Spanien-arkiv — lite mera rosa

Om mitt Mallis nu och för ett kvarts sekel sen

9 oktober, 2024

Kanske är det på sin plats att förklara om det nu är så att du läser inläggen i ordning och tänker – skulle inte hon göra ett blogginlägg om dagen hela oktober. Jo det skulle hon. Men så kom det som kallas livet emellan. Samtal man aldrig hade kunnat ana och än mindre önska att få och det kändes inte alls viktigt att blogga. Och då lät jag det kännas så. Men nu kan det nog vara så att du får hänga med mig några dagar här. För i skrivande stund sitter jag på Arlanda, dricker ett glas bubbel och våndas över att planet går 5:55 imorgon bitti. Vart jag ska? Jo det var det jag tänkte att vi skulle prata om. Jag ska till mitt Mallis. Och när jag säger mitt Mallis så menar jag det verkligen.

Om en månad, i slutet av oktober är det 25 år sedan jag landade på Mallis för allra första gången. Den snabbtänkte som har koll på min ålder vet att jag då var 22 år gammal. Den som hängt med här ett tag vet att det var min andra utlandsresa om man inte räknar Danmark. Den fundersamme undrar varför i all världen jag åkte till Mallis i slutet av oktober helt utanför säsong och då ger jag dig svaret att jag skulle stanna två månader för att gå en reseledarutbildning för Ving.

Året var 1999

Reseledarskola Ving 1999 Alcudia såhär stora var bilderna på den tiden

Vi bussades mot Sunwing Alcudia. Mötte upp ett hundratal andra deltagare och tussades ihop att bo två och två med då okända kompisar. Både från Norge och Danmark. Själv bodde jag med Maria från västligaste Jylland och fick därmed de där värdefulla kunskaperna i danska jag behärskar än idag. Och två månader senare när jag reste hem och välkomnade millenieskiftet hade hela min värld förändrats. Även att jag aldrig arbetade som guide så anser jag fortfarande att det där var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv.

Tänk om någon då hade sagt att ett kvarts sekel, eller 25 år, senare skulle jag också sätta mig på ett plan och åka till Mallis för att tussas ihop med någon okänd. Förvisso från Sverige vad jag vet, för att spendera några dagar ihop på en workation. Ja jag vet, ordet workation fanns inte ens på den tiden. Liksom sociala medier och så, herregud vad jag är glad för det förresten.

Året är 2024

Jo för imorgon sätter jag mig på ett plan mot Palma. En dröm om en workation som föddes genom ett inlägg på Instagram 2018 som blir verklighet nu.

Jag och ett sjuttiotal andra checkar in på Hotel Feliz i Palma i Carina Sundlings regi. Workation i tre dagar och sedan stannar jag kvar en stund och funderar lite över livet. Njuter av mitt Mallis. Som jag såklart har besökt ganska många gånger under de där 25 åren som gått sedan reseledarskolan.

En vecka på bartenderskola (var det 2001?!) när jag nästan köpte en bar i Magaluf, en vecka med Fia något år senare och det är preskriberat. Ännu en vecka med en före detta, en vecka med vårt lilla hjärta som nu är vårt stora hjärta, ett snabbt stopp på en kryssning i Medelhavet och två veckor vid två tillfällen med Andreas. Ja faktiskt vår första utlandsresa tillsammans.

Jag har kört bil på svindlande bergsvägar och gått på nattklubb i både Magaluf, Palma och Alcudia. Har sett Palma i solnedgång och soluppgång från då världens största kryssningsfartyg. Jag har nästan krockat in i Prinsessan Birgitta i centrala Palma och bara jag visste vem det var. Och jag har strosat gata upp och gata ner i gamla delarna av Alcudia och drömt om att det är här jag skriver min bok.

Mitt Mallis nu och för ett kvarts sekel sen

Med historien i färskt minne är jag redo att skriva ny historia att kunna se tillbaka på om ett par år. För det är ju först då jag vet vad det jag tänker nu kommer betyda då. Svindlande tanke eller hur.

Kryssning i Medelhavet med Symphony of the seas – om hamnarna vi besökte

5 juni, 2018

Berättelsen om båten är redan avklarad, det kan du läsa mer om här, nu fokuserar vi på platserna vi besökte. Att åka på kryssning är som att leva i två världar. En värld på båten och en värld i alla de hamnar man lägger till. Här kommer berättelsen om vår kryssning i Medelhavet med Symphony of the seas och stoppen vi besökte.

Sommaren 2018 kryssar Symphony of the seas i Medelhavet. Och i oktober ger hon sig sedan ut på en transatlantisk färd till sin hemmahamn i Florida. Stoppen på kryssningen i Medelhavet var Palma, Marseille, La Spezia, Rom och Neapel. Sedan spenderade vi en hel dag på Medelhavet på väg tillbaka till Barcelona.

Att vakna varje dag i en ny fantastisk stad var mäktigt. Och nyfikenheten visste inga gränser när man skulle dra bort rullgardinen för fönstret på morgonen. Och även om flera av platserna där båten lägger till är ganska trista hamndelar av städerna, var det något visst att vakna upp till en ny utsikt varje dag.

Utöver sista dagen som alltså spenderades helt på Medelhavet, reste vi på nätterna. Båten lämnade hamnen någon gång mellan 18 och 20 varje kväll. Och anlände sedan nästa dag på morgonen till nästa hamn.

