kropp. Så fruktansvärt när tankarna drar iväg så där med en. Och så skönt att du nu har blivit frisk… och kan ha distans till dina egna orostankar. Detta, med att ta upp det på bordet, tror jag mycket på, som jag som skrev om svartsjuka häromdagen. Detta att vädra ut, gör verkligen luften klarare och renare. https://lustochliv.blogspot.com/2019/09/jag-ar-ocksa-svartsjuk.html Stor kram

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tyckte så mycket om ditt inlägg om svartsjuka. Gav mig mängder av tankar och inspiration som jag hoppas kunna göra något av utan att för den skull tumma på andras integritet.
      Kram kram

  7. Yvonne Bjerregaard skriver: Svara

    Jag grips så av din berättelse. Tacksam för att du delar ich kämpar dig igenom detta. Du gar gett mig en tankeställare. Vi behöver vårda livet bättre än vad många av oss gör. ?

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla för dina ord. De värmer så mycket.

  8. Wow vilken stark berättelse… så modigt av dig att dela den med oss! Jag saknar ord… <3

    1. corneliatoneri skriver: Svara

      Tack snälla du. Det kändes rätt där och då och jag har fått så mycket respons från andra med samma tankar att jag nu vet att det var helt rätt. Kan jag ge stöd åt andra i samma situation eller anhöriga är det så värdefullt.

Lämna ett svar