Palma – 22 121 steg

Det var inte så långt till resans första stopp i Palma. En stad jag besökt flertalet gånger förr. Det var ganska skönt och lite av en uppladdning att få ett bekvämt första stopp. Ett stopp där man inte kände pressen av att hinna uppleva så mycket som möjligt.

Båten lägger till i närheten av Porto Pi, köpcentrumet lite väster om centrum. Och det går bussar in till Palma precis utanför grindarna till hamnen. Det var några år sedan jag var där senast. Och endra var jag i fel områden eller så har det hänt något för jag kunde med sorg i hjärtat konstatera att Palma haft sin glans dagar. Det var förvisso mycket som var stängt, eftersom det var söndag men mycket kändes ganska nedgånget.

Andreas hade aldrig tidigare varit inne i katedralen och det tänkte jag självklart ändra på då den är en av mina favoritplatser i Palma. Men kanske ligger det någon form av förbannelse och lurar på honom där. För det blev inget besök denna gången heller. Vi lyckades pricka in exakt den stunden som det var mässa och katedralen är stängd för turister. Och sedan var det dags att bege sig tillbaka till båten igen.

En lugn första dag

Det blev en lugn dag för oss i Palma. Och vi begav oss sedan ut mot båten i god tid för att kunna njuta av kvällen där och en vacker vy över Palma och Medelhavet när båten lämnade hamnen.

På varje stopp erbjuder Royal Caribbean arrangerade utflykter till det mest sevärda i staden för dagen och platser runt omkring. Vi valde inte någon av dessa utflykter. Dels för att de var ganska dyra och dels för att vi ville upptäcka på egen hand. I Palma kunde man bland annat besöka de berömda Drakgrottorna. Men då underjordiska saker inte är något för mig så var det ganska lätt att avstå. Det är inte första gången jag gör det valet just vid Drakgrottorna.

Väljer man utflykter via Royal Caribbean är allt mycket välordnat och du behöver knappt tänka. Definitivt ett alternativ för en annan resa men denna gången ville vi upptäcka på egen hand.

Marseille – 19 136 steg

Stopp nummer två på resan var Marseille, det enda stoppet i Frankrike.

Marseille är Frankrikes andra största men även landets äldsta stad. Länge har den haft ganska dåligt rykte på grund av mycket brottslighet. Men det är sedan en tid tillbaka inte längre samma problem och vi märkte inte någonting av detta.

I Marseille lägger båten till lite väster om själva citykärnan. Promenerar man en bit längs väl skyltade vägar kommer man snart till en hållplats där gratis shuttle-bussar tar dig in mot centrum.

Vi hade en sak bokad och det var en hop-on-hop-off-buss. Efter att ha försökt oss på att med tunnelbana ta oss ner till gamla hamnen, Vieux port, gav vi upp det försöket och tog istället en Uber. Vi fick bästa chauffören. På eget initiativ tog han oss till den bästa platsen för att hoppa på bussen. Även att det inte var dit vi bad om att åka. Och på vägen passade han på att berätta lite om Marseille. Om hur staden bombades svårt under andra världskriget och så visade han oss stadens äldsta byggnad.

En ångestladdad topptur

Så stod vi där vid bussen och blickade upp mot berget där stadens största sevärdhet ligger. 162 meter upp ligger den, Notre Dame De La Garde. Och dit skulle vi ta oss. Med en dubbeldäckarbuss.

Med tanke på att jag i Paris avstod att åka upp i Eiffeltornet efter att ha blivit yr och lite illamående på övre däck i den hop-on-hop-off-bussen kändes det mindre lockande att åka de 162 meterna upp. Några tårar och viss hyperventilering senare satte jag mig på bussen med löftet att få åka där nere.

Vi kom upp och på vägen tog jag mig till och med i kragen och begav mig upp på övre plan. Det gav en otroligt vacker vy över kyrkan men även de stup busschauffören skickligt parerade.

Ett genomgående faktum på alla stopp var dock att man behövde skynda på lite för att hinna med allt man önskade se. Och därför valde vi att inte hoppa av utan beskåda utifrån. Väl tillbaka nere i stan promenerade vi runt Marseilles gator och fönstershoppade. Beundrade vacker arkitektur och kikade på katedralen.

Tittade på det gigantiska spegeltaket i hamnen och avslutade med lite shopping i ett av stadens köpcentrum.

La Spezia – 15 358 steg

Kryssningens tredje stopp blev i norra Italien och hamnstaden La Spezia. Kanske mest känd som utgångspunkt för byarna Cinque Terre. La Spezia är något mer blygsam i sin utsmyckning men fantastiskt mysig och väl värd att se.

I La Spezia erbjuds flera utflykter till Florence och Pisa. Önskar man åka på dessa spenderar man ganska många timmar i buss och det blir en hektisk dag. Något vi valde att undvika inför morgondagen som för oss var resans höjdpunkt.

Detta var istället dagen då vi unnade oss sovmorgon. Stannade lite extra på båten för att sedan efter lunch ta en promenad i staden. I La Spezia lägger båten till väldigt nära centrum. Men då hamnområden ganska ofta innebär tung trafik så erbjöds även här gratis shuttle-buss ut till hamnens grindar.

Några timmars strosande senare och mobilkamerans fotoalbum var fyllt ännu en gång.

Efter några timmar återvände vi till båten i god tid och spenderade eftermiddagen i Solarium bar, vårt favorithak jag har berättat om tidigare. Med datorn och en stunds skrivande. Med ett glas prosecco och lite eftertanke. Livet när det är som bäst.

Innan båten hann lämna hamn slog vi oss sedan ner på Playmakers för en av de få middagar vi åt på annat ställe än i Windjammer. För min del skulle det troligen innebära dödsstöten för mina tarmfickor. Kycklingvingar och selleri. Magiskt gott men kanske inte helt lämpligt. Men det är lätt att vara efterklok.

Vissa resor startar jag inte ens min jobbtelefon.Andra resor som denna blir det jobb så fort möjligheten fanns.

Och för er som tycker synd om min kära sambo kan jag lugna er med att han hade en Champions league-match att titta på och hade ändå inte varit ett speciellt trevligt sällskap.

Rom – 21465 steg

Så kom vi då till resans absoluta höjdpunkt.

Båten lägger till i en hamnstad utanför Rom som heter Civitavecchia. Därifrån tar det 45 minuter med snabbtåg och en och en halv timme med vanligt tåg in till termini i Rom.

Vi slog på stort och hade bokat ett snabbtåg för att få så mycket tid som möjligt i staden jag så länge jag kan minnas har velat besöka.

Och här märktes det att vi kommit till Italien. Eventuella italienska läsare får ursäkta men resan från båten till någon typ av mer civiliserat område var här absolut rent kaos. Bussarna var sena, ingen visste var de skulle anlända och när de anlände skulle de parkera exakt där alla stod trots att det fanns flertalet bättre alternativ. Det tutades och skreks och händer gestikulerade. Precis som jag förväntat mig. Och en bra stund senare hade vi kommit på en buss som tog oss en bit in mot Civitavecchia.

Bussen stannade vid någon typ av knutpunkt för transporter både till hamnen, till tågstationen i Civitavecchia och till Rom.

Innan bussen hade anlänt till hamnområdet försökte vi hitta en taxi som kunde köra oss till tågstationen i Civitavecchia men det blev kalla handen. Chaufförerna vägrade köra oss om de inte fick köra oss hela vägen till Rom. Något som fick mig att kanske inte älska italienarna av hela mitt hjärta. När vi dock anlände till ovan nämnda knutpunkt och försökte med samma sak var det inga som helst problem. Då det dragit ut på tiden något vid bussmisären utanför båten behövde vi snabbt ta oss till tågstationen och på bara någon minut var vi där med taxi.

Några små snapshots med mobilkameran får berätta om mina första intryck från vårt besök i Rom.

På plats i staden jag drömt om

Så anlände vi till Italiens huvudstad. Rom. Som jag sedan barnsben drömt om att få besöka. Och som jag varit på väg till ett par gången men stoppats bland annat av Ejafjallajökul och ett askmoln. Som jag nu äntligen skulle få upptäcka. Om jag så bara hade hunnit se en enda sak hade jag varit nöjd. Colosseum var det absoluta måstet för mig och det var också dit GPS:en var inställd när vi lämnade tågstationen för att promenera den relativt korta vägen dit.

När vi vid ett övergångsställe på vägen stannade och Andreas tog tag i mig och vände mig åt vänster och jag längst ner i horisonten i slutet av gatan såg bara en liten liten del av detta monument visa sig fick jag ståpäls på hela kroppen och jajamensan, i ögonvrån kom en tår. Det var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse för mig att få ta del av historien och se de flera tusen år gamla valven. Ett besök i Colosseum sparar vi till nästa gång. För vi kommer definitivt tillbaka.

Det enda negativa var alla försäljare, de liksom äter upp dig. Det spelar ingen roll om du ignorerar eller visar att du absolut inte är intresserad. Då hittar de på andra knep. Men jag gjorde vad jag kunde för att stanna upp och bara fokusera på att jag var där. Just där.

Efter en stunds begrundande begav vi oss mot hållplatsen för den hop-on-hop-off-buss vi skulle ta för att se och upptäcka resterande av måstena i Rom. Och jag var tvungen att föreviga den lilla farbrorn som inte visste vilket håll han skulle gå och frågade första bästa infödd. Vem bryr sig om ett automatgevär på magen…

Spanska trappan, Fontana di trevi och allt det där andra

Bara ett stenkast bort snubblade vi hungriga in på en restaurang och fick avnjuta bland de godaste jag ätit. Och att sedan få sippa på ett glas Prosecco med utsikten över Colloseum får nog kategoriseras som en av de absolut bästa stunderna i livet – hittills i alla fall.

Sedan hoppade vi på turistbussen och gled igenom de absolut äldsta delarna av Rom. Och om den turen kan jag bara säga en sak. Det gav mersmak och jag vill så snart det bara går tillbaka för att vandra längs med gatorna där tre-fyra tusen år gamla kvarlämningar finns. Jag vill strosa runt i Vatikanen och insupa känslan. Rom var inte som jag förväntat mig – det var så mycket bättre.

Nästa gång vi besöker Rom skall vi dock passa på att se Spanska trappan och Fontana di trevi när inte alla andra också är där. På väg tillbaka till tågstationen mötte vi sedan ett gäng glada nunnor. Var annars liksom.

När solen började gå ner och båten lämnade hamn började jag dock inse att allt inte stod rätt till. Jag fick sakta men säkert ta in att det nog troligen inte skulle bli någon pizza på haket där Julia Roberts och Tuva Novotny käkar i Eat pray love. Och att Neapel skulle få beskådas från båten och besökas vid annat tillfälle.

Neapel – 6561 steg

Kanske var det en undermedveten känsla som fick oss att inte förboka tåget till Pompeji som vi hade tänkt ta?! För på morgonen när vi så sakteliga närmade oss Neapels hamn fick Andreas gå själv till frukosten. Medan jag efter att ha pillat i mig ett par värktabletter tog igen några timmars sömn jag inte fått på natten. Tillbaka kom han med det snällaste han kunde hitta för magen, lite naturell yoghurt.

Sedan drog han upp rullgardinen och konstaterade att man ändå bara såg berg så jag skulle inte vara besviken att jag inte orkade titta ut.

– Men är det inte Vesuvis då? sa jag. Och reste mig ur min dvala för att kunna beskåda den allra första vulkanen jag någonsin sett på riktigt.

Det var inte utan att jag kände mig lite deppig över att jag missade Pompeji som likt Colloseum stått på min bucket-list länge. Men istället försöker jag vara tacksam över att jag kunde få så fin vård som jag fick. För precis som jag berättade i tidigare inlägg så finns det en hel liten vårdcentral på båten.

Förhöjda blodvärden konstaterades. Och för att ta det säkra före det osäkra ordinerades både det ena och det andra pillret av den sydafrikanske läkaren. Som för övrigt såg ut som han kom direkt ifrån Days of our lives.

En dag på Medelhavet

Det blev en lugn dag på båten med mycket vila medan vi blickade ut över Neapel och Vesuvius. Dagen efter blev det en så snäll frukost som möjligt för magen. Och med en dag på havet var vi beredda på att vara helt utom täckning och därmed i total internetdetox.

Då plingade till i telefonen och aviseringarna började hagla in. Förutom via en kanal på TV:n i hytten var det omöjligt för oss att veta var vi var med i stort sett bara hav i sikte. Men då visade det sig att vi närmade oss sundet mellan Sardinien och Corsica och vi fick in franskt mobilnät.

Generellt var detta en av de roligare sakerna. Att vakna på morgonen av lite pling i luren och kunna gå in på Google Maps för att se var vi var.

Efter den lilla uppkopplade stunden mellan öarna var vi sedan helt bortkopplade från nät och flöden ända till morgonen därpå när vi närmade oss Barcelona och vid middagen den kvällen fångades de sista bilderna av de magiska solnedgångar vi fick uppleva.

Några timmar senare lade vi återigen till i Barcelona hamn. Rikare på så mycket upplevelser och hungriga på fler.

När planet lyfte från Barcelona sa vi på återseende.
Då var nästa resa ännu inte bokad.
Nu är en och en halv bokad.
En lite längre i november.
Och kanske ger vi oss innan dess iväg på en till lite kortare.

Gillade du detta inlägget?

Vill du läsa mer om mina resor?

Då kan du läsa alla mina reseskildringar om du klickar dig vidare hit.

Följ gärna Lite mera rosa på Bloglovin, Facebook och Instagram för ännu mer vardagsinspiration.

Medelhavskryssning med Symphony of the seas – en reseberättelse

3 juni, 2018

Åtta dagar, tre länder, sex städer och ett hav. Inför vår resa till Dubai i mars pratade jag med en kollega. Han menade på att åka till Dubai borde vara som att liksom droppas av i en show, uppleva den och sedan vips åka hem igen.
Jag höll med.
Det var innan jag hade varit på medelhavskryssning med världens största kryssningsfartyg Symphony of the seas.

När vi bokade denna resa i september 2017 var Symphony of the seas knappt påtänkt. Eller det var väl kanske att ta i men den var fortfarande i allra högsta grad ofärdig och låg troligen i delar i en fabrik i Frankrike. Byggandet av det som skulle bli världens största kryssnings fartyg kunde följas på ett Instagramkonto och där såg vi hur båten sakta men säkert sattes ihop, pyntades, inreddes och till slut sjösattes någon gång i slutet av februari i år.

Bokning med Ving

Royal Caribbeans nya flaggskepp är närmare bestämt 10 centimeter längre än deras tidigare flaggskepp Harmony of the seas som alltså fram till nu har kunnat titulera sig världens största. Den 21 april var det dags för oss att gå ombord på detta monster i Barcelona hamn på dess blott tredje resa och allra första vanliga kryssning. De tidigare två var för besättning och resebranschen. Men vi börjar som vi brukar från början.

Vi valde att boka denna resa via Ving som ändå får klassas som vårt favoritresebolag. Men resan kan med fördel också bokas direkt via Royal Caribbean med kompletterande flyg eller via annat resebolag. Via Ving kunde vi välja lite olika alternativ för flyg ner och vårt föll på ett direktflyg med Norwegian från Stockholm till Barcelona. Därmed satt vi åter igen i bilen på väg mot Arlanda i arla morgonstund den 20 april. Flygningen ner gick toppenfint och kändes kort med tanke på att den senaste tidens flygningar varit bra mycket längre.

Barcelona

Att landa i Barcelona var lite speciellt för Andreas som har bott där i ett år för ett antal år sedan. Själv hade jag aldrig förut besökt staden om man bortser från en mellanlandning på väg till en bartenderskola på Mallis för snart 17 år sedan.

Vår resa var planerad på så sätt att vi hade hela fredagen i Barcelona och därefter en natt på hotell innan vi skulle gå ombord på båten på lördagen. Vi nyttjade fredagen till max och Andreas visade runt mig på några av de där ställena i Barcelona man bara måste se. Med ett 10-kort på tunnelbanan stoppade vi först vid La Sagrada familia.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig. Barcelona är en sådan stad jag inte på något vis har något emot att åka till men som jag själv aldrig har haft på min bucket-list och därmed fanns det inte heller några direkta förväntningar. Men att komma upp ifrån tunnelbanan och vända sig och om och se La Sagrada Familia var bland de mäktigaste upplevelserna jag har varit med om. Den är inte bara stor, den är enorm och inklämd mellan helt vanliga byggnader. Där ligger den, med den lite knepiga historien kring att den aldrig blir färdigbyggd. Återstår att se om de hinner få klart den till 2026 som nu är, den något omdiskuterade, planen.

Poublenou och Melia

Därefter åkte vi ut till det område där Andreas bodde under sin tid i Barcelona, El Poblenou. Vi promenerade i kvarteren där och han fick titta till sitt gamla hus innan vi åkte 24 våningar upp i hotell Meliá Barcelona Sky och deras takbar för att avnjuta sommarens första glas rosé och blicka ut över hela Barcelona.

Tapas och Avicii

En barceloneta senare hade vi slagit oss ner för lite tapas när nyheten om Avicii kablades ut över världen. För egen del har jag inget förhållande till vare sig honom eller hans musik men berördes ändå mycket av nyheten. Det är väl nu man inser att man är gammal. Alla våra duktiga svenska DJ:s flyter liksom ihop för mig och jag visste knappt skillnaden på Avicii, Maxwell/\Ingrosso eller Swedish house mafia. Det blev väl inte bättre sen när vi lyssnade igenom flera av hans låtar som jag förvisso kände igen men inte riktigt fick ihop när det gällde sången.

Jag är möjligen lite gammalmodig men för mig blir det så märkligt att säga att ”detta är Avicii” om en låt som någon helt annan sjunger på. Lite som att säga ”detta är Lasse Holm” om Främling med Carola.
Hur som helst, missförstå mig rätt, jag är djupt berörd av Tims öde och skall inom kort se dokumentären, jag har bara inte hängt med i svängen. Och det var otroligt mäktigt att ungefär ett dygn senare stå på översta däck på båten och glida ut ur Barcelona hamn i solnedgången till tonerna av Wake me up. Utan tvekan ett ögonblick jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Men tillbaka till Barcelona och det lilla tapashaket. Vi spanade på folk och åt gott innan vi tog en promenad genom hamnen, upp på ramblan och genom det supermysiga El Raval innan vi 23 087 steg senare landade gott i sängarna på vårt hotell Tryp Barcelona Apolo.

Med mig från Barcelona som favoriter tar jag definitivt El Raval. Dit kommer jag tillbaka. Och så Mc Donalds. Hittills det enda Mc Donalds där jag kunnat äta getostburgare och öl. Gillas.

Ombordstigning på Symphony of the seas

Efter en god natts sömn och en stadig frukost var dagen för ombordstigning här. Vårt hotell låg väldigt när hamnen och det slog oss att vi kanske skulle ta oss en promenad ner till båten. Vi reser lätt och det kändes inte som en så dum idé men tack och lov kom vi till bättre insikt när vi såg vägen ut mot hamnen. Att åka ut till de olika terminalerna i Barcelona är enkelt. Från början av hamnområdet, precis i närheten av Columbus-statyn går det shuttle-bussar ut till de olika terminalerna. Det kostar 3 Euro enkel och 4 Euro tur och retur per person och är väl värt pengarna. I vårt fall var båten så stor att det användes två terminaler och vi som bodde i fören på båten gick in igenom terminal B.

Att gå ombord liknar i mångt och mycket att boarda ett flygplan. Säkerhetsrutinerna är likadana och i fallet med Symphony of the seas, och kanske alla så stora båtar, lämnar man även bagaget innan och får det sedan levererat till rummet en stund senare. På så sätt blir ombordstigningen mycket smidig och vi kunde, när vi gick på, njuta i varje sekund av att nu vara på väg på en av en de absolut största äventyren vi upplevt.

Båten

Att i text och bild försöka beskriva båten blir inte lätt, men jag skall försöka. Mina förväntningar var att det skulle vara galet stort.
Det var större!

Jag kan inte ens räkna antalet olika restauranger, barer och caféer som fanns på båten. Och bara det faktum att vi till och med den sista dagen på båten hittade saker vi aldrig sett förr visar lite på exakt hur stor båten är. Runt däck fem där man boardar går en löparbana, jajamen, en riktig löparbana. Och med en båt som är 363 meter lång tar det nästan exakt åtta minuter att ta sig runt denna bana i en hyfsat rask promenadtakt.

Efter ombordstigning på lördagen hade vi några timmar i hamn innan vi så sakta styrde kosan ut på böljan blå och Mallorca. Men mer om de olika stoppen tänkte jag mig lite längre fram.

Enklast blir det nog att berätta om båten med hjälp av bilder. För alla siffror på längder, bredder, djup, antal passagerare och knop säger i alla fall inte mig så mycket. Och går dessutom för den intresserade att läsa exempelvis på Royal Caribbeans hemsida.

Och varför inte fortsätta på temat träning och visa min enda bild från det gigantiska gymmet. Bilden är tagen under säkerhetsgenomgången som är obligatorisk. Säkerhetsgenomgången utförs på den plats dit man ska bege sig i händelse av en inte helt förutsedd situation.

Hytten

Vår hytt. Vi hade inte valt till balkonghytt, något man kan göra och få utsikt både ut mot havet och in mot Central park. Vi hade istället fönster och bodde i fören strax under kommandobryggan. Rummen som är utan fönster på båten är utrustade med en skärm som visar den plats man är på just då. Allt för att simulera en fin utsikt.

Barer

Vår favoritställe på båten. Solarium bar. Det rådde inte brist på olika alternativ på barer, restauranger och platser att hänga på. Men detta blev utan tvekan det ställe vi hängde på absolut mest. Mysiga soffor och stolar som den på bilden ovan, beläget i aktern på båten med magisk utsikt och väldigt fotovänliga utsmyckningar. Också det enda stället på båten där det var åldersgräns på 16 år.

Bionic bar. Ett måste att testa på även om jag inte ens var sugen på en drink. Beställningen görs via plattor och drinkarna tillagas av roboten på bilden. Just så.

För att förstå ungefär hur stor båten är

Båten! Det är omöjligt att göra dess storlek rättvisa på bild. Men som en jämförelse kan man om man förstorar bilden se människor på asfaltytan till höger om båten. Och även några som håller på att gå i land där. Den var gigantisk.

Underhållning och nöjen

Underhållning. Ständigt underhållning. Denna killen stod när bilden togs på Royal Promenade som är båtens huvudgata. En annan dag åkte han förbi med sitt ambulerande i piano i en av hissarna. Och orkade man inte ta sig ut för att delta i underhållningen gick det bra att sätta på rätt kanal på TV:n i hytten. Där fanns det en egen kanal så kunde man framförallt på kvällstid kunde följa allt. Det fixade båtens eget TV-team.

Båtens egen godisaffär. Här med en bråkdel av utbudet. Och vattenrutschbanor, här är en av alla på båten.

The rising tide — Rising Tide bar. Ibland på däck 5, ibland på däck 8. Ibland på väg upp eller ner. Och som gäst fick man åka med. Bar och hiss kombinerat helt enkelt.

Lekmöjligheter eller kanske omöljligheter om du frågar Andreas.

Ulimate abyss. Inomhusrutschbanan med något skräckinjagande ingång som du kan välja om du vill åka 10 våningar ner och inte tar hissen.

Att bli sjuk på kryssning

Sa jag att det fanns allt på båten?
Till och med en liten välutrustad vårdcentral.
Tack och lov för det när de berömda tarmfickorna gjorde sig påminda någonstans mellan Rom och Neapel.

Vill inte ens tänka på hur många meter ner under detta glasgolv havet är.

Maten

Åh herregud. Maten!
Skulle kunna skriva ett helt inlägg om bara maten men ovanstående bilder är från det som blev ett av favoritställena.
El Loco fresh. Tacos i mängder och varianter.
Och gillar du inte mexikanskt kanske något av dessa faller i smaken.

Utöver mat och aktiviteter är båten full med områden att bara strosa runt på som exempelvis Boardwalken som var på bild en bit upp eller en lite lummigare variant, Central park. Här kan jag också rekommendera en liten mysig restaurang vid namn Vintage. En kväll delade vi en flaska vin och tog en tapastallrik till förrätt där. Betyget var fantastiskt. Så fantastiskt att jag glömde fota. Ja ni förstår.

Och skulle du råka ha någon plats kvar i magen efter maten kan det hända att du hittar någon liten efterrätt också.

Och är inte desserter något för dig så finns det mjukglassmaskiner på flera ställen. Bara att ta, så mycket du orkar.

Glass glass glass…

Och har man inte fått nog, då kan man boka nästa resa på båten direkt.

Och allt som inte fastnade på bild

Det finns mängder av saker jag inte har fotograferat eller berättat om. Som zipline-banan över hela boardwalken där du kan åka 10 våningar upp över hela fartyget. Eller som restaurangen Wonderland där allt är som en magisk saga. Inte heller teatern som är flera våningar hög där både musikalen Hairspray spelas. Och en av kvällarna hamnade vi där på en ruskigt bra is-show. Eller casinot. Och hur ska man kunna fotografera den fantastiska servicen och personalen. Eller organisationen. På ett fartyg där det får plats upp emot 6000 passagerare behövs ordning och redan. Som exempelvis matnyttiga interaktiva skärmar överallt.

Inför vår resa tittade jag en hel del på vloggar både från tidigare resor med Symphony of the seas och andra liknande fartyg, men en sak är klar. Det går aldrig att förstå exakt hur det är att vara ombord på en sånhär båt. Det måste upplevas!

Vill du läsa mer om de stopp vi upplevde på vägen klickar du dig vidare hit. Läs också 7 myter om kryssning – sant eller falskt.

Och så till sist. Du vet väl om att du kan följa Lite mera rosa på Facebook eller Bloglovin för löpande uppdateringar! Eller följ mig på Instagram för mer inspiration.
Tack för att du vill dela mina tankar med mig.

Lopesan Baobab Resort – Gran Canaria – en reseberättelse

1 februari, 2017

Precis som efter vår förra resa, den som gick till Rhodos, har jag verkligen längtat efter att få dela med mig av den resa som nu ligger precis bakom oss. Den till Gran Canaria, Meloneras och till Lopesan Baobab resort.

Mitt förra besök

Mitt förra besök på denna spanska ö utanför Afrikas västkust får vi gå ända tillbaka till december 2001 för att hitta i kalendern. Och jag kan lova att jag efter den resan inte var lika lyrisk som nu. Men då var det också en helt annan typ av resa då. Då var det det mer av en partyresa. Jag och kollegan på krogen drog på den enda ospecificerade resan jag varit på. Det är även den enda charterresan jag inte gjort med Ving, då var det dåvarande Fritidsresor som fick förtroendet.

Vi landade till slut i Playa del Ingles, mitt i smeten med inkastarna som granne. Vädret var dåligt, eller som det kan vara där i december. Och det bästa jag minns med resan är att jag fick hälsa på min vän Stina som då bodde på ön. Kanske inte så konstigt att jag var lite skeptisk inför denna resa. Men det skulle ju visa sig bli så långt ifrån det förra besöket som det är möjligt att komma. Men vi börjar väl från början?!

Flygresan och flygrädslan

Efter tidigare upplevelser kring min flygrädsla insåg jag att det var slöseri att ödsla en hotellnatt och gofrukost på mig, även att flyget skulle avgå tidigt. Att jag sover natten innan eller får i mig något av frukosten är nämligen inte tänkbart. Därmed valde vi att ”sova” några ynka timmar och bege oss från Linköping till Arlanda klockan 02:13 natten innan avfärd.

Som vanligt är Thomas Cook Airlines personal, och speciellt Lotta, värda en medalj för sitt lugn och sitt tålamod med en panikslagen resenär. Då min flygrädsla de sista dagarna på jobbet varit den stora snackisen var jag ju tvungen att delge resultatet på FB. Det var kanske inte ett grundläggande mänskligt behov som jag trodde skulle bli min räddning på nedresan. Vill du veta mer kan du ta del av min status här till vänster.

Efter en närmare två timmar lång transfer från flygplatsen. Som inte berodde på avstånd utan att vi skulle släppa av passagerare vid vartenda litet golfhotell i hela Maspalomas på vägen, anlände vi sedan till vårt hotell. Och känslan jag fick när jag vänligt men bestämt blivit fråntagen bagaget av en piccolo utanför entrén och gick in genom glasdörrarna, går inte att beskriva i vare sig ord, bild eller film. Tro mig, jag har försökt. Jag har filmat och fotat men inget utom ett personligt besök kan göra ingången till Baobab resort rättvisa.

Lopesan Baobab Resort och temat

Kvällstid ser entrén ut som ovan. Du går genom en gång med vattenfall, palmer och och vattenarrangemang på alla sidor om dig. Med flera meter ner till marken och med en takhöjd på närmare 20 meter och taket på en magnifik byggnad som visade sig vara en trevlig bar framför dig. En annan bild från samma plats en annan tid på dygnet ses nedan.

Magnifikt känns futtigt. Det tog fullständigt andan ur mig. Och det kan man nog generellt säga att detta Afrika-inspirerade femstjärniga resort gjorde. Storslaget, välgenomtänkt och alltid det lilla extra är ord jag tänker på efter vår vistelse här. Iphonekameran användes flitigt när vi gick runt på det gigantiska hotellområdet med totalt sju pooler, oändligt många rum, barer och restauranger i varje hörn och några av bilderna hoppas jag kan återge lite av den känslan jag fick.

Det känns som att det fortfarande gick att upptäcka nya platser efter en hel vecka på plats på Lopesan Baobab Resort. Och inte hann vi med att testa alla poolerna heller, vi få helt enkelt åka tillbaka.

Detaljerna på Lopesan Baobab Resort

Det var verkligen detaljerna som gjorde det speciella med detta hotellet.

2017-01-21 10.09.48 — … men även belysningen på klädstången i garderoben.

Och strandväskan som fanns tillsammans med badhanddukarna på rummet.

Servicen på Lopesan Baobab Resort

Men det gällde också den kvällen vi var för trötta att gå ut och käka och bestämde oss för att beställa roomservice. Döm om min förvåning när den lilla vagnen som de kom rullande med genom ett par enkla åtgärder förvandlades till ett fullt uppdukat bord för två med salt- och pepparkar, liten blomdekoration och duk.

En annan liten men ack så mysig detalj jag kommer att minnas är när det varje kväll låg två små chokladbitar från Lindt på nattduksbordet. Varje kväll runt sex kom städpersonalen förbi och tittade till rummet, bäddade om, fixade till och placerade den där lilla chokladbiten. Härliga små detaljer.

Shopping i Meloneras

Förutom att testa pooler, äta vansinnigt god frukost och hänga i baren på hotellet, rörde vi oss också då och då utanför hotellområdet. Vi hittade vår egen lilla kvarterskrog på det närmaste shoppingstråket. La Sirena hette den. Vi shoppade, både kläder och skor till Andreas och en ny plånbok till mig. Jag är ingen shoppingfantast ska gudarna veta men när jag hittar något jag faller för då får jag inte ur det ur huvudet. Så var det med denna plånbok. Jag såg den första kvällen och kunde sedan inte släppa den. Redan andra dagen gick vi tillbaka och handlade till mycket fördelaktigt rea-pris. På kvällen var jag tvungen att fråga min kära sambo vad bokstäverna stod för. Någon märkeskännare blir det aldrig av mig men oj vad jag älskar den!

Restauranger i Meloneras

Vi käkade ruskigt goda middagar på restaurangstråket nere vid havet, både indiskt på Misbah och italienskt på Grand Italia. Båda restaurangerna rekommenderas varmt även om jag var lite rädd för vår servitör på den sistnämnda. Han var kusligt lik Patrick Bateman i filmen American psycho, googla på honom om ni inte känner till honom. Men förutom likheten till det yttre var han ganska trevlig.

En eftermiddag begav vi oss mot Maspalomas-öknen, parerade lite snyggt nudiststranden och begav oss upp i sanddynerna. Bra träning och fantastiska vyer fick vi oss till livs bara någon kilometer från hotellet. Och lite närkontakt med Atlanten på köpet.

Roadtrip

En annan dag tänkte vi göra som på Rhodos och hyra bil för att få se mer av den lilla ön vi var på. Vi hämtade vår lilla pärla runt nio.

Jag lekte analog kartläsare som vanligt och vi begav oss norrut mot huvudstaden Las Palmas där vi insåg att det inte var lika enkelt att köra som på Rhodos och till slut hamnade mitt inne i gränderna innan vi gav oss och slog på GPS:en för att ta oss ut ur stan och vidare upp mot bergen där jag tänkte att vi skulle besöka en stor vulkankrater och lite vinodlingar.

Innan klockan slog tolv hade vi dock mycket abrupt avbrutit vår lilla roadtrip och landat ganska spaka på IKEA:s parkering i tryggheten.

Låt mig bara konstatera att bergsvägarna inte var något för mig. Och det resulterade också i att den planerade bergsvandringen avbokades. Jag kan vandra, men då vandrar jag hela vägen. Jag åker inte på de slingriga små bergsvägarna med en liten minibil och ännu mindre med en stor buss. Punkt. Liksom.

2017-01-23 11.47.16 — Men flightspotta från passagerarsätet kan jag tänka mig att göra

Kameran är fylld av mängder med fantastiska bilder från veckan i paradiset. Hjärta och sinne är fyllt av härliga minnen att leva på till våren kommer här hemma.

Hotellet ingår i Lopesan-gruppen och de har fler hotell i Meloneras bland annat. De står också bakom flera av de shoppingstråk och faciliteter som finns i Meloneras. Bra utbud för den shoppingsugne. Bra kvalité på mat och barer, rent och fräscht och generellt mycket trivsamt är mitt betyg på omgivningarna och Meloneras. Och vi är ganska övertygade om att vi kommer att komma tillbaka. Och till detta hotellet går det även utmärkt att ta med sig barnen. Det finns gott om underhållning som passar även de yngre. Och även ett poolområdet för bara dem med rutschkanor och lekmöjlighet och solstolar till föräldrarna.

På väg hem, jag och min flygrädsla

Var denna veckan tog vägen vet jag inte. Men vips var det dags för flygrädslan att pocka på. Jag som känt mig helcool hela veckan greps kvällen innan hemresa av samma panikångest som inför nedresan. Väl inne i planet tog Linda väl hand om mig under hela resan. Men innan vi lyfte bestämde helt sonika kabinchefen att det var dags för ett besök hos piloterna. Jag har fått förslaget förr men tackat nej då jag varit osäker på om det verkligen skulle hjälpa mig. Kanske skulle jag bara bli mer orolig av att se alla knappar och spakar de har där ute i cock-pit. Men denna kabinchefen sa man liksom inte nej till. Hon var en sån person – och vips satt jag där och pratade med Karl-Johan och hans danska kollega jag tyvärr har glömt namnet på.

De bedyrade mig såklart att de hade koll på läget och att detta skulle gå så bra. Drog den vanliga visan om att turbulensen är som när man åker båt på vågorna och berättade att dagens flygning skulle ske på så hög höjd att vi troligen inte skulle känna av någon turbulens alls. Och ja. Jag får ju ge dem rätt. Drygt fem timmar senare landade vi tryggt och säkert på Arlanda och även om min flygrädsla inte på långa vägar är botad kunde jag ändå under resan koppla av så pass att jag passade på att fotografera den portugisiska kustremsan när den dök upp utanför mitt fönster.

Att hitta pärlor att åka tillbaka till

Jag önskar verkligen att jag skulle kunna koppla av mer och känn mig tryggare där uppe i det blå för så underbart som det är att resa är det inget jag vill avstå. Problemet när man hittar pärlor som Lopesan Baobab Resort är ju att man både vill åka tillbaka och hinna se och uppleva nya platser. Vilket I-landsproblem va?

Kanske är du också sugen på att läsa fler inlägg om våra resor med Ving